BoE(14): "Se där, så lika vi ändå är!"

Det här är sista delen av Berättelsen om Emily. Tidigare avsnitt hittar du här: 1, 2, 3,4, 5, 6 ,7,8, 9,10,11,12,13.

Jag var, om nu sanningen skall fram, en mycket naiv liten flicka som kom till Beijing 1990. Jag var 19 år och mötet med storstaden blev en chock. Visst hade jag förstått att huvudstaden skulle vara något helt annorlunda än hembyn. Och visst hade jag förstått att de människor jag skulle möta här hade andra erfarenheter än jag hade. Men trots det blev det som en chockt.

Det hade nästan varit outhärdligt på tåget, jag hade låtit bli att äta och dricka för att slippa gå på toaletten så jag var hungrig och trött när tåget slamrade in mot Beijing. Det skakade och krängde när det körde över alla växlar.

Mörkret hade lagt sig när vi rullade in på stationen, jag tror klockan närmade sig elva på kvällen. Vid den tiden är det mörkt och tyst hemmavid, någon enstaka oljelampa kunde flimra, men i övrigt är det becksvart. Men här i Kinas huvudstad var det fullt med människor som sprang omkring. Och så mycket ljus!

Jag visste inte hur jag skulle kunna ta mig till mitt campus, jag kände ingen i Beijing och att sätta sig i en taxi kändes alldeles främmande.

Som tur var hade jag känt igen en tjej på tåget och vi hade pratat lite. Hon hade vänner som hämtade henne och jag fick följa med till hennes rum på hennes campus. Där övernattade jag och hon följde mig nästa dag till mitt universitet. Jag hade sån tur, men så är jag ju född i grisens år också.

När vi kom fram till Beijings universitet för främmande språk så fick vi gå genom en stor port där det stod flera vakter. Runt omkring campus löpte en hög mur, precis som på alla andra skolor jag gått.

Jag fick besked om att jag skulle bo i Hus nr 3. Det var där de kvinnliga studenterna bodde. Vi var fem flickor som fick dela på ett rum. Vi kom alla från Xinjiang.

Eftersom jag kommit senare till universitetet än de andra, som fått besked om att de blivit antagna flera veckor innan jag fick mitt besked, så fick jag ta den säng som fanns kvar. Men jag var nöjd ändå. Jag var ju här nu! Det var ett så fint rum! Med en egen säng! Jag som var van att trängas med alla andra på kangen.

I korridoren fanns det en kran med kallvatten. Jag var så imponerad! Där skulle man hämta vatten och fylla sitt handfat. Mina rumskamrater hade berättat att alla också måste ha egna matskålar, skedar och pinnar. Så det var bara att storkonsumera…

I rummen bredvid bodde kinesiskor och de var förstås nyfikna på oss. Vi var de första studenterna från minoritetsfolken som hade fått tillträde till universitetet. Det var säkert mycket som rörde sig i våra kinesiska kamraters huvuden. Hur var vi? Vad åt vi? Skulle vi fatta något? Kan man bli väninnor med oss? Man kanske till och med undrade om vi gick på toaletten som vanliga kineser…?

Frågorna var många och deras nyfikenhet stor. Kanske fattade de tycke för mig. Jag blev inbjuden till rummet bredvid och där bjöd en kinesisk flicka på köpsaft. De trodde nog att jag var från en annan planet när de förstod att jag aldrig druckit köpsaft förut.

Och jag blev så förvånad när jag förstod att de drack köpsaft varje dag. Ett sådant lyxliv de levde! De hade fina kuddar och dockor i sina sängar. Skillnaden mellan vad vår familj hade och vad mina klasskamrater hade därhemma var ingenting jämfört med det jag nu såg. De kinesiska flickorna spelade instrument som hängde på väggarna, deras skolväskor var jättefina och de hade massor med kläder. Ingen hade stickade ullbyxor, sådana där som min syster slitit flera nätter för att ge mig. De hade köpbyxor i bomullstyg, mina stickade byxor skrek ut att jag kom från medeltiden. Det var så det kändes.

I deras rum stod vackra flaskor med hårschampo och fina burkar med hudkrämer. Jag hade schampo i påsar och hade aldrig sett hudkräm. Det kändes som en sagovärld. De hade så fin hy! I vår hemby hade vi ofta dålig hy eftersom det var blåsigt och torrt, när det inte var stekande hett – huden torkade ut, blev fnasig och rödmosig om vartannat.

Men det var förstås inte bara sakerna som var så fina. De pratade så elegant också. Använde så fina ord. De pratade om sina familjer. En av dem hade en pappa som var professor, en annan hade en mamma som var läkare. Vad skulle jag säga att min mor och far var för någonting? De gjorde stora ögon när de hörde att jag hade sju syskon. Själva var de ofta enda barnet. Några hade ett syskon, men inte fler.

De tyckte säkert att jag var konstig. När de frågade om vi åt med pinnar hemma så måste jag erkänna att vi för det mesta åt med händerna, även om vi hade pinnar ibland.

De stirrade på mig - och jag bestämde mig för att omedelbart lära mig fint kinesiskt bordskick. För jag hade nått mitt mål, att som första flicka från byn komma till Beijing, jag skulle få utbilda mig, lära mig språk och snart kunna prata med hela världen.

Åren har gått. Mycket har hänt. Jag har arbetat som guide i Kina, rest med turister till allt de vill se. Terrakottaarmén, Kinesiska muren, Tibet, Shanghai… Jag har studerat och arbetat några år i Göteborg. Och när jag berättar detta så känner jag hur det sparkar i magen. Jag bär på ett litet liv. Jag sitter på ett café. Jag har ett glas vatten framför mig och en stor muffins. Jag tycker om muffins, skall nog lära mig hur man bakar sådana.

Jag håller handen på magen och funderar på hur mitt liv skall bli. Och hur mitt barns liv skall bli. Jag vet inte om jag bär på en flicka eller pojke. Det spelar ingen roll för mig, jag vill inte veta. I Kina blir det ofta fest när det föds en pojke. Men inte en flicka. Men min kines bryr sig inte, säger han.

Sist jag var hemma i byn kände min far inte igen mig. Han var liggande. Och nu är han begravd. Jag är glad att jag tog med honom och mor på den långa resan i den stora flygmaskinen, den där gången då han frågade om vi var i himlen och om man kunde stiga av där.

– Nej, vi är inte i himlen, svarade jag, men vi är mer än en mil upp i luften.

– Hur långt är det då till himlen?

– Jag vet inte, sa jag. Jag vet faktiskt inte.

Jag förmodar att du tyckt att en del varit konstigt av det jag berättat. Men ändå finns mycket gemensamt mellan kineser och svenskar. Egentligen är det intressant att vi är så lika. Vi har kroppar som fungerar likadant, vi har hjärtan som slår och händer som kan utföra fantastiska saker. Vi behöver alla luft, vatten och mat för dagen. Vi behöver alla bli uppskattade och sedda. Vi vill leva i fred, skydda våra barn och känna att någon bryr sig. Se där så lika vi ändå är! Jag och du är så lika, trots att vi kommer från så olika kulturer.

Detta var den sista delen av Emilys berättelse. Det finns förstås mycket, mycket mer att berätta, men det får räcka för den här gången. Om du vill veta hur jag träffade Emily kan du klicka här. Hoppas du, så här under OS, fått veta lite mer om Kina, och om livet för en kazakisk flicka från Xinjiang, i nordvästra Kina, fyrahundra mil från OS-staden...

Vill ditt bibliotek, din förening eller någon skola träffa Emily, och höra henne tala om sitt liv och om den verkliga vardagen i Kina, mejla till provoka@telia.com

Bilden: Emily med sin lilla dotter.

BoE(13): "Du måste besöka Mao, säger far..."

I det näst sista avsnittet av berättelsen om Emily tar hon avsked från sin by långt uppe i Xinjiang, vid gränsen till Kazakstan., och gör den långa resan. Tidigare avsnitt 1, 2, 3,4, 5, 6 ,7,8, 9,10, 11,12

– Du måste besöka Mao, säger min far. Du måste berätta hur det är.

– Du behöver bröd, kött och kläder till resan, säger mor. Det går inte att köpa kläder i Beijing.

Att resa till huvudstaden är ett äventyr minst lika stort som att resa från landsbygden i Marocko till Stockholm. Och avståndet är lika stort.

– Beijing ligger på andra sidan jorden, jag får aldrig se dig mer, säger far som både är stolt och orolig för sin dotter. Orolig inför mig och stolt inför alla han pratar med. Hans dotter skall studera vid universitet i staden där Mao ligger i sitt mausoleum.

Min mor var mer intresserad av det praktiska inför resan. Hon packade ner reskost i form av bröd och kött. Hon oroade sig för kläder och oron spred sig genom gränden. Jag fick några klädesplagg. Det tyngsta var alla böcker jag tog med mig, alla på engelska. Jag packade i en stor linsäck.

På natten innan avresan grät både mor och far. Det gjorde förstås jag också. Inte bara för att jag skulle missa min syster bröllop, utan än mer för att jag skulle lämna min familj. Visst är det konstigt att man kan vara ledsen trots att ens dröm går i uppfyllelse…

Resan skulle bli lång. Först skulle vi åka en skraltig buss nästan 70 mil till Xinjiangs huvudstad Urumchi. Det var där järnvägsstationen låg. Jag hade aldrig varit i Urumchi och var väldigt glad över att storebror Abodo skulle följa med mig dit. Han hade varit där förr, ja, i själva verket hade han gjort militärtjänst där och till och med stått vakt utanför järnvägsstationen.

När den stora dagen inföll var både jag och mina föräldrar trötta. Vi hade inte sovit många timmar. Vi hade lagt den stora linsäcken på en cykel och nu gick hela familjen i tysthet den knappa halvmilen till busstationen, eller resenärstationen som vi kallar den.

Solen hade ännu inte kommit upp så långt på himlen, som var alldeles blå. Jag tänkte på att det hördes så mycket fågelsång. Det var som att gå i någon sorts vakuum den där morgonen, jag berördes av ljud som jag inte tänkt så mycket på tidigare. När man skall göra något avgörande i sitt liv så förstärks ofta vissa intryck. För mig var det fågelsången. Jag gick bredvid Abodo men vi sa just ingenting. Vi hade ganska gott om tid på oss. Klockan åtta skulle bussen avgå från stationen.

När vi kom fram till bussen som skulle föra oss till Urumchi så kastade Abodo upp min säck på busstaket och såg till att den låg säkert. Vägarna var ju inte de bästa, det var mycket gropar och sprickor så det gällde att allt var ordentligt surrat.

Det var mycket folk som sprang omkring så avskedet blev lite rörigt. Mor och far grät och nog hade några av mina syskon också röda ögon. Vi sa farväl av varandra, och kanske fick jag en kram också. Jag minns inte.

Bussen var full, det var trångt och det pratades högt som det gör i kinesiska bussar. Höns kacklade och lukten av djur och svett och tobaksrök låg tung och nästan lite kvävande. Jag kände en del i bussen och de frågade var jag skulle.

– Jag ska ta tåget till Beijing, sa jag.
– Beijing! Vad ska du göra där?
– Jag ska studera.
– Åh, då får du se Himmelska fridens torg, utropade någon.
– Och Mao!
– Och muren!

Nu var jag centrum i bussen, många ville veta. Men vad skulle jag svara? Att jag var glad? För det var jag ju fast jag var så ledsen. Jag var glad att Abodo satt bredvid mig, men det kändes lite genant att det var jag som var huvudpersonen, inte min bror.

Bussen skakar iväg och snart har det mesta ståhejet lagt sig. Man hör hur det knastrar när nästan alla tuggar på sina solrosfrön, skalen spottar man ut och de ligger på golvet. Vi åkte tolv timmar den dagen. Men ändå var vi inte framme. Vägarna var väldigt dåliga. Och bussen var gammal och stånkade så fort det blev lite uppförsbacke. När chauffören växlade rasslade det oroväckande.

Vi åkte genom en bergskedja som heter Tuoli. Det var så vackert. Vi såg kazakernas färgglada tält och boskap. Deras familjer levde som nomader i bergen, som de alltid gjort. De hade vinterkläder på sig, för uppe i bergen var det kallt. Barnen sprang mot vägen när de såg bussen komma, de vinkade och vi som satt i bussen vinkade tillbaka.

För mig var det lite extra spännande att se mitt folk därute. Det var kanske så jag skulle leva om jag gift mig med en kazak som hade många får. Leva som nomad. Det har säkert sina fördelar, det kan säkert vara fritt på många sätt - men så fattigt. Vad skall det bli av barnen som växer upp med dålig skolgång? De där som springer utanför bussen och vinkar medan jag är på väg ut i världen, ja åtminstone Beijing. Eller på andra sidan jorden, som far sa.

Efter två dagar i bussen kom vi fram till Urumchi. Jag hade en kusin som jobbade på ett hotell så jag fick övernatta i hennes rum. Min bror var uppe tidigt nästa morgon för att köpa tågbiljetten till Beijing. Min biljett kostade 64 yuen, det var studentpris för tredje klass.

Många svenska tror att det inte fanns olika klasser på kinesiska tåg, vi levde ju i ett kommunistiskt land. Men så är det inte. Vi har tre klasser på tågen. Även om vi inte kallar det för klasser, men jag kan väl använda det begreppet så blir det lättare att förstå. Första klass har små kupéer med fyra mjuka sköna sängar. Andra klass är mer att jämföra med en sovsal med bortåt femtio hårda våningssängar. Och tredje klass har hårda bänkar med plats för 118 personer per kupé. Men naturligtvis är det ofta fler än 118 som trängs därinne. Många har bara haft råd eller möjlighet att köpa ståplats.

Abodo såg till att jag hittade till min plats. Han kastade upp mitt handbagage på hyllan ovanför mig och sedan sa vi farväl så där som kineser gör. Ingen kram. Det är turister, som jag guidat, som lärt mig att man kan kramas titt som tätt.

Abodo steg av tåget och gömde sig bakom en pelare, han ville inte se mig genom fönstret. Han vinkade inte till mig när tåget började röra på sig. Han stod bakom pelaren, jag visste ju att han stod där men han visade sig inte. Jag var så ledsen och besviken på honom. Jag grät och kände mig mer ensam i världen än någonsin. Kanske var det så att han också grät, jag vet inte. Kanske var det därför han gömde sig bakom den dumma pelaren…

Tågresan skulle vara i 72 timmar. Redan efter några få timmar var det kaos. Folk satt överallt, det var överfullt. Många från provinserna skulle ner till Beijing för att arbete eller studera. Toaletterna blev snart överfyllda. Det var fruktansvärt att behöva gå dit. Efter några dygn låg avföring på golvet utanför toaletterna också.

Jag bestämde mig för att äta och dricka så lite som möjligt så jag skulle slippa tränga mig fram mellan alla människor för att uppsöka det där stället. Det stank. Och inte blev det bättre genom att så många rökte. Svart sot från ångloket låg som ett tunt dammlager på nästan allting.

Mörket hade lagt sig när tåget rullade in i Beijing. Efter fem dygns resa genom mitt stora land var jag framme där fars älskade Mao låg i sitt masuleum.

BoE (12): "Du är född i grisens år, så du har tur...".

Min mor sitter på gården och kvällsmjölkar vår ko. Kvällssolen lägger långa skuggor på den leriga marken, skuggorna klättrar upp på husväggarna och ger vår lilla gård nya nyanser. Hönsen kacklar och sprätter runt i leran. Det har regnat, hade jag varit liten hade jag säkert plaskat omkring i pölarna. Mina systrar står vid spisen och pratar. Jag går förbi, de tittar på mig och skakar sina huvuden.

De tycker att jag lever i en fantasivärld. Jag har nämligen ansökt om att få börja på ett universitet i Beijing. Jag har gjort Nationalexamen, jag har svarat på frågor om allt från matematik och geografi till politik och etik.

Inte vet jag hur det hade gått. Däremot vet jag att vi bara är tio stycken från hela Xinjiang som skall få chansen att läsa språk på universitetet. Jag skall inte få välja vilket jag ska läsa. Det är redan bestämt att minoritetsfolk från min provins skall läsa arabiska. Det är inte det jag vill, men det är bara att acceptera. Helst vill jag läsa engelska, så jag kan prata med hela världen…

Men vad spelade det för roll, bara jag blir antagen skulle jag bli så lycklig.

– Det förstår du väl att du inte kommer in, lilla fjanta, skrattar storebror Abodo som just kommit hem.

Han tittar intresserat på vad som finns på spisen. Det vankas kött! Det kokas i en stor gryta som står på elden. Det är flugor runt omkring och till och med de verkar överraskade av att det skall bli något extra.

Han viftar bort dem, drar in doften från grytan och går emot mig.

– Lilla syster, fattar du inte att du inte har en chans att komma in. Du är så dum som inbillar dig att du kan åka till Beijing.

Mina systrar fnissar borta vid grytan. Jag springer iväg till utbildningsbyrån för att höra om det kommit något brev från Beijing. Nej, det hade det inte gjort. Trots att det skulle kommit för mer än en vecka sedan. Kanske har brevet kommit bort på vägen. Tänk om det försvunnit! Kanske har det skickats till fel adress och att man där tittat på det, skakat på huvudet, klagat på posten och sedan kastat det.

Oj, vad jag önskar att vi haft telefon så vi kunnat ringa till Beijing och frågat var brevet tagit vägen.

– Det är tryggare att stanna kvar i byn. Du kan gifta sig med en kazak och få en egen familj. Det är här du har din familj och dina vänner, säger mor. Mina systrar lyssnar på henne och ser lite retsamma ut.

– Titta på din väninna, fortsätter hon. Hon skall snart ha ett barn som skall säga mamma till henne. Vad skulle du ha i Beijing? Ingenting!

Jag visste mer än väl att valet för mig var att antingen gifta mig och få barn eller att åka därifrån. Men, medvetet eller inte, hade jag under många år varit inställd på att lämna byn, att ta mig därifrån, att se något annat, att lära mig saker.

Men naturligtvis var det starka känslor inom mig. Jag var nitton år och utan erfarenheter av livet utanför byn. Jag hade ingen aning om hur lite jag egentligen visste om världen och människorna därute. Hade jag vetat det hade jag kanske tänkt om. Stannat kvar.

Varje dag sprang jag iväg till utbildningsbyrån och frågade om de hade fått besked från Beijing. Nej, brevet hade inte kommit ännu. Och hemma tjatade de.

– Gift dig med någon som har många får, sa mina syskon. Då blir du rik. Och får ett bra liv.

– Du kunde ju gifta dig med den där rika pojken som tog kort på dig, sa någon av dem och skrattade. Han tyckte ju att du var söt.

– Och hans pappa äger ett varuhus, tänk vad bra du skulle få det, retades de medan de gjorde ironiska miner eftersom den pojke de talade om var hankines, och naturligtvis inte alls skulle vara välkommen i familjen.

– Eller grannpojken, han är ju snygg, sa någon annan av dem och tittade lite menande på mig. Grannpojken var lika gammal som jag, och hans mor hade sagt till min mor att de ville ha mig som svärdotter.

– Hans far har massor med får! Du kan få ett bra liv med honom, tjatade de.

Bra liv? Nej, jag skulle inte kunna få ett bra liv här hemma. Det skulle jag inte. Även om min man skulle ha hundra får.

Hemma var jag inte till mycket nytta, jag tänkte bara på det där brevet och på Beijing. Familjen hade full upp och lät mig vara. De förberedde bröllop för min syster Aisha, hon hade blivit 26 år och det var verkligen på tiden att hon gifte sig.

Mina syskon var glada och helt uppfyllda av festen som skulle bli ett välkommet avbrott i vardagen. Men vägen till bröllop hade inte varit så lätt. Min kära syster skulle nämligen inte gifta sig med en kazak. Utan med en man vars far var hui och mor var ryska. Det där med fadern var ju inte så farligt, farfar hade ju också varit hui. Men med modern var det värre. Hon var ryska. Och min far gillade inte alls detta. Tvärtom. Han var mycket upprörd och hade kastat ut den stackars mannen flera gånger från vårt hus, trots att han redan var förlovad med min syster.

Det var inte bara far som var upprörd. Våra släktingar ville inte heller att hon skulle gifta sig med en halvryss, en blandad muslim.

Det enda som talade till hans fördel var att han var lärare, vilket sågs som ett bra yrke i vår by. Och han var ju ganska trevlig också. Aisha tyckte om honom.

Medan förberedelserna för bröllopet pågick för fullt levde jag liksom i en annan värld. Och oron stegrades inom mig. Jag började fundera över varför jag inte fått besök av den person som hade ansvaret att välja ut de tio elever från Xinjiang som skulle chansen att studera. Jag hade hört att han hade besökt andra elever, att han blivit bjuden på middag. Självfallet funderade jag på om han fått något mer när han gjort sina besök.

Men jag funderade också på det där med att jag är född i grisens år, att det betyder att jag har tur. Jag tänkte på en händelse som inträffat något år tidigare, det sista året jag gick på gymnasiet.

Det hade kommit en tiggare från en annan by till vårt hem, han fick lite mat av min mor. Medan han satt ute och åt så sa han till mor att hon hade ett barn som var 18 år och att detta barn skulle resa långt, långt bort från vår by. Min mor blev förvånad och ropade på mig att komma ut. Jag satt inne och läste, och när jag kom ut tittade tiggaren på mig. Sedan sa han att det var just den flickan han talat om.

Tänk om tiggaren hade rätt? Tänk om han var synsk?

Jag satt mest för mig själv och ältade. Min familj trodde väl att jag var galen. Till slut kändes det som om de började undvika mig. Den enda som försökte trösta mig var min morbrors fru. Hon satt vid kangen och sydde bomullstäcken till Aisha.

– Du är född i grisen år, du är en lycklig människa, de som har lycka behöver inte ha så bråttom.

Hennes ord gav mig verkligen tröst i det kaos jag levde. Det kanske inte låter klokt för en svensk som läser det här, men er värld är ju så annorlunda. Det som var stort för mig känns kanske småttigt för er. Ni kan resa fritt, behöver ofta inte slita så hårt i skolan och kan söka in på många universitet för att läsa nästan vad ni vill. Jag kan tycka att ni är bortskämda som har så många livschanser utan att kanske ens märka det.

Den 23 augusti kom brevet. Jag hämtade det på utbildningsbyrån. I brevet stod att jag kommit in på Universitetet för främmande språk i Beijing.

Jag sprang hem till storasyster Reyhan och berättade. Och hon blev så glad.

– Vad bra, då ska jag sticka ett par ullbyxor åt dig, var det första hon sa. Jag älskade henne över allt annat, hon var så snäll och omtänksam. Hon satt uppe hela natten och arbetade med detta, trots att hon var så trött efter allt arbete med bröllopet.

Mor var tyst länge sedan hon fått höra att jag kommit in på universitetet. Men till slut kom hon fram till mig, tittade på mig med trötta och sorgsna ögon och sa:

– Om du vill får du åka.

Det var skönt att höra de orden. Jag ville ju egentligen inte göra något emot hennes vilja. Naturligtvis ville jag inte det. Därför blev jag så glad när hon gav mig sin tillåtelse.

Men far var bedrövad. Det var inte detta han tänkt sig. Han älskade mig på det bästa sätt han kunde älska sitt barn. Det vet jag. Men han hade så svårt att förstå att drömmar och längtan kunde omfatta sådant som låg utanför hans värld.

Han kände sådan oro och ojade sig:

– Beijing ligger på andra sidan jorden, jag kommer att dö medan du är borta och jag får inte se dig mer.

Men mor var bestämd och sa till honom att gå till sin arbetsgivare och låna 300 yuen till resan.

Det gjorde han, och nog gick han med väldigt stolta steg till sin chef.

Bilden från en dokumentarfilm av Per Lager.

BoE (11): "Mor och far börjar fundera på vem som skall bli min man..."

Berättelsen om Emily, som jag träffade för några år sedan då jag var i Beijing för att bl a följa en rättegång, fortsätter under OS. Det är ett utdrag ur ett längre manus. Tidigare avsnitt 1, 2, 3,4, 5, 6 ,7,8, 9,10

Det blev allt mindre tid för lek därhemma i det första huset i den tredje gränden invid den stora gatan som gick ända fram till skinnfabriken. Jag började ju bli stor. Ja, så stor att mor och far börjat fundera på vem som skulle bli min man.

Men pojkar var det sista jag tänkte på under den där tiden, pojkar kunde vara jobbiga när de växte upp, det hade jag, liksom så många andra flickor, lärt mig. Även om vi inte alls förstod vad som förväntades av oss, vad det var för konstigheter som de ville göra.

Pojkar visste kanske mer om sex och sådant än vi flickor. Och jag, som var minst i familjen, fick ingenting veta av mina syskon. Så därför blev jag väldigt rädd när jag fick mens första gången. Och då var jag faktiskt tacksam för att utedasset låg på andra sidan gården.

Varför var jag tacksam för detta? Jo, när vi barn behövde gå på dasset så brukade vi fråga om någon av våra syskon också skulle gå dit. Särskilt när det var mörkt var det skönt att ha sällskap. Några lampor hade vi ju inte. Det var beckmörkt. Den här gången följde storasyster Aisha med mig när vi traskade över gården.

När jag upptäckte att jag blödde blev jag förstås förskräckt och undrade vad som hade hänt. Jag blev så rädd. Hade jag blivit sjuk? Vad skulle mor och far säga? Skulle jag missa skolan?

Då var det skönt att Aisha var med så hon kunde berätta att det inte alls var så konstigt. Det drabbade alla flickor som var på väg att bli stora. Jaha. Men ingen hade ju sagt något. Ingen pratade om sådant. Men nu visade Aisha hur man skulle vika papper och lägga i byxorna. Det blev kladdigt och äckligt. Varför skulle det vara på det här sättet?

Senare förstod jag att det var min mens som gjort att mor och far börjat fundera över det där med man åt mig.

Men en sak var säker: Jag skulle inte tillåta att mor och far bestämde vilken man jag en gång skulle välja. Jag hade fått min vilja igenom när det gällde val av skola så nog skulle jag också kunna få min vilja igenom när det skulle gälla val av man.

Men det där skulle få vänta. Jag ville läsa vidare. Jag hade snart gått ut både grundskolan och mellanskolan. Jag hade lagt grunden till att gå vidare – jag hade fått både den röda scarfen och det lilla röda emblemet. Jag hade ju till slut blivit barnpionjär och blev den första i klassen som blivit ungdomspionjär. Hade fått ett fint metallmärke, stort som en femkrona, som föreställde vår röda flagga och symboler för bönder och arbetare – ett vetestrå, en skära och ett kugghjul.

Mor och far var så lagom roade av detta. Skulle jag inte börja arbeta istället? Tjäna lite pengar. Så vi kanske skulle kunna få det lite bättre. Skulle man behöva lägga ner pengar på nya böcker för gymnasiet?

Ibland är det bra att vara envis, så där som den kinesiska astrologin säger att vi som är födda i grisens år är. Så jag fick börja gymnasiet. Det låg ganska långt bort från vårt hem. Jag gick till fots och det tog ungefär 40 minuter. De flesta i skolan cyklade, men mor och far hade inte råd att ge mig en cykel. Så mycket promenader blev det. Till skolan, från skolan, men också fram och tillbaka på lunchen. Varje dag blev det mer än två och en halvtimmes vandring fram och tillbaka.

Man hinner tänka mycket när man går så länge. Man tänker på varför livet är som det är, varför kazaker skulle vara sämre människor än andra, varför pojkar är som de är, hur det skall gå med läxorna, om mor skall bli som andra mammor snart, om far skall bli arg på kvällen, om min bror som flydde levde eller var död. Men jag tänkte också på fortsättningen, drömmen om att gå på universitet!

Oftast gick jag ensam. Vägen var lerig, när det regnat stänkte det från alla som cyklade förbi så fort de kunde – vid lunchen var det väldigt många som cyklade förbi eftersom alla som arbetade vid skinnfabriken skulle ta sig hem för att äta. När det inte regnat på ett tag så var vägen dammig, jag minns än idag hur jag gick och höll handen för munnen.

I skolan såg man så tydligt vilka som var fattiga, ju fattigare man var ju mer lera och damm på skorna. De som cyklade hade renare skor.

Gymnasieskolan var mycket större än grundskolan, vi var väl ungefär niohundra elever som gick i den. Men vi var bara två kazaker. Skolhuset var byggt av gråaktig tegelsten och var tre våningar högt. Runt skolgården fanns en mur i samma färg som skolhuset. Innanför muren fanns en fotbollsplan av jord där vi hade våra sportlektioner. På rasterna var det kö till utedassen. På vintern var det kallt att sitta där, på sommaren var det fullt med fluglarver som kröp omkring. Det låter äckligt, men jag var förstås van. Vi hade det ju likadant hemma

I gymnasiet läste vi alla de vanliga ämnen som ni också läser, men vi hade också ett ämne som hette ”politik”. Där fick vi lära oss om marxism, leninism, maoism, kommunsim och lite om politisk ekonomi.

Det sista året på gymnasiet var extra hårt, vi slutade sällan före åtta på kvällarna. Vi var inte ens lediga på söndagarna. Det gällde att verkligen anstränga sig. All tid måste användas för att plugga. Åtminstone om man drömde om att läsa språk på universitet i Beijing… I en helt annan värld, 400 mil hemifrån…

Lärarens uppgift på gymnasiet var inte bara att undervisa oss. De lade också ner mycket kraft på att förhindra oss elever att prata om kärlek. Vi hade ju kommit upp i ålder när vad som helst skulle kunna hända. Så lärarna i gymnasiet gjorde stora och allvarliga ingripanden om de trodde att någon hade blivit kär eller ens pratade om kärlek. Jag som blivit inkallad redan i mellanskolan för ett samtal om detta var noga med att uppträda så jag skulle slippa ett sådant kränkande och generande samtal en gång till. Och nu var det inte bara så att man blev inkallad, man stämplades som en dålig person.

Egentligen var vi inte så många elever i gymnasiet som kom från minoritetsfolk. Vi var t ex bara två kazaker, som jag nämnde. Men det sista året hände något märkligt. Många av mina klasskamrater blev plötsligt minoritetsfolk! De blev kazaker, mongoler, uigurer… De fick kazakiska, mongoliska och uiguriska namn…

Varför vill man plötsligt vara skriven som tillhörande ett minoritetsfolk när man tidigare sett ner på just dessa? Svaret finns förstås i det där vi talade om tidigare: ”positiv särbehandling”. Regeringen vill att fler studenter från minoritetsfolk kommer in på universiteten, så därför får dessa extra poäng vid intagningen.

När det närmade sig den stora Nationalexamen, som avgör vilka som får komma in på universiteten, så var det förstås praktiskt att plötsligt bli skriven som kazak eller mongol eller något annat. Konkurrensen var mycket hård och några extra poäng kunde avgöra ens hela framtid. Då är det förstås lockande för föräldrar som har pengar att muta lämpliga personer på myndigheten så att barnen får ändrad registrering. Korruption och mutor var allt annan än ovanligt. Efter århundradens missbruk så fungerade mutor och korruption som smöjmedel för de som hade råd.

Jag vill nu säga att den kinesiska regeringen uttalat att kampen mot korruption och mutor är viktig i Kina. Det är mycket bra! Jag vill också säga att jag ibland tycker att svenska elever är bortskämda, de får hela skolan utan avgifter men tycks ibland inte förstå att det är en fantastisk möjlighet som är få förunnat i världen.

Mina föräldrar hade aldrig brytt sig så mycket om mina studier, de hade aldrig frågat hur det gick för mig i skolan. Men när det blev dags för Nationalexamen då kände jag att de började bry sig. Storasyster Reyhan hade haft långa samtal med mina föräldrar om hur viktigt det var för mig att klara examen.

Det var som om mor och far plötsligt förstod att det var allvar med mina drömmar om att komma vidare i livet.

BoE (10): "Man skall älska sitt land, älska socialismen och älska kommunistpartiet..."

I det här avsnittet nedtecknar jag när Emily berättar om livet i en kinesisk skola långt upp i Xinjiang, om känslan av att inte bli barnpionjär och om hur rädslan för dödstraff fick en bror att fly. Tidigare avsnitt 1, 2, 3,4, 5, 6 ,7,8, 9

Förutom kinesiska, läste vi förstås matematik och annat som ni känner igen från den svenska skolan. Men vi lästa också ett ämne som hette ”Tanke och Dygd”. Här fick vi bland annat lära oss det som brukade förkortas ”5,4,3”.

Vad betyder då detta?

Jo, 5:an stod för fem personliga egenskaper: man skall vara kultiverad, artig, moralisk, ordningsam och ren.

4:an stod för fyra företeelser som skall vara vackra: man skall tala ett vackert språk, man skall ha ett vackert hjärta, man skall ett vackert beteende och man skall skapa en vacker miljö.

3:an stod för tre passioner: man skall älska sitt land, älska socialismen och älska kommunistpartiet.

Detta fick vi lära oss utantill, det var som ett mantra. Det gällde att kunna mantrat om man så väcktes mitt i natten.

Vi fick en röd scarf när lärarna tyckte att vi gjort oss förtjänta av det. När vi fått den så var vi barnpionjärer. Redan i första klass fick några av de kinesiska barnen sina scarfar. De bar dessa med stor stolthet, man sa att scarfen var hörnet av den kinesiska flaggan som färgats röd av revolutionärernas blod. Min far hade varit en revolutionär.

När vi firade Barnens Dag marscherade vi på led genom byn som små militärer. De barn som hade sin scarf runt halsen vara stoltare än någonsin. För att inte tala om hur stolta deras föräldrar var.

När jag gick i fjärde klass hade jag fortfarande inte fått någon scarf. Jag var nästan ensam i klassen om att inte fått någon. Att marschera på Barnens Dag var då verkligen hemskt. Jag skämdes och kände mig så underlägsen. Mina föräldrar skämdes också.

Det var först i femte klass, sista året i grundskola, jag som sista elev i klassen fick min röda scarf och kunde säga att jag också var en barnpionjär.

Jag fingrade på den där scarfen och undrade hur det kom sig att den var så jämnt rödfärgad om det nu var blod som hade färgat den.

Så småningom började vi äntligen läsa engelska. Och mitt skolliv blev lite lättare, även om jag fortfarande hade ganska svårt att hänga med i kemi, fysik, geografi och historia. Där undervisades det ju på kinesiska.

Mina föräldrar hade fortfarande aldrig kommit på ett föräldramöte, och det gjorde mig så ont. När jag gick i sjunde klass så bad jag därför storebror Abai komma på ett föräldramöte. Han kunde allt! Han fixade allt! Och var vuxen, nio är äldre än jag. Han följde gärna med. Och jag var så stolt och glad när vi travade in på mötet.

Och stolt blev han också. För läraren berättade att jag var bäst i klassen i engelska! Javisst, var jag det! Det var ju ett nytt språk för alla, och nu kunde jag visa att jag minsann inte var så dum som de trodde. Att kazaker minsann kunde. Att vi inte alls var dumma och obildbara.

När vi kom hem berättade Abai för min familj vad läraren sagt. Och det var så skönt! Jag kände att de var stolta över mig. Att jag gjort mor och far glada. Och jag kände att Abai verkligen var min vän. Jag kände så mycket för honom, men var också ständigt orolig för honom.

Abai var en av dem som några år tidigare hade häktats i en stor razzia. Polisen grep, under en enda natt, nästan en miljon brottslingar – eller sådana man misstänkte var brottslingar. Abai häktades och sattes i fängelse. Min bror hade ännu inte gjort något riktigt allvarligt brott, även om han var stökig och lätt hamnade i bråk.

Han släpptes efter sex månader. Jag var så glad när han kom hem. Vi var alla så glada. Många av dem som häktats den där natten dömdes nämligen till döden, många fick både tio och tjugo års fängelse. Stöld av en tupp kunde ge många års fängelse. Det var en mardröm för många familjer. Men vi hade klarat oss bra, trots allt.

Det varade emellertid inte så länge, för snart var det dags igen. När jag kom hem från skolan något år senare var hela gården full med poliser. Man letade än en gång efter Abai. Han hade säkert gjort många dumma saker och nu anklagades han för att ha varit med om en stöld. Han hade gömt en stulen motorcykel åt en kompis. Så nu väntade ett långt straff. Kanske till och med dödsstraff.

Men Abai lyckades smita innan polisen fick tag på honom. Han kom undan. Han flydde. Han försvann från oss. Han hörde inte av sig. Kanske rädslan att drabbas av dödsstraff avhöll honom.

Jag sörjde honom så mycket.

Fortsättning följer. Bild från en dokumentärfilm av Per Lager.

BoE (9): "Det kändes som om jag inte var någonting..."

Den här delen av berättelsen om Emily, som i sin helhet även kan komma ut i bokform i Sverige, handlar bland annat om de första skolåren och hur ett barn kan tappa sin identitet. Tidigare delar: 1, 2, 3,4, 5, 6 ,7,8.

De första åren i skolan var inte så lätta. Jag grät ofta och hade ingen att anförtro mig åt heller. Vi hade det oroligt hemma.

Mor mådde dåligt. Mina syskon kände inte igen henne, hon som varit så starkt och pratsam blev allt svagare och tystare.

Jag förstod förstås inte vad det var som hände, och det är först nu i samband med att vi arbetar med det här manuset som jag förmår mig att fråga mor om den tiden. Hon berättar att hon mådde dåligt redan innan min födelse, men att det bara blev sämre och sämre. Det var skälet till att hon ville adoptera bort mig. Ansvaret var så tungt och det kändes så tröstlöst med den eviga kampen för överlevnad.

Hon hade blivit allt mer deprimerad och kände allt oftare att hon inte orkade leva. Hon försökte begå självmord, inte bara en gång utan flera. Jag är chockad över att få veta!

När jag var liten så undrade jag ofta varför min mor inte brydde sig så mycket om mig, hon badade mig inte, skötte inte om mina kläder. Det är först nu jag förstått hur stor hennes depression verkligen var. Det är smärtsamt att veta.

Far var förstås orolig, han var ofta på dåligt humör. Inte bara därför att mor inte orkade någonting utan också över att hans älskade Mao hade dött. Vad skulle hända nu? I familjen och i Kina?

Min näst äldste bror, råkade ofta i bråk. Han hade tröttnat på att vi var så fattiga så han hade börjat stjäla. Det gjorde inte att mor mådde bättre eller att far blev på bättre humör.

Jag drog mig för att komma hem från skolan, började dra omkring, kom hem sent och mor blev arg och ledsen på mig. Hon blev irriterad på mina syskon också. De borde hålla reda på mig bättre, och hjälpa mig mer med läxorna.

En av de händelser som jag försökt förtränga är när min mor håller sin stora kökskniv framför mig och visar hur hon skall skära halsen av mig om jag inte kommer direkt hem från skolan.

Kanske borde det vara med bitterhet jag minns detta, men jag kan inte vara bitter på min mor. Hon gjorde så gott hon kunde, hon var djupt deprimerad och orkade inte vara samma mor som hon tidigare varit för mina storasyskon.

På morgnarna steg jag för det mesta upp tidigt och gick till skolan långt innan den började. Jag ville hemifrån. Jag stod länge och väntade på att porten till skolan skulle öppnas så jag skulle kunna komma in. Ofta var det både kallt och blåsigt. Jag frös och huttrade.

När äntligen läraren slog upp porten var det fortfarande lång tid tills skolan skulle börja. Läraren gjorde upp eld i kaminen som stod i klassrummet. Det rykte och hela rummet låg som i dimma. Ändå stod jag där, tyst och tittade. Jag har inte funderat så mycket på varför jag gjorde på det här sättet, men nu när jag återupplever min barndom kan jag förstå. Jag flydde helt enkelt mitt hem.

Jag kämpade på i skolan. Men inte var det lätt, jag var fortfarande sämst i klassen och ständigt mobbad. Jag förstod att det inte räckte med att gå i kinesisk skola för att vara lika bra som de andra.

Minoritetsstämpeln satt i pannan. Fattigdomen satt i kläderna. Och inte blev det bättre av att jag kom stoltserande med kåda istället för riktigt tuggummi. Eller att alla visste att jag sprang hem på lunchen för att äta mitt gamla bröd - inte stekta ägg eller kött eller grönsaker eller ris eller fisk.

Men kläderna och maten var inte det värsta. Det värsta, som jag skämdes mest för, var att mor och far aldrig kom till skolan på föräldramöten. Alla andra barns föräldrar kom. De pratade med läraren som berättade hur det gick för deras barn. Men hur skulle mina föräldrar kunna vara med om detta? De kunde ju inte tala kinesiska.

Vi var två kazaker i min klass när jag gick i den femåriga grundskolan. Förutom jag var det en pojke. Man kan ju tycka att vi skulle hålla ihop, men så var det inte. Tvärtom, jag blev mobbad av honom, han sade till mig att jag inte fick säga att jag var kazak eftersom min farfar var en hui.

Han sa att jag var ingenting. Jag var rädd för honom, jag försökte att hålla mig ifrån honom.

Jag var inte den som ville vara kazak, jag ville vara riktig kines. Men att nu bli fråntagen min rätt att vara kazak kändes verkligen som att inte vara någonting.

Inte kines, inte kazak, inte hui.

Ibland undrade jag varför farfar någonsin skulle ha kommit till vår by, varför han inte hade kunnat hålla sig till sitt folk.

Som ni förstår var vår identitet mycket förknippad med det folk vi tillhörde.

I skolan hade jag nästan ingen identitet, jag visste nästan inte vem jag var, vart jag hörde hemma.

Fortsättning följer. Bilden på den unga kazakflickan är tagen av Kevin Kling.

BeE(8): "Och svenskar kunde plötsligt heta Herr Padda..."

Berättelsen om Emily fortsätter, i detta avsnitt berättar hon bland annat om sin längta att bli riktig kines, problemet med namn och hur svenskar plötsligt kan få de mest märkliga namn... Tidigare avsnitt: 1, 2, 3,4, 5, 6 ,7. Bilden från Xinjiang, många kazaker är nomader.

Far hade ju inte hängt med riktigt och han blev överraskad av att jag plötsligt blivit stor nog att börja skolan. Och när jag sedan började prata om att gå i en kinesisk skola, så blev det för mycket. Han blev så arg. Jag hade aldrig sett honom så arg. Han svor åt mig och skrek:

- Akin Åsgui!

Det betyder fy fan. Han hade aldrig använt sådana ord till mig tidigare, hade aldrig varit arg på mig. Nu blev jag så rädd.

Han ville att jag skulle gå i en kazakskola, lära mig att läsa kazakiska tidningar och böcker så att jag skulle kunna läsa för honom när han blev gammal och fick tid att sitta ner.

Mina bröder hade gått i bondeskolan längre ut på landet, där hade de haft möjlighet att under skoltid vakta familjens eländiga kor - och efter skolan kunna ta en lov över de intilliggande åkrarna för att plocka med sig lite korn och vete som bönderna lämnat kvar på fälten.

Förutom bondeskolan fanns det en kazakisk skola och en kinesisk skola i vår trakt. I den kazakiska skolan talade man förstås kazakiska. Man lärde sig kinesiska som andraspråk. I den kinesiska skolan talade man kinesiska som förstaspråk och engelska som andraspråk.

Det lät så spännande med engelska! Och kunde man bara tala kinesiska så skulle man nog kunna bli en riktig kines som kunde få det så mycket bättre än vad vi kazaker hade.

Och med engelska kanske man skulle kunna prata med hela världen…

- Duger inte kazakskolan åt damen, skrek far. Skäms mitt eget barn för att vara kazak?

Ja, så var det. Jag skämdes. Till slut fick jag min vilja igenom. Så liten jag var. Jag började i den kinesiska skolan. Och jag blev sämst i klassen. Jag förstod ju inte ett ord. Kinesiskan var som rena rama… kinesiskan!

Men problemen började faktiskt redan före skolan. Jag ville ju ha ett kinesiskt namn också! Och nu ska ni få höra hur krångligt det kan vara med namn...

Jag heter egentligen, på kazakiska, Kadisha Hushayin. Men skulle jag börja i kinesisk skola så ville jag ha ett namn som inte skrek ut att jag var kazak. Men vad skulle det bli?

Jag fick hjälp av mina syskon. Kunde inte Su Juan vara bra? Jovisst. Det lät fint. Och det lät mycket kinesiskt. Su var från början min farfars efternamn, han tillhörde hui-folket, som talar kinesiska. Juan betyder vacker. Och vem vill inte vara det? Så Su Juan fick det allt bli.

Det visade sig snart finnas ett litet problem med det här namnet: Su är förkortning för Sovjet. Och Sovjet var fiender till Kina när jag började skolan. Men detta var inte det största problemet. Det uppstod istället när man skulle bestämma de kinesiska tecknen för mitt förnamn. Krångligt?

Låt mig förklara! Det blir en liten lektion i kinesiska…

Jag heter alltså Kadisha på mitt eget språk, men när man översätter till kinesiska så uttalas det Hadexia, och det skrivs med tre kinesiska tecken. De tre tecknen skall låta som Ha, De och Xia. Men det finns många olika tecken, med helt olika betydelse, som kan låta så…

När mina föräldrar, som inte kunde kinesiska, gick till myndigheten för att registrera mitt namn så blev det den kinesiska tjänstemannen som fick att välja tecken för mitt namn.

Den tjänstemannen var inte speciellt snäll. Eller också kunde han inte så många tecken. För Ha valde han nämligen tecknet som betyder att man skrattar, för De valde han tecknet som betyder dygd och för Xia valde han tecknet som betyder ner eller dåligt.

Ser man tecknen tillsammans kan man utläsa att jag har dålig dygd och att man skrattar när man ser mig.

När jag kom till skolan så skrattade man förstås, och jag blev jag mobbad. Så gick det med försöket att bli riktig kines!

Hade tjänstemannen i vår lilla by varit snäll, eller kunnat fler tecken, så hade han säkert valt trevliga tecken! För Xia hade han t ex kunnat välja tecken för regnbåge eller tecknet för sommar.

Nu är det inte bara jag som råkat illa ut när det gäller namn. Många svenskar har faktiskt också drabbats - utan att ha en aning om det! Jag läste att företagare och säljare som kommit till Kina skaffat visitkort med sitt namn skrivet med kinesiska tecken. Resultaten blev ibland ganska komiska.

En herre vid namn Malm döptes till Herr Häst, eftersom den första stavelsen Ma kan skrivas med tecknet som betyder häst. Men han kunde lika gärna ha fått tecknet för hampa, mor, eller padda. Alla dessa ord uttalas nämligen ma på kinesiska, men med olika betoning, och de skrivs med olika tecken. Ingen frågade förstås herr Malm om han ville heta Herr Häst, Herr Mor eller herr Padda istället…

När herr Malm fått slut på sina visitkort ringde han till ett tryckeri för att beställa nya. Översättaren hade ingen aning om att han hette Herr Häst på de förra, så nu fick han heta Herr Hampa. Värre hade kanske varit om han fått heta Herr Padda…

Tidigare var det besvärligt också för stora kända svenska företag, som t ex Ericsson och ABB. Dessa förekom under flera olika namn på den kinesiska marknaden. Men så länge uppdragsgivarna fick vackra exotiska tecken på sina kort var de nöjda…

Detta var förstås inte så bra för affärerna, men det är nog ändå värre för ett barn att bli mobbat för sitt namn.

Fortsättning följer.

Bo E (7): "Jag ville vara en riktig kines..."

Tidigare avsnitt 1, 2, 3,4, 5, 6 av berättelsen om Emily från Xinjiang i Kina. Vi lärde känna varandra och vi beslöt att hon skulle berätta om sitt liv, medan jag skrev ner hennes berättelse. Delar av berättelsen kommer att finnas på bloggen under OS - hela berättelsen kommer ev ut i bokform i Sverige.

I skuggan av det som hände i Kina – kulturrevolutionen pågick - levde vi småsyskon våra liv i det första huset i den tredje gränden invid den stora gatan som gick ända fram till skinnfabriken.

Min far hade arbetat på den fabriken innan jag föddes. Han hade bearbetat skinn från får, kor och hästar med olika kemikalier. Ofta i kallt vatten. Det var där han hade fått sin värk, en ständig värk i lederna. Tack vare att han varit en gammal revolutionär som varit med i kriget hade han, några år innan jag föddes, fått jobbet med att köra sten på de leriga vägarna från bergen till olika byggen. Det kan låta som ett värre jobb, men han slapp det kalla vattnet, han slapp kemikalierna.

– Du var nog inte mycket till revolutionär, sa mor ofta till honom.

Men mor var ända tacksam för det nya jobb han fått, kanske skulle hans humör bli lite bättre. Och det gav lite mer betalt. Inte mycket. Men litet

Alla som arbetade på fabriken måste passera vårt hus. Och det var inte så dumt. På höstarna fick vi mindre barn stå vid vägkanten och försöka sälja majs som vi odlat på vår lilla gård. Den omgärdades av en låg mur av lerstenar. Innanför hade vi lite förutom lite majs också några äppelträd - jag minns än idag hur gott det luktade när vi skördade äpplen.

Vi hade några höns också, och när någon av våra två kor inte var på bete så fanns de också på gården. Gissa om det var lerigt och smutsigt! Men minnet av leran gör mig glad. Det kan ni nog aldrig förstå, men så är det. Leran fanns överallt, på vägarna, på gårdarna, i gränderna. Vi barn kunde leka i den. Vi kunde bygga, baka och plaska runt sådär som barn vill göra. Och nog är det roligare att baka lerkakor än sandkakor som ju går sönder så fort…

Jag hoppas att mitt barn också skall få leka med lera. Och jag ska inte bli arg när det kommer hem med nedsölade kläder och smutsiga händer.

Jag lovar! Jag ska bara ta det i min famn och berätta om en annan tid och en annan plats som känns så långt borta men ändå så nära. Jag ska berätta om de små husen som var byggda av enkla lerplattor, försäljarna som på hösten kom med sina kärror fyllda med vattenmeloner, hur jag lekte nere vid floden och hur de små fiskarna nafsade så det killade när jag satt alldeles blickstilla i vattnet.

Jag ska berätta om livet i vår lilla gränd. Jag ska mest berätta om det roliga, det jag minns med glädje.

En bit in i gränden bodde ett kinesiskt par som vi kallade mormor och morfar. Vi småsyskon - jag, min syster Amina och min bror Abodo - älskade att gå dit och sälja lite av vår mjölk. Mormor gjorde nämligen godis av äpplen. Och ibland bjöd hon oss att smaka.

Det var underbart! De smakade sött och kladdigt. Hon var så snäll, tyckte kanske lite synd om oss eftersom vi var så många och så fattiga.

Det var nog så att snälla kineser tyckte lite synd om minoritetsfolkens fattiga ungar, för vad skulle det bli av dem? Och morfar och mormor visste nog att det inte fanns så mycket glädje hemma hos oss nu när mor börjat tappa livslusten.

Att vi kallade det gamla paret, som bodde där inne i gränden för morfar och mormor, berodde på att vi ville visa vår respekt för dem. Det är viktigt i Kina att barn skall visa respekt för äldre människor. Det gäller särskilt på landsbygden. Ålder, och erfarenhet, är värt respekt.

Men det fanns förstås feststunder hemma också. Som när morbror kom cyklande för att hälsa på. Då turades mina äldre syskon om att låna hans cykel en liten stund. De var så lyckliga! Cykel var lyx, ingenting som vår familj hade råd med, så det gällde att ta vara på de korta stunderna när morbror kom på besök.

Det var inte så vanligt att flickor lekte med pojkar, men jag gjorde det. Men det gick inte alltid så bra. En av dem kikade på mig när jag satt på dasset. Jag blev ursinnig. Jag rusade upp, fick tag på honom och välte honom rakt ner i dasstunnan.

Det var en fröjd att se hur hans mor fick skölja honom ren. Jag stod på andra sidan den lilla muren och tittade på…

Aldrig mer skulle han bete sig så! Och han skulle minsann visa respekt för flickor!

Jag vågar förresten inte tänka på hur det hade gått om min far varit hemma och sett vad jag gjort! Då hade han nog inte kunnat styra sitt humör ens inför mig… Han blev ganska ofta arg på mina syskon, men aldrig på mig. Han blev arg för att mina syskon inte vaktat vår ko på betet eller slarvat med något annat.

Hade jag gjort något dumt så blev han också arg på dem, för att de inte skött mig ordentligt… Vilket nog inte var så rättvist. De hjälpte mig och berättade saker för mig. Ibland läste de ur en tummad sagobok om en liten flicka som sålde tändstickor medan vintern var så kall. Hon frös ihjäl. Det var en sorglig saga av någon som hette Andersen. Han kom från ett land långt borta. Jag tänkte att det måste vara ett mycket sorgligt land.

Men ibland blev det förstås bråk mellan oss syskon, alla ville ju sitta så nära lampan som möjligt. Någon el hade vi inte. I oljelampans sken försökte mina äldre syskon läsa läxor medan mor satt stilla och tittade eller tog sig an mat och disk.

Ja, det blev bråk om lite annat också förstås. Vem skulle torka koblafforna som vi skulle elda med? Vem skulle gå ut och samla kvistar som vi använde som tändved? Och vem skulle vakta kon som far hade på bete längre bort? Vem skulle hjälpa mor med maten och med disken?

Men för det mesta var vi ganska så sams, och för det mesta var mina syskon snälla mot mig.

Jag lekte med nästan alla barn i gränden, oavsett om det var kazaker och kineser. Mina föräldrar hade inget emot det, även om de var lite ovana eftersom mina syskon mest haft lekkamrater från vårt eget folk.

Det är klart att det var lite svårt att förstå varandra – kazakiska och mandarin är helt olika språk. Men sådant övervinner barn. Vill man leka så vill man, och då förstår man varandra oavsett vilket språka man talar.

När vi lekte så blev jag allt mer förvissad om att det var skillnad på att vara kazak och att vara riktig kines. Det var inte bara språket och religionen som skilde. Det var så mycket annat också, sådant som var mer påtagligt för ett barn.

När jag var hemma hos kinesiska lekkamrater så kunde jag med mina egna ögon se att de åt stekta ägg!

Jag kunde sitta och titta på när de åt, och jag var så avundsjuk. Vi hade höns ju hemma, och jag hade hämtat många ännu värpvarma ägg från redet, men jag hade aldrig fått äta ett helt stekt ägg. Vi var ju åtta barn, skulle alla ha var sitt ägg så skulle åtta stycken gå åt. Det hade vi inte råd med. Ägg var dyrbara som bytesvara. Man kunde byta till sig mjöl, eller till och med olja till lampan vi tände en stund under kvällarna.

Men mina kinesiska lekkamrater åt inte bara ägg. De åt grönsaker, fisk, kött och ris också. Och kunde få dricka saft!

Hemma åt vi mest bröd, som jag minns det åt vi bara bröd… Till brödet drack vi te. I teet hällde vi mjölk, när någon av våra taniga kor mjölkade. Och så saltade vi lite, på det sätt som kazaker gör. Något socker hade vi inte. Ibland blev jag väldigt trött på att mest leva på bröd och te.

Under Månfestivalen, som bryter ut den femtonde dagen under den åttonde månaden i månkalendern, var det nästan värst. Då samlades alla familjer för att titta på den stora, runda, vackra höstmånen. De hade dukat upp ett särskilt bord fyllt av ris och runda frukter som t ex äpplen, persikor och apelsiner.

Det var en vacker fest, man var snälla mot varandra och föräldrarna bjöd sina barn på månkakor. De är runda som månen, gjorda på vetemjöl, olja och ägg - helst skall det vara ankägg – med en pastafyllning gjord på sesam och röda bönor, frukt eller valnötter.

Fick man en månkaka så var man älskad av någon, gav man en månkaka så var det en gåva från hjärtat. Man bakade dem inte själv, utan de måste köpas. Månkakor var säkert härligt goda. Det var det jag trodde i alla fall. Jag hade aldrig fått någon av mina föräldrar. Hur skulle de ha råd med att ge alla sina barn något sådant?

Månfesten var något för de riktiga kineserna. Ingenting för oss. De kinesiska barnen mumsade på sina kakor och skröt över hur gott det var.

De kinesiska barnen hade förstås mycket finare kläder än oss kazakbarn också. De fick nya kläder när deras familjer firade det kinesiska nyåret. När skolan började igen efter det månadslånga lovet så var de alltid så fint klädda. Då såg mina paltor ännu fattigare ut. Det var alltid lika hemskt att gå till skolan den första veckan efter nyåret.

Det var bara att veta sin plats, som kazakbarn. Och leka med det man kunde få tag på. Jag samlade på porslinsbitar, sorterade dem, bytte med andra kazakbarn ungefär som svenska barn bytte filmstjärnor.

Men i mitt hjärta var det bara en enda känsla som rådde: jag ville inte vara kazak, ville inte tillhöra något minoritetsfolk. Jag ville vara en riktig kines.

Fortsättning följer. Bild från en dokumentärfilm av Per Lager.