BoE (12): "Du är född i grisens år, så du har tur...".

Min mor sitter på gården och kvällsmjölkar vår ko. Kvällssolen lägger långa skuggor på den leriga marken, skuggorna klättrar upp på husväggarna och ger vår lilla gård nya nyanser. Hönsen kacklar och sprätter runt i leran. Det har regnat, hade jag varit liten hade jag säkert plaskat omkring i pölarna. Mina systrar står vid spisen och pratar. Jag går förbi, de tittar på mig och skakar sina huvuden.

De tycker att jag lever i en fantasivärld. Jag har nämligen ansökt om att få börja på ett universitet i Beijing. Jag har gjort Nationalexamen, jag har svarat på frågor om allt från matematik och geografi till politik och etik.

Inte vet jag hur det hade gått. Däremot vet jag att vi bara är tio stycken från hela Xinjiang som skall få chansen att läsa språk på universitetet. Jag skall inte få välja vilket jag ska läsa. Det är redan bestämt att minoritetsfolk från min provins skall läsa arabiska. Det är inte det jag vill, men det är bara att acceptera. Helst vill jag läsa engelska, så jag kan prata med hela världen…

Men vad spelade det för roll, bara jag blir antagen skulle jag bli så lycklig.

– Det förstår du väl att du inte kommer in, lilla fjanta, skrattar storebror Abodo som just kommit hem.

Han tittar intresserat på vad som finns på spisen. Det vankas kött! Det kokas i en stor gryta som står på elden. Det är flugor runt omkring och till och med de verkar överraskade av att det skall bli något extra.

Han viftar bort dem, drar in doften från grytan och går emot mig.

– Lilla syster, fattar du inte att du inte har en chans att komma in. Du är så dum som inbillar dig att du kan åka till Beijing.

Mina systrar fnissar borta vid grytan. Jag springer iväg till utbildningsbyrån för att höra om det kommit något brev från Beijing. Nej, det hade det inte gjort. Trots att det skulle kommit för mer än en vecka sedan. Kanske har brevet kommit bort på vägen. Tänk om det försvunnit! Kanske har det skickats till fel adress och att man där tittat på det, skakat på huvudet, klagat på posten och sedan kastat det.

Oj, vad jag önskar att vi haft telefon så vi kunnat ringa till Beijing och frågat var brevet tagit vägen.

– Det är tryggare att stanna kvar i byn. Du kan gifta sig med en kazak och få en egen familj. Det är här du har din familj och dina vänner, säger mor. Mina systrar lyssnar på henne och ser lite retsamma ut.

– Titta på din väninna, fortsätter hon. Hon skall snart ha ett barn som skall säga mamma till henne. Vad skulle du ha i Beijing? Ingenting!

Jag visste mer än väl att valet för mig var att antingen gifta mig och få barn eller att åka därifrån. Men, medvetet eller inte, hade jag under många år varit inställd på att lämna byn, att ta mig därifrån, att se något annat, att lära mig saker.

Men naturligtvis var det starka känslor inom mig. Jag var nitton år och utan erfarenheter av livet utanför byn. Jag hade ingen aning om hur lite jag egentligen visste om världen och människorna därute. Hade jag vetat det hade jag kanske tänkt om. Stannat kvar.

Varje dag sprang jag iväg till utbildningsbyrån och frågade om de hade fått besked från Beijing. Nej, brevet hade inte kommit ännu. Och hemma tjatade de.

– Gift dig med någon som har många får, sa mina syskon. Då blir du rik. Och får ett bra liv.

– Du kunde ju gifta dig med den där rika pojken som tog kort på dig, sa någon av dem och skrattade. Han tyckte ju att du var söt.

– Och hans pappa äger ett varuhus, tänk vad bra du skulle få det, retades de medan de gjorde ironiska miner eftersom den pojke de talade om var hankines, och naturligtvis inte alls skulle vara välkommen i familjen.

– Eller grannpojken, han är ju snygg, sa någon annan av dem och tittade lite menande på mig. Grannpojken var lika gammal som jag, och hans mor hade sagt till min mor att de ville ha mig som svärdotter.

– Hans far har massor med får! Du kan få ett bra liv med honom, tjatade de.

Bra liv? Nej, jag skulle inte kunna få ett bra liv här hemma. Det skulle jag inte. Även om min man skulle ha hundra får.

Hemma var jag inte till mycket nytta, jag tänkte bara på det där brevet och på Beijing. Familjen hade full upp och lät mig vara. De förberedde bröllop för min syster Aisha, hon hade blivit 26 år och det var verkligen på tiden att hon gifte sig.

Mina syskon var glada och helt uppfyllda av festen som skulle bli ett välkommet avbrott i vardagen. Men vägen till bröllop hade inte varit så lätt. Min kära syster skulle nämligen inte gifta sig med en kazak. Utan med en man vars far var hui och mor var ryska. Det där med fadern var ju inte så farligt, farfar hade ju också varit hui. Men med modern var det värre. Hon var ryska. Och min far gillade inte alls detta. Tvärtom. Han var mycket upprörd och hade kastat ut den stackars mannen flera gånger från vårt hus, trots att han redan var förlovad med min syster.

Det var inte bara far som var upprörd. Våra släktingar ville inte heller att hon skulle gifta sig med en halvryss, en blandad muslim.

Det enda som talade till hans fördel var att han var lärare, vilket sågs som ett bra yrke i vår by. Och han var ju ganska trevlig också. Aisha tyckte om honom.

Medan förberedelserna för bröllopet pågick för fullt levde jag liksom i en annan värld. Och oron stegrades inom mig. Jag började fundera över varför jag inte fått besök av den person som hade ansvaret att välja ut de tio elever från Xinjiang som skulle chansen att studera. Jag hade hört att han hade besökt andra elever, att han blivit bjuden på middag. Självfallet funderade jag på om han fått något mer när han gjort sina besök.

Men jag funderade också på det där med att jag är född i grisens år, att det betyder att jag har tur. Jag tänkte på en händelse som inträffat något år tidigare, det sista året jag gick på gymnasiet.

Det hade kommit en tiggare från en annan by till vårt hem, han fick lite mat av min mor. Medan han satt ute och åt så sa han till mor att hon hade ett barn som var 18 år och att detta barn skulle resa långt, långt bort från vår by. Min mor blev förvånad och ropade på mig att komma ut. Jag satt inne och läste, och när jag kom ut tittade tiggaren på mig. Sedan sa han att det var just den flickan han talat om.

Tänk om tiggaren hade rätt? Tänk om han var synsk?

Jag satt mest för mig själv och ältade. Min familj trodde väl att jag var galen. Till slut kändes det som om de började undvika mig. Den enda som försökte trösta mig var min morbrors fru. Hon satt vid kangen och sydde bomullstäcken till Aisha.

– Du är född i grisen år, du är en lycklig människa, de som har lycka behöver inte ha så bråttom.

Hennes ord gav mig verkligen tröst i det kaos jag levde. Det kanske inte låter klokt för en svensk som läser det här, men er värld är ju så annorlunda. Det som var stort för mig känns kanske småttigt för er. Ni kan resa fritt, behöver ofta inte slita så hårt i skolan och kan söka in på många universitet för att läsa nästan vad ni vill. Jag kan tycka att ni är bortskämda som har så många livschanser utan att kanske ens märka det.

Den 23 augusti kom brevet. Jag hämtade det på utbildningsbyrån. I brevet stod att jag kommit in på Universitetet för främmande språk i Beijing.

Jag sprang hem till storasyster Reyhan och berättade. Och hon blev så glad.

– Vad bra, då ska jag sticka ett par ullbyxor åt dig, var det första hon sa. Jag älskade henne över allt annat, hon var så snäll och omtänksam. Hon satt uppe hela natten och arbetade med detta, trots att hon var så trött efter allt arbete med bröllopet.

Mor var tyst länge sedan hon fått höra att jag kommit in på universitetet. Men till slut kom hon fram till mig, tittade på mig med trötta och sorgsna ögon och sa:

– Om du vill får du åka.

Det var skönt att höra de orden. Jag ville ju egentligen inte göra något emot hennes vilja. Naturligtvis ville jag inte det. Därför blev jag så glad när hon gav mig sin tillåtelse.

Men far var bedrövad. Det var inte detta han tänkt sig. Han älskade mig på det bästa sätt han kunde älska sitt barn. Det vet jag. Men han hade så svårt att förstå att drömmar och längtan kunde omfatta sådant som låg utanför hans värld.

Han kände sådan oro och ojade sig:

– Beijing ligger på andra sidan jorden, jag kommer att dö medan du är borta och jag får inte se dig mer.

Men mor var bestämd och sa till honom att gå till sin arbetsgivare och låna 300 yuen till resan.

Det gjorde han, och nog gick han med väldigt stolta steg till sin chef.

Bilden från en dokumentarfilm av Per Lager.