BoE(13): "Du måste besöka Mao, säger far..."

I det näst sista avsnittet av berättelsen om Emily tar hon avsked från sin by långt uppe i Xinjiang, vid gränsen till Kazakstan., och gör den långa resan. Tidigare avsnitt 1, 2, 3,4, 5, 6 ,7,8, 9,10, 11,12

– Du måste besöka Mao, säger min far. Du måste berätta hur det är.

– Du behöver bröd, kött och kläder till resan, säger mor. Det går inte att köpa kläder i Beijing.

Att resa till huvudstaden är ett äventyr minst lika stort som att resa från landsbygden i Marocko till Stockholm. Och avståndet är lika stort.

– Beijing ligger på andra sidan jorden, jag får aldrig se dig mer, säger far som både är stolt och orolig för sin dotter. Orolig inför mig och stolt inför alla han pratar med. Hans dotter skall studera vid universitet i staden där Mao ligger i sitt mausoleum.

Min mor var mer intresserad av det praktiska inför resan. Hon packade ner reskost i form av bröd och kött. Hon oroade sig för kläder och oron spred sig genom gränden. Jag fick några klädesplagg. Det tyngsta var alla böcker jag tog med mig, alla på engelska. Jag packade i en stor linsäck.

På natten innan avresan grät både mor och far. Det gjorde förstås jag också. Inte bara för att jag skulle missa min syster bröllop, utan än mer för att jag skulle lämna min familj. Visst är det konstigt att man kan vara ledsen trots att ens dröm går i uppfyllelse…

Resan skulle bli lång. Först skulle vi åka en skraltig buss nästan 70 mil till Xinjiangs huvudstad Urumchi. Det var där järnvägsstationen låg. Jag hade aldrig varit i Urumchi och var väldigt glad över att storebror Abodo skulle följa med mig dit. Han hade varit där förr, ja, i själva verket hade han gjort militärtjänst där och till och med stått vakt utanför järnvägsstationen.

När den stora dagen inföll var både jag och mina föräldrar trötta. Vi hade inte sovit många timmar. Vi hade lagt den stora linsäcken på en cykel och nu gick hela familjen i tysthet den knappa halvmilen till busstationen, eller resenärstationen som vi kallar den.

Solen hade ännu inte kommit upp så långt på himlen, som var alldeles blå. Jag tänkte på att det hördes så mycket fågelsång. Det var som att gå i någon sorts vakuum den där morgonen, jag berördes av ljud som jag inte tänkt så mycket på tidigare. När man skall göra något avgörande i sitt liv så förstärks ofta vissa intryck. För mig var det fågelsången. Jag gick bredvid Abodo men vi sa just ingenting. Vi hade ganska gott om tid på oss. Klockan åtta skulle bussen avgå från stationen.

När vi kom fram till bussen som skulle föra oss till Urumchi så kastade Abodo upp min säck på busstaket och såg till att den låg säkert. Vägarna var ju inte de bästa, det var mycket gropar och sprickor så det gällde att allt var ordentligt surrat.

Det var mycket folk som sprang omkring så avskedet blev lite rörigt. Mor och far grät och nog hade några av mina syskon också röda ögon. Vi sa farväl av varandra, och kanske fick jag en kram också. Jag minns inte.

Bussen var full, det var trångt och det pratades högt som det gör i kinesiska bussar. Höns kacklade och lukten av djur och svett och tobaksrök låg tung och nästan lite kvävande. Jag kände en del i bussen och de frågade var jag skulle.

– Jag ska ta tåget till Beijing, sa jag.
– Beijing! Vad ska du göra där?
– Jag ska studera.
– Åh, då får du se Himmelska fridens torg, utropade någon.
– Och Mao!
– Och muren!

Nu var jag centrum i bussen, många ville veta. Men vad skulle jag svara? Att jag var glad? För det var jag ju fast jag var så ledsen. Jag var glad att Abodo satt bredvid mig, men det kändes lite genant att det var jag som var huvudpersonen, inte min bror.

Bussen skakar iväg och snart har det mesta ståhejet lagt sig. Man hör hur det knastrar när nästan alla tuggar på sina solrosfrön, skalen spottar man ut och de ligger på golvet. Vi åkte tolv timmar den dagen. Men ändå var vi inte framme. Vägarna var väldigt dåliga. Och bussen var gammal och stånkade så fort det blev lite uppförsbacke. När chauffören växlade rasslade det oroväckande.

Vi åkte genom en bergskedja som heter Tuoli. Det var så vackert. Vi såg kazakernas färgglada tält och boskap. Deras familjer levde som nomader i bergen, som de alltid gjort. De hade vinterkläder på sig, för uppe i bergen var det kallt. Barnen sprang mot vägen när de såg bussen komma, de vinkade och vi som satt i bussen vinkade tillbaka.

För mig var det lite extra spännande att se mitt folk därute. Det var kanske så jag skulle leva om jag gift mig med en kazak som hade många får. Leva som nomad. Det har säkert sina fördelar, det kan säkert vara fritt på många sätt - men så fattigt. Vad skall det bli av barnen som växer upp med dålig skolgång? De där som springer utanför bussen och vinkar medan jag är på väg ut i världen, ja åtminstone Beijing. Eller på andra sidan jorden, som far sa.

Efter två dagar i bussen kom vi fram till Urumchi. Jag hade en kusin som jobbade på ett hotell så jag fick övernatta i hennes rum. Min bror var uppe tidigt nästa morgon för att köpa tågbiljetten till Beijing. Min biljett kostade 64 yuen, det var studentpris för tredje klass.

Många svenska tror att det inte fanns olika klasser på kinesiska tåg, vi levde ju i ett kommunistiskt land. Men så är det inte. Vi har tre klasser på tågen. Även om vi inte kallar det för klasser, men jag kan väl använda det begreppet så blir det lättare att förstå. Första klass har små kupéer med fyra mjuka sköna sängar. Andra klass är mer att jämföra med en sovsal med bortåt femtio hårda våningssängar. Och tredje klass har hårda bänkar med plats för 118 personer per kupé. Men naturligtvis är det ofta fler än 118 som trängs därinne. Många har bara haft råd eller möjlighet att köpa ståplats.

Abodo såg till att jag hittade till min plats. Han kastade upp mitt handbagage på hyllan ovanför mig och sedan sa vi farväl så där som kineser gör. Ingen kram. Det är turister, som jag guidat, som lärt mig att man kan kramas titt som tätt.

Abodo steg av tåget och gömde sig bakom en pelare, han ville inte se mig genom fönstret. Han vinkade inte till mig när tåget började röra på sig. Han stod bakom pelaren, jag visste ju att han stod där men han visade sig inte. Jag var så ledsen och besviken på honom. Jag grät och kände mig mer ensam i världen än någonsin. Kanske var det så att han också grät, jag vet inte. Kanske var det därför han gömde sig bakom den dumma pelaren…

Tågresan skulle vara i 72 timmar. Redan efter några få timmar var det kaos. Folk satt överallt, det var överfullt. Många från provinserna skulle ner till Beijing för att arbete eller studera. Toaletterna blev snart överfyllda. Det var fruktansvärt att behöva gå dit. Efter några dygn låg avföring på golvet utanför toaletterna också.

Jag bestämde mig för att äta och dricka så lite som möjligt så jag skulle slippa tränga mig fram mellan alla människor för att uppsöka det där stället. Det stank. Och inte blev det bättre genom att så många rökte. Svart sot från ångloket låg som ett tunt dammlager på nästan allting.

Mörket hade lagt sig när tåget rullade in i Beijing. Efter fem dygns resa genom mitt stora land var jag framme där fars älskade Mao låg i sitt masuleum.