Dialogen fortsätter är den av Elin Wägners romaner som brukar uppfattas som den mest politiskt utmanande. Aktuell än idag när politiker åter vill öka anslagen till militären och vi upplever bakslag när det gäller strävan efter jämställdhet.Boken kom ut 1932. I
I ett klassiskt avsnitt om hur det går till när några kvinnor uppvaktar några landstingspolitiker bubblar satiren.. Vi får följa hur Stina Ek, som oförhappandes blir riksdagsledamot, möts med suckar i männens främsta borg. Man anar den kommande debatten mellan Elin Wägner och Alva Myrdal - om huruvida vård och omsorg skall ske storskaligt eller småkaligt.
Karin Boye menade i en artikel (Ord & Bild 1938:8) att Dialogen fortsätter ”samlar Elin Wägners rika produktion i en enda knut”. "Romanen har angreppets skönhet", heter det i en annan recension.
Min recension och mer om boken här!
Dina kulturella intressen överraskar. Hörde dig i Eskilstuna prata om Jussi Björling och musikhistoria, vilket också var en total överraskning. Miljö-och kulturpartisten Schlaug!
SvaraRaderaJag tycker Elin Wägners romaner känns lite väl knapphändiga. Jag känner ingen riktig gestalt i det hon skriver. Det finns liksom inenting bakom det hela. Mest en massa bitterhet.
SvaraRaderaJag skulle för min del vilja veta mera om Elöin Wägners tid tillsamans med Hjalmar Jönsson. Jag tror ju att det var under tiden ihop med Hjalmar som Elin för enda gången i sitt liv fick leva ut sina alla sidor som en sexuell kvinna.
SvaraRaderaHarmonica man: Jag håller inte alls med dig, är det inte så att du gått på de uppfattningar som en del i vänsterrörelsen torgförde på slutet av sextiotalet? Man angrep henne, ofta utan att ha läst henne. Gestaltningen av t ex Stina Ek i Dialogen fortsätter (som Schlaug skriver om här) är faktiskt ganska gedigen, liksom förstås av Åsa Hanna. Däremot måste man nog läsa Wägners romaner utifrån vetskapen att de är så kallade tendensromaner, det vill säga hon har ett syfte med dem, hon vill tydliggöra något. Wägner var ju en i allra högsta grad politisk författare även om vare sig arbetarrörelsen eller den borgerliga rörelsen kunde acceptera henne. Schlaug har gjort en intressant analys av det inträdestal som Harry Martinson höll när han efterträdde Wägner i Svenska Akademin, den analysen präglade många av den tidens manliga författare. De förstod hgelt enkelt inte vad hon ville, och om de förstod så blev de kränkta av hennes radikala åsikter då det gällde fred, miljö och verklig demokrati.
SvaraRaderaHarry Martinsson (dock ej den ovan nämnde och med två s)
Elin Wägners liv tror jag cirkulerade kring några traumatiska fotnoter. Dels tomrummet efter sin mamma som avled då hon var 3 år gammal. Jag tror att det gjorde att hon förlorade sin far om man ser begreppet far med refferenspunkterna man drogs med på under det sena 1800talet. Hur som helst blev hon ju tvungen att bli vuxen i förtid. Elin Wägners stormiga romans med Hjalmar Jönsson är den andra fotnoten som formade hennes liv då det var en typisk förälskelse från båda där dom älskade varandra med sina hjärtan trots att deras hjärnor stretade åt helt skilda håll. En sådan typ att förälskelse genom gick man ju inte helt friktionsfritt i samhällets ögon och just skillnaden mellan hur mannen och kvinnan sågs som ogifta älskande var nog en stor del i bensinen som skulle driva Elin Wägners feministiska motor senare i livet. Jag betvivlar att Elin någonsin slutade älska Hjalmar trots att dom tidigt insåg att dom var förlorade som par.
SvaraRaderaDom åtta åren var hon gift med litteraturvetaren John Landquist var ju på många sätt rakamotsatsen till förälskelsen med Hjalmar Jönsson eftersom dom delade det interlektuella men inte det känslomässiga. Det tog dock Elin Wägner hårt att misslyckas med äktenskapet trots bristen på kärlek men jag tror det var dessa tre faktorer som gjorde att hon brann för sina hjärtefrågor. Hade Elin Wägner fått sin Hjalmar och levt lycklig hade hon aldrig blivit den ikon hon blev inom allt hon kämpade för.
Tyvärr tror åtminstone jag att det just var denna bergodalbana mellan känslor och intellektuellt utbyte i hennes relationer som gjort hennet till en så jävla ojämn författare och att det lyser igenom en bitterhet och en avsaknad av en massa psykologiska pusselbitar för stakars Elin Wägner. Dialogen fortsätter ska jag erkänna att jag bara läst några stycken ur då jag hittade den i en väns bokhylla men jag ska fan i mig läsa den om nu broder Schlaug så varmt rekommenderar den. Jag är ju lite splitrad över politik i romanform utan föredrar politisk historia i dokumentär form men Dialogen fortsätter var ju inte politisk historia då den skrevs utan aktuell och det är ju tidens tand som gjort den till en roman som även betraktas som ett historiskt dokument. Dom böcker jag läste av Elin Wägner plöjde ju jag igenom då jag var i 20 årsåldern och vem vet? Den bitterhet jag läste mellan raderna kanske tillför boken något om jag läser den som 40 åring.
Jag ska ge den en chans och försöka göra det så fördomsfritt som möjligt.