Bo E (7): "Jag ville vara en riktig kines..."

Tidigare avsnitt 1, 2, 3,4, 5, 6 av berättelsen om Emily från Xinjiang i Kina. Vi lärde känna varandra och vi beslöt att hon skulle berätta om sitt liv, medan jag skrev ner hennes berättelse. Delar av berättelsen kommer att finnas på bloggen under OS - hela berättelsen kommer ev ut i bokform i Sverige.

I skuggan av det som hände i Kina – kulturrevolutionen pågick - levde vi småsyskon våra liv i det första huset i den tredje gränden invid den stora gatan som gick ända fram till skinnfabriken.

Min far hade arbetat på den fabriken innan jag föddes. Han hade bearbetat skinn från får, kor och hästar med olika kemikalier. Ofta i kallt vatten. Det var där han hade fått sin värk, en ständig värk i lederna. Tack vare att han varit en gammal revolutionär som varit med i kriget hade han, några år innan jag föddes, fått jobbet med att köra sten på de leriga vägarna från bergen till olika byggen. Det kan låta som ett värre jobb, men han slapp det kalla vattnet, han slapp kemikalierna.

– Du var nog inte mycket till revolutionär, sa mor ofta till honom.

Men mor var ända tacksam för det nya jobb han fått, kanske skulle hans humör bli lite bättre. Och det gav lite mer betalt. Inte mycket. Men litet

Alla som arbetade på fabriken måste passera vårt hus. Och det var inte så dumt. På höstarna fick vi mindre barn stå vid vägkanten och försöka sälja majs som vi odlat på vår lilla gård. Den omgärdades av en låg mur av lerstenar. Innanför hade vi lite förutom lite majs också några äppelträd - jag minns än idag hur gott det luktade när vi skördade äpplen.

Vi hade några höns också, och när någon av våra två kor inte var på bete så fanns de också på gården. Gissa om det var lerigt och smutsigt! Men minnet av leran gör mig glad. Det kan ni nog aldrig förstå, men så är det. Leran fanns överallt, på vägarna, på gårdarna, i gränderna. Vi barn kunde leka i den. Vi kunde bygga, baka och plaska runt sådär som barn vill göra. Och nog är det roligare att baka lerkakor än sandkakor som ju går sönder så fort…

Jag hoppas att mitt barn också skall få leka med lera. Och jag ska inte bli arg när det kommer hem med nedsölade kläder och smutsiga händer.

Jag lovar! Jag ska bara ta det i min famn och berätta om en annan tid och en annan plats som känns så långt borta men ändå så nära. Jag ska berätta om de små husen som var byggda av enkla lerplattor, försäljarna som på hösten kom med sina kärror fyllda med vattenmeloner, hur jag lekte nere vid floden och hur de små fiskarna nafsade så det killade när jag satt alldeles blickstilla i vattnet.

Jag ska berätta om livet i vår lilla gränd. Jag ska mest berätta om det roliga, det jag minns med glädje.

En bit in i gränden bodde ett kinesiskt par som vi kallade mormor och morfar. Vi småsyskon - jag, min syster Amina och min bror Abodo - älskade att gå dit och sälja lite av vår mjölk. Mormor gjorde nämligen godis av äpplen. Och ibland bjöd hon oss att smaka.

Det var underbart! De smakade sött och kladdigt. Hon var så snäll, tyckte kanske lite synd om oss eftersom vi var så många och så fattiga.

Det var nog så att snälla kineser tyckte lite synd om minoritetsfolkens fattiga ungar, för vad skulle det bli av dem? Och morfar och mormor visste nog att det inte fanns så mycket glädje hemma hos oss nu när mor börjat tappa livslusten.

Att vi kallade det gamla paret, som bodde där inne i gränden för morfar och mormor, berodde på att vi ville visa vår respekt för dem. Det är viktigt i Kina att barn skall visa respekt för äldre människor. Det gäller särskilt på landsbygden. Ålder, och erfarenhet, är värt respekt.

Men det fanns förstås feststunder hemma också. Som när morbror kom cyklande för att hälsa på. Då turades mina äldre syskon om att låna hans cykel en liten stund. De var så lyckliga! Cykel var lyx, ingenting som vår familj hade råd med, så det gällde att ta vara på de korta stunderna när morbror kom på besök.

Det var inte så vanligt att flickor lekte med pojkar, men jag gjorde det. Men det gick inte alltid så bra. En av dem kikade på mig när jag satt på dasset. Jag blev ursinnig. Jag rusade upp, fick tag på honom och välte honom rakt ner i dasstunnan.

Det var en fröjd att se hur hans mor fick skölja honom ren. Jag stod på andra sidan den lilla muren och tittade på…

Aldrig mer skulle han bete sig så! Och han skulle minsann visa respekt för flickor!

Jag vågar förresten inte tänka på hur det hade gått om min far varit hemma och sett vad jag gjort! Då hade han nog inte kunnat styra sitt humör ens inför mig… Han blev ganska ofta arg på mina syskon, men aldrig på mig. Han blev arg för att mina syskon inte vaktat vår ko på betet eller slarvat med något annat.

Hade jag gjort något dumt så blev han också arg på dem, för att de inte skött mig ordentligt… Vilket nog inte var så rättvist. De hjälpte mig och berättade saker för mig. Ibland läste de ur en tummad sagobok om en liten flicka som sålde tändstickor medan vintern var så kall. Hon frös ihjäl. Det var en sorglig saga av någon som hette Andersen. Han kom från ett land långt borta. Jag tänkte att det måste vara ett mycket sorgligt land.

Men ibland blev det förstås bråk mellan oss syskon, alla ville ju sitta så nära lampan som möjligt. Någon el hade vi inte. I oljelampans sken försökte mina äldre syskon läsa läxor medan mor satt stilla och tittade eller tog sig an mat och disk.

Ja, det blev bråk om lite annat också förstås. Vem skulle torka koblafforna som vi skulle elda med? Vem skulle gå ut och samla kvistar som vi använde som tändved? Och vem skulle vakta kon som far hade på bete längre bort? Vem skulle hjälpa mor med maten och med disken?

Men för det mesta var vi ganska så sams, och för det mesta var mina syskon snälla mot mig.

Jag lekte med nästan alla barn i gränden, oavsett om det var kazaker och kineser. Mina föräldrar hade inget emot det, även om de var lite ovana eftersom mina syskon mest haft lekkamrater från vårt eget folk.

Det är klart att det var lite svårt att förstå varandra – kazakiska och mandarin är helt olika språk. Men sådant övervinner barn. Vill man leka så vill man, och då förstår man varandra oavsett vilket språka man talar.

När vi lekte så blev jag allt mer förvissad om att det var skillnad på att vara kazak och att vara riktig kines. Det var inte bara språket och religionen som skilde. Det var så mycket annat också, sådant som var mer påtagligt för ett barn.

När jag var hemma hos kinesiska lekkamrater så kunde jag med mina egna ögon se att de åt stekta ägg!

Jag kunde sitta och titta på när de åt, och jag var så avundsjuk. Vi hade höns ju hemma, och jag hade hämtat många ännu värpvarma ägg från redet, men jag hade aldrig fått äta ett helt stekt ägg. Vi var ju åtta barn, skulle alla ha var sitt ägg så skulle åtta stycken gå åt. Det hade vi inte råd med. Ägg var dyrbara som bytesvara. Man kunde byta till sig mjöl, eller till och med olja till lampan vi tände en stund under kvällarna.

Men mina kinesiska lekkamrater åt inte bara ägg. De åt grönsaker, fisk, kött och ris också. Och kunde få dricka saft!

Hemma åt vi mest bröd, som jag minns det åt vi bara bröd… Till brödet drack vi te. I teet hällde vi mjölk, när någon av våra taniga kor mjölkade. Och så saltade vi lite, på det sätt som kazaker gör. Något socker hade vi inte. Ibland blev jag väldigt trött på att mest leva på bröd och te.

Under Månfestivalen, som bryter ut den femtonde dagen under den åttonde månaden i månkalendern, var det nästan värst. Då samlades alla familjer för att titta på den stora, runda, vackra höstmånen. De hade dukat upp ett särskilt bord fyllt av ris och runda frukter som t ex äpplen, persikor och apelsiner.

Det var en vacker fest, man var snälla mot varandra och föräldrarna bjöd sina barn på månkakor. De är runda som månen, gjorda på vetemjöl, olja och ägg - helst skall det vara ankägg – med en pastafyllning gjord på sesam och röda bönor, frukt eller valnötter.

Fick man en månkaka så var man älskad av någon, gav man en månkaka så var det en gåva från hjärtat. Man bakade dem inte själv, utan de måste köpas. Månkakor var säkert härligt goda. Det var det jag trodde i alla fall. Jag hade aldrig fått någon av mina föräldrar. Hur skulle de ha råd med att ge alla sina barn något sådant?

Månfesten var något för de riktiga kineserna. Ingenting för oss. De kinesiska barnen mumsade på sina kakor och skröt över hur gott det var.

De kinesiska barnen hade förstås mycket finare kläder än oss kazakbarn också. De fick nya kläder när deras familjer firade det kinesiska nyåret. När skolan började igen efter det månadslånga lovet så var de alltid så fint klädda. Då såg mina paltor ännu fattigare ut. Det var alltid lika hemskt att gå till skolan den första veckan efter nyåret.

Det var bara att veta sin plats, som kazakbarn. Och leka med det man kunde få tag på. Jag samlade på porslinsbitar, sorterade dem, bytte med andra kazakbarn ungefär som svenska barn bytte filmstjärnor.

Men i mitt hjärta var det bara en enda känsla som rådde: jag ville inte vara kazak, ville inte tillhöra något minoritetsfolk. Jag ville vara en riktig kines.

Fortsättning följer. Bild från en dokumentärfilm av Per Lager.