BoE (5): "Min bror bevakade skolan med ett spjut i handen..."

Tidigare avsnitt 1, 2, 3, 4 i berättelsen om Emily, som jag träffade för några år sedan.

Jag berättade just att jag är kazak från Xinjiang i nordvästra Kina. Jag tillhör alltså ett minoritetsfolk. Mitt hemspråk är kazakiska. Min man talar däremot mandarin. Han är hankines och jag kallar honom för ”min kines”. När han blir arg på mig, eller tycker att jag är dum, brukar han påpeka att jag inte är något riktig kines utan bara tillhör ett minoritetsfolk.

Det finns 55 minoritetsfolk i Kina, oftast med egna språk. Dessa folk utgör bara 8 procent av Kinas befolkning. Resten är hankineser.

Vi kazaker är en mycket liten grupp. Vi utgör bara någon promille av Kinas befolkning, en dryg miljon. Och vi bor alltså i nordvästra Kina, granne med Kazakstan, som ni säkert känner: Sverige brukar slå dem ganska ordenligt i bandy-VM.

Vi kazaker är muslimer. När far äntligen kom tillbaka till grottan efter att ha skrämt iväg vargarna, som jag berättade om, så tackade jag ju Allah.

En av mina systrar bär slöja, några av mina bröder är djupt religiösa, far och mor har alltid vänt sig mot Mecka fem gånger per dag. De flesta i min familj går regelbundet till moskén. Jag är inte så praktiserande muslim, men jag äter förstås inte griskött. Jag försöker också hjälpa andra på det sätt som koranen säger att man skall göra.

Många svenskar blir förvånade när de får höra detta. Finns det muslimer i Kina? Javisst, gör det. Förutom oss kazaker är det främst uigurer och huier. Men de största trosriktningarna i Kina är de som format landet under årtusenden: konfucianismen, taoismen och buddhismen.

Många svenskar är nyfikna på buddismen. I Beijing finns Buddistakademin. Den startades 1956 men stängdes under kulturrevolutionen för att öppna igen 1981. Rörelsen falungong, som svenska turister ofta frågar om, har inte status som religion och är sedan 1999 förbjuden i Kina. En del gillar väl falungong och dess ”mästare”, andra anser att det är en flummig, och farlig, sekt.

Och kristna då? Jo, det finns många miljoner kristna i Kina, exakt hur många är svårt att veta. Och naturligtvis avbildas ofta Jesus som en kines, liksom lärjungarna. Det är inte kanske konstigare än att man i Norden ofta avbildar Jesus med blont hår och blåa ögon, trots att han kom från Mellanöstern och rimligen då hade mörkt hår och bruna ögon.

UT nder sista hälften av 1940-talet var inbördeskrig i Kina. Min far var med i kriget. Han slogs tillsammans med andra kazaker på kommunisternas sida mot nationalistregeringen. Han slogs för bättre förhållanden för sin familj och för sitt folk.

Han berättade ibland för oss barn om sådant han upplevt under krigets kalla vintrar och umbäranden. Disciplinen var sträng. Under en lång vandring hade tröttheten tagit över och han hade förlagt geväret, eller kanske tappat bort det. Straffet blev hårt.

Han dömdes till döden. Han skulle avrättas med ett skott för sin försumlighet. Det handlade om timmar för att rädda hans liv. En vän från hans hemby var chockad över domen och vädjade till ett av de högsta befälen, som också var kazak.

Vädjandet föll till slut i god jord för kazaker måste ju hålla ihop. Det var i alla fall så min far berättade om händelsen. Ibland tänker jag på vad som hade hänt om han avrättats. Varken jag eller mina syskon hade funnits då. Ibland vilar verkligen livet på en skör tråd…

Nåja, som ni säkert förstår finns det inte så många människor i nordvästra Kina. Bara 20 miljoner på en yta som är nästan fyra gånger så stor som hela Sverige. I genomsnitt bor det 12 personer per kvadratkilometer. I Sverige är motsvarande siffra 22 personer. Så hela Kina är verkligen inte tättbefolkat.

Problemet är att regionen inte bär en större befolkning. Det mesta är öken och berg, så den mesta maten måste importeras. En del odlar vi förstås: till exempel vindruvor och annan frukt. Ris odlar vi inte – kazaker äter inte ris speciellt ofta.

Jag nämnde att vi bodde vid gränsen till Kazakstan. Innan Kazakstan blev ett eget land så tillhörde det Sovjetunionen. Gränstrakten var orolig, det fanns militär aktivitet på bägge sidor gränsen. Fiendskap och misstro var stor mellan Kina och Sovjet. Min bror Hasan, som är född 1955, hade i uppgift att vakta sin skola mot ryska spioner. Han och hans skolkamrater stod utanför grindarna och bevakade skolan med hjälp av… spjut!

Idag behöver barnen inte stå timme efter timme med spjut i hand… De kan få lite mer tid för att läsa.

Det är inte ovanligt att kazaker, liksom andra som tillhör olika minoritetsfolk, anser sig vara diskriminerade jämfört med hankineserna. Det kan gälla möjligheten att få fina jobb, höga löner eller till och med att få en plats i fotbollslandslaget.

Samtidigt skall det sägas att det i Kina finns något som ni i Sverige kallar ”positiv särbehandling”. Det betyder i Sverige att en kvinna kan få jobbet om arbetsplatsen domineras av män, även om den sökande mannen har lika bra, eller till och med bättre, formella skäl att få jobbet (bättre betyg, fler tjänsteår eller något sådant).

I Kina innebär den positiva särbehandlingen bland annat att minoritetsfolk slipper den så kallade ettbarnspolitiken – vi får i princip ha två barn. Och eftersom staten försöker få in fler ungdomar från minoritetsfolk på universiteten så får man extra poäng om man tillhör ett sådant folk, det blir alltså lite lättare för oss att få en plats för högre utbildning.

Jag trycker detta är bra. Det behövs för att rätta till de orättvisor som kan uppstå när till och med förnuftiga män som min man kan utbrista att jag minsann inte är en riktig kines…