BoE (4): "Mor bar på en sorg som jag bara kunde gissa mig till..."

Tidigare avsnitt 1, 2, 3, i berättelsen om Emily, som jag träffade för några år sedan.

Jag är uppvuxen i en mycket fattig del av Kina, så långt upp mot Kazakstan man kan komma.

Provinsen heter Xinjiang och skulle man spela in en film om gamla tider skulle man kunna filma hur klungor av nomadryttare spränger fram över stäpper och bergssluttningar i vild fart. Och nästan alla ryttare skulle vara kazaker, som är ett nomadfolk som lever här tillsammans med uigurer, hankineser och andra folk. Jag är kazak. Vilket inte alltid har varit det lättaste. Vi var nog fattigare än de flesta.

Avståndet till Beijing är mer än 400 mil. Det är ungefär som avståndet mellan Stockholm och Nordafrika. Kina är stort!

Men avstånd kan räknas i mer än mil. Det kan räknas i tid också. Och landsbygden i de fattiga delarna av Kina – vår region tillhör de fattigaste – ligger många hundra år efter Beijng, Shanghai och andra moderna städer. Kulturkrocken mellan unga stadsbor från medelklassen i Beijing och de fattigaste bönderna i Xinjiang kan vara minst lika stor som den mellan en ung människa i Stockholm och en äldre bonde på landsbygden i Marocko.

Jag minns hur mina skolkamrater sken som solar när de kommit över ett tuggummi. Hur de skröt och visade hur fint tuggummit var. Jag var så avundsjuk! Tänk att få ha ett eget tuggummi, ett alldeles eget tuggummi. Så bra jag skulle ta hand om det, det skulle kunna vara i evigt! Jag bad min mor om att någon gång också få ett. Bara för att visa att också vi, den stora familjen med de många barnen och de eländiga kläderna, också hade råd. Men vi hade inte råd. Men som jag bad!

En vacker höstdag, när doften av äpplen låg över vår lilla trädgård där några höns sprang omkring och kacklade, kom min far med något som han sa var lika bra som tuggummi. Han hade hämtat kåda från ett speciellt träd, tuggat den mjuk och gav mig. Jag blev så glad!

Stolt som bara ett barn kan vara över nästan ingenting visade jag mina skolkamrater att jag minsann också hade ett tuggummi. De tittade med avsmak på den illaluktande kådan och sa att det var äckligt. Och så skrattade de åt mig. Och där stod jag medan lyckan rann av och gråten ville fram ur ögonen.

Mitt barn skall få riktigt tuggummi, det kan jag lova.

Förresten hände det att vi fattiga barn, när det var så varmt att asfalten liksom kokade på stora landsvägen, kunde peta upp lite av den heta massan för att få något att tugga på. Det kan inte ha varit speciellt nyttigt…

Medan jag drömde om tuggummi så drömde de rikare familjerna i Kina om De Tre Stora. Vad var då det? Jo, att någon i familjen skulle kunna få äga en armbandsklocka, en cykel och en fotdriven symaskin. Det var en lyxig dröm!

På åttiotalet hade många – inte alla, men många– lyckats förverkliga den drömmen, eller åtminstone delar av den. Så innebörden av De Tre Stora förändrades. Nu blev den stora, nästan ouppnåbara, drömmen att familjen skulle kunna skaffa sig en telefon, en teve och en tvättmaskin.

Drömmarna blev allt större för många. Och verkligheten blev lite bättre. Också för oss i byn. Min far tackade kommunistpartiet för det…

Så innan vi steg på flygplanet till Göteborg tog jag med honom till Mao Zedongs mausoleum på Himmelska Fridens Torg. Han hade aldrig trott att han skulle få se sin käre Mao. Eller Maozhuxi, som min far så respektfullt kallade honom. Maozhuxi betyder Ordförande Mao.

Far hade blommor med sig. Han var så rörd, så stolt och så lycklig. Det var kanske det största ögonblicket i hans liv. Aldrig hade han trott att han skulle få uppleva det. Han hade tårar i ögonen. Kan ni förstå?

På resan från Beijing till Göteborg, som jag började med att berätta om, så mellanlandade vi i Amsterdam. Vi hade inte så lång tid på oss att byta flyg, så det blev lite stressigt när vi skyndade oss genom flyghallen. Min far var så nervös. Han trampade mig på hälarna för att inte komma bort. Han sa ideligen att vi måste skynda oss så att inte den stora fågeln skulle hinna lyfta innan vi nådde fram.

Men min mor stressade inte. Hon var så saktfärdig. Hon gick några steg efter mig och min far. Hon tittade på allt det nya. Nyfiket och förundrat. Hon hade inte sagt så mycket under resan. Nästan ingenting. Men vi var vana.

Mor har varit tyst så länge. Hon hade varit så tyst i flera år.

Hon bar på sorg och minnen vars innehåll jag bara kunde gissa mig till. Ett sådant minne var säkert jag. För det var inte självklart att jag skulle få födas, och allt annat än självklart att jag skulle få förbli deras barn.

För i Kina hade man beslutat om något som skulle bli den så kallade ettbarnspolitiken.

Forts följer av Emilys berättelse. Här kan du läsa om hur vi träffades.