BoE (3): "Låter det konstigt för en svensk?"

För några år sedan lärde jag känna Emily från Xinjiang.Vi beslöt att hon skulle berätta om sitt liv, medan jag skrev ner som manus till en kommande bok. Tidigare avsnitt 1, 2. Emilys mor, far och syskon på bilden.

När min far undrade om svenskar går på toaletten så var det för att han levt isolerat i vår lilla by i hela sitt liv.

Han hade aldrig talat med någon långnäsa. Han hade inte ens sett någon på nära håll. Så svenskar kunde lika gärna komma från någon annan planet. Kanske var de farliga?

Jag vill att ni skall förstå att det inte beror på att min far var dum eller ointelligent. För det var han inte. Men han hade levt i sin värld, och i den världen hade han varit duktig och kompetent, stor och stark.

Han hade arbetat, gjort sina dagsverken, slitit för att försörja en stor familj på åtta barn.

Men teve hade han aldrig haft. Och tidningar lärde han sig aldrig att läsa, han var analfabet som så många andra av de äldre på Kinas landsbygd. Skolgång hade det aldrig varit tal om.

Att han var analfabet var det största hindret för att hans dröm inte skulle kunna bli förverkligad. Hans dröm var att någon gång få bli medlem i kommunistpartiet.

Låter det konstigt för en svensk?

För att bli medlem i kommunistpartiet måste man vara utbildad, politisk skolad och kunna formulera sig väl både skriftligt och muntligt. Man måste också bli rekommenderad av två medlemmar. I Sverige betalar man en liten slant i medlemsavgift och så, vips, är man medlem i ett parti. Hos oss i Kina är det inte så.

Det kanske kan vara svårt att förstå att fars dröm varit så stark. Men visst har kommunistpartiet gjort många bra saker, det menar nog de flesta kineser. Man har hållit ihop det enorma landet Kina som nu utvecklas på ett sätt som får hela världen att dra efter andan. Trots att vår historia rymmer så mycket kaos och slutenhet. Mitt land öppnas alltmer för turister, vilket är bra för oss. Alltfler kineser, som har råd, turistar i Sverige. Antalet kineser som reser till Sverige fördubblas varje år!

När kontakterna på detta sätt ökas så kan fördomarna minska. På båda sidor. Vi kineser kan säkert vara kritiska mot mycket i vårt land, men vi är också stolta när Kina nämns i internationella nyheter på ett positivt sätt.

När det meddelades att Kina skulle få OS 2008 så gladde det oss alla! Äntligen! Och det finns hur många kinesiska män och kvinnor som helst som gärna vill ställa upp som volontärer för att få vara med i hela detta fantastiska spektakel. På Himmelska Fridens Torg, som ni ju känner väl till, har en klocka räknat ner dagar, timmar och minuter till OS-invigningen.

Det är en ganska liten del av Kinas befolkning som är medlemmar i kommunistpartiet. Bara drygt 60 miljoner av en befolkning på mer än 1 300 miljoner människor. Det är ungefär 5 %. Ungefär lika stor andel som var medlemmar i svenska partier för tio år sedan. Idag är det lite färre. Trots att ni har många fler partier att välja på…

Många svenskar tror att det nästan är tvång för kineser att vara medlem i kommunistpartiet, men så är det alltså inte. Jag fick ofta frågor om det när jag jobbade som guide. Min far ville, men fick inte. Trots att han alltid var lojal och sa att allt det goda som hänt honom var kommunistpartiets förtjänst.

Och visst fick han det bättre under åren. Han slapp slita med stenbumlingarna på de leriga vägarna och blev anställd av den lokala regeringen för att bland annat vakta får. Då tillbringade han visserligen långa tider borta från hemmet men det var ändå lindrigare för hans värkande kropp. Han hade värk i lederna. Ibland besökte jag honom. Han bodde i en liten grotta utan några som helst bekvämligheter.

En gång när jag var liten och besökte honom hörde vi hur fåren blev oroliga. Far tog ner geväret från väggen och gick ut för att se varför. Det fanns vargar i trakten och nu gällde det att skydda fåren. Det var ju den lokala regeringens får, så det var viktigt. Det var alldeles tyst i grottan när han hade gått ut. Det enda jag hörde var mina egna andetag. Jag tyckte han var borta i evigheter. Jag satt ensam kvar och grät, övertygad om att far aldrig skulle komma tillbaka. Att vargen hade tagit honom. Men så kom han till slut. Stor, stark och trygg.

Och jag tackade Allah.

Min far berättade gärna om varg och björn. Blir man jagad av en björn är det ingen idé att springa, berättade han, det är bättre att stå stilla. Att fly ifrån björnen nedför ett berg skulle vara en fullständig omöjlig uppgift eftersom björnen bara skulle kura ihop sig och rulla nedför berget fortare än du någonsin skulle kunna springa…

Min far visste så mycket, kunde så mycket och vi barn hade så stor respekt för honom. Ja, ibland var vi rädda för honom också. Vi såg honom så sällan. Han arbetade hela dagarna och ofta var han borta månadsvis. Ibland hade han svårt att hålla reda på sina barn, åren gick så fort och när min storasyster försiktigt påpekade för honom att det var dags för mig att börja skolan såg han förvånad ut:

– Har hon redan blivit så stor?

Jo, det hade jag blivit. Och nu började en hård strid med min far eftersom jag inte ville gå i den skola min far ville. Jag ville bara inte! Ville inte!

Resultatet av denna strid kom att avgöra hela mitt liv. Utan den striden hade jag aldrig kommit att berätta min historia för er. Och kanske fortfarande levt i min lilla by, i nordvästra hörnet av Kina, dit inga OS-turister kommer.

Forts följer av Emilys berättelse. Här kan du läsa om hur vi träffades.