Om Emilys berättelse

För några år sedan besökte jag, och några andra nämndemän, Beijing för att bland annat följa en rättegång. På flygplatsen togs vi emot av en guide, en ung kvinna som utstrålade värme, humor och engagemang. Hon presenterade sig som Emily och arbetade för reseföretaget Lotus Travel.

Det var första gången jag besökte Kina. Landet var till stor del främmande för mig. Visst hade jag ytligt följt de politiska skiftningarna genom åren, läst en del om landets kultur och haft ungdomsvänner som sprang omkring med Maos lilla röda under armen.

Som politiker hade jag nästan aldrig kommit i kontakt med någon från Kina – trots att möte med människor från andra länder inte är ovanligt för riksdagsledamöter.

Emily öppnade försiktigt en ny värld för mig, dels i sin egenskap av välutbildad och engagerad guide, dels i egenskap av spännande och öppen privatperson. Hon delade med sig av sitt liv, berättade om sin barndom och uppväxt långt bort i nordvästra Kina, i den lilla byn i Xinjiangprovinsen.

Så småningom lärde jag känna Emily, och vi beslöt oss för att hon skulle berätta om sitt liv medan jag skrev ner hennes berättelse. Anspråkslöst och utan större åthävor.

Politik har inte varit det centrala för våra samtal, även om jag naturligtvis varit nyfiken på hur ”en vanlig” kines tänker om mänskliga rättigheter, Tibet och dödsstraff, det vill säga sådant som intresserar oss i Sverige. Nu är inte Emily någon ”vanlig kines”, jag vet inte om sådana finns i ett land med 1, 3 miljarder människor och med över femtio minoritetsfolk.

Emily och jag kommer inte bara från olika kulturer utan är också fostrade under helt olika politiska förhållanden. I min vardag är demokrati likvärdigt med rätten att skriva och tala fritt, att få rösta på olika partier och att ge även de med små förutsättningar rätten till gratis utbildning i tolv år... Vilket förstås kan upplevas som ganska lyxigt för den som i sin vardag kämpat för att få äta sig mätt, få ihop pengar till skolböcker och delat säng med otaliga syskon.

Vi vet mycket litet om den kinesiska lagstiftningen i Sverige. Vi har mest skaffat oss föreställningar. Det var det jag tänkte på när jag satt i domstolen i Beijing, medan Emily tolkade. Den lille mannen, som var åtalad, satt nedklämd mellan två bastanta poliser i uniform. Han hade handklovar och böjt huvud. Han hade redan erkänt och sagt sig villig att betala böter på 5000 yuen. Det var en årslön, eller mer, för honom.

Den åtalade arbetade som sophämtare och hade slagit en konkurrent på truten så denna fått skador på ett av ögonbrynsbenen. Försvarsadvokaten sa inte mycket, hade inte fått se handlingarna innan domförhandlingarna. När domaren bad den åtalade att resa sig så reagerar han blixtsnabbt. De bastanta poliserna hinner inte med utan kommer liksom på efterkälken. Det ser lustigt ut, som i en film. Domaren tittade lite ironiskt på dem.

Domaren är strikt när han läser upp domen. Den åtalade, som skadat en lagligt registrerad medborgare i Beijing, har erkänt sitt brott, accepterat att betala sina böter och döms därför endast till 6 månades fängelse. I salen sitter några vänner till den lille mannen. De tittar frågande på mig och de övriga västerlänningar som fått tillstånd att följa rättegången. Kanske är de tacksamma mot oss. Kanske hade domen blivit hårdare om vi inte suttit där. Vad vet jag? Kanske är alltihop ett spel. Emily säger ingenting om detta. Jag försöker tolka hennes ansiktsuttryck.

Rättsystemet i Kina är under utveckling. ”Det går åt rätt håll”, säger advokaterna vi träffar medan de försiktigt sänker blicken. Det säger man på svenska ambassaden också. Utan att sänka blicken. Det går åt rätt håll. Men det är långt kvar.

Dödsstraffet är något självklart i Kina. Över 90 procent av kineserna är för dödsstraff, enligt opinionsmätningar. I USA är det drygt 60 procent. Så större är inte skillnaden i attityd.

”Det folkliga stödet för dödsstraff är ett problem”, säger en ung kines som jag träffar över en öl. Han studerar juridik. ”De inom partiet som skulle vilja avveckla dödsstraffet har mycket litet stöd i befolkningen. De som är motståndare till dödsstraff är minoritetsbefolkningar och kapitalister - stora ekonomiska brott medför ofta dödsstraff. I USA kanske det inte är så. Där drabbar väl dödsstraff bara fattiga svarta, eller?”

”Inte riktigt bara, men nästan”, säger jag.

”Dödsstraff är en del av vår historia. Det kommer att försvinna så småningom. Kanske innan det försvinner i USA”, säger han medan amerikansk rockmusik dånar i högtalarna och vi beställer in ytterligare en omgång kinesiskt öl. Som smakar helt okej.

När jag träffade Emily första gången så skulle just Rolling Stones ge en konsert i Shanghai. Det berättades att den kinesiska censurmyndigheten inte godtog alla de låtar som Stones hade tänkt sig att framföra. Brown Suger handlar om knark, så den låten måste man avstå från. Let´s Spend The Night Together får man också stryka från listan, den var för omoralisk. Jag minns att Rolling Stones hade fått samma besked när man 1968 skulle framträda i amerikansk teve, i Ed Sullivan Show. Då hade man tvingats göra om texten till Let´s Spend Some Time Together…

Att skriva en bok på det här sättet innebär kulturkrockar. Men ändå finns mycket gemensamt mellan kineser och svenskar. Emily uttrycker det bra när hon under berättelsens gång säger: ”Egentligen är det intressant att vi är så lika. Vi har kroppar som fungerar likadant, vi har hjärtan som slår och händer som kan utföra fantastiska saker. Vi behöver alla luft, vatten och mat för dagen. Vi behöver alla bli uppskattade och sedda. Vi vill leva i fred, skydda våra barn och känna att någon bryr sig. Se där så lika vi ändå är! Jag och du är så lika, trots att vi kommer från så olika kulturer.”

Och det är väl så det är. Välkommen att få ta del av Emilys berättelse! Kanske kan det öka din nyfikenhet på Kina, som ju har så mycket mer än en fantastisk historia och kulturella sevärdheter. Det stora landet har också människor som lever ett vardagsliv långt bort från Kinesiska muren, Terrakottaarmén och Pekinganka…

Här hittar du delar av Emilys berättelse - det första avsnittet hittar du längst ner på den sida som rullar upp.