Om Emilys berättelse

För några år sedan besökte jag, och några andra nämndemän, Beijing för att bland annat följa en rättegång. På flygplatsen togs vi emot av en guide, en ung kvinna som utstrålade värme, humor och engagemang. Hon presenterade sig som Emily och arbetade för reseföretaget Lotus Travel.

Det var första gången jag besökte Kina. Landet var till stor del främmande för mig. Visst hade jag ytligt följt de politiska skiftningarna genom åren, läst en del om landets kultur och haft ungdomsvänner som sprang omkring med Maos lilla röda under armen.

Som politiker hade jag nästan aldrig kommit i kontakt med någon från Kina – trots att möte med människor från andra länder inte är ovanligt för riksdagsledamöter.

Emily öppnade försiktigt en ny värld för mig, dels i sin egenskap av välutbildad och engagerad guide, dels i egenskap av spännande och öppen privatperson. Hon delade med sig av sitt liv, berättade om sin barndom och uppväxt långt bort i nordvästra Kina, i den lilla byn i Xinjiangprovinsen.

Så småningom lärde jag känna Emily, och vi beslöt oss för att hon skulle berätta om sitt liv medan jag skrev ner hennes berättelse. Anspråkslöst och utan större åthävor.

Politik har inte varit det centrala för våra samtal, även om jag naturligtvis varit nyfiken på hur ”en vanlig” kines tänker om mänskliga rättigheter, Tibet och dödsstraff, det vill säga sådant som intresserar oss i Sverige. Nu är inte Emily någon ”vanlig kines”, jag vet inte om sådana finns i ett land med 1, 3 miljarder människor och med över femtio minoritetsfolk.

Emily och jag kommer inte bara från olika kulturer utan är också fostrade under helt olika politiska förhållanden. I min vardag är demokrati likvärdigt med rätten att skriva och tala fritt, att få rösta på olika partier och att ge även de med små förutsättningar rätten till gratis utbildning i tolv år... Vilket förstås kan upplevas som ganska lyxigt för den som i sin vardag kämpat för att få äta sig mätt, få ihop pengar till skolböcker och delat säng med otaliga syskon.

Vi vet mycket litet om den kinesiska lagstiftningen i Sverige. Vi har mest skaffat oss föreställningar. Det var det jag tänkte på när jag satt i domstolen i Beijing, medan Emily tolkade. Den lille mannen, som var åtalad, satt nedklämd mellan två bastanta poliser i uniform. Han hade handklovar och böjt huvud. Han hade redan erkänt och sagt sig villig att betala böter på 5000 yuen. Det var en årslön, eller mer, för honom.

Den åtalade arbetade som sophämtare och hade slagit en konkurrent på truten så denna fått skador på ett av ögonbrynsbenen. Försvarsadvokaten sa inte mycket, hade inte fått se handlingarna innan domförhandlingarna. När domaren bad den åtalade att resa sig så reagerar han blixtsnabbt. De bastanta poliserna hinner inte med utan kommer liksom på efterkälken. Det ser lustigt ut, som i en film. Domaren tittade lite ironiskt på dem.

Domaren är strikt när han läser upp domen. Den åtalade, som skadat en lagligt registrerad medborgare i Beijing, har erkänt sitt brott, accepterat att betala sina böter och döms därför endast till 6 månades fängelse. I salen sitter några vänner till den lille mannen. De tittar frågande på mig och de övriga västerlänningar som fått tillstånd att följa rättegången. Kanske är de tacksamma mot oss. Kanske hade domen blivit hårdare om vi inte suttit där. Vad vet jag? Kanske är alltihop ett spel. Emily säger ingenting om detta. Jag försöker tolka hennes ansiktsuttryck.

Rättsystemet i Kina är under utveckling. ”Det går åt rätt håll”, säger advokaterna vi träffar medan de försiktigt sänker blicken. Det säger man på svenska ambassaden också. Utan att sänka blicken. Det går åt rätt håll. Men det är långt kvar.

Dödsstraffet är något självklart i Kina. Över 90 procent av kineserna är för dödsstraff, enligt opinionsmätningar. I USA är det drygt 60 procent. Så större är inte skillnaden i attityd.

”Det folkliga stödet för dödsstraff är ett problem”, säger en ung kines som jag träffar över en öl. Han studerar juridik. ”De inom partiet som skulle vilja avveckla dödsstraffet har mycket litet stöd i befolkningen. De som är motståndare till dödsstraff är minoritetsbefolkningar och kapitalister - stora ekonomiska brott medför ofta dödsstraff. I USA kanske det inte är så. Där drabbar väl dödsstraff bara fattiga svarta, eller?”

”Inte riktigt bara, men nästan”, säger jag.

”Dödsstraff är en del av vår historia. Det kommer att försvinna så småningom. Kanske innan det försvinner i USA”, säger han medan amerikansk rockmusik dånar i högtalarna och vi beställer in ytterligare en omgång kinesiskt öl. Som smakar helt okej.

När jag träffade Emily första gången så skulle just Rolling Stones ge en konsert i Shanghai. Det berättades att den kinesiska censurmyndigheten inte godtog alla de låtar som Stones hade tänkt sig att framföra. Brown Suger handlar om knark, så den låten måste man avstå från. Let´s Spend The Night Together får man också stryka från listan, den var för omoralisk. Jag minns att Rolling Stones hade fått samma besked när man 1968 skulle framträda i amerikansk teve, i Ed Sullivan Show. Då hade man tvingats göra om texten till Let´s Spend Some Time Together…

Att skriva en bok på det här sättet innebär kulturkrockar. Men ändå finns mycket gemensamt mellan kineser och svenskar. Emily uttrycker det bra när hon under berättelsens gång säger: ”Egentligen är det intressant att vi är så lika. Vi har kroppar som fungerar likadant, vi har hjärtan som slår och händer som kan utföra fantastiska saker. Vi behöver alla luft, vatten och mat för dagen. Vi behöver alla bli uppskattade och sedda. Vi vill leva i fred, skydda våra barn och känna att någon bryr sig. Se där så lika vi ändå är! Jag och du är så lika, trots att vi kommer från så olika kulturer.”

Och det är väl så det är. Välkommen att få ta del av Emilys berättelse! Kanske kan det öka din nyfikenhet på Kina, som ju har så mycket mer än en fantastisk historia och kulturella sevärdheter. Det stora landet har också människor som lever ett vardagsliv långt bort från Kinesiska muren, Terrakottaarmén och Pekinganka…

Här hittar du delar av Emilys berättelse - det första avsnittet hittar du längst ner på den sida som rullar upp.

Månfestivalen i Kina

Det är fest i Kina. Kanske har ni hört i radio eller läst i någon tidning. Det är Månfestival. Vilket är stort. Inte minst för barn. Kanske mest för fattiga barn från någon av "de lägst rankade" minoritetsfolken.  Man äter månkakor - är man riktigt nyrik köper man månkakor i guld...

Nedan berättade Emily Su Hadexia - utdrag från vår gemensamma bok Emily från Xinjiang - om Månfestivalen och vad längtan efter månkakor kan leda till.

Jag träffade Emily under ett besök i Kina för några år sedan. Jag var där för att bland annat följa en domstolsförhandling, Emily tolkade. Vi bestämde att försöka skriva en bok tillsammans om hennes liv.

Kapitel sex handlar om barndomen i den lilla byn, där den lilla flickan inget ville annat än att bli en "riktig kines", en hankines. I kapitel 14 har Emily kommit till det främmande och skrämmande Beijing, som den första från sitt nomadfolk, för att studera på universitet. Hon fick inte studera det hon ville. Hon var muslim och blev beordrad att läsa arabiska - trots att det var engelska hon ville lära sig. Längtan efter månkakor håll på att förändra hennes liv totalt.


Ur kapitel 6:

Under Månfestivalen, som bryter ut den femtonde dagen under den åttonde månaden i månkalendern, var det nästan värst. Då samlades alla familjer för att titta på den stora, runda, vackra höstmånen. De hade dukat upp ett särskilt bord fyllt av ris och runda frukter som t ex äpplen, persikor och apelsiner. Det var en vacker fest, man var snälla mot varandra och föräldrarna bjöd sina barn på månkakor. De är runda som månen, gjorda på vetemjöl, olja och ägg - helst skall det vara ankägg – med en pastafyllning gjord på sesam och röda bönor, frukt eller valnötter.

Fick man en månkaka så var man älskad av någon, gav man en månkaka så var det en gåva från hjärtat. Man bakade dem inte själv, utan de måste köpas. Månkakor var säkert härligt goda. Det var det jag trodde i alla fall. Jag hade aldrig fått någon av mina föräldrar. Hur skulle de ha råd med att ge alla sina barn något sådant?

Månfesten var något för de riktiga kineserna. Ingenting för oss. De kinesiska barnen mumsade på sina kakor och skröt över hur gott det var.

De kinesiska barnen hade förstås mycket finare kläder än oss kazakbarn också. De fick nya kläder när deras familjer firade det kinesiska nyåret. När skolan började igen efter det månadslånga lovet så var de alltid så fint klädda. Då såg mina paltor ännu fattigare ut. Det var alltid lika hemskt att gå till skolan den första veckan efter nyåret.

Det var bara att veta sin plats, som kazakbarn. Och leka med det man kunde få tag på. Jag samlade på porslinsbitar, sorterade dem, bytte med andra kazakbarn ungefär som svenska barn bytte filmstjärnor.

Men i mitt hjärta var det bara en enda känsla som rådde: jag ville inte vara kazak, ville inte tillhöra något minoritetsfolk. Jag ville vara en riktig kines.

Ur kapitel 14:

Bara några veckor efter det att jag kommit till Beijing skulle det bli den femtonde dagen i den åttonde månaden i den traditionella kinesiska kalendern. Det var då det skulle bli Månfestival. De som firade skulle äta god mat och ge sig ut tillsammans med sina familjer för att se på den vackra höstmånen. De skulle berätta de gamla sagorna om månen och om varför man skall ge varandra månkakor. Det finns nästan lika många historier om detta som det finns berättare. 

Mina klasskamrater hade redan fått månkakor av sina familjer och sina vänner. Några hade fått månkakor i vackra askar från sina pojkvänner. De visade stolt upp sina gåvor. 

Min familj firade inte denna kinesiska högtid. Jag hade under hela min barndom varit så ledsen över det. Jag hade sett hur de andra barnen i gränden fått sina månkakor, hur deras familjer var samlade och hur de var glada och snälla mot varandra. 

Det hade varit tråkigt att inte fira högtiden hemma i byn. Men där hade jag i alla fall familjen. Här i Beijing var jag helt ensam. Jag hade inte fått några vänner än, och någon pojkvän som skulle kunna tänkas ge mig en månkaka i någon romantisk ask hade jag förstås inte.  

Jag vet inte om jag kan förklara för er hur viktig Månfesten är i Kina. Det är ungefär som jul för er. Familjerna träffas och den som inte har någon familj känner sig mer ensam än någonsin. Det var ungefär i den stämningen jag promenerade utanför Campus en av de där dagarna. Jag såg väl ut som den ensamma flicka från landet jag var. 

En man i trettio-fyrtioårsåldern slog följe med mig och började prata, frågade varifrån jag kom och vad jag gjorde i Beijing. Vi pratade om lite av varje, eller han pratade åtminstone. Själv sa jag nog inte så mycket. Han sa att han förstod att jag kände mig ensam. Han var så snäll. Den enda i Beijing som brydde sig om mig. Han sa att jag var trevlig och söt. Jag hade aldrig hört något sådant. Skulle jag vara söt? Här i Beijing fanns det fullt med söta kinesiska flickor. Varför sa han då att jag var söt? Han var så snäll! Man kan väl säga att han flirtade med mig. 

Han frågade om jag ville följa med honom hem. Kanske dricka en kopp te och prata lite. Jag tänkte att han kanske skulle bjuda på månkakor också, sådär som vänner gör.  Det vore så stort för mig, att få en egen månkaka. 

Låter det konstigt? Ni kanske tycket jag var fånig? Jag var ju ändå 19 år, hade just börjat på universitetet. Jag begär inte att ni ska förstå vad som rörde sig inom mig. Men en månkaka var mer än en kaka, det var en symbol, en känsla, en dröm för den lilla flickan från det första huset i tredje gränden, vid den stora gatan som gick ända fram till den gamla skinnfabriken i nordvästra hörnet av Kina. 

Så när han frågade mig om jag ville följa honom hem sa jag inte nej. Jag funderade och drog på det. Jag tänkte att om han lovade att ge mig en månkaka så skulle jag absolut följa med honom. Men naturligtvis inte göra något sådant som pojkar ville och som jag inte visste just någonting om. 

Jag vågade förstås inte fråga om det där med månkaka. Och själv nämnde han inte ordet. Jag visste inte om han skulle bjuda eller inte. Så där stod jag i den klara höstkvällen och brottades med både längtan och rädslor. 

Han var ju så trevlig. Eller? Och vad kunde egentligen hända om man följde en främmande man hem? Jag visste inte. Nu när jag tänker efter så förstår jag att han tittade på mig som en varg tittar på ett litet lamm. 

Men han förstod inte min längtan efter lyckan att få en egen månkaka. Han förstod inte att det hade räckt att lova något så enkelt för att få mig att följa med. Så han sa ingenting om det. Jag bestämde mig för att säga nej till hans inbjudan. Kanske var jag lite extra rädd för han var ju inte kazak eller så, han var riktig kines. 

Vad hade hänt med mitt liv om jag sagt ja istället? Jag visste inte riktigt hur barn kom till. Tänk om han våldtagit mig, som det lilla lamm jag var. Vad hade hänt om jag hade blivit med barn? Vem skulle jag tala med? Om abort visste jag ingenting. Jag skulle ha sett min mage växa och ingenting kunna göra. Jag hade fått sluta på universitetet och åka hem med skam till min familj. Min far skulle ha blivit så arg, min mor skulle ha blivit så förtvivlad. Jag skulle skämmas när jag gick ut i gränden. 

Min far hade aldrig fått veta att en av mina systrar blivit med barn innan hon var gift, att hon fött barnet hemma och att den lilla flickan burits iväg samma natt. Hade far fått veta det hade han känt så mycket skam att han kanske i panik slagit ihjäl både sin dotter och sitt barnbarn, eller kanske gjort slut på sig själv. 

Och nu hade det kunnat vara jag som kom hem med ett barn i magen. Om jag nu skulle ha vågat mig hem. Kanske hade jag fött mitt barn i hemlighet, försvunnit från min familj och försökt försörja mig i Beijing. Som vad? Jag ryser när jag tänker på det. 

Jag tackar Allah för att jag sa nej den där gången. Och förundras över att jag kunde vara så naiv att drömmen om en månkaka kunnat vara skäl nog att ge mitt liv ett helt annat innehåll än det jag har idag.

Här finns hela boken att läsa gratis på svenska.

Nobelfester, nobelpriser och konflikter...

Idag skall EU tilldelas fredspriset - flygförbud råder över Oslo och poliser kallas in från hela landet. Det demonstreras. Med rätta. Den norska nobelkommittén berättas historien om EU som det stora fredsprojektet.

Denna historiebeskrivningen kring EU:s bildande är emellertid djupt romantiserad och ensidig. Det finns åtminstone två andra bilder - en (ekonomisk) beskrev jag här och en annan (krigisk) skrevs om häromdagen i DN. 

Fredspris till EU är egentligen så absurt att jag inte borde skriva en rad om vare sig nobelpris eller nobelfest. Förra året skrev jag så mycket mer om priserna - är djupt fascinerad över upptäckter som krossar idéer om vad som brukar beskrivas som "sunt förnuft" -  så det borde kunna räcka för i år också...

Priset i litteratur
Vill dock notera att mottagaren av litteraturpriset Mo Yan är väl värd sitt pris som författare. Sura kommentarer från krönikörer etc när priset tillkännagavs härrör nog mest från att man inte visste vem Mo Yan är, än mindre hade läst något av honom och därför kände sig kränkta.

Mo Yan är en stor berättare - han är i mitt tycke en lika stor berättare som en av mina författarfavoriter: Yasar Kemal. Jag fick tips om Mo Yan när jag, tillsammans med Emily Su Hadexia, för fyra år sedan skrev boken Berättelsen om Emily från Xinjiang . (Boken finns gratis att läsa på svenska här.) Både Mo Yan och Emily kommer från förhållanden som har sina likheter om man ser det med västerländska ögon - även om Emily växte upp med stämpeln minoritetsfolk från djupt fattiga förhållanden i nordvästra Kina.

Mo Yan v/s Naipaul
Mo Yan är förvisso inte någon som ligger i framkant när det gäller att aktivt reformera och demokratisera Kina - politisk censur är t ex någon han försvarar - men han balanserar nog på gränsen för vad som gör honom accepterad av den kinesiska regimen. Värre var väl i så fall att dela ut priset till V.S.Naipaul, vars texter spyr ut fördomar i gränslandet mellan meningslös oförskämdhet och rasism. Naipaul borde man kräva mer av, han har ingen regim hängande över sig, utan kan skriva fritt. 

Svenska journalister bör för övrigt läsa delar av Mo Yans nobeltal extra noga, den del som handlar om flockmentalitet - det stycket finns här.

Bedöma Mo Yans icke-litterära sidor kan man nog bäst göra med facit i handen: det facit som finns då vi vet hur han nyttjat sin nya starka ställning i Kina och hans vetskap om att regimen inte kan straffa honom på samma sätt som de kunnat innan han blev nobelpristagare.


Nobelfesten som blev en grön konflikt...

Anders och Fiona

Apropå nobelfester. En sådan ställde till en hel del oro i MP år 1988. För det första blev inte språkrören inbjudna, utan Nobelkommittén valde att bjuda in gruppföreträdarna i det nyligen invalda partiets riksdagsgrupp istället. Språkrören - Fiona Björling och Anders Nordin hade just efterträtt mig och Eva Goës - satt inte i riksdagen. Språkrör fick, enligt partiets stadgar, inte vara riksdagsledamöter.

Den stora konflikten utspelade sig mellan partiets politiska utskott - det fanns på den tiden inte någon samlad partistyrelse utan fyra utskott som ansvarade för olika delar av partiet på riksnivå - och riksdagsgruppen. Partiet ville inte att MP skulle medverka på Nobelfesten överhuvudtaget, uppfattningen var att gröna politiker skulle hålla armlängds avstånd från etablissemanget och dess kristallkronor. Riksdagsgruppens majoritet var av annan uppfattning: gruppledarna var inbjudna och skulle gå på festen. Konflikten var ett faktum.

Själv menade jag att partiets uppfattning skulle gälla, vi hade faktiskt kommit in i riksdagen utifrån att vi hade värnat en rågång mellan oss och de andra. Vi hade byggt hela valkampanjen på att vara Det andra partiet som på alla sätt kontrasterade mot De vanliga partierna till höger och vänster. Att då - bara några månader efter inträdet i riksdagen -  ikläda sig smoking och äta gravad röding med grönärtsås, färserad kronhjortsfilé med murkel-och kantarellsås samt Nobelglassparfait uppfattade jag som lätt stötande. Det hela hade blivit ett jippo och dessutom kunde man rada upp nobelpristagare med obskyra åsikter och priser för allt från DDT till kärnvapen. (Jo, jag har sedermera varit på Nobelfest).

I dagens Katrineholms Kuriren (liberal) kritiseras för övrigt festen för att vara just ett jippo och propagandaarrangemang för kungahuset.

(Mer om den här tiden i MP:s historia hittar du här - ta dig till del 7).


Märkliga nobelpris och läskiga nobelpristagare...

1. Nobelpristagarna som vill mörda barn och införa rashygien 

Macfarlane Burnet fick 1960 Nobelpriset i fysiologi eller medicin. Hans uppfattningar var inte de mest rumsrena. U sin bok The endurance of life skrev han: "Vi måste se till att alla barn faller under de accepterade gränserna för det normala. För att gå rakt på sak: det innebär att ta död på havandeskapets produkt så fort man säkert kan konstatera att det inte är tillräckligt välrustat för att klara livet. Det kan tänkas att man inom en inte alltför lång framtid kommer att testa alla nyfödda barn direkt vid födseln och endast återlämna dem till modern om man inte funnit några tecken på genetiska sjukdomar".

Watson och Crick

1953 lyckades James Watson och Francis Crick presentera en modell över DNA-molekylens uppbyggnad. Nio år senare fick de nobelpris. Francis Crick, en på många sätt ärans man, har hävdat att barn som inte har tillräckligt goda arvsanlag mycket väl kan mördas: "Inget nyfödd barn borde få kallas människa förrän det genomgått vissa tester när det gäller arvsanlag". James Watson förklarar närmare: "Om ett barn inte levnadsförklaras förrän tre dagar efter förlossningen kunde föräldrarna beredas tillfälle att ta ställning medan bara ett fåtal har den möjligheten under nuvarande system. Läkarna kunde låta barnet dö om föräldrarna så ville..."

För drygt tio år sedan ansåg Watson att om det visar sig att homosexualitet är genetiskt betingat, vilket han trodde att det var, så borde alla gravida kvinnor ges rätt till abort. Så sent som för några år sedan hävdade han att svarta hade gener som gjorde dem mindre intelligenta än vita, och att detta var förklaringen till varför Afrika var fattigt. Sett ur detta perspektiv känns det aningen larvigt att inte Jimmie Åkesson är inbjuden till årets fest heller.

Nåja, dessa glada nobelfestdeltagare är inte ensamma. Joshua Lederberg fick nobelpris 1958 och menade att rashygien var mer än rimligt. Har man funnit en "överlägsen individ" ska denne kopieras direkt "hellre än att riskera störningar genom naturlig hybridisering, inkluderande den sexuella".


2. Elin Wägner protesterar i DN mot nobelpris till Otto Hahn

Samma år som atombomberna fälldes över bland annat Hiroshima fick Otto Hahn ta emot Nobel pris för  upptäckten av "fission av tunga atomkärnor". 

Elin Wägner var djupt upprörd över att Vetenskapsakademien hade mage att ge pris till den som skapat förutsättningar för atombomben. I en kraftfull debattartikel i Dagens Nyheter den 22 januari 1946 skrev hon: " Om atomkunskapen skall följa med in i vår framtid, då kommer vi inte från risken att den utnyttjas till verktyg i politikens farliga maktspel och av yrkesmilitärernas ambition...  Det sägs att professor Hahn beklagar att atomkraften kommit i förstörelsens tjänst. Men vi har inte något intresse av hans beklagande, mer än så behövs..."


3. Elin Wägner misströstade även 1948...

Medicinpriset delades 1948 ut till dr Paul Müller. Han hyllades på nobelfesten med ett tal av ledamoten av Svenska Akademien Gustav Hellström. Han inledde med orden: "Doktor Paul Müller! Ni framstår som mänsklighetens välgörare! Ni behöver ett helgons ödmjukhet för att undvika att drabbas av övermod...".

Dr Müller fick priset för upptäckten av DDT som, enligt prismotiveringen var ett undermedel, en räddare i nöden och  "praktiskt taget ofarligt för människan". Jordbruksmark hade redan besprutats flera år och nästan alla trodde att skadeinsekterna skulle utrotas en gång för alla. Det kunde man också läsa i svenska jordbrukstidningar. En som inte trodde det var... Elin Wägner.

Elin Wägner, som 1948 själv satt i Svenska Akademien och således var kollega till Gustav Hellström som höll middagstalet, kände sorg. Hon hade redan åtta år tidigare i sin bok Väckarklocka varnat för tron på kemikalier som världens frälsning. Hon skrev:  

”Soldaterna besprutar sina största fiender med kulor, lantmännen besprutar de minsta med sina kemiska lösningar. Båda delarna är ett hopplöst företag. Bespruta ett fiendefolks soldater till döds och en oumbärlig del av den mänskliga familjen har undergått en behandling vars följder ingen kan beräkna. Bespruta vinstockens parasiter och man dödar livet i jorden under den, utan vilken vinstocken inte kan leva.

Det finns inga skadedjur. Men genom jämviktsstörningarna i naturen har tillfälle givits för arter som skulle ha haft en gallrande uppgift att breda ut sig över sin givna gräns. I den mån människan stört jämvikten, uppträder hon själv som ett skadedjur.”

Elin Wägner var övertygad om att insekter skulle anpassa sig till kemikalier, att de skulle bli resistenta i takt med att giftet hamnade i näringskedjorna. Och naturligtvis hade hon rätt, trots allt som skrevs i jordbrukstidningar på den tiden...


Om du kommit ända hit i den här långa texten har du kanske lust att läsa boken jag och Emily Su Hadexia skrev - finns gratis på svenska här.

Berättelsen om Emily: "Är vi i himlen nu?"

För några år sedan besökte jag Beijing för att följa en rättegång. På flygplatsen mötte en ung kvinna. Hon presenterade sig som Emily.

Hon delade med sig av sitt liv, berättade om sin barndom och uppväxt långt bort i nordvästra Kina, i den lilla byn i det nu så aktuella Xinjiang.

Så småningom lärde jag känna Emily, och vi beslöt oss för att hon skulle berätta om sitt liv, medan jag skrev ner hennes berättelse. Anspråkslöst och utan större åthävor.

Välkommen att ta del av den berättelsen i ett antal blogginlägg. Så småningom blir det kanske en bok.

Så här börjar Emilys berättelse:

Mor och far var tysta när flygplanet steg över Beijing. Nog hade de sett flygplan röra sig över himlen, rakt ovanför hembyn, men att nu själva sitta i en flygmaskin och känna skakningarna och motorljudet var något helt annat.

En värld så långt från deras jordnära liv.

Flygvärdinnorna frågade vad de ville dricka. Mor kände sig lite dum. Hon tyckte det var konstigt att de vackra flickorna log mot henne och frågade vad hon ville ha. Hennes liv hade inte varit på det sättet. Mor försökte gömma de skrovliga händerna. Hon tyckte inte att de passade i den fina flygmaskinen, med de fina stolarna och flygvärdinnorna som gick där så vackra och raka i ryggen.

Lite vatten ville hon ha.

Vatten var ingen självklarhet därhemma. Men här, mitt uppe i luften, kunde hon be om hur mycket som helst.

Min far var tyst. Kanske var han lite rädd. Hur kunde maskinen flyga som en fågel? Och här satt man som i fågelns buk på väg rakt in i himmelen.

Himmelen. Där gudarna levde. Gudarna som var de enda som en gång stått över kejsarna i Kina. Kanske hade de till och med stått över Mao?

Att vara så nära himlen som här var nästan ett lika stort under som att få se sin käre Mao.

– Är vi i himmelen nu, frågade far och jag hörde att han var rörd. Är vi i himmelen? Kan man stiga av här?

Vad svarar jag på det? Vad är himlen? Och kan man stiga av där?

Vad är himlen för mig? Var ska jag stiga av? I min gamla hemby i nordvästra Kina, i Xinjiang, där mor ännu bor, där min far är begraven, där mina syskon lever sina liv…

Eller i Beijing? Staden som växer och där det nya Kina träder fram, staden där OS hålls… Eller i Sverige? Landet som jag lärt känna lite grand, landet som är så annorlunda.

Vad ska jag stiga av? Var ska mitt barn få växa upp? Jag vet inte. Inte än.

Men jag vill att mitt barn skall få en bättre barndom än jag haft. Och jag önskar att mitt barn skall läsa den här berättelsen en vacker dag, för att lära känna sina rötter, för att förstå att allt blivit bättre och att jag kämpat för att det skall få ett så bra liv som möjligt.

Är vi i himlen nu, frågade far där han satt i den stora fågeln på väg till en annan värld för att hälsa på. Det var några få år sedan.

– Nej, vi är inte i himlen, sa jag. Men vi är mer än en mil upp i luften.

– Hur långt är det då till himlen?

– Jag vet inte, sa jag. Jag vet faktiskt inte.

Forts följer av Emilys berättelse. Här kan du läsa om hur vi träffades.

Berättelsen om Emily (2): "Behöver svenskar gå på toaletten?"

För några år sedan lärde jag känna Emily från Xinjiang, en nordlig provins i Kina där flera minoritetsfolk bor. Vi beslöt att hon skulle berätta om sitt liv, medan jag skrev ner som manus till en kommande bok. Det 1 hittar du här. Här följer del 2:

Den flygresa jag berättar om inträffade för några år sedan. Jag bjöd mor och far till Göteborg, där jag studerat och arbetat några år. Jag ville så gärna ge mina åldrande föräldrar ett äventyr de inte ens kunnat drömma om. Därför var det en stor glädje att kunna bjuda mor och far till Sverige. Nu skulle de få åka till ett land med nästan bara… långnäsor!

Långnäsor kallar vi vita västerlänningar därhemma. Det är inte alltid så illa menat, ofta kan det ske lite skämtsamt. Men det kan också ligga djupt allvar bakom, en rädsla för det främmande. Ungefär som när blonda och blåögda svenskar kallar oss mörkhåriga för svartskallar. Ibland är det lite på skoj, men ibland kan det också vara mycket illa menat.

Har man aldrig träffat någon långnäsa undrar man förstås hur dessa är. Min far hade aldrig talat med någon långnäsa.

Till min landsända, min region, Xinjiang, är det fortfarande ovanligt att turister söker sig. Och till min hemby kommer nästan aldrig någon. Dels är det mycket långt ifrån Beijing och andra kända turistmål. Dels är det så fattigt och enkelt att ni skulle bli förskräckta, ja, kanske till och med avskräckta, trots att mycket blivit bättre de senaste åren.

Men ni skulle inte vara ensamma om att bli förskräckta. Många kineser i de moderna storstäderna skulle bli lika förskräckta om de hälsade på oss. De talar ofta om hur primitivt och smutsigt det är uppe hos oss. Så gammalmodigt och fattigt. Hur bergen hotar och hur sandstormarna viner.

Visst kan jag förstå att det kan se främmande och primitivt ut när kvinnor än idag lagar maten utomhus som de gjort i århundraden, trots att vintern är lika isande kall som i norra Sverige. Hur de hinkar upp vatten ur brunnen för hand. Hur husen är byggda av enkla lerplattor och hur det än idag är så mycket lera överallt…

Men samtidigt har det blivit så mycket bättre än när jag lämnade min hembygd för femton år sedan. Vägarna har blivit bättre, husen lite större och fattigdomen mindre.

När jag var liten minns jag att det ännu fanns familjer som inte hade kläder till alla sina barn. De fick turas om att bära dem för att kunna gå ut. Man kan tro att det är en skröna, men det är faktiskt alldeles sant.

Jag minns hur min far gick med häst och kärra till bergen för att hämta stenar till byggarbetsplatser nere i byn. Vägarna var leriga, med avtryck av tramp från kor, får, hästar och mulor. Och från en och annan vildåsna.

Ibland fastnade vagnen och han måste skjuta på. Det var tungt. På vintrarna kom far hem med så mycket is i skägg och ögonbryn att man inte kunde se att det var han, man fick ana sig till det eller höra på rösten.

Långnäsor är det alltså ont om bland berg och öken i min hembygd. Min far hade aldrig talat med någon långnäsa när han nu var på väg i flygmaskinen till Göteborg.

Så det är kanske inte så underligt att han undrade hur ni svenskar är. Vad kan de vara för något? Inte kan svenskar, som lever i ett så rikt land, vara som oss? Han lade sin hand på min arm, vände sig mot mig där jag satt mellan mor och far. Han frågade försiktigt undrande:

– Behöver svenskar gå på toaletten?

Fortsättning följer, här finns del 1, och här kan du läsa mer om Berättelsen om Emily.

BoE(14): "Se där, så lika vi ändå är!"

Det här är sista delen av Berättelsen om Emily. Tidigare avsnitt hittar du här: 1, 2, 3,4, 5, 6 ,7,8, 9,10,11,12,13.

Jag var, om nu sanningen skall fram, en mycket naiv liten flicka som kom till Beijing 1990. Jag var 19 år och mötet med storstaden blev en chock. Visst hade jag förstått att huvudstaden skulle vara något helt annorlunda än hembyn. Och visst hade jag förstått att de människor jag skulle möta här hade andra erfarenheter än jag hade. Men trots det blev det som en chockt.

Det hade nästan varit outhärdligt på tåget, jag hade låtit bli att äta och dricka för att slippa gå på toaletten så jag var hungrig och trött när tåget slamrade in mot Beijing. Det skakade och krängde när det körde över alla växlar.

Mörkret hade lagt sig när vi rullade in på stationen, jag tror klockan närmade sig elva på kvällen. Vid den tiden är det mörkt och tyst hemmavid, någon enstaka oljelampa kunde flimra, men i övrigt är det becksvart. Men här i Kinas huvudstad var det fullt med människor som sprang omkring. Och så mycket ljus!

Jag visste inte hur jag skulle kunna ta mig till mitt campus, jag kände ingen i Beijing och att sätta sig i en taxi kändes alldeles främmande.

Som tur var hade jag känt igen en tjej på tåget och vi hade pratat lite. Hon hade vänner som hämtade henne och jag fick följa med till hennes rum på hennes campus. Där övernattade jag och hon följde mig nästa dag till mitt universitet. Jag hade sån tur, men så är jag ju född i grisens år också.

När vi kom fram till Beijings universitet för främmande språk så fick vi gå genom en stor port där det stod flera vakter. Runt omkring campus löpte en hög mur, precis som på alla andra skolor jag gått.

Jag fick besked om att jag skulle bo i Hus nr 3. Det var där de kvinnliga studenterna bodde. Vi var fem flickor som fick dela på ett rum. Vi kom alla från Xinjiang.

Eftersom jag kommit senare till universitetet än de andra, som fått besked om att de blivit antagna flera veckor innan jag fick mitt besked, så fick jag ta den säng som fanns kvar. Men jag var nöjd ändå. Jag var ju här nu! Det var ett så fint rum! Med en egen säng! Jag som var van att trängas med alla andra på kangen.

I korridoren fanns det en kran med kallvatten. Jag var så imponerad! Där skulle man hämta vatten och fylla sitt handfat. Mina rumskamrater hade berättat att alla också måste ha egna matskålar, skedar och pinnar. Så det var bara att storkonsumera…

I rummen bredvid bodde kinesiskor och de var förstås nyfikna på oss. Vi var de första studenterna från minoritetsfolken som hade fått tillträde till universitetet. Det var säkert mycket som rörde sig i våra kinesiska kamraters huvuden. Hur var vi? Vad åt vi? Skulle vi fatta något? Kan man bli väninnor med oss? Man kanske till och med undrade om vi gick på toaletten som vanliga kineser…?

Frågorna var många och deras nyfikenhet stor. Kanske fattade de tycke för mig. Jag blev inbjuden till rummet bredvid och där bjöd en kinesisk flicka på köpsaft. De trodde nog att jag var från en annan planet när de förstod att jag aldrig druckit köpsaft förut.

Och jag blev så förvånad när jag förstod att de drack köpsaft varje dag. Ett sådant lyxliv de levde! De hade fina kuddar och dockor i sina sängar. Skillnaden mellan vad vår familj hade och vad mina klasskamrater hade därhemma var ingenting jämfört med det jag nu såg. De kinesiska flickorna spelade instrument som hängde på väggarna, deras skolväskor var jättefina och de hade massor med kläder. Ingen hade stickade ullbyxor, sådana där som min syster slitit flera nätter för att ge mig. De hade köpbyxor i bomullstyg, mina stickade byxor skrek ut att jag kom från medeltiden. Det var så det kändes.

I deras rum stod vackra flaskor med hårschampo och fina burkar med hudkrämer. Jag hade schampo i påsar och hade aldrig sett hudkräm. Det kändes som en sagovärld. De hade så fin hy! I vår hemby hade vi ofta dålig hy eftersom det var blåsigt och torrt, när det inte var stekande hett – huden torkade ut, blev fnasig och rödmosig om vartannat.

Men det var förstås inte bara sakerna som var så fina. De pratade så elegant också. Använde så fina ord. De pratade om sina familjer. En av dem hade en pappa som var professor, en annan hade en mamma som var läkare. Vad skulle jag säga att min mor och far var för någonting? De gjorde stora ögon när de hörde att jag hade sju syskon. Själva var de ofta enda barnet. Några hade ett syskon, men inte fler.

De tyckte säkert att jag var konstig. När de frågade om vi åt med pinnar hemma så måste jag erkänna att vi för det mesta åt med händerna, även om vi hade pinnar ibland.

De stirrade på mig - och jag bestämde mig för att omedelbart lära mig fint kinesiskt bordskick. För jag hade nått mitt mål, att som första flicka från byn komma till Beijing, jag skulle få utbilda mig, lära mig språk och snart kunna prata med hela världen.

Åren har gått. Mycket har hänt. Jag har arbetat som guide i Kina, rest med turister till allt de vill se. Terrakottaarmén, Kinesiska muren, Tibet, Shanghai… Jag har studerat och arbetat några år i Göteborg. Och när jag berättar detta så känner jag hur det sparkar i magen. Jag bär på ett litet liv. Jag sitter på ett café. Jag har ett glas vatten framför mig och en stor muffins. Jag tycker om muffins, skall nog lära mig hur man bakar sådana.

Jag håller handen på magen och funderar på hur mitt liv skall bli. Och hur mitt barns liv skall bli. Jag vet inte om jag bär på en flicka eller pojke. Det spelar ingen roll för mig, jag vill inte veta. I Kina blir det ofta fest när det föds en pojke. Men inte en flicka. Men min kines bryr sig inte, säger han.

Sist jag var hemma i byn kände min far inte igen mig. Han var liggande. Och nu är han begravd. Jag är glad att jag tog med honom och mor på den långa resan i den stora flygmaskinen, den där gången då han frågade om vi var i himlen och om man kunde stiga av där.

– Nej, vi är inte i himlen, svarade jag, men vi är mer än en mil upp i luften.

– Hur långt är det då till himlen?

– Jag vet inte, sa jag. Jag vet faktiskt inte.

Jag förmodar att du tyckt att en del varit konstigt av det jag berättat. Men ändå finns mycket gemensamt mellan kineser och svenskar. Egentligen är det intressant att vi är så lika. Vi har kroppar som fungerar likadant, vi har hjärtan som slår och händer som kan utföra fantastiska saker. Vi behöver alla luft, vatten och mat för dagen. Vi behöver alla bli uppskattade och sedda. Vi vill leva i fred, skydda våra barn och känna att någon bryr sig. Se där så lika vi ändå är! Jag och du är så lika, trots att vi kommer från så olika kulturer.

Detta var den sista delen av Emilys berättelse. Det finns förstås mycket, mycket mer att berätta, men det får räcka för den här gången. Om du vill veta hur jag träffade Emily kan du klicka här. Hoppas du, så här under OS, fått veta lite mer om Kina, och om livet för en kazakisk flicka från Xinjiang, i nordvästra Kina, fyrahundra mil från OS-staden...

Vill ditt bibliotek, din förening eller någon skola träffa Emily, och höra henne tala om sitt liv och om den verkliga vardagen i Kina, mejla till provoka@telia.com

Bilden: Emily med sin lilla dotter.

Varsågod, här är boken om Emily

Boken om Emily, från det första huset på den tredje gränden som gick upp till skinnfabriken i den lilla byn i nordvästra Xinjiang i Kina, finns nu i en svensk version att gratis ta del av på nätet.

Open publication - Free publishing - More schlaug

Har du problem att nå boken kan du försöka här.
Det är i Xinjiangs huvudstad som det sedan en vecka pågått sammanstötningar mellan uigurer och hankineser, mellan civila och säkerhetsstyrkor. Senare inlägg: Hur många som dött i kravallerna är osäkert.

ProVoka presenterar Birger Schlaug

Birger Schlaug, född 1949, är sedan mitten av 80-talet en stark profil i den svenska samhällsdebatten. Flera tusen föreläsningar, föredrag, krönikor och debattartiklar samt otaliga radio- och teveframträdanden har gjort honom till en av Sveriges mest erfarna debattörer och föreläsare om bland annat miljö och klimat.

Sedan 2001 har han inte kvar några politiska uppdrag - efter att i mer än 15 år varit partipolitiskt aktiv i De gröna.

Idag deltar han bland annat i SVT:s Nyhetspanel samt intervjuar författare i Kunskapskanalens (UR) serie En bok - en författare - under de senaste åren har han gjort drygt 70 intervjuer. 

Birger skriver även böcker och krönikor förutom att delta i debatten genom sin blogg SCHLAUG.SE. Birger föreläser om bland annat miljö och klimat. Två föreläsningsserier pågår nu; dels en om Elin Wägner, dels en som heter "Skynda, skynda" där han väver samman klimat, ekonomi och livsfrågor. 

Birger har suttit i styrelsen för Ordfront och Elin Wägnersällskapet samt i Föreningen Rädda Tisnaren. Gör tillsammans med den brittiske sångaren Fred Lane föreställningen (D)elvis Presley.

Birger Schlaug har skrivit flera böcker, bland annat:

Miljön, makten och friheten, som behandlar naturvetenskapens, kulturens och ekonomins påverkan på dagens samhälle.

Svarta oliver och gröna drömmar, i vilken Birger på ett ledigt sätt berättar om allt från ekonomiska sammanhang och genteknik till upplevelser från barndom och politik.

Gud älskar att färdas i en rosa Cadillac, en kritikerrosad roman om Elvis, rockmusiken och tidens om var.

Berättelsen om Emily från Xinjiang, tillsammans med Emily Su Hadexia. Finns som nätbok, att läsa utan kostnad, här!

Birger har också medverkat i ett tiotal antologier, bland annat:

• Välj energi! - om energisystemet.
• Ombyggnad pågår - om kooperativ utveckling.
• Det nya klassamhället – om ekonomiska drivkrafter.
• Handbok i ekologi
• Maskrosbarn - om Miljöpartiets historia
• Det första fotstegets moder - en antologi om Elin Wägner.

Birger Schlaug var under åren 1985-88 samt 1992-2000 språkrör för Miljöpartiet de Gröna, ett parti han var med att grunda och utveckla. Han var riksdagsledamot åren 1988-89, samt 1994-2000.

Birger har varit nämndeman i Kammarrätten och innehaft uppdrag i bl.a. Exportkontrollrådet, EU-nämnden samt Sverige FN-delegation. Har även varit ledamot i den kommitté som arbetat med egendomsskatter, förmögenhetsskatter och fastighetskatter. Lokalt har han varit ordförande i Vingåkers Volleybollklubb - som spelar i elitserien och har en stor ungdomsverksamhet. Styrelseledamot i Föreningen Rädda Tisnaren.

Birger skriver krönikor i flera tidningar bland annat Borås Tidning och Helsingborgs Dagblad. Han fungerar även som moderator vid debatter samt arbetar praktiskt med info- och mediestrategier. 

Birger är medlem i Elin Wägnersällskapets samt skriver en Wägner-blogg, där han bland annat recenserar hennes böcker och informerar om hennes liv.

Birger har dessutom skrivit manus till föreställningen (d)Elvis Presley – historien om Elvis, musiken och tiden som var, där han själv medverkar tillsammans med den brittiske sångaren Fred Lane. Birger gör även föreställningen Mess Of Blues, där han ensam tillsammans med en bunt unika inspelningar gör en föreställning i form av författarafton eller kulturafton som baseras på hans bok Gud älskar att färdas i en rosa Cadillac.

Mikaela Holm/ProVoka /provoka@telia.com

BoE (6): "Kulturrevolutionen. Det var så mycket som vändes upp och ner."

Tidigare avsnitt 1, 2, 3,4, 5 berättelsen om Emily från Xinjiang i Kina Emily och jag träffades för några år sedan, i samband med att jag besökte Biejing för att bl.a. följa en rättegång. Vi lärde känna varandra och vi beslöt att hon skulle berätta om sitt liv, medan jag skrev ner hennes berättelse. Delar av berättelsen kommer att finnas på bloggen under OS.

När mina äldre syskon föddes på femtio- och sextiotalen var det inte ovanligt att kinesiska familjer hade både fyra och fem barn.

Men när jag föddes hade myndigheterna börjat propagera för familjeplanering.

Befolkningsexplosionen i Kina var ett problem. Nu skulle det räcka med två barn per familj. Jag var på väg att bli det åttonde barnet. Så det var allt annat än självklart att jag skulle få födas. Mor hade dessutom redan fyllt 40 år.

Hon hade fött sju barn, och hade inte så mycket ork kvar. Att föda barn sent i livet skulle förstås också bli riskfyllt. Något BB skulle hon inte kunna föda på, utan det skulle som vanligt ske därhemma. Under förhållanden som var allt annat än säkra, lugna och hygieniska.

Mödravårdscentral ska vi bara inte tala om. Om ni visste hur bra ni har det i Sverige!

Till saken hör också att mina syskon inte var så roade av tillökning. Tvärtom. De visste mer än väl vad det skulle innebära. Reyhan, min äldsta syster, var mycket upprörd över att familjen skulle bli ännu större. Hade inte partiet sagt att det inte borde födas så många barn? Och så skulle hennes egen mor föda sitt åttonde!

Reyhan visste förstås också att mor var trött och ständigt oroad över hur hon skulle få ihop mat till familjen. Hade inte mor redan blivit ännu tröttare än förr? Skulle aldrig någonting bli bättre?

En mun till att mätta krävde att fler delade på det lilla som fanns av bröd. För det var bröd man åt till frukost, lunch och middag. Något annat var det sällan tal om.

Brödet bakade mor på kornmjöl och lite vetemjöl. Det var en ständig kamp att få mjölet att räcka. Varje familj fick ransoneringskuponger som gav tillstånd att köpa en viss mängd mjöl, tyg och matolja.

Mor försökte alltid byta ut tygkuponger mot matkuponger hos grannar och släktingar. Det var viktigare att vara mätt än att vara fint klädd. Dessutom var tyg dyrt, så mor hade nog inte haft råd att använda tygkupongerna i alla fall. Mor tackade Allah för mjöl och bröd, hon tackade också för att hon orkat ännu en dag. Far delade sin tacksamhet mellan kommunistpartiet och Allah.

Men det var inte bara maten som skulle delas av flera munnar när jag fötts. Ett nytt syskon skulle också medföra utgifter för skola och för nya skolböcker. Skulle man klara av det? Vad skulle man ta pengarna från? (När jag var guide trodde många svenskar att skola och sjukvård var gratis i Kina).

Och på ”kangen” skulle det bli trängre. Det är på den murade kangen vi sover. I ena ändan finns en spis som eldas med torkat kobajs. Så kangen är varm och skön, men det kan förstås bli lite stökigt med en unge till.

Mor hade tackat Allah för att både hon och barnen överlevt de tidigare förlossningarna. När hon väl valt att behålla mig ställde hon åter sin tillit till Allah. Och förresten: om Allah ville att hon skulle föda ett barn till så var det viktigare än att följa kommunistpartiets önskemål. Vad min far tyckte vet jag inte. Både Allah och kommunistpartiet var ju värda den största respekt.

När jag föddes på våren 1971, just när solen började värma och ge hopp om sommar, var det bara Hasan, min äldste bror, som var riktigt glad. De andra kände att det blev för mycket med ett barn till. De skulle få dela sovplats, mat och utrymme med en till. Men för Hasan var det inte så skrämmande, han var ju äldst och skulle kanske hinna skaffa ett eget hem innan jag tog alltför stor plats…

För mor blev det förstås tyngre. Det var hon som hade ansvaret för hemmet och hon visste mer än väl vad det innebar med uppoffringar och ständig oro. Vad visste Hasan om livet?

Visst skulle det bli besvärligt med en lillasyster till, men det fanns faktiskt tecken som tydde på att det skulle gå bra. Jag var ju född i grisens år. Det är det bästa år man kan vara född i. Då har man större chans till lycka och framgång än om man t ex skulle vara född i fårets/getens år.

Vidskepelse? Tja, det är möjligt, men oavsett om man är ateist, buddist, muslim eller något annat så finns det i Kina en allmän känsla av att det kan vara viktigt att vara född i ”rätt” tecken. Så det föds faktiskt fler barn i grisens år än i till exempel fårets år.

Hur som helst: det räckte inte med Hasans glädje för att mor och far skulle vilja behålla mig. Istället bestämde man att jag skulle lämnas bort efter ett år, när amningen var färdig. Mor kände att graviditeten hade tagit hårt på henne, att hon inte skulle orka med att uppfostra ett barn till, att det var både nödvändigt och rätt att lämna bort mig. Både jag och familjen skulle få det bättre på det viset. Vilket gjorde Reyhan lite lättare till mods. Snart skulle hon bli av med sin senaste lillasyster.

Jag har ofta tänkt på hur det känns för en mor att veta att hon skall lämna bort sitt barn, som hon ammar och sköter, när den bestämda tiden runnit ut. Och hur det känns för syskon att veta att man bara skall ha kvar sin lillasyster något år.

Vi bodde i det första huset i tredje gränden, precis vid den större gatan som slutade vid skinnfabriken. Min far hade arbetat på den fabriken innan jag föddes. Han hade bearbetat skinn från får, kor och hästar med olika kemikalier. Ofta i kallt vatten. Det var där han hade fått sin värk, en ständig värk i lederna. Tack vare att han varit en gammal revolutionär som varit med i kriget hade han, några år innan jag föddes, fått jobbet med att köra sten på de leriga vägarna från bergen till olika byggen. Det kan låta som ett värre jobb, men han slapp det kalla vattnet, han slapp kemikalierna.

– Du var nog inte mycket till revolutionär, sa mor ofta till honom. Men mor var ända tacksam för det nya jobb han fått, det gav lite mer betalt och kanske skulle hans humör bli bättre om han kunde få slippa värken. Trots hopp om dessa ljusglimtar blev mor allt tystare, hon slöt sig alltmer inom sig själv. Mina syskon, inte minst Reyhan, fick ta ett stort ansvar för sin lillasyster.

Så en vacker dag, när jag hunnit bli ett år, var det dags. Jag skulle lämna familjen. Ett par hade kommit för att hämta mig. Men något hade hänt under det år som jag funnits till. För plötsligt var det Reyhan som protesterade. Hon som inte ens ville att jag skulle få födas. Reyhan, som nu blivit femton år, hade ändrat uppfattning om sin lilla syster. Visserligen skrek jag väl ibland, var väl lite kinkig som småbarn kan vara, men var jag inte också rätt så gullig? Så nog borde jag väl få stanna.

Reyhan försvarade mig med argument, med gråt, med näbbar och klor. De som skulle bli min nya mamma och pappa blev säkert alldeles förfärade över det som hände. Reyhan stod i vägen när jag skulle lämnas över till mina tänkta nya föräldrar. Och min mor orkade inte säga emot, hon var redan på väg in i en allvarlig depression.

Kanske kände sig far allt mer osäker på det här med adoption. Jag vet inte. Men det var oroligt i Kina. Det var så mycket som höll på att omformas, så mycket som vändes upp och ner. Kulturrevolutionen hade pågått i drygt fem år. Och den hade börjat påverka också vår familj.

Det var bäst att lillflickan fick stanna.

Och så fick det bli.

Fortsättning följer. Bilder från en dokumentärfilm av Per Lager.

BoE (11): "Mor och far börjar fundera på vem som skall bli min man..."

Berättelsen om Emily, som jag träffade för några år sedan då jag var i Beijing för att bl a följa en rättegång, fortsätter under OS. Det är ett utdrag ur ett längre manus. Tidigare avsnitt 1, 2, 3,4, 5, 6 ,7,8, 9,10

Det blev allt mindre tid för lek därhemma i det första huset i den tredje gränden invid den stora gatan som gick ända fram till skinnfabriken. Jag började ju bli stor. Ja, så stor att mor och far börjat fundera på vem som skulle bli min man.

Men pojkar var det sista jag tänkte på under den där tiden, pojkar kunde vara jobbiga när de växte upp, det hade jag, liksom så många andra flickor, lärt mig. Även om vi inte alls förstod vad som förväntades av oss, vad det var för konstigheter som de ville göra.

Pojkar visste kanske mer om sex och sådant än vi flickor. Och jag, som var minst i familjen, fick ingenting veta av mina syskon. Så därför blev jag väldigt rädd när jag fick mens första gången. Och då var jag faktiskt tacksam för att utedasset låg på andra sidan gården.

Varför var jag tacksam för detta? Jo, när vi barn behövde gå på dasset så brukade vi fråga om någon av våra syskon också skulle gå dit. Särskilt när det var mörkt var det skönt att ha sällskap. Några lampor hade vi ju inte. Det var beckmörkt. Den här gången följde storasyster Aisha med mig när vi traskade över gården.

När jag upptäckte att jag blödde blev jag förstås förskräckt och undrade vad som hade hänt. Jag blev så rädd. Hade jag blivit sjuk? Vad skulle mor och far säga? Skulle jag missa skolan?

Då var det skönt att Aisha var med så hon kunde berätta att det inte alls var så konstigt. Det drabbade alla flickor som var på väg att bli stora. Jaha. Men ingen hade ju sagt något. Ingen pratade om sådant. Men nu visade Aisha hur man skulle vika papper och lägga i byxorna. Det blev kladdigt och äckligt. Varför skulle det vara på det här sättet?

Senare förstod jag att det var min mens som gjort att mor och far börjat fundera över det där med man åt mig.

Men en sak var säker: Jag skulle inte tillåta att mor och far bestämde vilken man jag en gång skulle välja. Jag hade fått min vilja igenom när det gällde val av skola så nog skulle jag också kunna få min vilja igenom när det skulle gälla val av man.

Men det där skulle få vänta. Jag ville läsa vidare. Jag hade snart gått ut både grundskolan och mellanskolan. Jag hade lagt grunden till att gå vidare – jag hade fått både den röda scarfen och det lilla röda emblemet. Jag hade ju till slut blivit barnpionjär och blev den första i klassen som blivit ungdomspionjär. Hade fått ett fint metallmärke, stort som en femkrona, som föreställde vår röda flagga och symboler för bönder och arbetare – ett vetestrå, en skära och ett kugghjul.

Mor och far var så lagom roade av detta. Skulle jag inte börja arbeta istället? Tjäna lite pengar. Så vi kanske skulle kunna få det lite bättre. Skulle man behöva lägga ner pengar på nya böcker för gymnasiet?

Ibland är det bra att vara envis, så där som den kinesiska astrologin säger att vi som är födda i grisens år är. Så jag fick börja gymnasiet. Det låg ganska långt bort från vårt hem. Jag gick till fots och det tog ungefär 40 minuter. De flesta i skolan cyklade, men mor och far hade inte råd att ge mig en cykel. Så mycket promenader blev det. Till skolan, från skolan, men också fram och tillbaka på lunchen. Varje dag blev det mer än två och en halvtimmes vandring fram och tillbaka.

Man hinner tänka mycket när man går så länge. Man tänker på varför livet är som det är, varför kazaker skulle vara sämre människor än andra, varför pojkar är som de är, hur det skall gå med läxorna, om mor skall bli som andra mammor snart, om far skall bli arg på kvällen, om min bror som flydde levde eller var död. Men jag tänkte också på fortsättningen, drömmen om att gå på universitet!

Oftast gick jag ensam. Vägen var lerig, när det regnat stänkte det från alla som cyklade förbi så fort de kunde – vid lunchen var det väldigt många som cyklade förbi eftersom alla som arbetade vid skinnfabriken skulle ta sig hem för att äta. När det inte regnat på ett tag så var vägen dammig, jag minns än idag hur jag gick och höll handen för munnen.

I skolan såg man så tydligt vilka som var fattiga, ju fattigare man var ju mer lera och damm på skorna. De som cyklade hade renare skor.

Gymnasieskolan var mycket större än grundskolan, vi var väl ungefär niohundra elever som gick i den. Men vi var bara två kazaker. Skolhuset var byggt av gråaktig tegelsten och var tre våningar högt. Runt skolgården fanns en mur i samma färg som skolhuset. Innanför muren fanns en fotbollsplan av jord där vi hade våra sportlektioner. På rasterna var det kö till utedassen. På vintern var det kallt att sitta där, på sommaren var det fullt med fluglarver som kröp omkring. Det låter äckligt, men jag var förstås van. Vi hade det ju likadant hemma

I gymnasiet läste vi alla de vanliga ämnen som ni också läser, men vi hade också ett ämne som hette ”politik”. Där fick vi lära oss om marxism, leninism, maoism, kommunsim och lite om politisk ekonomi.

Det sista året på gymnasiet var extra hårt, vi slutade sällan före åtta på kvällarna. Vi var inte ens lediga på söndagarna. Det gällde att verkligen anstränga sig. All tid måste användas för att plugga. Åtminstone om man drömde om att läsa språk på universitet i Beijing… I en helt annan värld, 400 mil hemifrån…

Lärarens uppgift på gymnasiet var inte bara att undervisa oss. De lade också ner mycket kraft på att förhindra oss elever att prata om kärlek. Vi hade ju kommit upp i ålder när vad som helst skulle kunna hända. Så lärarna i gymnasiet gjorde stora och allvarliga ingripanden om de trodde att någon hade blivit kär eller ens pratade om kärlek. Jag som blivit inkallad redan i mellanskolan för ett samtal om detta var noga med att uppträda så jag skulle slippa ett sådant kränkande och generande samtal en gång till. Och nu var det inte bara så att man blev inkallad, man stämplades som en dålig person.

Egentligen var vi inte så många elever i gymnasiet som kom från minoritetsfolk. Vi var t ex bara två kazaker, som jag nämnde. Men det sista året hände något märkligt. Många av mina klasskamrater blev plötsligt minoritetsfolk! De blev kazaker, mongoler, uigurer… De fick kazakiska, mongoliska och uiguriska namn…

Varför vill man plötsligt vara skriven som tillhörande ett minoritetsfolk när man tidigare sett ner på just dessa? Svaret finns förstås i det där vi talade om tidigare: ”positiv särbehandling”. Regeringen vill att fler studenter från minoritetsfolk kommer in på universiteten, så därför får dessa extra poäng vid intagningen.

När det närmade sig den stora Nationalexamen, som avgör vilka som får komma in på universiteten, så var det förstås praktiskt att plötsligt bli skriven som kazak eller mongol eller något annat. Konkurrensen var mycket hård och några extra poäng kunde avgöra ens hela framtid. Då är det förstås lockande för föräldrar som har pengar att muta lämpliga personer på myndigheten så att barnen får ändrad registrering. Korruption och mutor var allt annan än ovanligt. Efter århundradens missbruk så fungerade mutor och korruption som smöjmedel för de som hade råd.

Jag vill nu säga att den kinesiska regeringen uttalat att kampen mot korruption och mutor är viktig i Kina. Det är mycket bra! Jag vill också säga att jag ibland tycker att svenska elever är bortskämda, de får hela skolan utan avgifter men tycks ibland inte förstå att det är en fantastisk möjlighet som är få förunnat i världen.

Mina föräldrar hade aldrig brytt sig så mycket om mina studier, de hade aldrig frågat hur det gick för mig i skolan. Men när det blev dags för Nationalexamen då kände jag att de började bry sig. Storasyster Reyhan hade haft långa samtal med mina föräldrar om hur viktigt det var för mig att klara examen.

Det var som om mor och far plötsligt förstod att det var allvar med mina drömmar om att komma vidare i livet.