BoE (11): "Mor och far börjar fundera på vem som skall bli min man..."

Berättelsen om Emily, som jag träffade för några år sedan då jag var i Beijing för att bl a följa en rättegång, fortsätter under OS. Det är ett utdrag ur ett längre manus. Tidigare avsnitt 1, 2, 3,4, 5, 6 ,7,8, 9,10

Det blev allt mindre tid för lek därhemma i det första huset i den tredje gränden invid den stora gatan som gick ända fram till skinnfabriken. Jag började ju bli stor. Ja, så stor att mor och far börjat fundera på vem som skulle bli min man.

Men pojkar var det sista jag tänkte på under den där tiden, pojkar kunde vara jobbiga när de växte upp, det hade jag, liksom så många andra flickor, lärt mig. Även om vi inte alls förstod vad som förväntades av oss, vad det var för konstigheter som de ville göra.

Pojkar visste kanske mer om sex och sådant än vi flickor. Och jag, som var minst i familjen, fick ingenting veta av mina syskon. Så därför blev jag väldigt rädd när jag fick mens första gången. Och då var jag faktiskt tacksam för att utedasset låg på andra sidan gården.

Varför var jag tacksam för detta? Jo, när vi barn behövde gå på dasset så brukade vi fråga om någon av våra syskon också skulle gå dit. Särskilt när det var mörkt var det skönt att ha sällskap. Några lampor hade vi ju inte. Det var beckmörkt. Den här gången följde storasyster Aisha med mig när vi traskade över gården.

När jag upptäckte att jag blödde blev jag förstås förskräckt och undrade vad som hade hänt. Jag blev så rädd. Hade jag blivit sjuk? Vad skulle mor och far säga? Skulle jag missa skolan?

Då var det skönt att Aisha var med så hon kunde berätta att det inte alls var så konstigt. Det drabbade alla flickor som var på väg att bli stora. Jaha. Men ingen hade ju sagt något. Ingen pratade om sådant. Men nu visade Aisha hur man skulle vika papper och lägga i byxorna. Det blev kladdigt och äckligt. Varför skulle det vara på det här sättet?

Senare förstod jag att det var min mens som gjort att mor och far börjat fundera över det där med man åt mig.

Men en sak var säker: Jag skulle inte tillåta att mor och far bestämde vilken man jag en gång skulle välja. Jag hade fått min vilja igenom när det gällde val av skola så nog skulle jag också kunna få min vilja igenom när det skulle gälla val av man.

Men det där skulle få vänta. Jag ville läsa vidare. Jag hade snart gått ut både grundskolan och mellanskolan. Jag hade lagt grunden till att gå vidare – jag hade fått både den röda scarfen och det lilla röda emblemet. Jag hade ju till slut blivit barnpionjär och blev den första i klassen som blivit ungdomspionjär. Hade fått ett fint metallmärke, stort som en femkrona, som föreställde vår röda flagga och symboler för bönder och arbetare – ett vetestrå, en skära och ett kugghjul.

Mor och far var så lagom roade av detta. Skulle jag inte börja arbeta istället? Tjäna lite pengar. Så vi kanske skulle kunna få det lite bättre. Skulle man behöva lägga ner pengar på nya böcker för gymnasiet?

Ibland är det bra att vara envis, så där som den kinesiska astrologin säger att vi som är födda i grisens år är. Så jag fick börja gymnasiet. Det låg ganska långt bort från vårt hem. Jag gick till fots och det tog ungefär 40 minuter. De flesta i skolan cyklade, men mor och far hade inte råd att ge mig en cykel. Så mycket promenader blev det. Till skolan, från skolan, men också fram och tillbaka på lunchen. Varje dag blev det mer än två och en halvtimmes vandring fram och tillbaka.

Man hinner tänka mycket när man går så länge. Man tänker på varför livet är som det är, varför kazaker skulle vara sämre människor än andra, varför pojkar är som de är, hur det skall gå med läxorna, om mor skall bli som andra mammor snart, om far skall bli arg på kvällen, om min bror som flydde levde eller var död. Men jag tänkte också på fortsättningen, drömmen om att gå på universitet!

Oftast gick jag ensam. Vägen var lerig, när det regnat stänkte det från alla som cyklade förbi så fort de kunde – vid lunchen var det väldigt många som cyklade förbi eftersom alla som arbetade vid skinnfabriken skulle ta sig hem för att äta. När det inte regnat på ett tag så var vägen dammig, jag minns än idag hur jag gick och höll handen för munnen.

I skolan såg man så tydligt vilka som var fattiga, ju fattigare man var ju mer lera och damm på skorna. De som cyklade hade renare skor.

Gymnasieskolan var mycket större än grundskolan, vi var väl ungefär niohundra elever som gick i den. Men vi var bara två kazaker. Skolhuset var byggt av gråaktig tegelsten och var tre våningar högt. Runt skolgården fanns en mur i samma färg som skolhuset. Innanför muren fanns en fotbollsplan av jord där vi hade våra sportlektioner. På rasterna var det kö till utedassen. På vintern var det kallt att sitta där, på sommaren var det fullt med fluglarver som kröp omkring. Det låter äckligt, men jag var förstås van. Vi hade det ju likadant hemma

I gymnasiet läste vi alla de vanliga ämnen som ni också läser, men vi hade också ett ämne som hette ”politik”. Där fick vi lära oss om marxism, leninism, maoism, kommunsim och lite om politisk ekonomi.

Det sista året på gymnasiet var extra hårt, vi slutade sällan före åtta på kvällarna. Vi var inte ens lediga på söndagarna. Det gällde att verkligen anstränga sig. All tid måste användas för att plugga. Åtminstone om man drömde om att läsa språk på universitet i Beijing… I en helt annan värld, 400 mil hemifrån…

Lärarens uppgift på gymnasiet var inte bara att undervisa oss. De lade också ner mycket kraft på att förhindra oss elever att prata om kärlek. Vi hade ju kommit upp i ålder när vad som helst skulle kunna hända. Så lärarna i gymnasiet gjorde stora och allvarliga ingripanden om de trodde att någon hade blivit kär eller ens pratade om kärlek. Jag som blivit inkallad redan i mellanskolan för ett samtal om detta var noga med att uppträda så jag skulle slippa ett sådant kränkande och generande samtal en gång till. Och nu var det inte bara så att man blev inkallad, man stämplades som en dålig person.

Egentligen var vi inte så många elever i gymnasiet som kom från minoritetsfolk. Vi var t ex bara två kazaker, som jag nämnde. Men det sista året hände något märkligt. Många av mina klasskamrater blev plötsligt minoritetsfolk! De blev kazaker, mongoler, uigurer… De fick kazakiska, mongoliska och uiguriska namn…

Varför vill man plötsligt vara skriven som tillhörande ett minoritetsfolk när man tidigare sett ner på just dessa? Svaret finns förstås i det där vi talade om tidigare: ”positiv särbehandling”. Regeringen vill att fler studenter från minoritetsfolk kommer in på universiteten, så därför får dessa extra poäng vid intagningen.

När det närmade sig den stora Nationalexamen, som avgör vilka som får komma in på universiteten, så var det förstås praktiskt att plötsligt bli skriven som kazak eller mongol eller något annat. Konkurrensen var mycket hård och några extra poäng kunde avgöra ens hela framtid. Då är det förstås lockande för föräldrar som har pengar att muta lämpliga personer på myndigheten så att barnen får ändrad registrering. Korruption och mutor var allt annan än ovanligt. Efter århundradens missbruk så fungerade mutor och korruption som smöjmedel för de som hade råd.

Jag vill nu säga att den kinesiska regeringen uttalat att kampen mot korruption och mutor är viktig i Kina. Det är mycket bra! Jag vill också säga att jag ibland tycker att svenska elever är bortskämda, de får hela skolan utan avgifter men tycks ibland inte förstå att det är en fantastisk möjlighet som är få förunnat i världen.

Mina föräldrar hade aldrig brytt sig så mycket om mina studier, de hade aldrig frågat hur det gick för mig i skolan. Men när det blev dags för Nationalexamen då kände jag att de började bry sig. Storasyster Reyhan hade haft långa samtal med mina föräldrar om hur viktigt det var för mig att klara examen.

Det var som om mor och far plötsligt förstod att det var allvar med mina drömmar om att komma vidare i livet.