BoE (10): "Man skall älska sitt land, älska socialismen och älska kommunistpartiet..."

I det här avsnittet nedtecknar jag när Emily berättar om livet i en kinesisk skola långt upp i Xinjiang, om känslan av att inte bli barnpionjär och om hur rädslan för dödstraff fick en bror att fly. Tidigare avsnitt 1, 2, 3,4, 5, 6 ,7,8, 9

Förutom kinesiska, läste vi förstås matematik och annat som ni känner igen från den svenska skolan. Men vi lästa också ett ämne som hette ”Tanke och Dygd”. Här fick vi bland annat lära oss det som brukade förkortas ”5,4,3”.

Vad betyder då detta?

Jo, 5:an stod för fem personliga egenskaper: man skall vara kultiverad, artig, moralisk, ordningsam och ren.

4:an stod för fyra företeelser som skall vara vackra: man skall tala ett vackert språk, man skall ha ett vackert hjärta, man skall ett vackert beteende och man skall skapa en vacker miljö.

3:an stod för tre passioner: man skall älska sitt land, älska socialismen och älska kommunistpartiet.

Detta fick vi lära oss utantill, det var som ett mantra. Det gällde att kunna mantrat om man så väcktes mitt i natten.

Vi fick en röd scarf när lärarna tyckte att vi gjort oss förtjänta av det. När vi fått den så var vi barnpionjärer. Redan i första klass fick några av de kinesiska barnen sina scarfar. De bar dessa med stor stolthet, man sa att scarfen var hörnet av den kinesiska flaggan som färgats röd av revolutionärernas blod. Min far hade varit en revolutionär.

När vi firade Barnens Dag marscherade vi på led genom byn som små militärer. De barn som hade sin scarf runt halsen vara stoltare än någonsin. För att inte tala om hur stolta deras föräldrar var.

När jag gick i fjärde klass hade jag fortfarande inte fått någon scarf. Jag var nästan ensam i klassen om att inte fått någon. Att marschera på Barnens Dag var då verkligen hemskt. Jag skämdes och kände mig så underlägsen. Mina föräldrar skämdes också.

Det var först i femte klass, sista året i grundskola, jag som sista elev i klassen fick min röda scarf och kunde säga att jag också var en barnpionjär.

Jag fingrade på den där scarfen och undrade hur det kom sig att den var så jämnt rödfärgad om det nu var blod som hade färgat den.

Så småningom började vi äntligen läsa engelska. Och mitt skolliv blev lite lättare, även om jag fortfarande hade ganska svårt att hänga med i kemi, fysik, geografi och historia. Där undervisades det ju på kinesiska.

Mina föräldrar hade fortfarande aldrig kommit på ett föräldramöte, och det gjorde mig så ont. När jag gick i sjunde klass så bad jag därför storebror Abai komma på ett föräldramöte. Han kunde allt! Han fixade allt! Och var vuxen, nio är äldre än jag. Han följde gärna med. Och jag var så stolt och glad när vi travade in på mötet.

Och stolt blev han också. För läraren berättade att jag var bäst i klassen i engelska! Javisst, var jag det! Det var ju ett nytt språk för alla, och nu kunde jag visa att jag minsann inte var så dum som de trodde. Att kazaker minsann kunde. Att vi inte alls var dumma och obildbara.

När vi kom hem berättade Abai för min familj vad läraren sagt. Och det var så skönt! Jag kände att de var stolta över mig. Att jag gjort mor och far glada. Och jag kände att Abai verkligen var min vän. Jag kände så mycket för honom, men var också ständigt orolig för honom.

Abai var en av dem som några år tidigare hade häktats i en stor razzia. Polisen grep, under en enda natt, nästan en miljon brottslingar – eller sådana man misstänkte var brottslingar. Abai häktades och sattes i fängelse. Min bror hade ännu inte gjort något riktigt allvarligt brott, även om han var stökig och lätt hamnade i bråk.

Han släpptes efter sex månader. Jag var så glad när han kom hem. Vi var alla så glada. Många av dem som häktats den där natten dömdes nämligen till döden, många fick både tio och tjugo års fängelse. Stöld av en tupp kunde ge många års fängelse. Det var en mardröm för många familjer. Men vi hade klarat oss bra, trots allt.

Det varade emellertid inte så länge, för snart var det dags igen. När jag kom hem från skolan något år senare var hela gården full med poliser. Man letade än en gång efter Abai. Han hade säkert gjort många dumma saker och nu anklagades han för att ha varit med om en stöld. Han hade gömt en stulen motorcykel åt en kompis. Så nu väntade ett långt straff. Kanske till och med dödsstraff.

Men Abai lyckades smita innan polisen fick tag på honom. Han kom undan. Han flydde. Han försvann från oss. Han hörde inte av sig. Kanske rädslan att drabbas av dödsstraff avhöll honom.

Jag sörjde honom så mycket.

Fortsättning följer. Bild från en dokumentärfilm av Per Lager.