BoE (9): "Det kändes som om jag inte var någonting..."

Den här delen av berättelsen om Emily, som i sin helhet även kan komma ut i bokform i Sverige, handlar bland annat om de första skolåren och hur ett barn kan tappa sin identitet. Tidigare delar: 1, 2, 3,4, 5, 6 ,7,8.

De första åren i skolan var inte så lätta. Jag grät ofta och hade ingen att anförtro mig åt heller. Vi hade det oroligt hemma.

Mor mådde dåligt. Mina syskon kände inte igen henne, hon som varit så starkt och pratsam blev allt svagare och tystare.

Jag förstod förstås inte vad det var som hände, och det är först nu i samband med att vi arbetar med det här manuset som jag förmår mig att fråga mor om den tiden. Hon berättar att hon mådde dåligt redan innan min födelse, men att det bara blev sämre och sämre. Det var skälet till att hon ville adoptera bort mig. Ansvaret var så tungt och det kändes så tröstlöst med den eviga kampen för överlevnad.

Hon hade blivit allt mer deprimerad och kände allt oftare att hon inte orkade leva. Hon försökte begå självmord, inte bara en gång utan flera. Jag är chockad över att få veta!

När jag var liten så undrade jag ofta varför min mor inte brydde sig så mycket om mig, hon badade mig inte, skötte inte om mina kläder. Det är först nu jag förstått hur stor hennes depression verkligen var. Det är smärtsamt att veta.

Far var förstås orolig, han var ofta på dåligt humör. Inte bara därför att mor inte orkade någonting utan också över att hans älskade Mao hade dött. Vad skulle hända nu? I familjen och i Kina?

Min näst äldste bror, råkade ofta i bråk. Han hade tröttnat på att vi var så fattiga så han hade börjat stjäla. Det gjorde inte att mor mådde bättre eller att far blev på bättre humör.

Jag drog mig för att komma hem från skolan, började dra omkring, kom hem sent och mor blev arg och ledsen på mig. Hon blev irriterad på mina syskon också. De borde hålla reda på mig bättre, och hjälpa mig mer med läxorna.

En av de händelser som jag försökt förtränga är när min mor håller sin stora kökskniv framför mig och visar hur hon skall skära halsen av mig om jag inte kommer direkt hem från skolan.

Kanske borde det vara med bitterhet jag minns detta, men jag kan inte vara bitter på min mor. Hon gjorde så gott hon kunde, hon var djupt deprimerad och orkade inte vara samma mor som hon tidigare varit för mina storasyskon.

På morgnarna steg jag för det mesta upp tidigt och gick till skolan långt innan den började. Jag ville hemifrån. Jag stod länge och väntade på att porten till skolan skulle öppnas så jag skulle kunna komma in. Ofta var det både kallt och blåsigt. Jag frös och huttrade.

När äntligen läraren slog upp porten var det fortfarande lång tid tills skolan skulle börja. Läraren gjorde upp eld i kaminen som stod i klassrummet. Det rykte och hela rummet låg som i dimma. Ändå stod jag där, tyst och tittade. Jag har inte funderat så mycket på varför jag gjorde på det här sättet, men nu när jag återupplever min barndom kan jag förstå. Jag flydde helt enkelt mitt hem.

Jag kämpade på i skolan. Men inte var det lätt, jag var fortfarande sämst i klassen och ständigt mobbad. Jag förstod att det inte räckte med att gå i kinesisk skola för att vara lika bra som de andra.

Minoritetsstämpeln satt i pannan. Fattigdomen satt i kläderna. Och inte blev det bättre av att jag kom stoltserande med kåda istället för riktigt tuggummi. Eller att alla visste att jag sprang hem på lunchen för att äta mitt gamla bröd - inte stekta ägg eller kött eller grönsaker eller ris eller fisk.

Men kläderna och maten var inte det värsta. Det värsta, som jag skämdes mest för, var att mor och far aldrig kom till skolan på föräldramöten. Alla andra barns föräldrar kom. De pratade med läraren som berättade hur det gick för deras barn. Men hur skulle mina föräldrar kunna vara med om detta? De kunde ju inte tala kinesiska.

Vi var två kazaker i min klass när jag gick i den femåriga grundskolan. Förutom jag var det en pojke. Man kan ju tycka att vi skulle hålla ihop, men så var det inte. Tvärtom, jag blev mobbad av honom, han sade till mig att jag inte fick säga att jag var kazak eftersom min farfar var en hui.

Han sa att jag var ingenting. Jag var rädd för honom, jag försökte att hålla mig ifrån honom.

Jag var inte den som ville vara kazak, jag ville vara riktig kines. Men att nu bli fråntagen min rätt att vara kazak kändes verkligen som att inte vara någonting.

Inte kines, inte kazak, inte hui.

Ibland undrade jag varför farfar någonsin skulle ha kommit till vår by, varför han inte hade kunnat hålla sig till sitt folk.

Som ni förstår var vår identitet mycket förknippad med det folk vi tillhörde.

I skolan hade jag nästan ingen identitet, jag visste nästan inte vem jag var, vart jag hörde hemma.

Fortsättning följer. Bilden på den unga kazakflickan är tagen av Kevin Kling.