Nobelfester, nobelpriser och konflikter...

Idag skall EU tilldelas fredspriset - flygförbud råder över Oslo och poliser kallas in från hela landet. Det demonstreras. Med rätta. Den norska nobelkommittén berättas historien om EU som det stora fredsprojektet.

Denna historiebeskrivningen kring EU:s bildande är emellertid djupt romantiserad och ensidig. Det finns åtminstone två andra bilder - en (ekonomisk) beskrev jag här och en annan (krigisk) skrevs om häromdagen i DN. 

Fredspris till EU är egentligen så absurt att jag inte borde skriva en rad om vare sig nobelpris eller nobelfest. Förra året skrev jag så mycket mer om priserna - är djupt fascinerad över upptäckter som krossar idéer om vad som brukar beskrivas som "sunt förnuft" -  så det borde kunna räcka för i år också...

Priset i litteratur
Vill dock notera att mottagaren av litteraturpriset Mo Yan är väl värd sitt pris som författare. Sura kommentarer från krönikörer etc när priset tillkännagavs härrör nog mest från att man inte visste vem Mo Yan är, än mindre hade läst något av honom och därför kände sig kränkta.

Mo Yan är en stor berättare - han är i mitt tycke en lika stor berättare som en av mina författarfavoriter: Yasar Kemal. Jag fick tips om Mo Yan när jag, tillsammans med Emily Su Hadexia, för fyra år sedan skrev boken Berättelsen om Emily från Xinjiang . (Boken finns gratis att läsa på svenska här.) Både Mo Yan och Emily kommer från förhållanden som har sina likheter om man ser det med västerländska ögon - även om Emily växte upp med stämpeln minoritetsfolk från djupt fattiga förhållanden i nordvästra Kina.

Mo Yan v/s Naipaul
Mo Yan är förvisso inte någon som ligger i framkant när det gäller att aktivt reformera och demokratisera Kina - politisk censur är t ex någon han försvarar - men han balanserar nog på gränsen för vad som gör honom accepterad av den kinesiska regimen. Värre var väl i så fall att dela ut priset till V.S.Naipaul, vars texter spyr ut fördomar i gränslandet mellan meningslös oförskämdhet och rasism. Naipaul borde man kräva mer av, han har ingen regim hängande över sig, utan kan skriva fritt. 

Svenska journalister bör för övrigt läsa delar av Mo Yans nobeltal extra noga, den del som handlar om flockmentalitet - det stycket finns här.

Bedöma Mo Yans icke-litterära sidor kan man nog bäst göra med facit i handen: det facit som finns då vi vet hur han nyttjat sin nya starka ställning i Kina och hans vetskap om att regimen inte kan straffa honom på samma sätt som de kunnat innan han blev nobelpristagare.


Nobelfesten som blev en grön konflikt...

Anders och Fiona

Apropå nobelfester. En sådan ställde till en hel del oro i MP år 1988. För det första blev inte språkrören inbjudna, utan Nobelkommittén valde att bjuda in gruppföreträdarna i det nyligen invalda partiets riksdagsgrupp istället. Språkrören - Fiona Björling och Anders Nordin hade just efterträtt mig och Eva Goës - satt inte i riksdagen. Språkrör fick, enligt partiets stadgar, inte vara riksdagsledamöter.

Den stora konflikten utspelade sig mellan partiets politiska utskott - det fanns på den tiden inte någon samlad partistyrelse utan fyra utskott som ansvarade för olika delar av partiet på riksnivå - och riksdagsgruppen. Partiet ville inte att MP skulle medverka på Nobelfesten överhuvudtaget, uppfattningen var att gröna politiker skulle hålla armlängds avstånd från etablissemanget och dess kristallkronor. Riksdagsgruppens majoritet var av annan uppfattning: gruppledarna var inbjudna och skulle gå på festen. Konflikten var ett faktum.

Själv menade jag att partiets uppfattning skulle gälla, vi hade faktiskt kommit in i riksdagen utifrån att vi hade värnat en rågång mellan oss och de andra. Vi hade byggt hela valkampanjen på att vara Det andra partiet som på alla sätt kontrasterade mot De vanliga partierna till höger och vänster. Att då - bara några månader efter inträdet i riksdagen -  ikläda sig smoking och äta gravad röding med grönärtsås, färserad kronhjortsfilé med murkel-och kantarellsås samt Nobelglassparfait uppfattade jag som lätt stötande. Det hela hade blivit ett jippo och dessutom kunde man rada upp nobelpristagare med obskyra åsikter och priser för allt från DDT till kärnvapen. (Jo, jag har sedermera varit på Nobelfest).

I dagens Katrineholms Kuriren (liberal) kritiseras för övrigt festen för att vara just ett jippo och propagandaarrangemang för kungahuset.

(Mer om den här tiden i MP:s historia hittar du här - ta dig till del 7).


Märkliga nobelpris och läskiga nobelpristagare...

1. Nobelpristagarna som vill mörda barn och införa rashygien 

Macfarlane Burnet fick 1960 Nobelpriset i fysiologi eller medicin. Hans uppfattningar var inte de mest rumsrena. U sin bok The endurance of life skrev han: "Vi måste se till att alla barn faller under de accepterade gränserna för det normala. För att gå rakt på sak: det innebär att ta död på havandeskapets produkt så fort man säkert kan konstatera att det inte är tillräckligt välrustat för att klara livet. Det kan tänkas att man inom en inte alltför lång framtid kommer att testa alla nyfödda barn direkt vid födseln och endast återlämna dem till modern om man inte funnit några tecken på genetiska sjukdomar".

Watson och Crick

1953 lyckades James Watson och Francis Crick presentera en modell över DNA-molekylens uppbyggnad. Nio år senare fick de nobelpris. Francis Crick, en på många sätt ärans man, har hävdat att barn som inte har tillräckligt goda arvsanlag mycket väl kan mördas: "Inget nyfödd barn borde få kallas människa förrän det genomgått vissa tester när det gäller arvsanlag". James Watson förklarar närmare: "Om ett barn inte levnadsförklaras förrän tre dagar efter förlossningen kunde föräldrarna beredas tillfälle att ta ställning medan bara ett fåtal har den möjligheten under nuvarande system. Läkarna kunde låta barnet dö om föräldrarna så ville..."

För drygt tio år sedan ansåg Watson att om det visar sig att homosexualitet är genetiskt betingat, vilket han trodde att det var, så borde alla gravida kvinnor ges rätt till abort. Så sent som för några år sedan hävdade han att svarta hade gener som gjorde dem mindre intelligenta än vita, och att detta var förklaringen till varför Afrika var fattigt. Sett ur detta perspektiv känns det aningen larvigt att inte Jimmie Åkesson är inbjuden till årets fest heller.

Nåja, dessa glada nobelfestdeltagare är inte ensamma. Joshua Lederberg fick nobelpris 1958 och menade att rashygien var mer än rimligt. Har man funnit en "överlägsen individ" ska denne kopieras direkt "hellre än att riskera störningar genom naturlig hybridisering, inkluderande den sexuella".


2. Elin Wägner protesterar i DN mot nobelpris till Otto Hahn

Samma år som atombomberna fälldes över bland annat Hiroshima fick Otto Hahn ta emot Nobel pris för  upptäckten av "fission av tunga atomkärnor". 

Elin Wägner var djupt upprörd över att Vetenskapsakademien hade mage att ge pris till den som skapat förutsättningar för atombomben. I en kraftfull debattartikel i Dagens Nyheter den 22 januari 1946 skrev hon: " Om atomkunskapen skall följa med in i vår framtid, då kommer vi inte från risken att den utnyttjas till verktyg i politikens farliga maktspel och av yrkesmilitärernas ambition...  Det sägs att professor Hahn beklagar att atomkraften kommit i förstörelsens tjänst. Men vi har inte något intresse av hans beklagande, mer än så behövs..."


3. Elin Wägner misströstade även 1948...

Medicinpriset delades 1948 ut till dr Paul Müller. Han hyllades på nobelfesten med ett tal av ledamoten av Svenska Akademien Gustav Hellström. Han inledde med orden: "Doktor Paul Müller! Ni framstår som mänsklighetens välgörare! Ni behöver ett helgons ödmjukhet för att undvika att drabbas av övermod...".

Dr Müller fick priset för upptäckten av DDT som, enligt prismotiveringen var ett undermedel, en räddare i nöden och  "praktiskt taget ofarligt för människan". Jordbruksmark hade redan besprutats flera år och nästan alla trodde att skadeinsekterna skulle utrotas en gång för alla. Det kunde man också läsa i svenska jordbrukstidningar. En som inte trodde det var... Elin Wägner.

Elin Wägner, som 1948 själv satt i Svenska Akademien och således var kollega till Gustav Hellström som höll middagstalet, kände sorg. Hon hade redan åtta år tidigare i sin bok Väckarklocka varnat för tron på kemikalier som världens frälsning. Hon skrev:  

”Soldaterna besprutar sina största fiender med kulor, lantmännen besprutar de minsta med sina kemiska lösningar. Båda delarna är ett hopplöst företag. Bespruta ett fiendefolks soldater till döds och en oumbärlig del av den mänskliga familjen har undergått en behandling vars följder ingen kan beräkna. Bespruta vinstockens parasiter och man dödar livet i jorden under den, utan vilken vinstocken inte kan leva.

Det finns inga skadedjur. Men genom jämviktsstörningarna i naturen har tillfälle givits för arter som skulle ha haft en gallrande uppgift att breda ut sig över sin givna gräns. I den mån människan stört jämvikten, uppträder hon själv som ett skadedjur.”

Elin Wägner var övertygad om att insekter skulle anpassa sig till kemikalier, att de skulle bli resistenta i takt med att giftet hamnade i näringskedjorna. Och naturligtvis hade hon rätt, trots allt som skrevs i jordbrukstidningar på den tiden...


Om du kommit ända hit i den här långa texten har du kanske lust att läsa boken jag och Emily Su Hadexia skrev - finns gratis på svenska här.