Från läktaren och med plakatpolitik drev C och L igenom en fördubbling av försvarsanslagen

Från läktaren har L och C med hjälp av plakatpolitik - och utan makt på riktigt - drivit igenom 5 nya miljarder årligen till Försvarsmakten. 50 miljarder mer på fyra år. (5-10-15-20). Det är inte dåligt. När skolan, vården och rättskedjan går på knäna, när kostnaden för EU-medlemskapet kommer att öka med lika stora summor, När demokratin hotas inifrån.

Det är MP:s politiska ledning som i åratal anklagat partikamrater, som varit kritiska till regeringsmedverkan, för att vilja "sitta på läktaren" och "driva plakatpolitik"...  Istället för att "ha makt på riktigt" genom att också som mycket litet parti sitta i regering och inte driva opinion för det man egentligen vill. Nu finns det flera generationer som inte har en susning om t ex MP:s ideologiska syn på militärt försvar och fredspolitik.

Nya medlemmar tillkommer utifrån dessa premisser och en röst för fred och nedrustning - fredsrörelsens röst i parlamentet - tystnar. Debatten blir fattigare och vägvalen färre.

Vad säger MP:s gräsrötter? Ska de medlemmar som slentrianmässigt och "lojalt" applåderar och gillar allt som partiledningen gör gilla också detta? Anser ni numera att ett grönt ideologiskt parti, som en gång bildades i reaktion mot de andra partierna, inte behövs?

På DN-debatt uttrycker Isabella Lövin  - i en gemensam artikel med S, C och L - att hon snarast är stolt över att medverkat till att försvarsanlaget fördubblas under hennes tid i regeringen. På samma debattsida idag meddelas att staten inte klarar målet för hälso- och sjukvården - och häromdagen berättades att kommuner tvingas dra ner på skola och omsorg när staten inte tar det ekonomiska ansvaret för nyanlända som efter n flera år ännu inte har arbete. De ökande utsläpp av klimatrelaterade gaser som den växande militära satsningen medför suddar ut effekter av flygskatt och laddstolpar. Så var det med retoriken om att klimatet kräver åtgärder NU.

Klyftorna hotar svensk demokrati, politiken som förs göder tillväxten av de högerextrema som ser demokratin som en parentes. Demokratin hotas inte av ryssen, utan av inhemska politiska prioriteringar. Allt medan Allan Widman, L, (med plats på läktaren) njuter av femtio nya miljarder till militären och försvarsminister Hultqvist myser.

"Klimatförnekare" fungerar som nyttiga idioter för demokratins avskaffande

Vi lever på krita. Skuldsanering behövs.

De ekologiska fotavtrycken fortsätter att öka. Vi lever alltmer på ett sätt som kräver mer än vad planeten klarar av i bemärkelsen få fram resurser och absorbera våra utsläpp. År för år skapar vi en ökande skuld.  Om alla levde som vi i Sverige skulle det behövas drygt 4 planeter.

De klimatrelaterade utsläppen ökar dessutom år efter år trots den debatt på pågått i över 30 år. Det var då forskarsamhället började bulta på politikers och näringslivs dörrar för att få komma in och berätta.

Det tragikomiska är att de som slarvigt kallas "klimatförnekare" fått för sig att klimatkrisen är ett påhitt av politiker och "ekonomiska makthavare" - om de vore så kan man ju fråga hur det då kommer sig att det är just dessa som  sedan 30 år tillbaka motarbetat den nödvändiga omställningen bort från fossilsamhället. 

"Klimatförnekarna" brukar också hävda att dessa illbattingar hittat på klimatkrisen för att kunna införa en världsregering som utarmar demokratin. I själva verket stöttar klimatförnekarna de politiker och ekonomiska makthavare som vägrar ta forskningen på allvar. Och därmed försätts såväl planet som mänsklighet i en situation där just ropen på "starka män" och inskränkt demokrati kommer att öka. Panik kommer nämligen att uppstå då klimatförändringarna påverkar allt fler in på bara skinnet och flyktingströmmarna kommer att öka. 

Att reducera människans negativa påverkan på klimatet är att nu, innan det är alltför sent, skydda möjligheterna till demokrati. Klimatförändringar och miljöförstöring hotar  demokratin. De som motsätter sig omställning utgör demokratins dödgrävare.

Den gröna parlamentariska rörelsen bildades bland annat för att förhindra den ekofascism som kan bli följden när miljöförstöringen gått för långt. 

Klimatförnekarna fungerar som nyttiga idioter för de som vill avveckla demokratin. De krattar för bruna krafter. På liknande sätt som de politiker som låter kommunerna ta kostnaden för flyktingar - och därmed ställer akuta kostnader för dessa mot pengar till skola och äldrevård - krattar för de bruna krafter som ser demokratin som en parentes. Partier som försvarat rätten för människor på flykt att få en fristad på det sätt som skedde 2015 borde också begripa att det måste vara staten, inte enskilda kommuner som tagit ansvar för strömmen av människor på flykt, som skall stå för kostnaden för de som inte kan försörja sig själva. 

"Det ska vi resonera om..."

"Den ”rena skogen” blir ett problem om vi ökar uttagen. Vi har tio år på oss att halvera de totala utsläppen. När Anders Wickman, Göran Berndes, Mattias Goldmann och Filip Johnsson med flera skriver att klimatkrisen är mycket längre bort än tio år, snarare 40 (vilket alltså gör att nedhuggna träd hinner kompenseras) så vet de att de har fel. Hur fint samhället än ställer om om 30 år betyder inget om klimatkrisen får skena inom tio år."

Det skriver Johan Ehrenberg, och dessvärre har han rätt.

Biobränslen kunde, när vi började debatten på 80-talet, mycket väl anses vara koldioxidneutrala eftersom vi hade tid på oss att minska utsläppen och nyplanterade träd hunnit växa upp och lagra lika mycket som de som huggits ner. Nu har vi inte alla dessa år på oss om vi skall nå målen.

Den omvända världsbilden....

Låt oss säga så här. En kristdemokrat eller socialdemokrat - eller till och med vänsterpartist - meddelar offentligt att hen anser att Sverige hotas mer av USA än av Ryssland. Denne stackare skulle anses galen eller utsatt för propaganda av ryska trollfabriker.

Sätt detta i relation till att det i vårt södra grannland - Tyskland, som domineras av axeln kristdemokrater/socialdemokrater - är 30 procent som anser att Rysslands makt och inflytande utgör ett hot. Medan 49 procent anser att USA:s makt och inflytande utgör ett hot.

Siffrorna är inte hämtade från RT utan från Dagens Nyheter.

Hur man än vänder och vrider på detta är det intressant. Ur svenskt perspektiv - utifrån hur debatten förs i vårt land - är det än märkligare att 54 procent av de som bor i västra Tyskland anser att det vore bra om Västvärlden arbetade närmare Ryssland politiskt. (Av de som bor i östra Tyskland är siffran 66 procent, vilket är ännu märkligare med tanke på att människor där har erfarenheter av Sovjetunionens strypgrepp på Östtyskland och dess vedervärdiga angiverisystem och frihetsinskränkningar).

I Sverige anses förslag om att skapa olika sorter av relationer till Ryssland som något helt suspekt. Kanske finns i de tyska siffrorna invävt tanken att Putinregimen stärks av att landet isoleras på ett sätt som kan utnyttjas av regimen på temat "alla är ute efter oss, så håll er till Putin som skyddar er".  I så fall ett klokt invävt inslag.

Det är i vart fall intressant hur olika debatter, som skapar bilder av världen, förs i olika länder och hur mediers agerande styr hur vi tänker och tycker. Skulle ens någon i Sverige komma på tanken att i en opinionsundersökning ställa frågan om USA:s makt och inflytande utgör ett hot?

 HÄR finns artikeln i DN.

Bild från DN.

När en världsbild rasar...?

Mycket konstigt är det. Med Boris Johnson, Trump och hela raddan av politiska ledare som beter sig som smått galna. Och tycks bli poppis på det.

Skrev 1989 om globaliseringens fallgropar.

Boris Johnson må vara en lustig figur, folkomröstningen om Brexit må ha föregåtts av en osaklig - rent av lögnaktig - debatt... Och att inte också ha en folkomröstning om det avtal som skall gälla ter sig totalt obegripligt.

Men jag är, trots allt, lite bekymrad över hur den svenska debatten drivs. Skulle det inte, ens vid en hård Brexit, gå så illa som det målas ut (inte minst för det som kallas ekonomi) finns anledning för många att fundera på den världsbild man levt med. Men framför allt: skulle den ökande självtillit som kanske blir följden av utträdet i själva verket leda till minskad sårbarhet den dag det globala ekonomiska systemet kraschar nästa gång kan många få omvärdera sin naiva syn på globaliseringen som ju leder till principen "faller en, faller alla". Länder och regioner som haft förmåga och mod att stå emot genom att bibehålla viss självförsörjning och robusthet kommer att klara sig bäst. Sånt som en gång betonades i grön ideologi...

Helt rätt, Sverker!

Klicka på bilden för att läsa artikeln.

Så här skrev Sverker Olofsson, ni vet han som personifierade Plus och dess soptunna, häromdagen:

"Sveriges Televisions Mats Knutsson kommenterar och han väljer att INTE förstå att det här är en större fråga än en omfördelning av ytterligare futtiga 1,8 miljarder. Han konstaterar att Stockholm kommer att bli den stora förloraren. En typisk centralelitistisk åsikt som sällan blir motsagd, men på ett obehagligt sätt förstärker känslan av tärande och närande delar i landet.

I stället för att hetsa upp förmögna stockholmskommuner hade Knutsson kunnat påminna om att vi alla betalar för räntebidrag till skamligt dyra bostäder i storstäderna. Han har också kunnat nämna de tusen och åter tusen jobben på myndigheter och departement som vi alla betalar för. Räcker inte det har han också kunnat påminna om alla statliga museer och andra kulturinstitutioner där hela landet bidrar. Är det något vi blir itutade är det ju också att karriärer skapas i Stockholm. Det är där de rika finns och som ni vet har ju de rika sett till att slippa förmögenhetsskatt och det är också något som drabbar fattiga lantisar."

Blått dominerar den rödgröna regeringen

Harpsund häromdagen. Regeringen samlas inför riksdagsstarten. Klädkoden är blå. Symptomatiskt med tanke på det som läcker ut. Så här blå var inte ens Reinfeldts regeringar.

"Bäst att agera innan någon jävel flyger i taket..."

"Försvarsminister Peter Hultqvist (S) – med sitt trygga dalmål, stabila kroppsbyggnad och buttra uppsyn – förklarar att något medlemskap i Nato inte alls är aktuellt. Men nu är han på väg att driva fram ytterligare ett militärt samarbete med Natoland. 

Han vill att Sverige ska gå med i det franskledda European intervention initiative. Beslut kan väntas i september. Bäst att få det överstökat innan någon jävel flyger i taket, tänker han väl. Hela projektet är Emmanuel Macrons baby. Macron vill ha en snabb och smidig grupp som ska kunna agera utan FN-mandat.

Sverige är redan – enligt det sluttande planets princip–- med i en liknande grupp som leds av Storbritannien med “mycket nära band med Nato”. Om du inte känner till det ska du inte vara förundrad. Det är liksom meningen med beslut som tas utan demokratisk debatt. Också detta samarbete har genomdrivits av Peter Hultqvist.

Det som gör mig förbannad är att i stort sett varenda sosse..." Läs hela HÄR!

Plötsligt händer det, man bli snopen och konstaterar väl alltid något...

Nu kan han slänga sig åt båda hållen...

En språkrörskollega kallade mig kärvänligt för "politiskt djur"- hon hade säkert rätt. Men det finns ju annat också: musik, litteratur, konst och Djurgården. Högt och lågt, säger säkert den som inte fattar.

Jag är född in i Djurgården. Farsan "förbjöds" på grund av ett lätt hjärtfel att gå på derbyn mot AIK. Morsan klippte tyg och sydde en Djurgårdströja med samma nummer på ryggen som Knivsta hade. Jag var fem år och ville inte ha något annat. När jag fick Chappe (Leif Eriksson) som idolbild i den där asken med äckliga sockertabletter blev jag euforisk. Och när Kim (Källström) kom tillbaka kändes det gott i mitt vuxna hjärta.

En annan som borde få en extra fin plats i alla Djurgårdshjärtan är den här killen:

Klicka på bilden för att komma till Expressens artikel.

Femtiotal, Tutti Frutti och Brylcreem...

Åren går. Klyschan äger sin riktighet. Femtiotalet var länge sedan. Med Elvis, James Dean, Marlon Brando och Marilyn Monroe. Men inte här. Inte i Sverige. När Elvis sjöng Hound Dog så vevade Sveriges Radio ”Valpen där i fönstret” med Alice Babs. När James Dean gjorde det till skön konst att stryka omkring så gick Åsa Nissefilmer för fulla hus i Sverige.

Jag såg inte mycket av Marlon Brandos motorcykel. Jag hörde Snoddas hos Hyland.
Men jag samlade filmstjärnor, så liten jag var. Fick några av brorsan och värnade dem ömt. Det var det närmaste jag kom den stora världen.

På skivtallriken hemma snurrade Kalle Stropp, Lasse Lönndahl och Vill Ni Se En Stjärna med Zarah Leander.

Men så hände det. En dag kom brorsan hem med en stenkaka med Bill Haley. Rock Around The Clock. Då förändrades världen. Jag var sju år.

Jag satt klistrad vid Sveriges Bilradio. Där kunde, om det ville sig, C.G. Hammarlund spela någon enstaka platta med rock´n´roll. Det var där jag hörde Elvis första gången. Det var så osannolikt så jag jublade rakt ut. Morsan kom instormande och undrade vad som hänt. Brorsan kom hem med plattan en vacker dag. Det var första gången jag såg Elvis. Omslaget var fantastiskt. Elvis vrålande rakt ut, med gitarren på magen. Elvis i rosa. Presley i grönt. Världen exploderade. Tutti Frutti.

Jag var lycklig.

När jag inte lyssnade på radio eller grammofon lirade jag fotboll. Hade en djurgårdströja med nr 11 på ryggen. Knivstas nummer. Jag var ganska liten och rund. Var kär i Birgitta, men det var väl alla.
I skolan pratade tjejerna om Tommy. De hade sett honom i Bildjournalen. Jag föraktade dem. Jag hade visserligen aldrig hört Tommy, men jag var övertygad om att han var en tönt. Flera år därefter fick jag höra honom. Jag hade haft rätt. Tommy Steele var en tönt.

På lördagskvällarna kom Axel i en svart bil och hämtade familjen. Vi skjutsades två mil in till Stockholm för att se teve. Vi såg Tiotusenkronorsfrågan. Det var fantastiskt med levande bilder. Tiotusen kronor var mer än en årslön.

Så kom VM i fotboll 1958. Jag var nio år. Familjen skaffade egen teve. Och Kurre Hamrin gjorde Målet. Men Elvis visades inte i svensk teve. Där visades Lasse Lönndahl och Andy Pandy. Hade inte brorsan försett grammofonen med Elvisplattor hade världen gått under.

Det är så jag minns det. Eller som en vis man en gång sagt:
Wop-bop-a-loom-a-boom-bam-boom tutti frutti
au rutti tutti frutti au rutti tutti frutti
au rutti tutti frutti au rutti tutti frutti
au rutti wop-bop-a-loom-bop-a-boom-bam-boom.

På bio gick en film som hette Jailhouse Rock. Jag stod och glodde på affischerna. Men kom inte in. Dom sa att jag var för liten. Trots att jag införskaffat en stålkam att ha i bakfickan och försökt lägga barret som Elvis med hjälpt av brorsans Brylcreeme.

Garden party

Gårdagens inlägg handlade om ett vedervärdigt möte i Madison Square Garden 1939. Det här handlar om ett, för Rick Nelson i vart fall, sorgligt möte på samma plats 32 år senare. 15 oktober 1971 för att vara exakt. En smått klassisk konsert som han gjorden den här låten om:

I texten är förstås "Yoko's walrus" ingen mindre än John Lennon och "Mr. Hughes" är George Harrison (han kallade sig så när han ville vara ifred).Textraden "Mr. Hughes hid in Dylan's shoes" hänsyftar till att Harrison planerade ett album med covers på Dylan-låtar, vilket aldrig blev av. 

"I'd rather drive a truck" syftar på att Elvis jobbade som lastbilschaufför innan han slog igenom. Den Mary Lou han sjunger om syftar förstås på hans egen hit (från 1961) Hello Mary Lou. ("She belongs to me" är en Dylanlåt som han gjort en cover på).

Synd om Rick Nelson som på den där Garden-konserten, som han sjunger, om blev utbuad...  

Det sluttande planet och anständigheten...

Madison Square Garden 1939. New York. En glömd skamfläck att lära något av. Anständigheten och demokratin sitter löst, förstår vi inte det kan vi hamna där igen. Det sluttande planets vanvett.

Många konstiga uppgifter florerar...

Jag har (inte minst i mitt Facebook-flöde) sett en massa konstiga uppgifter om vad asylsökande får i dagsersättning. Samtalet blir inte speciellt relevant om man utgår från felaktiga uppgifter - oavsett om dessa är högre eller lägre än vad som gäller.

Bor den sökande på en av Migrationsverkets anläggningar där fri mat ingår är dagersättningen:
24 kr/dag för vuxna ensamstående
19 kr/dag per person för vuxna som delar hushåll
12 kr/dag för barn t.o.m. 17 år (från och med.tredje barnet halveras bidraget).

Har den sökande eget hushåll och sköter matinköpen själv är dagersättningen:
71 kr/dag för vuxna ensamstående
61 kr/dag och person för vuxna som delar hushållskostnader
37 kr/dag för barn upp till 3 år
43 kr/dag för barn 4–10 år
50 kr/dag för barn 11–17 år (från och med tredje barnet halveras bidraget).

Den som fått beslut om avvisning eller utvisning förlorar rätten till ersättning. Undantag barn eller de som har barn under 18 år. Oavsett vad man i tycker i frågan om dagersättning så kan det ju vara bra att känna till hur det verkligen är. 

Läsvärt och lyssningsvärt

Frågan - På vems mandat agerar Peter Hultqvist? - ställs av Kvinnor för fred. Frågan är motiverad, svaret förskräcker, liksom tystnaden som råder trots att det under rödgrönt styre sker en gigantisk omstöpning av svensk utrikes- och försvarspolitik som leder rakt in i Nato-medlemskap.

https://www.svd.se/pa-vems-mandat-agerar-peter-hultqvist

Och lyssningsvärt för dig som vill förstå skola och samhälle
För ett antal år sedan intervjuade jag Emma Leijnse med anledning av hennes bok Godkänt - en reportagebok om den svenska skolan.

Många författare till böcker om skola och utbildning samtalade jag med i samma teveserie: En bok, en författare.. Men Emmas var i en klass för sig. Hör hennes viktiga Sommarprogram som sändes igår. Finns här.

Upplösning

Hörru, Mats Odell, jag är långsint ibland...

SvD 2019-08-10

Minns en debatt som Vägföreningen anordnade för ett antal år sedan - bland annat Mats Odell, Lennart Daléus och jag diskuterade med transportföretag och vägtrafikens lobbyister. Odell mest känd som kristdemokratisk kommunikationsminister och Lennart som partiledare för Centern. 

Då redovisade jag den forskning som fanns om luftskepp som ett miljösmart, billigt och effektivt sätt att transportera material - och blev våldsamt hånad av Mats Odell.. Ironin stod förstås som spön i backen från betongklossarna från Vägföreningen. Jag berättade bland annat om att luftskepp ställer små krav på infrastrukturen, kan nå alla platser även inne i städerna och är nästan helt utsläppsfria. Vägföreningens folk fnissade.

Nåja, tre herrar kom fram efteråt och vi samtalade om luftskeppens möjlighet. Rapporter har skrivits och minsann hade inte SvD en lång artikel häromdagen, tjugo år efter debatten då Odell frustade.

Mats Odell har förstås glömt sitt överlägsna flin och tal om att "Miljöpartiet är ju känt som bakåtsträvare och flummare i ett, och Birger Schlaug är ju inte den mest realistiska...". Jodå, Mats, jag är långsint när det gäller en del politikers uppförande.

Lysande roman återuppstånden...-:)

Slutsåld och borta från handeln. Men ett gäng av min roman Gud älskar att färdas i en rosa Cadillac, som kom ut för 13 år sedan, har återuppstått i originalupplaga. Skrev den efter det att jag slutat som språkrör och riksdagsledamot, jag var oändligt trött på det politiska språket. Ville skriva på ett helt annat sätt. Och det är klart att jag blev glad åt recensionerna, för nervös var jag innan jag läste dom... Kan beställas här. 

"Lysande roman - skimrande!"

RECENSIONER

Boken är rolig, fräck, vanvördig och bitvis lysande.

Gotlands Tidningar

Jag kan inte annat än fascineras av Schlaugs berättarförmåga, språk, konceptet med historiska fakta och trovärdigheten åt Elvis. Jag sträckläste boken.
Katrineholms Kuriren

Kunskaperna har Schlaug definitivt, även på 10 000-kronorsnivå. Expressen

Så otroligt bra! Vilket språk! Så fascinerande! Vilken överraskning! Betyg: 5 stjärnor!
Bokus Kungsbacka, läsarpanel

Schlaug är oerhört påläst och har lyckats sätta in den vite rebellen i en miljö och ett politiskt sammanhang som känns helt rätt.
Gotlands Tidningar

Det bästa med boken är tidsatmosfären och miljöbeskrivningarna. Det ångar om Södern på 50-talet när Elvis och hans musiker svischar förbi bomullsfälten på de långa krävande resorna till olika spelningar. En ny tids gryning, inte bara för rock´n´roll. Medborgarrättsrörelsen är på gång.
Expressen

Entusiasmerande skildringar av dofterna och känslan på söderns bomullsvidder och gistna verandor.
Göteborgs-Posten

Den sista mörka tiden när Elvis är fånge i sin egen myt och fast i sitt pillerberoende har total trovärdighet. 
Expressen

Som om Elvis själv skulle ha suttit vid tangenterna nästan 30 år efter sin alltför tidiga död. Jag kan inte annat än fascineras av idén.
Falu Kuriren

Ändå har såvitt jag vet ingen gett sig på att skildra Elvis liv genom hans egna ögon, öron och tankar. Inte förrän nu när Birger Schlaug stiger in i Elvis huvud och berättar hela hans historia.
Expressen.

Lysande beskrivning av hur en ny tid växer fram. När Elvis besöker den tunga svarta klubben är det en historisk smocka åt Söderns vita etablissemang.
boksidan.net

Elvis relationer till BB King och andra svarta artister känns alltigenom äkta. Hans envisa arbete i skivstudion likaså.
Expressen

En glödande och passionerad kärleksförklaring…
Helsingborgs Dagblad

Schlaug tar ut svängarna. Utvikningar till Einstein, Paganini, Mozart, Goethe, Kant, Schubert och Schopenhauer är halsbrytande men funkar för det mesta.
Expressen

Birger Schlaugs roman är som starkast och mest övertygande så länge Elvis är ung. När blodet kokar och rock'n'roll ännu är nytt och framtiden fortfarande sjunger sånger som ännu inte blivitblasé.
Helsingborgs Dagblad

Den är ovanligt och befriande opretentiös i anslaget. Den är skriven med en lite svängig stil - den liksom släntrar fram, avslappnad och avspänd - och ska därmed föra tankarna till tiden och den jargong som då rådde.
Helsingborgs Dagblad

Språket är korthugget och effektivt.
Expressen

Vi kommer rockkungen så nära att det bränns. Jag är så överraskad och utlovar högtidsstunder för den som tar till sig den här boken.
boksidan.net

Det är skimrande musikhistorik... Språket är ironisk och full av empatisk kärlek till den svarta musikens världshistoriska betydelse. Med det kan man säga till nynazister, fascister och andra rasister, fuck you!

Det är briljant roman som alla borde läsa för att förstå essensen som Birger Schlaug verkligen lyckas förstå, vad rockens verkliga själ är. Vi bugar oss vördigt för det som står i boken. Heder åt Birger Schlaug.
Webbtidningen Blaskan

Liberal samhällsordning

DN kräver att Sveriges blivande EU-kommissionär siktar högt och gör rätt. Med högt och rätt menas att arbeta för mer transporter av varor över haven. Samtidigt skall högt och rätt vara klimatfrågan, enligt DN:s ledaranalys. Frågor drivs i burkar med vattentäta skott emellan. Det blir lika komiskt som tragiskt.

Högt och rätt är också, enligt ledarredaktionen, att motsätta sig minimilöner inom EU eftersom det skulle "ytterligare försvåra den fria rörligheten för arbetskraft och minska dynamiken". Läs nog och analysera: "fri rörlighet för arbetskraft". 

Det är människor vi talar om, men de är reducerade till arbetskraft som skall bidra till ökad dynamik. Farsor som inte kan komma på kvartssamtal för att de jobbar i en annan del av Europa bidrar till dynamik. Splittrade familjer, där var och en är att se som varande och blivande arbetskraft, är bra för tillväxten, dynamiken och konkurrenskraften. Men vad ska vi ha livet till?

Går det ut på att var och en av oss - som inte lever på inkomst av kapital - skall reduceras till kugge i ett ekonomiskt system som kräver att hjulen snurrar fortare och fortare? Så: Vad ska vi ha livet till? Vad ska vi ha samhället till? Vad är en människa?

Vi måste resa oss upp också från denna fördummande tidsepoks reduktion av människan! Systemet som råder är ju absurt!

Liberaler, till vilket DN:s ledarredaktion räknar sig, bör värna den liberala samhällsmodellen vad gäller människans frihet och respekt för att få vara den man är, säga vad man tycker och få växa som människa utan var sig gudars eller statsmaktens diktat - men sluta hylla den frihet för kapital som gör människan till kugge i ett hjul, verktyg för ett system och undersåte till anonyma krafter.

Liberaler stod upp när individen blev undersåte till diktatorer och till statens maktfullkomlighet - men tiger oftast som muren då individer blir undersåte när den så kallade marknaden löper amok, Som grön avskyr jag när såväl staten som kapitalet reducerar människan till undersåte, till kugge vars värdighet mals ner oavsett om det sker genom diktatorer som i Östtyskland och Francotidens Spanien eller genom Wall Street och bolagskonglomerat.

Tummen upp för Systembolaget - tummen ner för vinrecensenter

Det må vara så att små vinproducenter och mindre vinimportörer har svårt att få plats på Systembolagets hyllor. Men när jag i egenskap av "konsument" besöker affärer så slås jag gång på gång av samma tanke: tänk om alla varit lika kompetenta, lika serviceinriktade, lika tillmötesgående, lika intresserade som personal på Systembolaget.

Och vad mer: de försöker inte plocka på mig mer än jag själv vill ha. Deras intresse verkar vara kunden, inte att sälja så dyrt eller mycket som möjligt. I detta finns något sorts medborgarperspektiv som är befriande i en omgivning där det övergripande intresset är att få mig att köpa så mycket som möjligt som ger största möjliga avkastning för företaget. Inte undra på att Systembolaget gång på gång röstas fram som det företag/myndighet som människor i Sverige har störst förtroende för.

Men kritik bör riktas mot att Systembolaget är så ogin när det gäller att informera om - och exponera - naturvin, det vill säga vin som är något sånär fritt från alla de tillsatser som hemlighålls i de vanliga vinerna. Man hävdar att EU-regler försvårar. I så fall: strunta i EU-regler som uppehålls av lobbyister som föraktar medborgarnas rätt att få information. Skönhetsfläck således.

Fler mindre vinproducenter bör ges plats i en flexibel hylla under rubriken: veckans små men goda. Allt skall inte behöva tillverkas i massmängd för att hamna på Systemets hyllor. En skönhetsfläck till såldes. Men i grunden är Systembutiken ett fint undantag i en annars ganska konsumentföraktande butiksmiljö.

Däremot finns anledning att vara generellt djupt skeptisk till vinrecensenter. Denna kår saknar jag allt förtroende för. Tanken dyker upp gång på gång: Av vem får de betalt? Vilket intresse står bakom? Varför detta löjligt blommiga språk, varför dessa hysteriska hyllningar till mer eller mindre mediokra tillsatsdränkta viner? Hur kan de komma sig att nästan en hel kår, som påstår sig vara konsumentupplysare, årtionde efter årtionden tiger om all skit som finns inom vinproduktionen? Den makt som denna (välbetalda?) kår utgör hade - om den tagit sin roll som upplysare snarare än som någon sorts lobbyister - för länge sedan kunnat tvinga fram såväl innehållsdeklaration som upprensning i vinproducentträsket.

För övrigt bör recensioner av potatissorter, tomatsorter, pasta och annat som vi dagligen köper recenseras och säljas med större respekt än som "fast potatis", "mjuk potatis" och "pastan kokas 8-10 minuter". Vilka usla jordar har de smaklösa tomaterna odlats på - och hur många kemiska bekämpningsmedel har använts? Varför bara vin??

Därför är det "förvånansvärt tyst" om Erlandsson

Mårten Schultz är SvD:s juridiske kommentator. Han hans artikel finns här.

Jag noterar att flera juridiska kommentatorer ställt sig frågan om varför det varit "förvånansvärt tyst i media om Erlandsson". Den Erlandsson som avses är Eskil, riksdagsledamoten och f.d. statsrådet. Han är anklagad, och åtalad, för sexuellt ofredande. Han anklagas för att ha lagt sin näve på kvinnors lår under olika sittningar - på Centerns partistämma, i riksdagens lunchrestaurang och på ingenjörsvetenskapsakademien.

Varför så tyst? Tja, svaret är nog hur enkelt som helst: hur många journalister - manliga och kvinnliga - har inte under sitt liv lagt sin näve på låret på den som suttit bredvid? På rak arm kan jag säga att till och med jag varit med om att plötsligt, på en kongressfest, känt en kvinnlig journalist lägga näven på mitt lår. Att hon skulle göra ett stort nummer av Erlandssons tafsande är inte troligt. Huruvida hon hade sexuella målsättningar eller bara ville skapa viss intimitet för att få ut information "oss vänner emellan" är oklart.

Trots att Metoo gav utrymme för anklagelser som nog hade med hämnd - och kanske vilja att vara med i rörelsen och bli sedd - att göra så var dess våg en oerhört nyttig väckarklocka. Och påminnelse om såväl maktstrukturer som hur sjuka normer, inte minst de grabbiga, kan vara. Fallet med Erlandsson väcker förmodligen många generande minnen hos åtskilliga hos de som vanligen rapporterar om skandaler inom politiken... Så, därav, råder förvånansvärd tystnad. Svårare än så är det inte.

Världen sedd utifrån grillkolsperspektiv

Det säljs fyra gånger så mycket europeiskt FSC-märkt grillkol än vad som produceras inom Europa. Det bluffas kontinuerligt. Det är främst i EU-landet Polen som det bluffas, kol från regnskogar i Afrika och Sydamerika packas om där, den mesta grillkol som säljs i Sverige är importerat från just Polen. 

Många tror att grillkol märkt med FSC är en garanti för ordning och reda. Så är det inte, den märkningen ger utrymme för marknaden att bluffa. Den enda grillkol som kan anses vara acceptabel är märkt med Svanen eller Bra miljöval. 

Idén att transportera grillkol - frihandel, tjoho! - över världshaven är grotesk. När samma politiker som hyllar denna absurditet som en mänsklighetens framgång och tillväxtens tjänare, samtidigt lägger pannan i djupa veck och talar fint om att man tar klimatfrågan på allvar så är hyckleriet fulländat. 

Än värre blir det när samma politiker - oavsett färg - ger sken av att marknaden nu tar klimatfrågan på allvar, när de till och med står på sina kongresser och mässar om denna floskel... Marknaden lever under kortsiktighetens förbannelse, svårare än så är det inte. Det är nästa kvartalsrapport som styr så oändligt mycket i den globaliserade ekonomin. 

Och politikens styrmedel används allt annat än konsekvent för att minska miljöbelastning, klimatrelaterade utsläpp och allt mer absurda sårbarhet. När krisen kommer - och den kommer - är systemet uppbyggt enligt principen "faller en så faller alla". 

Det finns inte en enda ledande politiker - oavsett färg - som vill, vågar eller orkar plädera för en sammanhållen politik som inte bara värnar miljö och klimat utan också värnar den goda företagarens konkurrenskraft gentemot kvartalsrapporternas diktat.

Godis - eller nåt - från Facebook

Medborgare, använd gärna konsten för att stärka demokratin.

Medborgare, använd gärna konsten för att stärka demokratin. Säger jag som svar på Stina Oscarsons uppmaning till medborgarna att inte använda konsten som vapen. Stina skriver:

"Visst har man ibland, så som världen ser ut, ett behov av att reagera, protestera och agera. Rätt ofta till och med. Demokratin kräver också att vi gör det. Demokratin kräver vårt engagemang som medborgare. Men agera då som medborgare och använd inte konsten som vapen."

Varför skulle man inte det? Visserligen är det som Stina skriver: kultur och demokratin hänger inte ihop i någon slags oupplöslig förening. Och visst är det så att "den starkaste kulturpolitiken oftast återfinns i auktoritära stater". Men, bäste medborgare, just därför: använd gärna konsten för att stärka demokratin, annars riskerar du att konsten kommer att användas för att bygga ett auktoritärt samhälle där din frihet att använda konsten snöps.

Stina avslutar sin artikel: "Så visst. Kulturen kan rädda en sönderfallande demokrati. Förutsätt att den inte får det som uppgift." Så må det vara, men som medborgare med konst som intresse och kultur i hjärtat finns all anledning att använda konsten som fredligt vapen för att stärka demokratin.

Grymhetens härskarkonst

Så har då SvD (Under strecket) recenserat Max Blomentals The management of savagery.

En mycket bra recension, vilket möjligen får SvD:s ledarsida att fundera över sitt berättigande...

Bokens tema och grundläggande fundament är nog inte nyheter för alla, men säkert för dem som ser på världen enbart med höger öga och blundar med vänster för att slippa få sin världsbild ifrågasatt. Det gäller att se med båda ögonen om man har tillgång till sådana...

Bokens innehåll är så väl dokumenterat att den som vant sig att se med ett öga kanske vill blunda helt för att upprätta en lika bekväm som skev världsbild. Det är därför det är så bra att det är Under strecket i SvD som boken avhandlas.

Bra inte minst i en tid när svenska ledarskribenter och politiker binder upp Sverige allt mer vid USA:s militär och vid "informationsflöden" i häraden kring CIA i akt och mening att föra in Sverige i Nato genom att få oss alla att blunda med ena ögat.

HÄR finns artikeln. Och här ett utdrag:

Bumenthals huvudpoäng är att nästan ingenting av detta hade varit möjligt utan USA:s – och några av dess bundsförvanters – aktiva stöd till olika jihadiströrelser i syfte att bekämpa den ena eller den andra motståndaren. Redan i augusti 1979 drev president Carters nationella ­säkerhetsrådgivare Zbigniew Brzezinski igenom ett program för militärbistånd till mujaheddin (”gudskrigarna”) i Afghanistan som gjort uppror mot den Moskvastödda regimen i Kabul. Syftet var, har Brzezinski senare med­givit, att provocera fram en militär intervention som skulle ge Moskva dess eget demoraliserande Vietnamkrig.
Just detta skedde julen 1979 och ledde till åtta års sovjetisk militär katastrof. 1985 inleddes på president Reagans tillskyndan CIA:s mest omfattande hemliga utlands­program någonsin, Operation Cyclone, som försåg både mujaheddin och tillresta arabiska jihadister med avancerade vapen och utbildning i miljarddollarklassen. Sam­tidigt producerade det civila biståndsorganet Usaid fyra miljoner skolböcker som lärde ut till afghanska grundskoleelever att de skulle sticka ut ögonen och amputera benen på ryssar – dessa skolböcker anammades senare av talibanerna i deras koranskolor.
Men det medförde också att grupper som al-Qaida föddes och blomstrade under afghanernas kamp mot den sovjetiska supermakten. Tack vare USA:s och Saudiarabiens finansiella och militära stöd kunde Usama bin Ladins och bland annat Hekmatyar Gulbuddins kvinnoföraktande terrororganisationer sätta sin prägel på Afghanistans ­politiska karaktär, även under och efter talibanstyret 1996– 2001 som ju Bushadministrationen gjorde slut på med sin känslostyrda våldsintervention efter 11 september 2001.
Då hade ändå det kring bin Ladin personfixerade terror­nätverket al-Qaida bränt sitt dödligaste krut. När Bush & co på ytterst skakiga grunder invaderade Irak 2003 och störtade dess diktator Saddam Hussein föddes en ännu farligare organisation, eller rörelse, som efter ett knappt decennium manifesterade sig som Islamiska staten i Irak och Syrien. Ironiskt nog var ett av Bushadministrationens huvudargument för invasionen att Saddam­regimen var den främsta statliga sponsorn av al-Qaida. I själva verket varnade Saddam, både under sitt styre och efter att han greps i december 2003, för alla former av ­islamistisk jihadism. I stället ledde ockupationsmaktens upplösning av den irakiska armén och utrensning inom statsapparaten till att allehanda sunnimuslimska jihadistorganisationer fritt kunde rekrytera mängder av ­krigare bland frustrerade före detta officerare och statstjänstemän.
USA:s ockupation gav alltså direkt upphov till terrorismen i Irak, inte tvärtom, summerar Blumenthal: ”Den internationella jihadismens pestsjukdom som USA bidrog till att släppa loss genom sin hemliga kallakrigs­intervention i Afghanistan skulle komma att expandera och bilda metastaser till följd av den amerikanska ockupationen av Irak.”

För mig personligen är det en påminnelse om hur jag själv bar mig åt. Jag var huvudtalare  i en demonstration utanför sovjetiska ambassaden, tillsammans med Bengt Westerberg. Det handlade om Sovjetmaktens förfärande agerande i Afghanistan. Men också vitmålande av deras motståndare. På tunnelbanan hem började jag fundera över vad jag egentligen visste om Afghanistan. Mer än vad jag läst i svenska tidningar. Där allt var svart-vitt, präglat av informationsflöden som hade syfte. De sovjetiska militärerna betedde sig fruktansvärt åt. Var man emot det förhatliga sovjetiska regimens agerande var man god. Men den som är emot det onda är inte med självklarhet god. Den som är emot ett förtryck är inte självklart emot ett annat. I tunnelbanan bestämde jag mig för att läsa på ordentligt om Afghanistans historia, uppbyggnad och strukturer. Förstod att grupper som utmålades som de goda och demokratiska vare sig var det ena eller det andra. Men de strukturer som råder i landet  kan man inte kriga sig till underkastelse, förståelsen för dess historia och sociala nätverk, beroenden och till och med geografi var noll i vår del av världen .

Hade svenska riksdagsledamöter orkat läsa på hade de förstått att det militära krig som Sverige blev en del av i Afghanistan inte kan vinnas. Jag försökte få de som då var i ledningen för MP att förstå, men de hade redan bestämt sig, hade inte tid att lyssna. Att gå emot svenskt militärt deltagande - vilket inte uteslutet civilt bistånd etc - hade varit detsamma som att, trodde man nog, försvåra en kommande regeringsmedverkan under S-ledning.

Det gäller att passa på...

Nyhetsflöde... om konsten att gotta sig i elände

In Sweden.... Det här vore nåt för Donald Trump att gotta sig i. I övrigt kan konstateras att vi nog skall känna tillförsikt över att homo sapiens - "den visa människan" - ännu inte lyckats bosätta sig någon annanstans än här på denna lilla planet. Sägas skall att det är homo sapiens själv som gett sig det namnet. Vilket är en oerhörd brist på vishet.

När vi ändå håller på med elädeskatalogen, hur vore det med den här?

I väntans tider

Augusti har anlänt. En tid då varje partiledare och språkrör börjar känna en ilning i magen. Opinionsmätningar inleds snart igen, efter sommarens opinionsmätningstorka. Terminen börjar rulla igång. Så rullar historiens hjul...

• medan istäcket på Grönland uppnår rekordtemperaturer, 
• nytt avtal skall öka importen av nötkött till EU från USA med 180 procent, 
• EU ger bidrag för att öka svenska ungdomars ätande av griskött
• .... och den enda faktorn som kan hålla tillbaka ökade svenska koldioxidutsläpp är att den ekonomiska tillväxten uteblev andra kvartalet.

Så rullar historiens hjul... med ytterligare en sensommarturné för Ulf Lundell vars årsringar bildats i takt med mina egna. Och dina. Själv sitter jag på ett manus som skall bli bok och undrar vad det skall vara bra för, ingen som borde lyssna lyssnar ju, dom mal på som om ingenting hänt, som om isen ligger tjock, som om världen blir bättre av att vi äter mer griskött och skickar mer kött över Atlanten och att målet är tillväxt nästa kvartal, och nästa, och nästa, och nästa ända in i kaklet...

Evigt ung

Det sägs att den som blir äldre tappar förmåga att höra syrsor. Fast man menar egentligen vårtbitare. Själv hör jag dem hela tiden. Tinnitus. För övrigt skall mer nötkött forslas över Atlanten - som om vi inte hade nog med transporter som genererar koldioxid - efter det att EU och USA kommit överens om det. Den ständigt ökande världshandeln diskuteras i en bubbla, klimatfrågan i en annan. Gång på gång på gång. De som håller på med detta har drabbats av något värre än tinnitus...

Flest höginkomsttagare på opera eller rockkonserter?

Det händer fortfarande att jag kan få småspydiga kommentarer när det kommit fram att jag varit på opera. Fördomar mot sådan är mångfaldig... 

Myndigheten för kulturanalys har sågat en av fördomarna i en rapport: 24 procent av höginkomsttagare har gått på opera/klassisk konsert medan mer än dubbelt så många (53 procent) har gått på rock/popkonsert. 

16 procent av låginkomsttagare gått på opera/klassisk konsert medan 19 procent gått på rock/popkonsert under en tolvmånadersperiod. För oss som är medelinkomsttagare är siffrorna 17 resp 36 procent.

Det var förmodligen fler höginkomsttagare när jag såg Bruce Springsteen än när jag såg La Traviata.

Om att se med ett öga och ha dåligt minne...

När jag besökte Designmuseets utställning om ny teknik så påmindes jag - genom texten nedan - om hur magstarkt det är av Västländers politiker att angripa Kina för att de kanske (förmodligen) utnyttjar Huawei för spioneri men blundar för annat...

Hur var det nu med USA och Storbritannien om spionerat på Merkel, företag, telebolag och 50 000 nätverk... vilket ju Snowden avslöjade. Här utställningstexten:
.