 |
Så har då SvD (Under strecket) recenserat Max Blomentals The management of savagery.
En mycket bra recension, vilket möjligen får SvD:s ledarsida att fundera över sitt berättigande...
Bokens tema och grundläggande fundament är nog inte nyheter för alla, men säkert för dem som ser på världen enbart med höger öga och blundar med vänster för att slippa få sin världsbild ifrågasatt. Det gäller att se med båda ögonen om man har tillgång till sådana...
Bokens innehåll är så väl dokumenterat att den som vant sig att se med ett öga kanske vill blunda helt för att upprätta en lika bekväm som skev världsbild. Det är därför det är så bra att det är Under strecket i SvD som boken avhandlas.
Bra inte minst i en tid när svenska ledarskribenter och politiker binder upp Sverige allt mer vid USA:s militär och vid "informationsflöden" i häraden kring CIA i akt och mening att föra in Sverige i Nato genom att få oss alla att blunda med ena ögat.
HÄR finns artikeln. Och här ett utdrag:
Bumenthals huvudpoäng är att nästan ingenting av detta hade varit möjligt utan USA:s – och några av dess bundsförvanters – aktiva stöd till olika jihadiströrelser i syfte att bekämpa den ena eller den andra motståndaren. Redan i augusti 1979 drev president Carters nationella säkerhetsrådgivare Zbigniew Brzezinski igenom ett program för militärbistånd till mujaheddin (”gudskrigarna”) i Afghanistan som gjort uppror mot den Moskvastödda regimen i Kabul. Syftet var, har Brzezinski senare medgivit, att provocera fram en militär intervention som skulle ge Moskva dess eget demoraliserande Vietnamkrig.
Just detta skedde julen 1979 och ledde till åtta års sovjetisk militär katastrof. 1985 inleddes på president Reagans tillskyndan CIA:s mest omfattande hemliga utlandsprogram någonsin, Operation Cyclone, som försåg både mujaheddin och tillresta arabiska jihadister med avancerade vapen och utbildning i miljarddollarklassen. Samtidigt producerade det civila biståndsorganet Usaid fyra miljoner skolböcker som lärde ut till afghanska grundskoleelever att de skulle sticka ut ögonen och amputera benen på ryssar – dessa skolböcker anammades senare av talibanerna i deras koranskolor.
Men det medförde också att grupper som al-Qaida föddes och blomstrade under afghanernas kamp mot den sovjetiska supermakten. Tack vare USA:s och Saudiarabiens finansiella och militära stöd kunde Usama bin Ladins och bland annat Hekmatyar Gulbuddins kvinnoföraktande terrororganisationer sätta sin prägel på Afghanistans politiska karaktär, även under och efter talibanstyret 1996– 2001 som ju Bushadministrationen gjorde slut på med sin känslostyrda våldsintervention efter 11 september 2001.
Då hade ändå det kring bin Ladin personfixerade terrornätverket al-Qaida bränt sitt dödligaste krut. När Bush & co på ytterst skakiga grunder invaderade Irak 2003 och störtade dess diktator Saddam Hussein föddes en ännu farligare organisation, eller rörelse, som efter ett knappt decennium manifesterade sig som Islamiska staten i Irak och Syrien. Ironiskt nog var ett av Bushadministrationens huvudargument för invasionen att Saddamregimen var den främsta statliga sponsorn av al-Qaida. I själva verket varnade Saddam, både under sitt styre och efter att han greps i december 2003, för alla former av islamistisk jihadism. I stället ledde ockupationsmaktens upplösning av den irakiska armén och utrensning inom statsapparaten till att allehanda sunnimuslimska jihadistorganisationer fritt kunde rekrytera mängder av krigare bland frustrerade före detta officerare och statstjänstemän.
USA:s ockupation gav alltså direkt upphov till terrorismen i Irak, inte tvärtom, summerar Blumenthal: ”Den internationella jihadismens pestsjukdom som USA bidrog till att släppa loss genom sin hemliga kallakrigsintervention i Afghanistan skulle komma att expandera och bilda metastaser till följd av den amerikanska ockupationen av Irak.”
Just detta skedde julen 1979 och ledde till åtta års sovjetisk militär katastrof. 1985 inleddes på president Reagans tillskyndan CIA:s mest omfattande hemliga utlandsprogram någonsin, Operation Cyclone, som försåg både mujaheddin och tillresta arabiska jihadister med avancerade vapen och utbildning i miljarddollarklassen. Samtidigt producerade det civila biståndsorganet Usaid fyra miljoner skolböcker som lärde ut till afghanska grundskoleelever att de skulle sticka ut ögonen och amputera benen på ryssar – dessa skolböcker anammades senare av talibanerna i deras koranskolor.
Men det medförde också att grupper som al-Qaida föddes och blomstrade under afghanernas kamp mot den sovjetiska supermakten. Tack vare USA:s och Saudiarabiens finansiella och militära stöd kunde Usama bin Ladins och bland annat Hekmatyar Gulbuddins kvinnoföraktande terrororganisationer sätta sin prägel på Afghanistans politiska karaktär, även under och efter talibanstyret 1996– 2001 som ju Bushadministrationen gjorde slut på med sin känslostyrda våldsintervention efter 11 september 2001.
Då hade ändå det kring bin Ladin personfixerade terrornätverket al-Qaida bränt sitt dödligaste krut. När Bush & co på ytterst skakiga grunder invaderade Irak 2003 och störtade dess diktator Saddam Hussein föddes en ännu farligare organisation, eller rörelse, som efter ett knappt decennium manifesterade sig som Islamiska staten i Irak och Syrien. Ironiskt nog var ett av Bushadministrationens huvudargument för invasionen att Saddamregimen var den främsta statliga sponsorn av al-Qaida. I själva verket varnade Saddam, både under sitt styre och efter att han greps i december 2003, för alla former av islamistisk jihadism. I stället ledde ockupationsmaktens upplösning av den irakiska armén och utrensning inom statsapparaten till att allehanda sunnimuslimska jihadistorganisationer fritt kunde rekrytera mängder av krigare bland frustrerade före detta officerare och statstjänstemän.
USA:s ockupation gav alltså direkt upphov till terrorismen i Irak, inte tvärtom, summerar Blumenthal: ”Den internationella jihadismens pestsjukdom som USA bidrog till att släppa loss genom sin hemliga kallakrigsintervention i Afghanistan skulle komma att expandera och bilda metastaser till följd av den amerikanska ockupationen av Irak.”
För mig personligen är det en påminnelse om hur jag själv bar mig åt. Jag var huvudtalare i en demonstration utanför sovjetiska ambassaden, tillsammans med Bengt Westerberg. Det handlade om Sovjetmaktens förfärande agerande i Afghanistan. Men också vitmålande av deras motståndare. På tunnelbanan hem började jag fundera över vad jag egentligen visste om Afghanistan. Mer än vad jag läst i svenska tidningar. Där allt var svart-vitt, präglat av informationsflöden som hade syfte. De sovjetiska militärerna betedde sig fruktansvärt åt. Var man emot det förhatliga sovjetiska regimens agerande var man god. Men den som är emot det onda är inte med självklarhet god. Den som är emot ett förtryck är inte självklart emot ett annat. I tunnelbanan bestämde jag mig för att läsa på ordentligt om Afghanistans historia, uppbyggnad och strukturer. Förstod att grupper som utmålades som de goda och demokratiska vare sig var det ena eller det andra. Men de strukturer som råder i landet kan man inte kriga sig till underkastelse, förståelsen för dess historia och sociala nätverk, beroenden och till och med geografi var noll i vår del av världen .
Hade svenska riksdagsledamöter orkat läsa på hade de förstått att det militära krig som Sverige blev en del av i Afghanistan inte kan vinnas. Jag försökte få de som då var i ledningen för MP att förstå, men de hade redan bestämt sig, hade inte tid att lyssna. Att gå emot svenskt militärt deltagande - vilket inte uteslutet civilt bistånd etc - hade varit detsamma som att, trodde man nog, försvåra en kommande regeringsmedverkan under S-ledning.
