Tillväxtsamhällets baksmälla

En lång och kall vinter, hotar Anders Borg med. Jo, så blir det när man planerat och trott på en evig varm sommar.

• Grundproblemet är inte att tillväxten sviktar - grundproblemet är att politiska och ekonomiska beslutsfattare inbillar sig att det är möjligt med ständigt ökande ekonomiska volymer.
  
• Grundproblemet är inte att vi skulle bli fattiga därför att vi "bara" är lika rika som 2007 - grundproblemet är att man byggt upp system och idévärld på falska premisser.
  
• Grundproblemet är inte sviktande aktivitet i samhället - grundproblemet är att man inbillar sig att ekonomin kan och bör fördubblas var artonde år (vilken den gör med 4% tillväxt).
• Grundproblemet är inte att vi i den redan rika delen av världen konsumerar för lite - grundproblemet är att vi konsumerar över våra ekonomiska och ekologiska resurser.
  
• Grundproblemet är inte att vi har en ökande arbetslöshet - grundproblemet är att man envisas med att uppfatta 40 timmars arbetsvecka som en naturlag trots att vi ständigt rationaliserar, effektiviserar och automatiserar.
• Grundproblemet är inte att vi genom ökad arbetslöshet minskar skatteinkomsterna - grundproblemet är att det är arbetstiden, och inte produktionen som helhet, som finansierar välfärden.
• Grundproblemet är inte att vi får mer fri tid i tid genom minskad mängd formellt arbete - grundproblemet är vi blivit så mentalt handikappade att vi inte vet vad vi skall göra med den fria tiden.
• Grundproblemet är inte vikande siffror i oranga kuvertet - grundproblemet är att vi känner tillit till siffror på konton.
• Grundproblemet är inte att världens redan konsumtionsstinna inte konsumerar lika mycket som igår - grundproblemet är att det finns de som tror att världens rikaste måste bli rikare för att det skall droppa ner till de fattiga
  
• Grundproblemet är inte att vi tappat styrfart - grundproblemet är att vi styr åt fel håll.
  

Grundproblemet är att vi fastnat i en konservativ tro på tillväxtsamhället, och inte förstår att nästa steg i samhällsevolutionen är utvecklingssamhället.
Mer här och här.

Är du i närheten, så titta gärna in!

Följande föreläsningar om Elin Wägner är inbokade - har du vägarna förbi så titta gärna in!

Jönköping
10 februari Stadsbiblioteket kl 18.30
Linköping
8 mars Stadsbiblioteket kl 14.00
Göteborg
11 mars Ekocentrum kl 18.00
Karlstad
29 mars Stadsbiblioteket 13.00
Fellingsbro
22 april, Folkhögskolan 13.30 samt Biblioteket, 18.30
Vittinge
3 maj Församlingshuset 12.00
Borås
7 maj Högskolan Filosoficafé 18.00
Simrishamn
6 juli kl 08.30 "Frukost vid havet", Hamnplan
Ovanåker
9 september 18.00 Info: 070:2022262
Lindesberg
24 september 19.16 Biblioteket
Örebro
15 oktober 18.30 Mer info: 019-321891
Östra Vingåker
22 oktober 19.00 Församlingshemmet
Säter
24 oktober 18.00 FN-dagen

...hoppsan...

Från FP:s hemsida:

Folkpartiet Liberalerna i Mjölby
har årsmöte den 26 februari klockan 19:00 i Norrgårdens utbildningscentrum.

Välkommen! För mer information kontakta någon i styrelsen.
Gäst vid årsmötet är Birger Schlaug. Ett bra tillfälle för dig som är nyfiken och intresserad...

Vem skall fiska i vem?

Tid tar det...

Läser i bladet att kårobligatoriet skall avvecklas. Det var på tiden. Min första motion i riksdagen, tillsammans med Åsa Domeij, gick ut på att avveckla kollektivanslutningen till det socialdemokratiska partiet, kollektivanslutningen till statskyrkan och kårobliagatoriet.

Det ser ut att efter drygt 20 år bli genomfört i sin helhet...

Förresten följde vi upp den där motionen med en motion om negativ föreningsrätt, det vill säga lagstadgad rätt att inte vara medlem i någon organisation. Så här skrev vi bland annat: "Varje individ har rätt att vara medlem i en organisation. Men varje individ måste också ges rätt at stå utanför. Detta är grundläggande för en demokratisk syn på individen och individens rätt att själv ta ställning".

Konkret innebar detta krav på att organisationsklausuler i kollektivtavtal skulle förbjudas. Sossarna var djupt upprörda eftersom det var riktat mot LO - vi var riktiga borgarbrackor. Borgarna var nöjda med att vi slogs för föreningsfrihet, men inte nöjda med att vi i motionen kallade arbetsgivarna för arbetsköpare. Syndikalisterna gav oss en och annan ryggdunk. Det var viktigt för oss att inte hamna i vänster- eller högerfållor utan markera det gröna perspektivet på individ och samhälle - vilket retade både LO och SAF. Alltid något i ett partis barndom...

Motargument mot att kårobligatoriet försvinner finns förstås, t ex berättar ordföranden i Borås studentkår om stora penningbortfall.
Motionerna jag skrev om har förresten nr 1988/89:K231 samt 1988/89:K238.

Släpp Bernadotte fri, det är vår!

Först och främst: Det är alltid kul när människor älskar varandra och får leva som de vill.

Därför är det bara att önska Victoria och Daniel en lyckad färd i det smärre helvete som de nu måste färdas i fram tills det att Svensk Damtidning och alla andra som vill glo in genom deras nyckelhål tröttnar och låter dem få leva sitt liv något sånär i fred.

Big Brother-huset kommer man ur, kungahuset är man fast i.

Sedan skulle jag vilja skriva ett brev till kungen, ungefär så här:

Hej Kungen!

Vi har stött på varandra några korta ögonblick så jag tar mig friheten att dua dig. Okej?

Du och Silvia måste uppleva era föräldraroller som något ganska mystiskt. Det måste vara kluvet att både försökt skydda sina barn från exploatering och att uppfostra dem just för att leva ett liv som exploaterade.

Det är ett av alla de demokratiska och moraliska dilemman som monarkin rymmer. Håller du inte med?

Som politiker var jag under mina aktiva år noga med att mina barn inte skulle figurera i medierna i egenskap av barn till politiker. Jag tror att de flesta politiker skulle avsäga sig sitt uppdrag om det skulle leda till att deras barn ständigt blev exponerade.

Därför förvånar det mig när kungar och drottningar orkar leva med uppdrag där det ingår att föda barn som skall exploateras. Visserligen inte på grund av fattigdom eller svält, utan på det grundlagsfästa uppdraget att föda upp statschefer.

Tycker du att orden "föda upp" låter som en elak gliring från min sida? I så fall har du fel, kungen. Det är så det står i riksdagens betänkanden om monarkins vara - prinsar och prinsessor skall uppfödas...

I näringslivet brukar man säga att kungahuset bär ett varumärke. Varumärket Victoria kan utnyttjas för att sälja svenska produkter, som kanoner, kylskåp, vindkraft och antidepressiva piller. Kungahuset skall föda upp varumärken. Jag tycker det borde kännas förnedrande.

Hur fungerar detta med föräldrarollen? Innebär inte föräldrarollen en inneboende strävan efter att sätta barnen i första hand – även om det innebär försakelser och till och med uppbrott? Något av det värsta man kan tvingas till är väl ändå att låta de egna barnen bli spelpjäser i ens eget uppdrag?

Jag har förstått att du och Silvia försökte värna barnens integritet när de var små. Trots att ni förstås vet att mediernas bevakning av familjens göranden och låtanden utgör den viktigaste delen i monarkins popularitet. Ni vet förstås också att era blivande barnbarn kommer att födas in på denna offentliga scen. Vilket väl är ännu mer aktuellt nu när Victoria skall förlova sig.

Allvarligt talat: hur känns det att leva med tanken att en barnbarn skall bli statschef? Utan att det tillfrågas, utan möjlighet att välja bli utsatt för granskning, bedömning och registrering. Det är ju vidrigt! Visserligen står det i svensk grundlag att det är så det skall vara, men jag tror att du, kungen, har all makt i världen att ändra på det där!

Det vore hederligt att avveckla monarkin nu när arvtagaren är både uppskattad och begåvad. Då gör vi det av principiella skäl, trots Victoria. Inte på grund av.

Dessutom skulle Victoria ha stora möjligheter, om hon så ville, att bli Sveriges första valda statschef. Vilket måste vara betydligt mer hedrande än att bli statschef bara för att man legat i rätt livmoder vid rätt tillfälle. Eller hur? Dessutom skulle hennes förstfödda barn slippa bli offentligt fostrat och mer eller mindre tvingat att bli statschef...

Kanske anser du att dina förfäder skrivit ett moraliskt kontrakt som också gäller i nedstigande led? För inte tror du väl att familjen Bernadotte är av Gud utsedd? Nej, jag tänkte väl det. Upplysningen har ju pågått ett tag... Men så trodde man en gång. Det var till och med invävt i religionen, att lyda överheten, en del av budskapet från prästerna. Gud, kungen och militären. En treenighet, försvarad från predikstolarna.

Och inte tror du väl heller att de bernadottska generna är de gener som är mest lämpade av alla för att bära rollen som statschef i landet Sverige? Nej, självfallet inte. Du är ju upplyst, tror på allas lika värde och, som om nu det skulle vara ett argument, vädrar goda åsikter när det gäller både miljö och klimat. Om vargar är det kanske lite mer si och så, kan jag tycka.

Man kan aldrig sätta sig in i andra människors liv och tänkande fullt ut. Men jag tror att du emellanåt funderat på om det är så jäkla kul det här med monarki. Om det är rimligt att ärva posten som statschef, stå över lagen och tvingas uppfostra sina barn i en grundlagsfäst tro...


Så släpp Bernadotte fria, det är vår! Ni har fullgjort ert uppdrag, ofta med den äran!

PS!
Här kan du läsa om hur pinsam en riksdagsdebatt kan vara och hur marigt det kan vara att försvara monarkin. Gå till anförande nr 119. Här finns en av mina gamla riksdagsmotioner i ärendet.

Med tårar i ögonen...

Plötsligt får jag tårar i ögonen. Vid frukostbordet. Det gröna teet får vänta. Jag läser gång på gång.

Ser jag fel? Kollar om glasögonen är smutsiga. Katten tittar förvånat på mig när jag liksom utmattad av rörelse sjunker ihop.

Jag läser en gång till. Jo, jag läste rätt...

Stefan Fölster - den säkert mycket trevlige mannen från Svenskt Näringsliv som retoriskt skickligt lagt sig till med en lugnt kall röst som skulle göra honom till en god medverkande i en film om andra världskriget i en roll där han lugnt förklarar nödvändigheten av att ta kål på någon miljon störande individer - skriver i dagens SvD att han vill att regeringen snabbt investerar i... cykelvägar!

Svenskt Näringsliv tar C-ordet i sin mun! Jag känner tårarna strömma nedför kinderna. (Jaja, lätt överdrift, men ni förstår vart jag vill komma...).

Under mina år som språkrör för Miljöpartiet de Gröna mötte jag emellanåt företrädare för svenskt näringsliv i olika debatter. De avskydde alla miljökrav, ansåg att den som ville avveckla klor från papperstillverkningen var löjlig och försvarade till och med klorblekta kaffefilter. Och - nu kommer det - fick emellanåt ett snett, lätt ironiskt och/eller hånfullt leende på läpparna när de med förtjusning kunde citera Miljöpartiets dumma och flummiga program där det framgick att partiet ville satsa på fler cykelvägar och cykelbanor. Och då fick man medelålders manliga skrattare i kostym med sig i ett lagom regisserat hånflabb...

Och nu ser jag det där C-ordet på Svenska Dagbladets debattsida i en artikel av Stefan Fölster och Annika Lundius. De har kommit i fatt! Det tog drygt 20 år, men även sengångare kommer fram så småningom.

När Svenskt Näringsliv nu tagit det hemska C-ordet i sin mun, så kom jag att tänka på en annan sak. En fantastisk debatt på torget i Sundsvall där Politikern Från Stockholm mötte verkligheten:

Det var politikervecka i Sundsvall, som då försökte ta över Almedalens roll som politiskt debattcenter på somrarna. Teve sände från partiledartal och seminarier. Nu var det debattduell mellan Miljöpartiet och Folkpartiet. Först en duell mellan lokala förmågor om lokalpolitik i Västernorrland. Frågor från publiken kom att handla mest om grusvägar. Miljöpartiets och Folkpartiets lokala representanter var eniga om vikten av underhåll och förbättringar av dessa vägar. Det var nödvändigt för länets utveckling och glesbygdens överlevnad. Grusvägarna var en stor fråga.

Så var det dags för rikspolitikerna att ta över. Karin Pilsäter (FP) kommer direkt från Stockholm, med andan i halsen tycks det, och inleder med att försöka förlöjlig Miljöpartiets partiprogram därför att man där tar upp löjliga saker som... grusvägar i Norrland! Folkpartisterna i publiken ville sjunka genom jorden, åtminstone kan man tolka deras allt rödare kinder så... Och gudarna vet om hon inte gjorde en släng om cykelbanor också, fast det minns jag förstås inte.

PS!
Jo, Fölster och Lundius skrev om mer än C-ordet förstås. De skrev allmänt om offentliga investeringar. Fast ingenting om att det är skatter som finansierar sådana. Då blir det liksom kaos i synapserna hos företrädare för Svenskt Näringsliv. Det är ungefär som när LO hör Mona Sahlin prata om kärnkraft.

Jag återgår till det gröna teet och förbereder ett anförande inför årsmötet hos en folkpartistisk lokalavdelning, dit jag är inbjuden... Det är lika omvälvande som att Stefan Fölster tagit C-ordet i sin mun.

Vad består krisen av?
Koncentrat av intervju radion. Hela: P1 idag kl 11.03, repris kl 20.03 samt kl 23.30 följande dag.

Äntligen fick jag slå Carl Bildt...

Noterar att chefredaktören på den eminenta tidningen Fokus listat de bästa politiska bloggarna. Och placerat denna blogg på första plats, straxt före Carl Bildts.

Argumentet är att bloggen är en pärla, dessutom att den är rolig samt att jag är galen. Jag vet inte hur mycket galenskapen spelade in, men att inte uppfattas som galen i en galen värld är ju att faktiskt vara galen.

Själv listade jag för något år sedan ett antal tidningar som är omistliga att följa. Några av dem är totalt galna.

Jag tillhör nämligen dem som försöker förstå världen genom att läsa/ögna många tidningar. Jag har försökt förstå världen genom att rota runt i bloggosfären också, men det jag förstått av världen och människorna efter en löprunda därstädes har varit alltför deprimerande för att vara hälsosamt. Således nedskuren verksamhet, för hälsans skull.

Dock är jag överens om att de flesta av de bloggar som finns på Fokus-listan är OK - om man nu skall välja bland svenska bloggar. Dock fattas det på listan bloggar skrivna av kvinnor, men skall man följa den försvarspolitiska debatten så är väl denna lysande även om jag inte kan dela dess uppfattning alla gånger - men det är ju genom att ägna tid åt knepiga uppfattningar som man själv inte delar, som man möjligen kan begripa varför världen är galen, och förstå varför världen tycker att man själv är galen.

PS!
Mitt bästa minne av nummer två på listan är annars följande: Riksdagen har avhållit sitt högtidliga invigande, nu är det traditionellt politiskt plockgodis - i form av svarta oliver, läskiga småkorvar och snittar med norsk nätlax.

Bildt står i centrum av lokalen och låter sig intervjuas av TV-kanal, jag råkar gå förbi i folkmassan och han drar helt prestigelöst in mig i teveintervjun, genom att, mot alla partipolitiska regelverk, ropa "eller vad säger du, Schlaug?". Varvid jag fick utgjuta mig i det aktuella ämnet och fick en liten plats i kvällens teveruta till varnagel för Carl Bildts presstjänst...

I övrigt var det alltid språkrörskollega Marianne som valde att äta rödlistad marulk och annat när Bildt bjöd. Vi körde med den gamla polisstrategin i våra relationer till politiska motståndare: ett snällt och vänligt informellt samtalande rör, och ett elakt officiellt debatterande rör.

Strategin var ganska bra. Och Marianne blev landshövding på kuppen och trivs med det, och jag slapp bli landshövding och trivs med det. Vem som är mest galen får andra avgöra...

För övrigt borde Nummer Två göra det alla egentligen vet är nödvändigt, samtala med Hamas. Helle Klein påminner om hur det var när PLO drogs in i förhandlingar.

Den engelske sångaren
Fred Lane
tillbaka!

Två föreställningar av
(D)elvis Presley
- berättelsen om Elvis och livet som var.

Baserad på boken Gud älskar att färdas i en rosa Cadillac.

"Succé!"
"Fängslade publiken!"
"Birger Schlaug kan ta en publik..."
"Hög klass!"
"Överraskande!"
"Lärorikt, trevligt, humoristiskt!"
"Birger Schlaug bevisade att han är en skicklig underhållare..."
Fler recensioner här!


Södertälje
Tisdag 5 mars kl 14.00 samt 19.00
Lokal: Parbornsalen, Nedre Torekällgatan 7

Boka på Ticnet här.

Statsvetare, räcker titel?

Ibland blir man förvånad när man läser avhandlingar, utredningar och debattartiklar sprungna ur den formellt akademiska världen. Det kan ibland kännas ohyggligt tunt, inskränkt och bristfälligt. I SvD finns idag en sådan artikel på debattsidan.

Förutom att den är allmänt rörig - man behöver inte vara hygglig skribent därför att man är forskare - så innehåller den ganska mycket trams. Egentligen borde jag väl gilla den, eftersom jag är kritisk till Miljöpartiets uppgående i blockpolitiken - och dessutom är övertygad om att de tre partiernas alliansbygge snarare försvårar för den rödgröna oppositionen att vinna nästa val. Skribenterna Berlin-Lundqvist har rätt i att mp inte är någon favorit bland sosse-väljare, vilket utgör ett problem inför valet.

Men någon ordning får det väl ändå vara...

För det första hävdas i artikeln att MP är den svaga länken i samarbetet. Ja, om det vore så gott ändå! Men det är det inte. MP har, genom långsiktig strategi, skalat av nästan allt sådant som kan uppröra socialdemokraterna. Man ägnar inte någon som helst kraft åt kritik av tillväxtmanin, konsumtionssamhällets baksida eller ens låsningen vid 40-timmar som lagstadgad normalarbetstid. Dessutom har man lämnat den mer pacifistiska linjen för försvarspolitiken, stöder aktivt svensk medverkan i Afghanistan under Natobefäl och driver inte längre kravet på att någon kärnreaktor skall avvecklas nästa mandatperiod. Man har helt enkelt lämnat i stort sett alla ideologiskt grundade frågor som hotar samarbetet - och man har gjort det stegvis och systematiskt. Och vad mer: det hörs nästan inte en enda kritisk ton från partiets riksdagsgrupp eller partistyrelse över detta.

Vänsterpartiet ställs däremot inför krav på snabba reträtter i en rad frågor, inte minst inom den ekonomiska politiken, synen på Afghanistankriget och försvarspolitiken. Det är alltså Vänsterpartiet som är den svaga länken, inte minst eftersom det rödgröna blocket måste förflytta sig allt närmare Alliansen för att inte tappa marginalväljare.

För de andra hävdas att MP inte tycks vara enigt i den väg språkrören lotsat partiet. Det vore jättetrevligt om det var så, kan jag tycka, men sanningen är ju den att det nästan inte finns något hörbar kritik från någon i riksdagsgrupp eller partistyrelsen mot språkrörens systematiska och stegvisa agerande. Debattörerna har rätt i att det finns en kultur i MP som innebär att man inte är auktoritetstroende, vilket ju i detta fall tyder på att kritiker inom partiet högt och ljudligt framfört kritik om man haft det. Från enskilda inom Vänsterpartiets riksdagsgrupp och partistyrelse hörs däremot kritik.

Det kan bli problem när MP "är upptaget med att skaka fram en ny politisk ledning". När man påstår detta har man inte förstått mycket av det nya Miljöpartiet! De kritiska har till stor del lämnat partiet - och de som är kvar kommer inte att knysta mycket om partiet kommer in i en regering, med några enstaka undantag. Man kommer att välja nya språkrör som ligger väl i fas med den linje som Peter och Maria dragit upp. Tror man något annat som statsvetare bör man nog sätta sig in i partikulturerna lite bättre.

Det är min övertygelse att MP kommer att vara det mest lojala regeringspartiet i en rödgrön koalitionsregering. Partiledningen har elegant puschat fram likasinnade till alla tunga poster - såväl politiska som mer administrativa. Och har därmed också krattat i manegen inför rörbytet. Ett mer enat parti lär inte finnas i den svenska riksdagen. Vilka medel man använt för att nå dit känner jag inte till, och vill inte heller känna till.

Däremot kan man nog ana att om det skulle gå dåligt för det rödgröna blocket och de tre partierna skulle vara kvar som oppositionspartier, då, och först då, kan det komma till en palatsrevolt inom partiet - inte minst genom medlemsbyte - där man väljer att gå tillbaka till sina ideologiska rötter för att driva systemkritik och därmed också ta sitt ansvar för opinionsbildning. Vilket jag menar att man borde gjort nu istället, en bättre tid att offensivt driva grön samhällskritik och gröna visioner har inte funnits.

Korkad, mer korkad, militär

Häpp! (Klicka).

Clownerna uppträder.

Bilindustrins företrädare har i årtionden med hånflin bemött kritik av energislukande motorer, ålderstigen teknik och förakt för klimatproblem. De har trott att de kan förhandla med naturlagarna. De har lobbat för att politiker skall hålla dem under armarna.

De som ville styra om för decennier sedan uppfattades som idioter av de clowner som nu gråter krokodiltårar

Och nu, tjugo år försent, har de politiska clownerna upptäckt att produktion av vindkraftverk skulle kunna vara en möjlighet... Vi får de blundande politiker, ledarskribenter, fackföreningsledare och företagsledare vi förtjänar. Det är det som är demokrati.

Grundproblemet är inte vare sig sviktande tillväxt eller ökande arbetslöshet...

Jag har blivit angripen (bland annat här) för att jag nu, när tillväxten sviktar och arbetslösheten ökar, inte kritiserar konsumtionssamhället och inte pläderar för ett samhälle utan tillväxt.

Låt mig då säga följande:

• Grundproblemet är inte att tillväxten sviktar, grundproblemet är att politiska och ekonomiska beslutsfattare inbillar sig att det är möjligt med ständigt ökande ekonomiska volymer.
  
• Grundproblemet är inte att vi i den redan rika delen av världen konsumerar för lite, grundproblemet är att vi konsumerar över våra ekonomiska och ekologiska resurser.
  
• Grundproblemet är inte att vi har en ökande arbetslöshet, grundproblemet är att man envisas med att uppfatta 40 timmars arbetsvecka som en naturlag trots att vi ständigt rationaliserar, effektiviserar och automatiserar.
• Grundproblemet är inte att vi genom ökad arbetslöshet minskar skatteinkomsterna, grundproblemet är att det är arbetstiden, och inte produktionen som helhet, som finansierar välfärden.
  

Vi har byggt upp ett ekonomiskt system som bygger på evig tillväxt med ständigt ökande konsumtion. När nu politikerna pekar finger åt banker (för att inte låna ut pengar) och bilföretag (som inte kan sälja sin bilar) så vore det klädsamt om man också funderade lite på sitt eget ansvar. Är det inte så att politiker drivit fram jakten på ständigt ökad materiell tillväxt, även med lånade pengar och långt utöver vad naturen tål? Är det inte så att man byggt upp system på en infantil dröm om evigt växande volymer? Att man de facto inte tagit klimatproblemen på allvar under flera decennier?

Den ständigt ökande produktionen och konsumtionen leder inte bara till stressade människor och stressad natur utan även till en stressad ekonomi.

Det vore tacksamt om något av riksdagens partier vaknar upp ur den tillväxtmani de fastnat i. Jag skulle önska att de tog klimathot och finanskris som avstamp för ett ödmjukt omtänkande, istället för att som nu paniskt rikta in sig på att återföra ekonomi och samhälle till det som var innan sammanbrottet: ständigt ökande konsumtion, ständig jakt på större volymer, ständigt räknande i kvantiteter på ett sätt som stressar människa, djur och natur.

Om inte annat borde de vakna upp för sin egen skull, fastnar de alla i samma världsbild där ständig växt prioriteras framför grundläggande livsvärden skapar man behov av nya partier.

När nu det politiska landskapet ritas om så att vi får två cementerade politiska block så kommer nämligen varje tanke som inte ryms i de två stora partierna att försvinna från den politiska debatten. Varje sätt att se på samhälle och människa som inte innebär fortsatt jakt på evigt ökande konsumtion kommer att begravas innan debatt ens påbörjats.

Det finns något djupt tragiskt i detta, något mentalt fattigt och djupt oroande. Politik och tankar snävas in så att de ryms innanför den bur som anses politiskt korrekt.

Låt mig provocera en aning: Det är kris när Saab inte får sälja så många personbilar som man planerat – men vore det inte än värre om man hade fått sälja bilar alldeles för primitiva motorer?

Det är kris för lastbilstillverkare som Volvo – men vore det inte varit värre om transportbehovet ständigt ökade?

Den finanskris som nu ackompanjerar klimat- och miljökrisen skulle verkligen kunna vara avstamp för ett omtänkande. Avstamp för ett värdigt återtåg till sans och måtta. Istället ser vi hur världens ledare gör allt för att återföra oss till det som varit. Det vill säga varva upp, växla upp och köra på. I en tid när vi istället borde tänka efter så att vi jämfört med tidigare kan varva ner, växla ner och tänka efter. Vi behöver längre tankar än dem vi hör uttryckas från ledande politiker, fackföreningsledare och företrädare för näringslivet. De har fastnat i en tankarnas bur.

Jag kan inte bättre än att förklara deras beteende genom att citera några rader från Elin Wägners Väckarklocka, som hon skrev 1941:

”En fågel värjer sin bur. Det är det enda den kan göra om den tillhör en gammal burfågelsläkt och inte vet av någon annan uppehållsort”

Percy Nilssons idévärld styr riksdagen...?

Percy Nilsson pläderar för en stängd elitserie i hockey. Det vill säga att de lag som redan finns i elitserien skall finnas där. Inget hattande med nya lag, och ingen som åker ur serien. Stabilt och bra, tycks de stängda dörrarnas företrädare anse.

Idén är dålig. Och än sämre när Konstitutionsutskottet låter utreda något liknande för Sveriges riksdag.

I ivern att stoppa Sverigedemokraterna avser man att försvåra möjligheten att ta sig in i parlamentet. Inte genom att höja procentspärren - det skulle riskera att de redan frälsta åker ur - utan genom att ifrågasätta om ett parti får byggas underifrån genom att lokalavdelningar skickar delar av sitt partistöd till sitt riksorganisationen.

Utan den möjligheten hade inte Miljöpartiet tagit sig in i riksdagen. Utan den möjligheten blir det nog bara medieuppblåsta hastverk som Ny demokrati, skapade av skådespelartyper som Ian och Bert, som kan ta sig in i riksdagen. Demokratisk, långsiktig och genomtänkt uppbyggnad av nya riksdagspartier blir nästan omöjligt.

Tidningen Riksdag och Departement sammanfattar läget ungefär så här: Riksdagens Konstitutionsutskott gav 2007 i uppdrag åt forskaren Johan Lantto att se över hur systemet med kommunalt partistöd fungerar. Kritik riktas i utredningen mot att det sker överföring av partistöd från kommunerna till nationell nivå och att det parti som styr över mest pengar är Sverigedemokraterna, som satt i system att använda kommunpengar för att finansiera sin riksorganisation.

Min fråga blir: Och?

Det måste rimligen vara upp till varje parti hur man vill använda partistödet, precis som det är upp till varje tidning att avgöra hur man vill använda sitt tidningsstöd. Jag tillhör ju inte tillskyndarna av Sverigedemokraterna - tvärtom - men det innebär inte att jag tycker att alla medel är tillåtna för att hålla dem borta från riksdagen. Man skall inte ändra regelverken bara för att de också nyttjas av dem man ogillar. Det är att stampa på demokratins grundläggande värde.

Lokala partistöds överföring till riksorganisationer är dock lite besvärligt för riksdagens partier att hantera. Förutom att MP har kommunala pengar att tacka sitt riksdagsinträde för, visar det sig att Kristdemokraterna, Moderaterna och Folkpartiet - förutom Vänsterpartiet - låter sin riksorganisation vältra sig i kulor hämtade från kommunala partistöd. Men det kan man nog, med lite kreativ bokföring, lyckas förklara bort på något intressant sätt så att det bara blir nya partier som drabbas av bannbullorna.

Stäng inte elitserien i hockey. Och tafsa inte på partiernas rätt att använda de pengar man tilldelats på det sätt man själv vill. Det är upp till väljarna att godkänna eller inte. Det är inte upp till de som redan sitter väl förankrade under kristallkronorna.

Sd har inte lyckats så bra i opinionsmätningarna som jag befarat att de skulle gör. Ibland är det trevligt att ha fel. Ett skäl kan förstås vara den inneboende logiken i partiernas grundläggande strategier: man förflyttar positioner för att förhindra nya aktörer på den politiska marknaden och ta röster av varandra. Socialdemokrater och moderatera lyckades med gemensamma krafter genomdriva stora delar av Ny demokratis krav på flyktingpolitiken för att förhindra dess återkomst... Folkpartiet agnade med språktest för att dra till sig en del fiskar från Sd:s fiskafänge. Så har det fortsatt, flera partier närmar sig SD för att hålla dem stången. Nu senast är det Moderaterna som på DN-debatt luftar sådant som kan få presumtiva sverigedemokrater att välja Alliansen istället. Och Jimmie Åkesson kan glatt konstatera att han i sak fått framgång.

Det tycks som att allt färre partier tänker ta ideologisk strid med Sd, det lär till slut bara vara MP och V som gör det. Vilket hedrar dem.

Sossar är sossar

Telefonen ringer. Det är natt. Journalist frågar om jag tycker att ordet "sosse" är nedsättande och vad jag tycker om att mp förbjuder sina medlemmar att använda ordet. Samt att medlemmar uppmanats att vara snyggt och prydligt klädda när de visar sig.

Jag ber vänligt den påstådda journalisten dra åt h-e.

Hade jag varit medlem i ett parti vars centralkansli gått ut med sådana påbud till sina medlemmar hade jag antingen trott att de var galna eller fulla. Och sedan bett dem dra till ett varmare ställe där förhoppningsvis journalister som ringer på nätterna också lär befinna sig. Och sedan alltid kallat sossar för sossar.

Täckelsen faller av såväl Ernst som Selma...

Jaha, så var det ikonen Ernst Wigfors tur att avslöjas som hemlig stöttare av Nazityskland. Överraskad? Nej, inte ett dyft. SVT hade förresten kunnat låta sin julserie om Selma Lagerlöf handla om hennes undanglidande inför samma land. Fast SVT tyckte att det var mer spännande att göra något kittlande på hennes sexuella läggning förstås. Och här skrev jag om hur Nazityskland fick svenska flottans stöd.

Schlaug i fängelse

Såg ruriken i bladet. Studsade till lite. Men rubriken är helt sann. I mars gör Fred Lane och jag 11 föreställningar av (D)elvis Presley på ett antal fängelser, bland annat Salberga och Hinseberg. "Jailhouse rock", myser mannen på kriminalvården förtjust. I föreställningen ingår förresten Don leave me now, från filmen Jailhouse Rock.

Jag kan inte låta bli att sjunka så djupt att jag påpekar att en av recensenterna skrev att föreställningen fängslade publiken.

Därför vill jag se avveckling av kärnkraften - det handlar inte bara om teknik...

Kärnkraften är mer än teknik. Det handlar också om samhällsmodell. För mig som är grön är stora centrala system, där vi som enskilda blir absolut beroende av staten eller stora bolag, något jag i möjligaste mån vill komma bort ifrån.

Det handlar inte bara om sårbarhet, det handlar också om överblickbarhet och det som kan kalla självtillit - och därmed också frihet.

Jag menar att detta är avgörande argument för den som vilar i grön ideologi. Tyvärr har jag inte hört ett enda ord om samhällsstrukturen i den debatt om kärnkraften som blossat upp. Blockpolitiken riskerar medföra en fattigare samhällsdebatt, där allt som ligger utanför dagens godkända samhällsparadigm försvinner. När nu energisamtalen, mellan de två blocken, rapporteras ske i positiv anda så bygger det förmodligen på att den djupare ideologiska motsättningen inte får komma till uttryck i blockpolitiken - grön syn på decentralisering, småskalighet och självtillit krockar ju totalt med socialdemokratins tro på centralisering och storskalighet.

Både här och i mejl har flera av er som håller koll på den här bloggen bett mig utveckla min syn på kärnkraften lite mer genomgripande. Okej då, så här:

Jag tror alltså mer på en samhällsutveckling där man tar steg bort från storskaliga, centrala system som skapar beroende som man inte själv har överblick över - och än mindre kontroll över. Det gäller naturligtvis även annat än energisystem - jag har skrivit en hel del om detta: bland annat om de sociala strukturerna där vi borde inse att trygghet inte finns i siffror på konton, utan i sociala nätverk och fungerande vardagssamhällen. Har man den åsikten vill man givetvis att samhället skall prioritera en utveckling där fri tid, kultur och social närvaro får växa på bekostnad av mer formellt lönearbete och ständigt växande materiell konsumtion.

När det gäller just elförsörjning så lever vi redan med fast cementerad vattenkraft som är ett storskaligt system. Det räcker med det, kärnkraften bör därför fasas ur till förmån för decentraliserade former av eltillförsel.

Till detta kommer en riskanalys där jag inte med bästa vilja i världen kan dela den attityd som många har. Kärnkraftsolyckor är och förblir sällsynta, men ju mer vi bygger ut ju närmare kommer vi en stor sådan med risk för omedelbara, kaotiska effekter för såväl naturen som för människans sociala liv. Det är som om vi glömt den utredning som låg till grund för avvecklingen av Barsebäck: den visade att en svensk reaktor kan släppa ut lika mycket som den i Tjernobyl, samt att stora delar av Köpenhamn skulle behöva utrymmas för åratal. vid ogynnsam vindriktning. Osannolikt? Javisst. Omöjligt? Nej.

Jag kan inte heller se slutförvaret som löst (här är ett av alla skäl)), jag ser inte hanteringen av klyvbart material som något som gagnar vare sig miljö eller fred, jag är fortfarande skeptisk till uranbrytning - jag uppfattar att den, liksom bland annat kolbrytning, är något vi bör fasa ur snarare än utvidga. Även om det skulle ske till priset av minskad ekonomi. Vi bör helt enkelt prioritera miljö- och överlevnadsfrågor framför jakt på ökat materiell tillväxt. Jag hör inte längre någon säga detta i den politiska debatten,och det bekymrar mig.

Min uppfattning är att vi, som en del av byggandet av det intelligenta samhället, bör ta oss ur den samhällsmodell som innebär att vi ständigt bryter upp allt mer av jordens mineraler etc. Det är ett fattigdsomsbevis,och ett mänskligt nederlag, att vi till stor del ännu på 2000-talet lever på naturresursernas kapital istället för på dess ränta. Det är ett problem att vi ständigt plockar upp alltmer lagrade molekyler och atomer ur jordskorpan och därmed, faktiskt mer än rent filosofiskt, tar steg tillbaka i utvecklingen som ju - sett ur jordens historiska perspektiv - gått åt andra hållet, det vill säga från den totala molekylsörja som kännetecknade jordens tillblivelse till att molekyler och atomer under årmiljoner lagrats i jordskorpan. Nu ägnar vi oss i stigande takt med att plocka upp dem igen. Vilket i sig skapar miljöproblem, och förmodligen också förlamar utvecklingen mot smartare lösningar.

I grund och botten ligger också - även om det inte är någon absolut förutsättning för avveckling av just kärnkraften - min syn på konsumtionssamhället. Jag menar att vi måste ta nästa steg i samhällsevolutionen: från konsumtionssamhälle till utvecklingssamhälle. Det vill säga till ett samhälle där kultur, utbildning, personlig utveckling och mer tid till engagemang och ansvarstagande för barn, anhöriga och närsamhälle växer i omfång på den materiella konsumtionens bekostnad. Att mäta ett lands rikedom via det penningekonomiska flödet genom landet kommer i framtiden att uppfattas som ett led i samhällsevolutionen, men inte mer än det.

Jag är teknikfreak, och har därför med sorg sett hur kärnkraftsdebatten i Sverige blockerat alternativ: varje förnyelsebart alternativ har uppfattats som någon sorts provokation mot kärnkraften, vi har tappat oändligt mycket tempo när det gäller såväl vind som sol - MP kunde i slutet av 1990-talet i en utpressarsituation med regeringen få fram pengar till solcellsutvecklingen i Uppsala när den höll på att kapsejsa på grund av de attityder som såväl politiker som tunga opinionsbildare hade, och som jag menar bottnade i kärnkraftsdebatten. Jag upplevde att de helt enkelt såg de lyckade solcellsframgångarna just som en provokation - de reagerade med reptilhjärnan och försvarade sin prestige. Det är tack vara denna blockering som Sverige inte hängt med ens när det gäller vindkraftutbyggnad. Det enda som vuxit rejält är biobränslen, men där har det funnits starka markägarintressen bakom.

Jag tror också att vi den dag nya kärnreaktorer kan sättas i drift har kommit så pass långt inom andra områden att kärnkraften kommer att kännas mossig. Vid besök i Kina hade jag för en tid sedan tillfälle att samtala med energiansvariga och där finns - på gott och ont - en kraft som kan utveckla energialternativ oerhört fort om man sätter ner foten. Jag hör också vad Obama säger: visserligen ingenting om att avveckla kärnkraften, men offensiv satsning tycks ligga på ett helt annat plan: sol, vind och vatten. Även om det låter som en slagdänga från Linje 3. Jag tror också att kärnkraftverk kommer att bli mål för terrorism så småningom, allt annat vore mycket märkligt.

Jag är mycket skeptisk till att den blockpolitik vi nu ser utvecklas i Sverige helt uppenbart förytligar det politiska samtalet ytterligare. Det är väl nog illa som det varit. Idéer om andra utvecklingsvägar än den som dominerat kommer att försvinna från debatten. Syftet med nya partier som startat på mer genomtänkt ideologisk grund - det må gälla allt från Socialdemokraterna för mer än 100 år sedan till senare skapelser som KDS och MP - har varit att föra in nytt tankegods i den politiska vardagen, att utnyttja den partipolitiska plattformen för opinionsbildning och nytänkande.

Det vi ser idag är två politiska block som är någon sorts poler på samma utvecklingsväg. Vilket i sig medför att det politiska samtalet snävats in och därmed riskerar att överträda den gräns där man inte kan göra annat än att definiera det som intellektuellt undermåligt. Den politiska debatten förs inom allt snävare ramar, där sådana utvecklingsvägar som ligger utanför den socialdemokratiska respektive moderata tankesfären helt enkelt elimineras.

Varför så tyst?

Ett gäng i Afa - Antifascistisk Aktion - har slagit ner en ledande nationaldemokrat. Rubricerat som mordförsök. Och de flesta av oss som är stora i truten på bloggar, ledarsidor och tevesoffor tittar bort. Förmodligen därför att någon liten primitiv jävel sitter på axeln och viskar: rätt åt den där rasisten.

Och kanske för att vi försöker hitta på något sorts försvar med påhittad intellektuell anstrykning som går ut på att Afa i alla fall slår och hotar enligt någon sorts egen logik till skillnad från de högerextrema som slår ner vem som helst, vars hudfärg, sexuella läggning eller fackliga tillhörighet inte passar dem.

När Studio Ett i går tog upp frågan kände jag ett stinkande dåligt samvete över både egen och andras tystnad.

Det är naturligtvis lågt, sjukt och korkat att använda våld även mot nationaldemokrater, sverigedemokrater och andra vars idéer man ogillar eller rent av känner är vedervärdiga. Det är lågt och intellektuellt undermåligt att slå istället för att argumentera, det är räddhågset att störa torgmöten även om de som talar tycks vara idioter. Och det är ynkligt att hålla inne med kritik av dem som slår, bara för att de slår på någon man ogillar.

Något av det trista med utövare i Afa är att de avslöjar att de inte själv tror på sin egen förmåga att med argument vinna en debatt. Jag är övertygad om att det finns aktiva där som missbedömer sin egen förmåga. De kan bättre än att vara militanta och reducera sig själva till flåbusar.

AFA Stockholm skriver på sin hemsida: "De (Nationaldemokraterna) vill bygga upp ett samhälle där fria arbetarorganisationer krossas och där fackföreningar står under statlig kontroll för att tjäna den härskande klassen. Det är därför som AFA Stockholm attackerar organisationer och partier likt dessa."

Att misshandla någon för att han eller hon tillhör en sekt som vill införa samma principer för arbetarorganisationer som funnits i de flesta socialistiska länder (Sovjetunionen och de gamla öststaterna) är inte speciellt smart, förutom att det är korkat och fascistisk.

Dessutom missbedömer AFA den effekt de har: det kan vara sant att de skrämmer någon från att vara aktiv sverigedemokrat eller så, men deras aktioner medför också att sympatier vänds bort från antifascismen. Jag är övertygad om att Sverigedemokraternas bästa PR är just Afa. Och att SD:s strateger myser varje gång SD angrips med våld. Fattar man inte det? Ibland har jag undrat om det inte är en del högerextremister som tagit sig in i AFA och förmått dem att göra sådan PR för partier som SD och ND.

Under åren som politiker hände det kontinuerligt att jag fick brev och mejl från människor som spydde ut sin rasistiska galla på det mest vedervärdiga sätt. Jag valde att svara varje gång, har säkert suttit många hundra nattliga timmar för att svara på ett sätt som visar att jag tagit deras mejl på allvar - så hövligt jag kunnat för att försöka få dem att skriva tillbaka. Har någon tagit sin tid och skrivit - även om det är illa formulerade oförskämdheter - så måste ju den personen anse att mottagren är värd att meddela sin uppfattning till. Det är inte dåligt.

Jag har förstått att de flesta politiker vägrar svara på brev/mejl där de tilltalas med ord som "idiot", "bögvän", "jävla blattekramare" eller avslutas med "du ska dö din jävel". Jag har aldrig förstått det där. Det är rimligt att man svarar - och resultatet är oftast fantastiskt. För det första en ursäkt, för det andra ett förvånat "ingen har svarat förr" och för det tredje har det framgått att de nog tycker det ligger en del i svaret. Flera av avsändarna av de hatbrev jag fick bad jag ingå i den "panel" jag byggde - en panel med drygt hundra människor som fick i uppgift att höra av sig så fort jag lät som en politiker, försökte bluddra bort ett svar eller bar mig åt på något annat sätt som de inte gillade. Jag lärde mig mer av det än av varenda mediaexpert och välbetald besserwisser. Några av dem blev mina vänner. Några av dem har till och med blivit politiker med schyssta åsikter.

Det är med sina fiender man skall tala mest. Det är så man kan lära sig förstå världen lite bättre. Sina vänner, och sina meningsfränder, kan man ta i andra hand.

För övrigt: För politiska ledare finns ingenting så förödande som att omge sig med bara likasinnade. Gör man det är man antingen rädd eller också helt inriktad på att använda partiet som avstamp för att bygga sin egen lekstuga och karriär. Är man rädd ska man inte vara politiker. Vill man använda sitt uppdrag för egna syften ska man inte heller vara politiker.

Vad är det för fel på skogen, Anders?

– Vad vi nu ser bekräftar att det är en djup kris och att det dröjer innan vi är ute ur skogen, sa Anders Borg igår.

Vad i h-e är det för fel på skog?

Trots gedigna miljöpartistiska åttitalsattribut som hästsvans och ring i örat har inte karln fattat någonting. Utan avslöjar sig som en sån där gammal moderat som anser att varje skog är i vägen för köpcentra, motorvägar och golfbanor....

Fel av mig: samarbete i 8 år, inte 12...

Johan Hellström hörde rätt. Jag och Lotta Gröning sa fel siffra i gårdagens Studio Ett. Det slant ur mig, liksom tidigare Lotta Gröning, att mp, v och s samarbetet i 12 år. Det är fel. S, mp och v samarbetade mellan 1998 och 2006. Det är 8 år.

Det borde jag minnas mer än väl, eftersom det kunde varit tolv år om sossarna backat lite till...

Leif Pagrotsky kom efter valet 1994 upp till Marianne Samuelsson och mig med en bit kvarvarande tårta från något familjefirande. Som vanligt mycket trevlig, och, som vi tyckte, med goda och nyfikna avsikter.

Huruvida han hade Ingvar Carlssons samtycke kring detta vet jag inte... Han tycktes mig snarast känna sig personligt kränkt över att mp definierat sossarna som betonghäckar när han själv varit miljöminister.

Pagrotsky bjöd in oss till samarbete, till ett tänkt samarbete mellan s, c och mp. Vi hade några sittningar, men kunde konstatera att den stora sparplan som s och c ville genomföra hade åtskilliga brister sett ur grönt perspektiv, bland annat:

1. Skatten på arbete skulle öka mer än de miljörelaterade skatterna, energiskatterna, vilket vore tvärtom om vad mp sagt i valrörelsen där vi drev kravet på grön skatteväxling. Det handlade bara om någon miljard eller så, men principen var bergfast: Aldrig steg åt fel håll i en ideologisk fråga vi drivit i valrörelsen. Början man tumma på en sådan princip sitter man snart på det sluttande planet.

2. Det skulle sparas betydligt mer på kommunerna - alltså på skola, sjukvård och omsorg - än på det militära, vilket var emot våra principer. Hade s och c redan då insett att försvaret var för stort hade vi kommit överens. Tyvärr vaknade man alltför sent, vilket inneburit att åtskilliga miljarder kastats i sjön.

3. Förändringarna i socialförsäkringsystemen skulle slå för hårt på låginkomsttagare och deltidsarbetande, - mp lade förslag på ett brutet tak i försäkringarna som skulle medföra lika stora besparingar men så att människor med låga inkomster inte skulle drabbas. Med sossarnas modell tvingades kommuner betala ut kraftigt ökade socialbidrag, vilket slog så hårt mot kommunernas ekonomi att man tvingades skära i omsorg, skola och vård. Vilket i sin tur ledde fram till att de som var kvar i allt större usträckning drabbades av utbrändhet och långtidssjukskrivningar.

Hur som helst, samarbetet mellan s och c tog Sverige ur den penningekonomiska krisen, men på ett djupt orättfärdigt sätt, som skapade problem som vi ännu lever med.

I en partiledardebatt kunde det låta så här om mig:

Herr talman, ledamöter, ni på läktaren och ni som lyssnar på radio eller ser på TV! Socialdemokraterna är egentligen vågmästare i denna riksdag. Den socialdemokratiska regeringen kan välja var man vill söka stöd för sina förslag. När det gäller frågkan om ökade klyftor eller ökad jämlikhet i samhället har man valt.Där har Socialdemokraterna varit vågmästare och man har valt fel.

När det gäller att välja mellan en bra miljöpolitik och en svag miljöpolitik har
Socialdemokraterna varit,och är fortfarande, vågmästare.

När det gäller att välja mellan en human flyktingpolitik och en omänsklig flyktingpolitik är
Socialdemokraterna vågmästare.

När det gäller frågan om att antingen, som vi vill,avveckla kärnkraften till år 2010 eller
att låta reakto- rerna bli äldre och farligare är Socialdemokraterna vågmästare.

När det gäller frågan om att förbjuda eller tillåta landminor, vilkas enda syfte är
att lemlästa människor, är Socialdemokraterna vågmästare.

När det gäller frågan om att antingen göra nya mångmiljardsatsningar på militärt materiel - JAS-
plan och annat - eller att, som vi vill, göra satsningarpå skolan, barnomsorgen och äldrevården
är Socialdemokraterna vågmästare.

När det gäller frågan om huruvida vi skall finansiera statens utgifter med raka och tydliga
skatter eller trixa med obligatoriska egenavgifter är Socialdemokraterna vågmästare.

När det gäller Öresundsbron är Socialdemokraterna vågmästare. När det gäller att sänka
arbetstiden är Socialdemokraterna vågmästare. När det gäller att släpa in Sverige i EU:s
monetära union är Socialdemokraterna vågmästare.

Ingen kan alltså säga att regeringen måste göra en massa saker. Det finns ett parlamentariskt
underlag för goda och bra beslut. Tyvärr väljer regeringen ofta att sätta sig
 i fel vågskål.

Mona och Reinfeldt

Såg repris på förra veckans Agenda. Där redovisade Mona Sahlin att kampen om statsministerposten stod mellan "Mona och Reinfeldt".

Är det klokt att som någon sorts princip presentera kvinnan med förnamn, och mannen med efternamn?

Förminskas den kvinnliga politikern genom detta?

För ett år sedan skrev jag ett inlägg om att Maud Olofsson klagade på att hon blev tilltalad med förnamn istället för med efternamn.

Hon menade att det berodde på att hon var kvinna, och att man genom att använda förnamnet förminskade henne. Att detta var uttryck för en maktstruktur. Reinfeldt fick minsann heta Reinfeldt.

Jag hävdade att det var ett mycket märkligt påstående eftersom hon själv lanserade sig som Maud på sin egen hemsida. Medan Fredrik Reinfeldt presenterade sig som just Fredrik Reinfeldt på sin.

Samma diskussion föranleddes av att alla kallade Hillary Clinton för bara Hillary, medan Obama tilltalades mer respektfullt med både för- och efternamn, eller bara efternamn. Men även där: på Clintons hemsida lanserade sig Clinton som just Hillary. På Obamas hemsida lanserade sig Obama som Barack Obama.

Det finns sannerligen maktstrukturer som missgynnat, och missgynnar, kvinnor i åtskilliga sektorer av samhället. Jag brukar ge exempel på tillfällen där de kvinnliga språkrören behandlats mycket märkligt i förhållande till hur jag blev behandlad, ett av exemplen finns här. Ett annat exempel är att när Marianne Samuelsson svarade klockrent och retoriskt hundraprocentigt på en journalistfråga, så skrevs det ibland att det var jag som gett svaret... Mannen hade liksom företräde till bra citat...

Mina svar på frågorna som inledde detta inlägg är: Nej. Ja, i vissa roller kan det definitivt vara så. Mona Sahlin skulle öka sin trovärdighet som statsministerkandidat om hon slutade kalla sig själv för Mona, i tredje person, ideligen. Det blir så dagisaktigt, vilket är synd, för jag tror inte att Mona Sahlin alls är dagisaktig.

Tisdag 10 februari kl 18.30

Jönköpings stadsbibliotek

Elin Wägner

Mod och inspiration

Föreläsning

Birger Schlaug

Stureplanscentern slipper nog urangruva

Intresset för att bryta uran i Sverige ökar.

Idag finns 204 beviljade tillstånd för prospektering.

Ska man bygga ny kärnkraft i Sverige så är det givetvis också helt rimligt att landet tar ansvar för en del av världens uranbrytning.

Stureplanscentern lär dock slippa en gruva under svampen.

Intressant blir att se hur Mona Sahlin skall hantera LO. Är hon nödgad att till slut kompromissa med Alliansen för att inte tappa s-väljare som gillar kärnkraft och avskyr Miljöpartiet. Och hur hanterar MP det i så fall, nu när man ingått i formell blockpolitik.

Brytning av uran är ett av alla skäl till att kärnkraften bör avvecklas. Mer här. Rättsreglerna för uranbrytning finns här.

Olof Johansson, var är du?

Vid nästa fullmåne skall jag gå ut i natten och ropa upp mot kosmos:

Olof Johansson, var är du?

Att Centern, som nyss leddes av Linje 3:s ordförande Lennart Daléus, kovänt i frågan om kärnkraft är nästan makabert... Och jag som var på väg in i Centern 1979... Och bar en knapp med Torbjörn Fälldin på 1976...

Förlåt mig för mina synder. Men jag visste inte att Centern skulle föda fram Maud Olofsson. Och att allt som Fälldin, Johansson och Daléus slagits för under stora delar av sina liv skulle skjutas i sank. Inte undra på att SvD:s ledarsida nöjt kan konstatera att Jan Björklund ser ut som om han svalt en kanariefågel. Och att DN:s ledarsida oblygt, mellan raderna, hyllar Olofsson för att hon infört partiledardiktatur i form av "starkt ledarskap".

Kärnkraftspub och barncancer - opinionskampen börjar...

Centern har kärnkraftspub och är på väg att börja älska kärnkraften - eller sälja ut sin själ som AB påstår - vilket måtte vara guld värt för Miljöpartiet och skrämmande för Socialdemokraterna, hos vilka det finns väljare som absolut inte delar Mona Sahlins nej till mer kärnkraft.

Opinionskampen börjar...

För två veckor sedan lämnade nämligen Per Bolund (MP) in en interpellation (det vill säga en fråga) till riksdagen med anledning av forskarrapporter om ökad barnleukemi kring tyska och amerikanska kärnkraftverk.

Bolund vill ha svar på om miljöministern vill utreda om det också finns koppling mellan barncancer och svenska kärnkraftverk.

Miljöminister Carlgren har tidigare, för ett drygt år sedan, svarat nej på den frågan. Nu när ytterligare rapporter föreligger återkommer alltså frågan. Och media hittade äntligen interpellationen...

Som jag betonat tidigare innebär själva kärnan i god forskning att man vågar ifrågasätta rådande föreställningar, granska det obekväma. Därför är det mer än märkligt att strålsäkerhetsmyndigheten säger nej till att utreda huruvida rapporterna från USA och Tyskland verkligen är relevanta, och om de kan ha bäring också på Sverige. Ska Andreas Carlgren också säga nej? I så fall på order av Maud Olofsson eller...? Hon har ju redan bestämt att Centern skall vända i frågan om kärnkraft och vill förstås inte ha leukemi i debatten just nu.

Opinionsspelet börjar. Båda sidor laddar...

Jag har tidigare skrivit om min syn på forskning - vilket bland annat innebär att jag, trots min egen övertygelse om att vi står inför ett gigantiskt klimatproblem, anser att också klimatskeptikerna skall få forskningspengar. Liksom givetvis de som forskar kring hälsorisker med eldning av pellets. Som självklarhet vore också att man nu tar till sig de tyska och amerikanska undersökningarna.

Den korta interpellationen, med fakta i målet, ser du här.


TILLÄGG: "Miljöpartiet backar om kärnkraften..."
Ingenting överraskar mig längre, men detta - om det är sant - tycks väl ändå vara rena rama självmålet i en tid när fältet låg öppet. Sakligt korkat, strategiskt urkorkat. Peter Eriksson ansluter sig numera till sossarna linje, enligt SvD:

"Miljöpartiets kärnkraftslinje hittills har varit att avvecklingen går att genomföra på mellan tio och tolv år med en kraftfull avvecklingspolitik. Men nu säger Peter Eriksson istället att de fyra äldsta reaktorerna ska avvecklas ”successivt” i takt med tillskott av ny förnybar el. "

Eftersom artikeln är skriven av Susanna Baltscheffsky finns ingen anledning att misstänka försåtlig vinkling.

TILLÄGG 2: "Peter misstolkad..."
Se här. Å andra sidan hade vi då det här för en tid sedan, så otydlighet kanske blivit en vana i energifrågan.

Täppa till minneslucka

Minns ni folkomröstningen om kärnkraft? Minns ni valsedlarna?

• Linje 1 (Ja till kärnkraft - med bland annat moderaterna)


• Linje 2 (Först bygga ut och sedan avveckla - med bland annat s och fp)


• Linje 3 (Nej till kärnkraft - med bland annat c, v och kd)

Det enda som skiljde Linje 1 från Linje 2 var baksidan på valsedeln. Linje 2 lovade att...

a) att avveckla direktverkande elvärme och
b) överföra kärnkraften i offentlig ägo för att lättare kunna avveckla den så småningom (2010).

Linje 2 vann. Och svek varenda löfte.

De partier som stod bakom den linjen (socialdemokraterna och folkpartiet) hade under hela 80- och 90-talen möjlighet att förverkliga sina löften från baksidan. Man har alltid kunnat få majoritet för dem i riksdagen. Men man försökte inte! Tvärtom: när frågorna var uppe i riksdagen har man röstat emot.

Avvecklingen har motverkats av dem som sagt sig vilja avveckla. Därför står vi nu 2009 och pratar om samma saker som för trettio år sedan. Med samma argument.

Den direktverkande elvärmen byggdes ut, tvärtemot vinnarsidans löfte, vilket ledde till att beroendet av el ökade dramatiskt.

Samtidigt hamnade kärnkraftsverken till stor del i händerna på tyska bolag, trots löften om att de skulle överföras i offentlig ägo - bolagen kräver ersättning om verket "avvecklas i förtid" och staten har fått betala för de nu nedlagda verken. Det är lika idiotiskt som att staten skulle ersatt kemikalieindustrin när DDT förbjöds.

Hela folkomröstningen visade sig vara en enda stor bluff. Och bluffen fortsatte... Så sent som den 15 juni 1995 så lät Ingvar Carlsson - socialdemokraternas partiledare - meddela i en riksdagsdebatt:

Anf. 42 Statsminister INGVAR CARLSSON (s): Herr talman! Jag vet inte för vilken gång i ordningen jag gör det, men jag skall gärna för Birger Schlaug upprepa att för mig är en folkomröstning ett utomordentligt viktigt instrument i demokratin. Har man valt att underställa folket en fråga, kan man inte utan vidare nonchalera dess beslut. Därför är detta inte bara en energipolitisk fråga för mig. Det är också en moralisk fråga. Svenska folket har sagt ifrån genom att rösta för en avveckling 2010, och då kan vi inte bara ändra på det.

Det märkliga är att just det parti som Ingvar Carlsson företrädde inte lagt två strån i kors för att kärnkraften skall vara avvecklad till 2010. Frågan är då hur det är med moralen.

Folkpartister som nu pläderar för mer kärnkraft borde rannsaka sitt eget förflutna ur demokratiskt perspektiv. Kristdemokrater som nu pläderar för kärnkraft, och möter internt motstånd, bör också de titta igenom riksdagens voteringslistor och se hur de samstämmer med de löften man gav i folkomröstningen... För att inte tala om centern - Olof Johansson, som varit en av de mycket få politiker som tagit personligt ansvar för sitt tyckande, mådde inte så bra i gårdagens Rakt på med KGB.

Buddy

Idag är det 50 år sedan Buddy Holly flög ihjäl sig.

Jag har aldrig varit så imponerad av hans musik, men däremot av att han lyckades slå sig fram genom att bara stå på scenen, se lagom töntig ut och leverera musik som saknade Elvis glimt i ögat och Chuck Berrys bufflighet. Buddy Holly var... Buddy Holly. Och det hedrade honom. Han kompromissade inte i sin musik, sägs det. Och det är nog sant.

Ett samtal mellan Elvis och Buddy Holly kunde förresten se ut så här. Buddy var död och Elvis var halvt begraven i Hollywood.

”Du har ett ansvar. Det är dags att sluta fly nu.”

Det är Buddy Holly som talar. Han ser lika trist ut som vanligt även om han verkar ärligt engagerad.

”Du har ett ansvar för rock’n’roll. Vad ända in i glödheta har du i Hollywood att göra? Hur i helvete har du kunnat falla så lågt att du sjunger visor till hundar, hästar och höns?”
”Några av mina bästa motspelare har varit hundar och höns”, sa jag.
”Jag tror dig”, sa han.
”Jag gjorde så gott jag kunde”, sa jag.
”Det finns ingenting så meningslöst som ett kompetent utförande av det som inte borde utföras”, kontrade han och torkade av imman på sina brillor.
”Du borde byta brillor”, sa jag. ”Du ser ju för jävlig ut. Du och Roy Orbison …”
”Skönheten kommer inifrån”, sa Buddy. ”Du vet väl förresten att guld ger ett skimmer av skönhet, till och med åt småfeta föredettingar i rockbranschen”, skrockade Buddy som var lika mager som han alltid varit.

”Sluta tjafsa, Buddy. Vad vill du egentligen?”
”Jag vill att du tar ditt ansvar för rock’n’roll.”
”Du då? Du stack bara!”
”Stack? Planet störtade”, sa han och såg sårad ut i sina töntbrillor.
”Du kunde väl använt vingarna”, sa jag syrligt.
”Jag tog mig inte tillräckligt lätt”, sa han.
”Du gjorde inte det”, sa jag. ”Du var gravallvarlig, du saknade distansen på scenen. Men du var jävligt bra. Buddy.”
”Tack!”
”Du kommer att leva för evigt.”
”Jag vet. Jag vann på att dö. Det kommer du också att göra!”
”Vad menar du?”
”Myten, grabben. Myten!”
”Är James där?”
”Dean? Självfallet. Vi drar en öl tillsammans på lördagarna. Norma Jean brukar hänga med.”
”Några mer?”
”Absolut! Gene och Eddie. Dom kom förresten i varsin Cadillac.”
”Är det många Cadillacs däruppe?”
”Här finns bara Cadillacs.”
"Bara Cadillacs?”
”Bara Cadillacs!”
”Inga Chevor?”
”Inga Chevor!”
”Du, jag är inte rädd för att dö! Vill bara inte vara med när det
händer …”
”Det är lugnt. Livet slutar lyckligt!”
”Och Peggy Sue?”
”Älskar henne”, sa Buddy.
”Är hon där?”
”Självklart! Men det var inte det vi skulle snacka om. Vi skulle snacka om ditt ansvar.”

”Rocken är död”, sa jag. ”Det skrivs ingen bra rock’n’roll längre. Jerry och Mike har stagnerat. Beatles sjunger om gula undervattensbåtar och det spontana och äkta vi höll på med har förvanskats till massproducerad skit. Det som möjligen kan kallas rock sjungs av LSD-struttande kycklingar och snorvalpar på fel sida om jointarna.”
”Chucken finns väl kvar?” frågade Buddy och såg än mer sorgsen ut.
”Chucken finns kvar”, sa jag. ”En av de få.”
”Skrivit nåt?”
”Promised Land för några år sedan. Det är den enda riktiga rocklåt som skrivits på flera år. Skrev den på kåken. I Springfield.”
”Kåken?”
”Inne för barnarov – sweet little sixteen, fast inte riktigt sixteen och horat i Paso.”
”Glina lever?” frågade Buddy.
”Glina lever”, sa jag. ”Paul, Pat, Cliff, Rick. Dom enstaviga.”
”Anka, Boone, Richard, Nelson. Ingen riktig rock’n’roll”, suckade Buddy.
”Nej”, sa jag. ”Ingen riktig rock’n’roll.”
”Och du?” frågade han.

Jag teg. Jag kände skuld. Jag hade svikit. Han hade rätt. Det var dags att damma av riktig klassisk rock’n’roll. Dags att återvinna den riktiga rocken. Den hade angripits av töntar, kvasifilosofiska poeter och nerknarkade flummare.

Den klassiska rock’n’rollen hade egentligen angripits redan när den stod på topp någon gång 1957. Ett gyllene år när Buddy hade gjort låtar som Peggy Sue och That’ll Be The Day. Och Jerry Lee hade kommit helt rätt med Great Balls Of Fire. Själv hade jag haft brottarhittar med All Shook Up och Jailhouse Rock. Klassisk rak rock’n’roll. Sam Cooke hade toppat listor med You Send Me. Inget fel med den heller.

Man kan tycka att allt detta borde kunna hålla lightfolket borta. Men så var det inte. Den klassiska rock’n’rollen angreps av typer som Pat Boone med kräkmedel som Love Letters In The
Sand och April Love. Paul Anka anföll med Diana; hygglig låt men inte rock’n’roll.

Skivbolagen gödde lightfolket. Bolagen kände att rocken var kommersiellt lönsam, men de avskydde den rebelliska framtoningen, den sexuella utmaningen, den kreativa spontaniteten. Därför ville de tämja rocken, massproducera den, skapa tonårsidoler av töntar. Man passade på att försöka när jag drog till Tyskland, när Jerry Lee hade satt på sin trettonåriga kusin och killar som Buddy Holly och Eddie Cochran flugit ihjäl sig.

Fältet öppnades. Och där kom de i rad. Paul Anka, Ricky Nelson, Cliff Richard. Svärmorsdrömmarna. Halvkopiorna av Pat Boone.

Det fanns ingen vit morsa i hela världen som ville att deras döttrar skulle gå ut med mig eller Jerry Lee eller nån av negrerna. Med Pat Charles Eugene Boone och hans välansade kopior var det något annat. Morsorna älskade dem, de kunde lira i television och alla tyckte det var gulligt. Rock’n’roll är inte gulligt. Det kan vara charmigt, elakt och lätt ironiskt. Men inte gulligt.

Utdrag ur Gud älskar att färdas i en rosa Cadillac.