På DN-debatt skriver historieprofessor Gunnar Richardson om kungahusets agerande under andra världkriget, om "det stora sveket" som fick Churchill att koka av ilska. Han listar svek i långa banor. Men ett av de mest nedtystade sveken, där svensk militär var direkt inblandad, kom inte med i listan.Det var nämligen inte bara via järnväg Nazi-Tyskland fick ta sig fram genom Sverige. Tyskland begärde att få använda svenska vatten för att nå den östra krigszonen. Man fick tillståndet – men man fick även svenska flottans beskydd. Svenska örlogsfartyg gav därmed direkt skydd åt tyska trupper och tysk materialförflyttning.
Kanske var detta beredskapstidens bäst bevarande hemlighet. Som än idag förtigs så gott det går.
De tyska fartygen möttes av sina svenska beskyddare antingen utanför Trelleborg eller i Hanöbukten. De gick genom Kalmarsund och möttes norr om Öland av andra svenska fartyg som fortsatte eskorten till finskt territorialvatten. Där tog finska fartyg över skyddet.
Det hela inleddes i juli 1941 och fortsatte till september 1942. Den största konvojen omfattade 35 fartyg. I Per Albin Hanssons dagböcker finns ironiska kommentarer om att de tyska fartygen i ”inre svenskt territorialvatten” markerade nödläge – vilket var en formell förutsättning för att de skulle få använda inre vatten – för att sedan dra på för fullt…
Jagaren ”Klas Horn” var en av de svenska fartyg som eskorterade. I en intervju för tjugo år sedan berättar en av dem som var med: ”Ordern kunde komma mycket plötsligt. Det hände rätt ofta. Ibland var man hemma på permission och fick order över telefon att komma omedelbart. Man skulle ut på hemligt uppdrag. Det var strängt tillsagt om tystnadsplikt.”
Kanske var detta beredskapstidens bäst bevarande hemlighet. Som än idag förtigs så gott det går.
De tyska fartygen möttes av sina svenska beskyddare antingen utanför Trelleborg eller i Hanöbukten. De gick genom Kalmarsund och möttes norr om Öland av andra svenska fartyg som fortsatte eskorten till finskt territorialvatten. Där tog finska fartyg över skyddet.
Det hela inleddes i juli 1941 och fortsatte till september 1942. Den största konvojen omfattade 35 fartyg. I Per Albin Hanssons dagböcker finns ironiska kommentarer om att de tyska fartygen i ”inre svenskt territorialvatten” markerade nödläge – vilket var en formell förutsättning för att de skulle få använda inre vatten – för att sedan dra på för fullt…
Jagaren ”Klas Horn” var en av de svenska fartyg som eskorterade. I en intervju för tjugo år sedan berättar en av dem som var med: ”Ordern kunde komma mycket plötsligt. Det hände rätt ofta. Ibland var man hemma på permission och fick order över telefon att komma omedelbart. Man skulle ut på hemligt uppdrag. Det var strängt tillsagt om tystnadsplikt.”
De tyska beställningarna gjordes av den tyske marinattachén von Wahlert, som helt sonika gick upp till Försvarstabens marinoperationsavdelning där han redovisade när och var nästa tyska konvoj skulle ha svenskt skydd.
Den svenska eskorteringen av tyska transportfartyg medförde att de tyska sjökrigskrafterna kunde användas på annat håll.
Det var praktiskt för tyskarna att ta sjövägen. Järnvägstransporter av tunga pjäser var besvärligare än tyskarna tänkt sig. De tyngre kanonerna måste monteras isär om de skulle fraktas på järnväg. Olika spårbredder tvingade också fram flera omlastningar.
Den svenska eskorteringen av tyska transportfartyg medförde att de tyska sjökrigskrafterna kunde användas på annat håll.
Det var praktiskt för tyskarna att ta sjövägen. Järnvägstransporter av tunga pjäser var besvärligare än tyskarna tänkt sig. De tyngre kanonerna måste monteras isär om de skulle fraktas på järnväg. Olika spårbredder tvingade också fram flera omlastningar.
Är detta sant???? Har aldrig hört talas om det! Är det sant så är svensk historiebeskrivning lika falsk som sovjetisk och amerikansk!
SvaraRaderaVad Birger glömmer att skriva var att Sverige var militärt svaga och saknade möjlighet till effektivt motstånd 1940. varför detta? Jo vi hade nedrustat 1925...jag undrar om Birger kan se parallellen till idag måntro??..till saken hör att ett land har skyldighet att ha kontroll över sina egna farvatten, bla därför så eskorterades den kommersiella trafiken av flottan och i dom transporterna fanns järnmalm till Tyskland. Man kan diskutera det rätta i att göra så...men vi hade knappast kunnat stå emot en tyska attack i fall vi vägrat. Det är lätt för Hjälten Birger att idag sitta o moralisera över beslutsfattarna då, men man höll Sverige utanför krig vilket var bra gjort. Birger är tuff och modig idag och slänger skit på dessa politiker när han nu själv kan sitta tryggt och ohotat i sitt hem, jag undrar hur modige Birger hade bettet sig eller skulle bete sig i händesle av krig, jag tror Birger gör i brallan och springer o gömmer sig.
SvaraRaderaAnonym 2 gör ju ett intellektuellt inlägg ovan... I Schlaugs inlägg fanns inte tillstymmelse till värdering, bara en beskrivning av fakta. Jag läste om detta i en notis för kanske 20 år sedan, men sedan har det varit helt tyst vad jag vet.
SvaraRaderaPeter
Problemet är ju att det svenska försvaret var av väldigt låg kvalitet. Det är klart att man, i alla fall teoretiskt sett, hade kunnat hålla en totalt avvisande linje mot samtliga tyska krav och att man, lika teoretiskt, hade kunnat stoppa all export till Tyskland. I så fall hade givetvis tyskarna svarat med ett totalstopp för all tysk export till Sverige och mer eller mindre skurit av Sverige från omvärlden. Det hade i sin tur säkert medfört en försörjningsmässig kris och en väldigt besvärlig situation för svensk näringsliv och därmed även för den vanlige svensken. Vill man sedan hävda att järnmalmen var av vital betydelse för tyskarna så hade de naturligtvis också svarat med ett militärt angrepp, exempelvis genom terrorbombningar av städer som Malmö eller Göteborg - vilka ju låg nära tyska baser i Danmark och Norge. Om detta hade räckt för en svensk kapitulation är svårt att säga, måhända hade det krävts en militär invasion.
SvaraRaderaDå hade med säkerhet ett stort antal svenskar dödats och sårats, stora materiella skador hade vållats och Sverige hade ockuperats av tyskarna - med åtföljande förföljelse av för dem "misshagliga" personer.
En sådan utgång hade i så fall medfört att dagens kritiker av den svenska regeringens agerande hade varit nöjda - förstås under förutsättning att deras föräldrar eller far- och morföräldrar inte hade dödats under den här perioden. För i så fall hade de ju kanske aldrig ens sett dagens ljus. En sak vågar jag garantera - den största delen av den svenska befolkningen var 1945 tacksamma över att Sverige klarat sig undan den ödeläggelse om drabbade andra delar av Europa.
Man kan också fundera över vilka europeiska länder som gick med i andra världskriget av strikt ideologiska skäl - för att befria Europa från Hitler - och hur många som helt enkelt drogs in därför att de invaderades av Tyskland och/eller Italien.
Sjuka kommentarer. Det handlar ju om hur vi skriver vår historia!
SvaraRaderaNelson
Angående kommentarerna här: Jag tycker ändå att vi borde stått på motståndarsidan till nazisterna. Vi hade verkligen tur att andra länder, en del förvisso oundvikligen indragna och en del med långt större militär kapacitet, inte handlade lika undfallande. Tack Storbritannien, Frankrike, USA m.fl. (och på något vis också mörkermakten Sovjetunionen).
SvaraRaderaDet intressanta för nutiden är inte hur Sverige agerade, utan varför vare sig jag eller några av mina kamrater känner till det. Har aldrig hört talas om detta.
SvaraRaderaOm man känner till det eller inte handlar ju helt om hur historieintresserad man är och hur mycket historia man brytt sig om att lära sig. För mig var det ingen nyhet.
SvaraRaderaJag vet inte om fransmän och britter har så väldigt mycket att berömma sig för när det gäller agerandet före krigsutbrottet och under krigets inledningsskede. Tjeckoslovakien såldes exempelvis ut, för att rädda freden. När Polen angreps förklarade man visserligen krig, men det gjordes inga allvarliga försök att tränga in i Tyskland västerifrån för att avlasta polackerna. I princip hände det inte någonting på västfronten förrän tyskarna beslöt sig för att invadera Belgien, Holland och Frankrike.
SvaraRaderaSovjet skrev först under en pakt med Hitler, delade Polen med honom, angrep Finland och ockuperade de baltiska staterna. Knappast heller något att yvas över.
U.S.A. gjorde förvisso mycket för att hjälpa britterna, men det fick president Roosevelt ta steg för steg. Först efter Pearl Harbour och den därpå följande tyska krigsförklaringen gick U.S.A. med i kriget.
Bäste Birger Slug!
SvaraRaderaDu bör kanske fundera över rätten till oskadlig genomfart så som sjörätten definierade den.
Alla dessa försök, nu senast sv någon populist i DN, att skämma ut Sveriges beteende under andra världskriget, aldrig med andra uppgifter än de allmännt kända, är pinsama och kommer dessutom ofta från fel håll. Under mellankrigstiden avrustade Sverige och kom, enligt rustningsekonomins ofrånkomliga funktionssätt, inte att vara återrustat förrän på femtiotalet. Det var och är Sveriges regerings demokratiska uppgift att verka för Sveriges och den svenska valmanskårens fundamentala intressen.
Trots att den tyska armén skulle mött formidabla logstiska problem bedömde arméstaben att Sverige i april 1940 skulle kunnat intas av fyra tyska divisioner. Vid krigsslutet hade den siffran till följd av den svenska upprustningen tiodubblats. Inte heller kunde vi påräkna någon form av stöd från västmakterna som var hårt trängda. Tysklands rationella intresse i Sverige var att trygga sin krigsindustris råvaruförsörjning samtidigt som Sverige hade trängande behov av kol med flera importvaror.
Så länge Tyskland därmed hölls utan ett tvingande skäl at låsa ockupationstrupper i Sverige kunde det Svenska folket besparas krigets lidande, förstörelse, lemlestning och ung död liksom ockupationens förnedring och påtvingade politiskt system. Vad regeringen då inte visste var att Sveriges tio tusen judar därmed också räddades till livet. Vilken regering hade kunna välja annorlunda och ändå kunnat säga sig ha tjänat sitt folk? Sanningen är att de flesta av europas länder försökte vara neutrala till de angreps. Skillnaden var att vi hade någonting värdefullt nog att kunna muta tyskarna med.
Inte heller fanns det landsförrädiska tendenser varken hos kungen eller officerskåren. Sveriges enastående upprustning var i stort sätt oobserverad i Tyskland. Allt gjordes för att tysken skulle se åt ett annat håll eftersom vi 1940 åtagit oss att inte upprusta. Utan en inhemsk krigsindustri hade emellertid inget av detta lyckats.
Kungen var en ansvarsfull motståndare till kriget som politiskt medel vilket påverkade Sveriges politik i sund riktning till exempel i fråga om unionsupplösningen som kronprins och genom trekungamötet i Trelleborg som höll de nordiska länderna utanför det första världskriget.
För närvarande är det säkerhetspolitiska läget gynnsamt. Ett i ekonomiskt och politisk hänseende sammanbundet Europa med dess återförsäkring i den demokratiska världen gör priset för aggression för högt för en rationell militärmakt. Å andra sidan är nu Sverige ännu mer avrustat än 1939 och har mindre än en hundradel av den slagkraft vi kunde utveckla bara för några år sedan och är svagare än någon gång under historien. Sällan har vi heller befunnit oss i ett läge där återhämtning blir besvärligare om dagens strukturer inom NATO, EU och PFP skulle börja vittra under tyngden av medlemmarnas disparata intressen. Vi skall komma ihåg att historien är väl kryddad med oönskade katastrofer som inte låg i någons intresse och många kunde förutse.
När man är avrustad gör man som man blir tillsagd. Det gällde då och det gäller nu. Har man ingen egen krigsindustri har man dessutom svårt att rusta i orostider. Jag har aldrig hör Dig tala för att Sverige skall vara starkt rustat. Jag har aldrig hört Dig tala för att Sverige skall bana vägen för sin rustningsindustri och jag har aldrig hör Dig tala för att vi skall skaffa oss säkerhetsgarantier från NATO.
Det gör det möjligt att se med tvekan på Din rätt att ifrågasätta moralen hos dem som hade den otacksamma sits Du, trots Din ställning, inte bidragit till att bespara våra efterkommande.
Arthur! Jag har inte överhuvudtaget moraliserat i mitt inlägg - det jag tog upp var ett faktaförhållande som sällan - eller i det närmaste aldrig - omnämns. Det jag i första hand riktar in mig på är hur vi skriver vår historia. I övrigt har du helt rätt i att jag inte lagt två stå i kors för att bygga ut det militära försvaret - däremot har jag, och det gröna partiet, lagt åtskilliga strån i kors för att stärka försvaret av demokratin genom att sträva efter att föra över pengar från militären till att minska samhällets sårbarhet och stärka det civila samhället. Det är knappst heller militär som kan förhindra terroristdåd.
SvaraRaderaJag är inte lika övertygad som dig om att det inte inom oficerskåren, liksom inom det svenska samhället i stort, fanns en hel del sympatier för nazityskland.
För övrigt vill jag tacka för ditt och andra inlägg - möjligen är jag aningen förvånad över att intresset av att försvara det agerande som jag omnämner verkar större än ifrågassttandet av vår egen historiebeskrivning.
Det fanns bland de högre officerarna starka tysk-sympatier som stammade ur de gamla preussiska traditionerna, inte ur nazismen, men officerskåren generellt (särskilt när man räknar med värnpliktiga officerare, som blev många fler under kriget) var inte särskilt nazi-anstruken.
SvaraRaderaVad jag saknar är sammanhang när det dåliga samvetet ska blottas igen. Vad är alternativet? Vad gör man om tyskarna hotar med att sluta sälja oss kol - en stor del av vår elproduktion, hela vår stålindustri, en del av järnvägen (bl.a. inlandsbanan) och en god del av vår verkstadsindustri är beroende av kol. Tyskland är den enda källan 1940. Och efter att tyskarna fått de franska järngruvorna i sin kontroll är de inte alls egentligen riktigt beroende av vår malm - den var trevlig att ha p.g.a. sin kvalitét, men inte absolit nödvändig.
För de som studerar Sverige i andra världskiget är kunskapen om de inomskärs konvojerna inte alls ovanlig. Det finns gott om litteratur där ämnet nämns.
Självklart ska man sprida kunskapen, men jag skulle gärna se lite alternativ från de som sprider sagda kunskap. Vad skulle man gjort istället? Hur skulle man hantera frånfället av kolimport och lejdtrafiken? Skulle man klara sig utan handeldvapen, pansarvärn, artilleri, luftvärn, motorfordon, tungt kustartilleri och flygplan importerade från tyskland och jagare, motortorpedbåtar och flygplan från Italien?
Hade man utan denna utrustning och den som den svenska idustrin tillverkade (stål kräver kol) kunnat kaxa upp sig som man gjorde 1943?
Att ifrågasätta vår egen historieskrivning är väl en sak om de uppgifter man kommer med är nya (och korrekta). I fallet Richardson är de vare sig det ena eller det andra. Medlingsförsöket finns omnämnt i ett antal verk, t.ex. Wilhelm Carlgrens stora "Svensk utrikespolitik 1939-1945" från 1973 eller Erik Carlssons "Gustaf V och andra världskriget", utgiven 2006. Richardsons beskrivning av hur det kom till stånd är också felaktig, det var i verkligheten regeringen som efter överläggningar bad kungen att göra ett försök.
SvaraRaderaDet finns även andra sakfel i artikeln, men som medlingsförsöket är Richardsons huvudnummer stannar jag där.
Termen "svek" är också intressant. Menar Gunnar Richardson (och Birger Schlaug) att Sverige, illa rustat som man var, antingen frivilligt skulle ha gått med i kriget genom att till exempel bomba tyska trupper i Norge och Danmark? Eller skulle man ha sagt nej till alla tyska krav för att "provocera" fram ett tyskt angrepp - i båda fallen för att av rent principiella skäl med vapen i hand kämpa för demokratin?
SvaraRaderaMenar i så fall Birger Schlaug att militära angrepp på icke-demokratiska regimer i olika delar av världen är motiverat även i våra dagar? Eller måste dessa regimer först visa militär aggressivitet mot grannstater för att intervention ska vara godtagbar? För att ta ett konkret exempel, borde Sverige ha deltagit militärt i något av Gulf-krigen? Det första kriget handlade om att driva Saddam ur Kuwait och det andra har, i alla fall i Bushs argumentation, framställts som ett demokratiprojekt.
-TJUSIGT! Att det finns svenskar ...alltså förutom judar, för deras intressen, som idag fortfarande erinrar sig det mänskligt ohyggliga med Hitler-nazismens 2:a Världskriget. Och till och med här ovan, kritiserar svenska folket för att inte också vi gjorde ett rent krigiskt motstånd. -Men varför är jag nu här så ensam med att reagera mot, ju uppenbart en återupprepning av Adolf Hitlers idéer?
SvaraRaderaHär i Sverige!
Med att några svenskar benämner sin kommun för "stad".
-Alltså visst finns våra städer. T.ex. jag själv bor i Västerås "stad". Men våra kommuner, handlar om en lokal samhällsgemenskap av invånarna inom ett visst geografiskt område, för vissa lokala frågor inom området. Å så har vi svenska folk överenskommit, ...mycket medvetet! Att dessa geografiska områdena skall innefatta, så praktiskt det kan göras, BÅDE tät-/stads boende invånare OCH landsbygds boende. Och, inte minst som man ju inte kan benämna landsbygd för "stad", har vi överenskommit att dessa lokalsamhällena skall benämnas "kommun". Kommunallagen: Sverige är indelat i ”kommuner” (1:1).
Grejen handlar om att punktera våra förr i tiden, före 1969, 4 stycken olika typer lokalsamhällen, -4 stycken olika uppdelningar av oss svenska folk. Att vi alla skall värderas lika.
-Men så alltså finns några kommuner som benämner sig för "stad". -Ju uppenbart för att, dessa några stycken stads snackare, hävdar att -de!- stads boende är nått finare människor än landsbygds boende. ...och det är väl bara lilla jag som protesterar -SOM FAEEEN!
bogavne@hotmail.com
Ompostning av min tidigare kommentar då.
SvaraRaderaJag tror också att det fanns de i det svenska samhället som sympatiserade med Tyskland och Hitler, men jag är också fullt övertygad om att det fanns de som sympatiserade med Stalin och Sovjetunionen. Jag anser att det är lika viktigt att minnas dessa och det är också något som inte förekommer särskilt mycket i populärhistorieskrivningen. Speciellt viktigt är det att minnas Sovjetunionens brott mot mänskligheten i dessa dagar då man i Ryssland försöker förringa detta eller skriva bort det ur historien och ungdomar springer runt med tröjor med hammaren och skäran på. Det berör mig lika illa som de som springer runt med hakkors och liknande.
Förvånande reaktioner skulle jag vilja säga. Ingen tycks vilja diskutera vår svenska historiebeskrivning och det hyckleri som sossarna bedrivit i alla år. En majoritet fokuserar istället på att försvara själva händelsen. Märkligt, märkligt, är det kanske bara den typen av folk som ger sig in i den historiska debatten. Snacket om att det inte är nytt, utan gammal skåpmat, Schlaug tog upp är ganska elitistiskt. Ingen jävel jag känner har haft en aning om det där!
SvaraRaderaNog fanns det se som sympatiserade med Stalin. I "Norrskensflamman" hyllades de sovjetiska framgångarna i vinterkriget, man jublade över inmarscherna i de baltiska staterna och i augusti 1940, när det svenska medlingsförsöket gjordes, betecknade tidningen England som "Djävulen" och Tyskland som "Belsebub" - de var alltså lika illa.
SvaraRaderaSå den som tror att dåtidens kommunistparti utgjorde något slags alternativ till den "ryggradslösa" samlingsregeringen kan lämpligen studera "Norrskensflamman".
Till "historielös": Har man inte tittat på den omfattande litteratur som finns på området är det givet att uppgifterna är nya. Men så är det förstås med alla ämnen.
SvaraRaderaMan ska inte behöva söka efter nutidshistoria, den skall levereras av skolan och vara en del av vårt medvetande. Men dessa fakta har inte levererats, än mindre diskuterats öppet. Järnvägstransporterna blev offentlig kunskap när Maria Pia Boethius för en del år sedan skrev om dem i Expressen och i en bok. Innan var också detta undangömt
SvaraRaderaHmm, gäller det bara nutidshistoria eller gäller det också andra ämnen? I så fall får vi nog förlänga skolgången.
SvaraRaderaJag kan inte mycket om miljörörelsen under 1960-talet. Betyder det att även det området är "undangömt"? Eller är det kanske så att det finns en hel del litteratur som jag inte läst?
Jag skulle inte rekommendera "Expressen" som källa för kunskap om andra världskriget. Det finns en hel del litteratur som är betydligt överlägsen kvällstidningarna.
Jag plockade fram "Historia i grundskolan, årskurs 8" från 1970. Transiteringarna finns med, liksom division Engelbrecht 1941. Men allt är ytterst kortfattat - tre sidor om Sverige under andra världslriget. Å andra sidan klaras den del av kriget som utspelade sig på kontinenten av på ca 10 sidor, varav mycket är bilder.
SvaraRaderaSå kanske har historia alltid haft för liten plats i undervisningen och matematik, naturkunskap m.m. alltför stor?
Tydligen ska allt levereras av skolan, uppfostran, historia, körkort etc.
SvaraRaderaEn ganska orealistisk bild. Nu kan jag ju inte uttala mig om historielös skolgång, men generellt sett blir ju skolan vad man gör den till. Det finns bra lärare och det finns sämre som inte direkt gör ämnet intressant.
Vad som ändå är ett faktum är att lärarens uppgift är att ge eleven en inlärningssituation, medan ansvaret att lära sig till fullo ligger på eleven.
Jag är orolig för vad vår nya förvars-inriktning medför, för en yrkes arme kan lättare indoktrineras än en värnplikts arme. att vi som nation sysslat med mörkläggning av känsliga fakta är bara ett bevis på den Diplomatiska Djungeln vi tvingats genom historiskt. än i dag fördunklas motiven inför allmänheten.
SvaraRadera