På DN-debatt skriver historieprofessor Gunnar Richardson om kungahusets agerande under andra världkriget, om "det stora sveket" som fick Churchill att koka av ilska. Han listar svek i långa banor. Men ett av de mest nedtystade sveken, där svensk militär var direkt inblandad, kom inte med i listan.Det var nämligen inte bara via järnväg Nazi-Tyskland fick ta sig fram genom Sverige. Tyskland begärde att få använda svenska vatten för att nå den östra krigszonen. Man fick tillståndet – men man fick även svenska flottans beskydd. Svenska örlogsfartyg gav därmed direkt skydd åt tyska trupper och tysk materialförflyttning.
Kanske var detta beredskapstidens bäst bevarande hemlighet. Som än idag förtigs så gott det går.
De tyska fartygen möttes av sina svenska beskyddare antingen utanför Trelleborg eller i Hanöbukten. De gick genom Kalmarsund och möttes norr om Öland av andra svenska fartyg som fortsatte eskorten till finskt territorialvatten. Där tog finska fartyg över skyddet.
Det hela inleddes i juli 1941 och fortsatte till september 1942. Den största konvojen omfattade 35 fartyg. I Per Albin Hanssons dagböcker finns ironiska kommentarer om att de tyska fartygen i ”inre svenskt territorialvatten” markerade nödläge – vilket var en formell förutsättning för att de skulle få använda inre vatten – för att sedan dra på för fullt…
Jagaren ”Klas Horn” var en av de svenska fartyg som eskorterade. I en intervju för tjugo år sedan berättar en av dem som var med: ”Ordern kunde komma mycket plötsligt. Det hände rätt ofta. Ibland var man hemma på permission och fick order över telefon att komma omedelbart. Man skulle ut på hemligt uppdrag. Det var strängt tillsagt om tystnadsplikt.”
Kanske var detta beredskapstidens bäst bevarande hemlighet. Som än idag förtigs så gott det går.
De tyska fartygen möttes av sina svenska beskyddare antingen utanför Trelleborg eller i Hanöbukten. De gick genom Kalmarsund och möttes norr om Öland av andra svenska fartyg som fortsatte eskorten till finskt territorialvatten. Där tog finska fartyg över skyddet.
Det hela inleddes i juli 1941 och fortsatte till september 1942. Den största konvojen omfattade 35 fartyg. I Per Albin Hanssons dagböcker finns ironiska kommentarer om att de tyska fartygen i ”inre svenskt territorialvatten” markerade nödläge – vilket var en formell förutsättning för att de skulle få använda inre vatten – för att sedan dra på för fullt…
Jagaren ”Klas Horn” var en av de svenska fartyg som eskorterade. I en intervju för tjugo år sedan berättar en av dem som var med: ”Ordern kunde komma mycket plötsligt. Det hände rätt ofta. Ibland var man hemma på permission och fick order över telefon att komma omedelbart. Man skulle ut på hemligt uppdrag. Det var strängt tillsagt om tystnadsplikt.”
De tyska beställningarna gjordes av den tyske marinattachén von Wahlert, som helt sonika gick upp till Försvarstabens marinoperationsavdelning där han redovisade när och var nästa tyska konvoj skulle ha svenskt skydd.
Den svenska eskorteringen av tyska transportfartyg medförde att de tyska sjökrigskrafterna kunde användas på annat håll.
Det var praktiskt för tyskarna att ta sjövägen. Järnvägstransporter av tunga pjäser var besvärligare än tyskarna tänkt sig. De tyngre kanonerna måste monteras isär om de skulle fraktas på järnväg. Olika spårbredder tvingade också fram flera omlastningar.
Den svenska eskorteringen av tyska transportfartyg medförde att de tyska sjökrigskrafterna kunde användas på annat håll.
Det var praktiskt för tyskarna att ta sjövägen. Järnvägstransporter av tunga pjäser var besvärligare än tyskarna tänkt sig. De tyngre kanonerna måste monteras isär om de skulle fraktas på järnväg. Olika spårbredder tvingade också fram flera omlastningar.
