Såg repris på förra veckans Agenda. Där redovisade Mona Sahlin att kampen om statsministerposten stod mellan "Mona och Reinfeldt".Är det klokt att som någon sorts princip presentera kvinnan med förnamn, och mannen med efternamn?
Förminskas den kvinnliga politikern genom detta?
För ett år sedan skrev jag ett inlägg om att Maud Olofsson klagade på att hon blev tilltalad med förnamn istället för med efternamn.
Hon menade att det berodde på att hon var kvinna, och att man genom att använda förnamnet förminskade henne. Att detta var uttryck för en maktstruktur. Reinfeldt fick minsann heta Reinfeldt.
Jag hävdade att det var ett mycket märkligt påstående eftersom hon själv lanserade sig som Maud på sin egen hemsida. Medan Fredrik Reinfeldt presenterade sig som just Fredrik Reinfeldt på sin.
Samma diskussion föranleddes av att alla kallade Hillary Clinton för bara Hillary, medan Obama tilltalades mer respektfullt med både för- och efternamn, eller bara efternamn. Men även där: på Clintons hemsida lanserade sig Clinton som just Hillary. På Obamas hemsida lanserade sig Obama som Barack Obama.
Det finns sannerligen maktstrukturer som missgynnat, och missgynnar, kvinnor i åtskilliga sektorer av samhället. Jag brukar ge exempel på tillfällen där de kvinnliga språkrören behandlats mycket märkligt i förhållande till hur jag blev behandlad, ett av exemplen finns här. Ett annat exempel är att när Marianne Samuelsson svarade klockrent och retoriskt hundraprocentigt på en journalistfråga, så skrevs det ibland att det var jag som gett svaret... Mannen hade liksom företräde till bra citat...
Mina svar på frågorna som inledde detta inlägg är: Nej. Ja, i vissa roller kan det definitivt vara så. Mona Sahlin skulle öka sin trovärdighet som statsministerkandidat om hon slutade kalla sig själv för Mona, i tredje person, ideligen. Det blir så dagisaktigt, vilket är synd, för jag tror inte att Mona Sahlin alls är dagisaktig.
Feministiskt pladder. Eller vadå?
SvaraRaderaDär jag arbetar nu har vi 5 chefer alla kvinnor, en ganska snäll arbetsplats mycket kramande kakor/kaffe och pratande , men sen finns det så klart feminister som inte godtar det utan menar att det feminina och kvinnliga bara är uppfostran och kultur. Antar att när Birger var språkrör skrev tidningarna Schlaug. Efter namnet är lättare att komma ihåg.
SvaraRaderaJo, jag förstår hur du menar.
SvaraRaderaMen om man rent teoretiskt drar det ett snäpp längre så kan man ju tänka sig att kvinnliga politiker förväntas presentera sig med förnamn och vara mer privata/personliga? Kvinnliga politiker kanske behöver agera på det sättet rent taktiskt, eller?
Det lustiga är att Sahlin själv pratar om sig som Mona, medan hon beskriver sin motståndare som Reinfeldt. Jag tycker att det där är en form av härskarteknik, målar ut sig själv som peronlig och prestigelös, medan motståndaren är opersonliga och fyrkantig.
SvaraRaderaIvM
IvM har en poäng!
SvaraRaderaN
Varför inte göra tvärtom, alltså skriva om Sahlin och Fredrik?
SvaraRaderaJust nu pekar tecknen på att MP tvingas gå med på sossarnas slopande av en bortre tidsgräns för k-kraftens utfasning.
SvaraRaderaDet vore synd. För med en tidsgräns, bringas/lockas alla Oppfinnarjockar att sats hårt. Villkoren blir lika för all industri i Sverige.
Men utan en sådan gräns faller motivationen att kasta ut pengar på experiment som kanske inte ger vinst.
Om Schalug fick bestämma så skulle exempelvis tysk konservativ tradition få råda. Människro skulle bara få tilltalas utifrån opersonlig titel. Ni:arnas-konung skulle vara den som arbetade på ett svenskt unviersitet och propsade på en Ni-reform.
SvaraRaderaSluta upp med det här tramset om förnamns-tilltal. Du var en tjänsteman Schlaug, och dina efterföljare likaså. Jag är som simpel väljare och medborgare huvudman och du skulle och skall lyda min "order".
Signatur Sverige tycks inte förstått vad inlägget handlar om.
SvaraRaderaNej, jag förstod inte vad inlägget handlar om.
SvaraRaderaBer om ursäkt
Jag tror faktiskt att det kan ligga något i det.
SvaraRaderaKvinnor har ju ingen 'egen' kvinnlig identitet - i så fall mest i förnamnet.
De har i regel sin pappas eller sin mans efternamn.
De kan ha sin mammas flicknamn eller nåt annat sånt särskilt arrangemang - men det är patrilineärt längre bak.
Så nu börjar ju kvinnor - eller människor öht "uppfinna" sina egna efternamn.
T ex s k 'ensamstående' kvinnor med barn - de ansöker om nya namn, ja det är det många som gör.
Jag tror att det kan vara tecken på att man vill börja på något nytt på många olika sätt.
Pluralism i familjebildningen.
Där kan kvinnor starta egna 'klaner' och det kan väl vara bra som omväxling.
Jag menar man hör ju talas om tjejer som döpt om sig till Birgersdotter och liknande, men sällan nån som heter Miadotter, eller Margaretadotter (istället för Andersson - för jag menar varför ska man heta Andersson när man inte är någon son).
SvaraRaderaSåna namn tycker jag kunde vara ganska vackra faktiskt.