Maud Olofsson intervjuades i Agenda i går. Ämnet var: hur behandlas kvinnliga politiker i jämförelse med manliga. Ett viktigt ämne om man tar demokratin på allvar. En bra intervju.Men Olofsson gjorde feminismen en grov otjänst genom att skylla sina egna brister på att hon behandlas illa därför att hon är kvinna. Det finns maktstrukturer som missgynnar kvinnor, vilket säkert Olofsson också drabbats av. Men att gömma sig bakom det gör inte saken bättre.
Låt mig först tala om varför jag skriver Olofsson och inte Maud. Det beror på att hon igår beklagade att kvinnliga politiker oftare blir kallade vid förnamn än manliga politiker. Det uppfattade hon som nedsättande. Vilket förvånar mig mycket eftersom hon själv lanserat sig just som Maud. Olofsson hemsida heter till och med Mauds hemsida. Sahlin talar för övrigt om sig själv som Mona på ett oerhört medvetet sätt. Jag trodde att det var alla politikers dröm att folket skulle känna dem vid förnamn...
Så till annat i intervjun igår.
För det första beklagade Olofsson att journalister skriver att hon pratar för mycket, och att denna kritik beror på att hon är kvinna. Det tror jag inte alls. Olofsson är mångordig, ger sällan ett kort tydligt svar. Hon är helt enkelt pladdrig och det är svårt att sålla ut i ordflödet var hon faktiskt sagt. Det värsta är att hon tycks tro att det är kvinnors sätt att tal, jag tyckte att hon menade det igår. Vilket ju är häpnadsväckande fånigt. Det finns mängder med kvinnliga politiker, t ex Margot Wallström eller Maria Wetterstrand, som är oerhört tydlig och alls inte mångordig. Förresten: få politiker har väl som Olof Johansson blivit hånad i medierna för att vara otydlig och pladdrig i sitt tal. Han blev kritiserad så man han var.
För det andra beklagar Olofsson sig över att medier intresserar sig alltför mycket för hur hon ser ut, hur hon låter och hur hon klär sig. Också detta beror, enligt Olofsson, på att hon är kvinna. Jo, så är det förvisso. Kanske beror det på att kvinnliga politiker klär sig mer kreativt än manliga. Men i vilken värld lever hon eftersom hon uppenbarligen inte sett hur medierna ständigt påpekade hur Göran Persson såg ut, hur Lars Leijonborg lät, hur teflonaktig Bo Lundgren var och hur- för att ta ett mig närstående exempel - jag klädde mig. I nästan ett decennium beskrevs mina koftor och mitt skägg i löjligt många artiklar. Så man jag var.
Det är förvisso en skillnad i hur manliga och kvinnliga politiker bemöts i medierna, själv fick jag te x aldrig en fråga om hur jag som småbarnspappa kunde klara av att vara språkrör, ständigt på resande fot. Vilket kvinnliga politiker fick. Jag uppfattade det som djupt orättvist att så fort en kvinnlig politiker råkade vara mamma så utgick man från att hon var mänsklig... och frågade henne därför hur hon klarade av att kombinera rollen som politiker med att vara förälder.
Jag har själv tagit upp frågan om ojämlihet i politiken åtskilliga gånger, te x när jag redovisat hur en offentlig mansgris behandlade Marianne Samuelsson. Så jag är allt annat än omedveten om sakernas tillstånd. Det är det som gör mig så besviken när Olofsson skadar saken.
Kvinnor blir sparkade från politiken fortare än män, kvinnor får löpa gatlopp mer än män, enligt Agenda igår. Det må vara politiskt korrekt att hävda detta, men Lars Danielsson är väl exempel på att också män sitter illa till.
Att Borelius och Stegö Chilo fick avgick beror inte på att de var kvinnor, man måtte vara nästan blind om man inte förstår att Stegö fick gå därför att hon var kulturminister som inte betalat tv-avgift - och dessutom var rejält stöddig i sitt uppträdande. Borelius slingrade sig och var gigantiskt oprofessionell - dessa två ageradeförmodligen som de gjorde på grund av att de var journalister och inte ansåg sig behöva ta emot råd från sin omgivning. Att skylla avgångarna på att de var kvinnor skadar saken. Det förtar allvaret i att kvinnor ofta är mer utsatta än män i politiken.
Det sätt som Maria Leissner behandlades i medier, under sin korta tid som folkpartiets ordförande, är bevis nog. Eller hur Bo Holmström, i ett "granskande reportage" för ett antal år sedan målade ut unga kvinnor i riksdagen.
Maud Olofsson teori är att det är provocerande att kvinnor tar plats. Kanske det, men man får väl rimligen också titta på sig själv lite också, innan man skyller på alla andra för taskiga rubriker. I det här fallet gör Olofsson feminismen en otjänst.
Det var odigt skrivit. Håller med dig i sak, tänkte likadant när jag såg Agenda igår.
SvaraRaderaUlrica
Antar att det skall vara Modigt, i ovanstående lilla skrivelse. Tycker inte att det var speciellt modigt, möjligen kan man säga att inlägget inte var så politisk korrekt av en gammal politiker. Det intressantaste var länken till hur Samuelsson hanterades av public-service chef.
SvaraRaderaDet är väl inte så konstigt att kvinnliga politikers kläder och smycken beskrivs i tidningar? Män klär sig ju nästan alltid likadant, kvinnliga politiker är väl som kvinnor i stort och lägger ner mer tid och tankar på kläder, smycken och smink än manliga politiker. Är väl inte så konstigt att journalister skriver om detta. Skulle det rent av vara surt om all den möda en kvinna lägger ner på sitt utseende inte uppmärksammas?
SvaraRaderaMåhända gör Olofsson en misstag när hon försöker skylla sina egna brister (de som inte har med utseendet att göra!) på att hon är kvinna.
SvaraRaderaMen utseendet spelar roll, det är det som man först lägger märke till. Utseendet kan tyvärr ha positiv eller negativ inverkan på hur man uppfattar budskapet personen ifråga vill förmedla.
Och kvinnor i rampljuset har ett underläge där, tror jag. Det finns så mycket som de kan göra fel; klä sig för manligt, klä sig för färgstarkt, ha för kort kjol, visa bysten för mycket, sminka sig för mycket,eller för lite, fel färg på håret, ha iögonfallande smycken... och plötsligt har man missat TOTALT vad hon sade.
(Liten fotnot; läste att någon gjort en undersökning om hur effektiv underklädesreklam egentligen är. Funkar tydligen inte på män. De ser bara den snygga tjejen och har ingen aning om ifall reklamen kom från H&M, Björn Borg eller Calvin Klein...)
Män har det lättare. Se till att kamma håret, att slipsen inte sitter på sned, borsta axlarna på kavajen... kör!
Män kan lättare gömma sig bakom sin "ickekreativa" klädstil.
Möjligt är att en del kvinnor helt missade vad Birger Schlaug hade att säga eftersom de var fullt upptagna med att gissa om hans kofta var stickad med garn från Marks&Kattens eller Almedahls (eller var den maskinstickad)...
Själv är jag väldigt medveten om att jag tenderar att lita mer på folk som ser trevliga ut. Be mig inte definiera ordet trevlig.
Fullkomligt livsfarligt, jag vet.
Utseendet på folk man känner väl kommer i skymundan, man koncentrerar sig på deras personlighet. Så nära kommer man sällan en offentlig person, som man bara känner genom media.
En annan sak som kom bort, en självklar motfråga om journalistiken ska vara trovärdig när en makthavare får sitta och tycka synd om sig själv i tv på bästa sändningstid:
SvaraRadera"Finns det inte skillnader som är till fördel för kvinnor också, eller är det bara negativt att män och kvinnor behandlas olika?"
Man kan titta i riksdagen om man vill, och konstatera att det är vanligare med kvinnor under 35 års ålder på maktpositioner än med män. Undrar varför? Är det alltid kvalifikationerna som styr eller är det lite lättare att komma fram som ung tjej i politiken?
Det var mycket trist att höra Maud igår! Men så får jag kanske inte säga med tanke på att jag är man. Det är Maud Olofsson själv som betonat att hon är Maud och är kvinna som skall uppmärksammas för att hon är kvinna. Mona Sahlin låter ju nästan som ett barn när hon pratar om vad "Mona tycker". Som man bäddar får man ligga och det bidrar till ont i ryggen även om sängens konstrution är bättre anpassad för män!
SvaraRaderaVi lever i männens värld. Jagt vet att Birger väl känner till detta, vilket bland annat hans stora intresse för Elin Wägner visar. Men titta på tidningssidan till vänster här på bloggen! Mannen i mitten, på guldplats. Kvinnorna på silver och bronsplats! Så typiskt!
SvaraRaderaOm man tittar på resten av Agenda, så hittar man intervjun med Margot Wallström, också intessant. Maud får ganska mycket medhåll av mindre pladdriga Margot! Hon kände igen "nästan allt". Hon påpekade också det visst finns manliga politiker som är fåfänga, men det skildras inte.
SvaraRaderaOch fotografer ligger knappast på marken för att ta bilder av manliga politikers ben, skulle jag tro.
Manliga politikers ben? Nej, knappast, de är ju klädda i långbyxor. Men skulle de klä sig i kilt så skulle man säkert fota likadant.
SvaraRaderaHa! Men då är det ju knappast benen de är ute efter...
SvaraRaderaFörlåt, jag börjar spåra ur, men jag kunde inte låta bli..
Troligen skulle följande länk verka positivt på denna diskussion:
SvaraRaderahttp://www.dnv.se/mon/rapport_mansfortryck.pdf
Tack för kommentarer! Jag tror att det är viktigt att man inte tar egna tillkortakommanden, eller egna mindre lyckade sätt att hantera en situation, som intäkt för skylla på att man är man eller kvinna. I det nu aktuella fallet skadas den viktiga debatten om kvinnors lika rättigheter och chanser i samhället.
SvaraRaderaI miljörörelsen hade vi liknande problem, även i mitt gamla parti. Innan vi fick ordning på det hela, och insåg att vi måste vara bättre än de andra på det mesta, så var det ohyggligt lätt att skylla på medierna när vi speglades på ett mindre fördelaktigt sätt. Men sanningen är ju den att vi borde varit skickligare på det vi gjorde de första åren, mer förberedda, mer medvetna om att svaren på frågor måste vara korta. Jag vågar påstå att det gick bäst för dem som inte bara skyllde på omgivningen utan försökt se sig själva med lite utanförperspektiv.
Monica: Självfallet håller Margot med, känner igen nästan allt. men jag kände också igen "nästan allt", även män drabbas av journalister som ägnar sig åt annat än den politik man vill tala om. Men är man, som Olofsson, en sådan som själv sökt sig till medier för att visa upp mer av sig själv än rollen som politiker så får man faktiskt ta det.
Jag har förvånats väldigt mycket över att så många politiker ställer upp i veckotidningar, med familj och barn, lagar mat i teve, leker på fortet eller larvar sig på annat sätt. Då har man ingen som helst anledninge att sedan gnälla när ens person kommenteras! Sjävl tackade jag nej till nästan allt som inte hade med mitt uppdrag som politiker att göra - info-folket i partiet gillade inte det, men för mig var det nödvändigt.
Birger,
SvaraRaderaJag håller med i sak.
Vänder man sig till media så får man ta det. Baksidan av att vilja ha PR för sin sak.
Jag tycker dock att vad det gäller utseendefixering så är kvinnor fortfarande i något slags "underläge". Men det tycker jag kanske för att jag är kvinna.
Män tycker antagligen att de är i underläge på andra sätt.
Maud Olofsson må ha bidragit till att hon oftare kallas Maud än Olofsson, men visst är det vanligt att det struntas i efternamn när Man talar med och om kvinnor.
SvaraRaderaI förra veckan såg jag Kvällsöppet med Ekdahl & Hakelius (om jag minns rätt började det en timme efter Carin 21.30). Vi tv-tittare fick debattdeltagarna presenterade på följande sätt av herr Ekdahl:
Pär Ström
Björn Halleröd
Birgitta
Claes Borgström
Louise
Josefin
Birgitta hette Ohlsson, Louise Hallin och Josefin Brink.
Debatten gick för övrigt under rubriken "Har jakten på jämställdhet gått för långt?", och på den frågan ville nog Lennart och Johan svara ja. Med versaler och en hel hop utropstecken.
En politiker är en politiker är en politker, och den varierade graden av fixering vid representation menat etniskt, könsligt osv i Sverige är förödande.
SvaraRaderaDet skall inte spela någon roll om det är en svart, gul, vit, man, kvinna, eller annat som kan vara fallet då man lägger sin röst. Politiska "issues" skall alltid, alltid, alltid(!), gå först!
Som kvinna i politiken måste man antingen avsäga sig sina (socialt konstruerade) "kvinnliga drag" och bli "manligare", men måste ändå kämpa hårdare än manliga kolleger med samma ´kompetens. Eller så kan du spela på din "kvinnlighet". Då accepterar du strukturen, men kan få positiv uppmärksam genom ditt kön. Detta är en balansgång alla feministiska politiker tampas med och aldrig kan man själv definiera hur man vill vara. Att Maud Olofsson har problem med den balansgången är inte konstigt eller ologiskt, utan självklart. Vad hon än väljer kommer det uppfattas som fel.
SvaraRaderaVarför skulle det uppfattas som fel hur än Maud valde?? Det uppfattas ju inte som fel hur Marie Wetterstrand, Margon Wallström eller de flesta andra kvinnliga politiker är??? Problemet med Maud Olofsson är att hon är det som Birger hävdar: pladdrig, mångordig utan att säga något. Ännu pladdrigare än kd-ledaren som också talar väldigt mycket utan att svara på frågor, och ännu otydligare än Peter Eriksson. Hon bör inte skylla sina egna svagheter på att hon "bemöts som en kvinna". Det är också så att Maud och Mona Sahlin själva talar om sig som just Maud och Mona, de säljer sig som något nära och personligt, vilket inte någon av de andra partiledaren gör. Säljer man sig så får man också ta konsekvenserna av det. Maria Wetterstrand har en starkt integritet, vilket hedrar henna och väcker respekt.
SvaraRaderaHasse Bildoktor
Nä.. jag kan inte riktigt hålla med här. Du har en del poänger och visst är det så att man måste jobba med sina egna tillkortakommanden oavsett hur media väljer att spegla dessa.
SvaraRaderaMen, jag tycker faktiskt att du blundar lite för de skillnader i hur manliga och kvinnliga politiker bemöts i media. Utseendefixeringen är en del där jag håller med Maud Olofsson. Kvinnor blir oftare bedömda och har en svårare balansgång än män här.
Även namnfrågan har jag själv funderat mycket på. Varför kallas huvudkandidaterna till att bli demokraternas presidentkandidat för Hillary och Obama väldigt ofta? Detta trots att Hillary beskrivs som kall och opersonlig...
Niklas! Svaret är hur enkelt som helst, titta på deras egna kampanjsidor. Hillary lanserar sig som Hillary, Obama lanserar sig som Obama.
SvaraRaderaDet är här intressanta frågor som lyfts. Kvinnliga politiker kallas oftare för sitt förnamn. Så ser strukturen ut. Det intressanta blir att utforska varför det är så och svaret är inte så pass enkelt som att Maud, Mona och Hillary lanserar sig i högre grad utifrån sitt förnamn. För då måste en fråga sig varför det är så? Varför är det så att kvinnliga politiker får veta av strateger att de tjänar mer på det? Sedan finns det kvinnor som inte försökt lansera sig utifrån sina förnamn och som ändå blir Margot och Fi-Tiiina.
SvaraRaderaAngående det där med Stegö-Chilo och Maria Borelius tycker jag dock att du gör en stor miss. För det finns en stor skillnad mellan hur män och kvinnor behandlas här, vilket beror på en rad olika orsaker. Inte bara media. Kvinnor med makt ifrågasätts mer av externa krafter (exempelvis media), nästan alla riktigt långa mediedrev har drabbat kvinnliga politiker. Inom maktsammanslutningar är det tämligen väldokumenterat att det ofta finns en stämning av manlig homosocialitet, att män håller varandra om ryggen. Det gör att män som råkar illa ute ofta har ett större stödnätverk än kvinnor, vilket leder till att när det blåser kring kvinnor med makt så är det vanligare att de hamnar ute i kylan.
Till sist så är det så att vi lever i ett samhälle där män lär sig att ta för givet att de är tillräckligt bra och kompetenta, medan kvinnor lär sig att ständigt ifrågasätta detta. Det här spelar också förstås extremt stor roll i varför det är vanligare att kvinnor avgår.
Dessutom är det vanligare att kvinnliga politiker får sina utseenden kommenterade. Jag menar Maria Wetterstrand har fått höra ett otal gånger att hon inte ler tillräckligt mycket. Knappast något som en man skulle få höra.
Jag tycker nog att det är viktigt att se strukturer och egentligen håller jag med det mesta som Maud säger, förutom just det med förnamnen, för när det kommer till just henne så kan jag hålla med om att det är hon som verkligen försökt bli Maud med hela folket.
Håller med om det mesta, men borelius avgick väl mest för att de började gräva för djupt i familjens avancerade skatteplanering (bodde i hus ägda av utländska företag osv.)
SvaraRaderaMen det är ju många som försöker skylla på något annat än det verkliga skälet när de avgår, tex anna-greta lejon som sa att det var pga att hon skrev rekommendationsbrevet för ebbe karlsson, när det i själva verket var för att hon först ljög och sa att hon inte skrivit något sådant brev (här sa hon att hon inte ljög utan utnyttjade någon sorts kryphål i frågan som ställdes till henne)