Maud Olofsson intervjuades i Agenda i går. Ämnet var: hur behandlas kvinnliga politiker i jämförelse med manliga. Ett viktigt ämne om man tar demokratin på allvar. En bra intervju.Men Olofsson gjorde feminismen en grov otjänst genom att skylla sina egna brister på att hon behandlas illa därför att hon är kvinna. Det finns maktstrukturer som missgynnar kvinnor, vilket säkert Olofsson också drabbats av. Men att gömma sig bakom det gör inte saken bättre.
Låt mig först tala om varför jag skriver Olofsson och inte Maud. Det beror på att hon igår beklagade att kvinnliga politiker oftare blir kallade vid förnamn än manliga politiker. Det uppfattade hon som nedsättande. Vilket förvånar mig mycket eftersom hon själv lanserat sig just som Maud. Olofsson hemsida heter till och med Mauds hemsida. Sahlin talar för övrigt om sig själv som Mona på ett oerhört medvetet sätt. Jag trodde att det var alla politikers dröm att folket skulle känna dem vid förnamn...
Så till annat i intervjun igår.
För det första beklagade Olofsson att journalister skriver att hon pratar för mycket, och att denna kritik beror på att hon är kvinna. Det tror jag inte alls. Olofsson är mångordig, ger sällan ett kort tydligt svar. Hon är helt enkelt pladdrig och det är svårt att sålla ut i ordflödet var hon faktiskt sagt. Det värsta är att hon tycks tro att det är kvinnors sätt att tal, jag tyckte att hon menade det igår. Vilket ju är häpnadsväckande fånigt. Det finns mängder med kvinnliga politiker, t ex Margot Wallström eller Maria Wetterstrand, som är oerhört tydlig och alls inte mångordig. Förresten: få politiker har väl som Olof Johansson blivit hånad i medierna för att vara otydlig och pladdrig i sitt tal. Han blev kritiserad så man han var.
För det andra beklagar Olofsson sig över att medier intresserar sig alltför mycket för hur hon ser ut, hur hon låter och hur hon klär sig. Också detta beror, enligt Olofsson, på att hon är kvinna. Jo, så är det förvisso. Kanske beror det på att kvinnliga politiker klär sig mer kreativt än manliga. Men i vilken värld lever hon eftersom hon uppenbarligen inte sett hur medierna ständigt påpekade hur Göran Persson såg ut, hur Lars Leijonborg lät, hur teflonaktig Bo Lundgren var och hur- för att ta ett mig närstående exempel - jag klädde mig. I nästan ett decennium beskrevs mina koftor och mitt skägg i löjligt många artiklar. Så man jag var.
Det är förvisso en skillnad i hur manliga och kvinnliga politiker bemöts i medierna, själv fick jag te x aldrig en fråga om hur jag som småbarnspappa kunde klara av att vara språkrör, ständigt på resande fot. Vilket kvinnliga politiker fick. Jag uppfattade det som djupt orättvist att så fort en kvinnlig politiker råkade vara mamma så utgick man från att hon var mänsklig... och frågade henne därför hur hon klarade av att kombinera rollen som politiker med att vara förälder.
Jag har själv tagit upp frågan om ojämlihet i politiken åtskilliga gånger, te x när jag redovisat hur en offentlig mansgris behandlade Marianne Samuelsson. Så jag är allt annat än omedveten om sakernas tillstånd. Det är det som gör mig så besviken när Olofsson skadar saken.
Kvinnor blir sparkade från politiken fortare än män, kvinnor får löpa gatlopp mer än män, enligt Agenda igår. Det må vara politiskt korrekt att hävda detta, men Lars Danielsson är väl exempel på att också män sitter illa till.
Att Borelius och Stegö Chilo fick avgick beror inte på att de var kvinnor, man måtte vara nästan blind om man inte förstår att Stegö fick gå därför att hon var kulturminister som inte betalat tv-avgift - och dessutom var rejält stöddig i sitt uppträdande. Borelius slingrade sig och var gigantiskt oprofessionell - dessa två ageradeförmodligen som de gjorde på grund av att de var journalister och inte ansåg sig behöva ta emot råd från sin omgivning. Att skylla avgångarna på att de var kvinnor skadar saken. Det förtar allvaret i att kvinnor ofta är mer utsatta än män i politiken.
Det sätt som Maria Leissner behandlades i medier, under sin korta tid som folkpartiets ordförande, är bevis nog. Eller hur Bo Holmström, i ett "granskande reportage" för ett antal år sedan målade ut unga kvinnor i riksdagen.
Maud Olofsson teori är att det är provocerande att kvinnor tar plats. Kanske det, men man får väl rimligen också titta på sig själv lite också, innan man skyller på alla andra för taskiga rubriker. I det här fallet gör Olofsson feminismen en otjänst.
