Varför så tyst?

Ett gäng i Afa - Antifascistisk Aktion - har slagit ner en ledande nationaldemokrat. Rubricerat som mordförsök. Och de flesta av oss som är stora i truten på bloggar, ledarsidor och tevesoffor tittar bort. Förmodligen därför att någon liten primitiv jävel sitter på axeln och viskar: rätt åt den där rasisten.

Och kanske för att vi försöker hitta på något sorts försvar med påhittad intellektuell anstrykning som går ut på att Afa i alla fall slår och hotar enligt någon sorts egen logik till skillnad från de högerextrema som slår ner vem som helst, vars hudfärg, sexuella läggning eller fackliga tillhörighet inte passar dem.

När Studio Ett i går tog upp frågan kände jag ett stinkande dåligt samvete över både egen och andras tystnad.

Det är naturligtvis lågt, sjukt och korkat att använda våld även mot nationaldemokrater, sverigedemokrater och andra vars idéer man ogillar eller rent av känner är vedervärdiga. Det är lågt och intellektuellt undermåligt att slå istället för att argumentera, det är räddhågset att störa torgmöten även om de som talar tycks vara idioter. Och det är ynkligt att hålla inne med kritik av dem som slår, bara för att de slår på någon man ogillar.

Något av det trista med utövare i Afa är att de avslöjar att de inte själv tror på sin egen förmåga att med argument vinna en debatt. Jag är övertygad om att det finns aktiva där som missbedömer sin egen förmåga. De kan bättre än att vara militanta och reducera sig själva till flåbusar.

AFA Stockholm skriver på sin hemsida: "De (Nationaldemokraterna) vill bygga upp ett samhälle där fria arbetarorganisationer krossas och där fackföreningar står under statlig kontroll för att tjäna den härskande klassen. Det är därför som AFA Stockholm attackerar organisationer och partier likt dessa."

Att misshandla någon för att han eller hon tillhör en sekt som vill införa samma principer för arbetarorganisationer som funnits i de flesta socialistiska länder (Sovjetunionen och de gamla öststaterna) är inte speciellt smart, förutom att det är korkat och fascistisk.

Dessutom missbedömer AFA den effekt de har: det kan vara sant att de skrämmer någon från att vara aktiv sverigedemokrat eller så, men deras aktioner medför också att sympatier vänds bort från antifascismen. Jag är övertygad om att Sverigedemokraternas bästa PR är just Afa. Och att SD:s strateger myser varje gång SD angrips med våld. Fattar man inte det? Ibland har jag undrat om det inte är en del högerextremister som tagit sig in i AFA och förmått dem att göra sådan PR för partier som SD och ND.

Under åren som politiker hände det kontinuerligt att jag fick brev och mejl från människor som spydde ut sin rasistiska galla på det mest vedervärdiga sätt. Jag valde att svara varje gång, har säkert suttit många hundra nattliga timmar för att svara på ett sätt som visar att jag tagit deras mejl på allvar - så hövligt jag kunnat för att försöka få dem att skriva tillbaka. Har någon tagit sin tid och skrivit - även om det är illa formulerade oförskämdheter - så måste ju den personen anse att mottagren är värd att meddela sin uppfattning till. Det är inte dåligt.

Jag har förstått att de flesta politiker vägrar svara på brev/mejl där de tilltalas med ord som "idiot", "bögvän", "jävla blattekramare" eller avslutas med "du ska dö din jävel". Jag har aldrig förstått det där. Det är rimligt att man svarar - och resultatet är oftast fantastiskt. För det första en ursäkt, för det andra ett förvånat "ingen har svarat förr" och för det tredje har det framgått att de nog tycker det ligger en del i svaret. Flera av avsändarna av de hatbrev jag fick bad jag ingå i den "panel" jag byggde - en panel med drygt hundra människor som fick i uppgift att höra av sig så fort jag lät som en politiker, försökte bluddra bort ett svar eller bar mig åt på något annat sätt som de inte gillade. Jag lärde mig mer av det än av varenda mediaexpert och välbetald besserwisser. Några av dem blev mina vänner. Några av dem har till och med blivit politiker med schyssta åsikter.

Det är med sina fiender man skall tala mest. Det är så man kan lära sig förstå världen lite bättre. Sina vänner, och sina meningsfränder, kan man ta i andra hand.

För övrigt: För politiska ledare finns ingenting så förödande som att omge sig med bara likasinnade. Gör man det är man antingen rädd eller också helt inriktad på att använda partiet som avstamp för att bygga sin egen lekstuga och karriär. Är man rädd ska man inte vara politiker. Vill man använda sitt uppdrag för egna syften ska man inte heller vara politiker.