Besök på Wall Street - och i en skolaula i en liten stad i Sverige

Mitt besök på börsen på Wall Street i New York var en absurd upplevelse. Datasladdar som hängde löst, papper och engångstallrikar på golvet, konstgjorda masker på människor, ögon som avslöjade kokain. Skitigt, simpelt och på gränsen till något sjukt.

Jag tänkte på det när jag fick den där frågan i en skolaula under en valrörelse. Det var en liten tjej som frågade, frågan kommer jag att minnas så länge jag lever:

Finns det verkligen någon framtid?

Frågan kom så direkt och ärligt och sorgset att den brände fast ordentligt i mitt inre. Den unga flickan hade, under den formella frågestunden, ställt frågor om miljöförstöringen och de ekonomiska systemet. Jag hade försökt förklara så gott jag kunde. Jag lät som man ska låta, retoriskt övertygande och hoppingivande.

Nu stod hon framför mig. Hon var så naken. Hon var så allvarlig. Hon hade sorg inför framtiden. Det syntes i hennes ögon och hördes i hennes ord. Hon ville veta om hon någonsin skulle kunna ge någon trygghet till sina barn. Hon ville veta vad pengar egentligen är, vilken trygghet som finns i pengar. Vi pratade om de stora ekonomiska systemens trovärdighet innan jag drogs iväg till nästa föreställning i det som är så förvillande likt ett kringresande teatersällskap.

Vi har brevväxlat en del, den lilla tjejen i den stora aulan och jag. Jag har legat sömnlös och funderat, hennes sorg har följt mig. Genom hennes ögon och öron upplevde jag min egen självgående retorik som något jag tyckte hjärtligt illa om. Jag hade förmåga att gömma mig bakom orden, medan hon levde i dem.

Finns det någon ekonomisk trygghet? De stora internationella och nationella ekonomiska systemen bygger på anonymitet och avstånd. Där finns inga relationer, ingen ögonkontakt, ingen moral - de är självgående system som kan skena och gå under. Systemen hotas av finansiella sifferkrascher där penningvärden försvinner och verkligheten inte längre har ett penningekonomiskt värde. Banker och ekonomiska rådgivare är med och skapar en skräckhistoria, som Nick Leeson skriver i dagens SvD.

Vem kan lita på system som bygger på fiktiva värden? Vem kan lita på system som inte känner lokalt, regionalt eller ens nationell tillhörighet? Det var det hon skrev om, den lilla tjejen.

Pengar, konton, siffror. Vi måste börja räkna i andra sorter också. Det är ju egentligen så självklart. Är brödet slut och affären stängd spelar det ingen roll hur mycket pengar jag har och hur mycket siffror jag samlat. Vi har börjat förväxla pengar och siffror med verkliga resurser. Vi förlitar oss på den döda ekonomin och förnekar den levande. Den levande ekonomin bygger på solens strålar som de gröna växterna kan omvandla så att djur och människor kan leva. Den döda är de siffror som baseras ut i A-ekonomi.

Trygghet. Pengar ger ingen trygghet, pengar är symboler, värdet av dessa symboler bygger på förväntningar snarare än på verklighet. Det finns bara en enda trygghet, en enda säkerhet: det är självtillit och sociala nätverk i det ekologiskt hållbara samhället. Det har föga att göra med konton, siffror och investeringar i papper att göra. Att vara oberoende av maktcentra, att stå med båda fötterna i verkligheten istället för i symbolvärlden är det enda som kan ge trygghet.

Det blinda försvaret av ett ekonomiskt system som överlever på ständigt ökande konsumtion, finansierat genom lån, kan bara gå under. Det var ungefär så jag sa, den där gången på 90-talet i den stora aulan i den lilla staden. Försvaret kan föda den auktoritära kapitalismen: en stark centralistisk stat som skyddar kapitalet mot demokrati, löntagare och kriser, skriver Olle Svenning i dagens Aftonbladet. Tja, ungefär så. Botemedlet står inte att finna i de utvecklingsvägar som idag manifesteras, för vårt lilla lands räkning, i det röda eller blå laget. De är bara poler på samma utvecklingsväg. Vi måste bryta, skapa robust ekonomi baserad på verkliga värden, inte fiktiva drömmar om en evig tillväxt.

Aulan var tyst. Hon stod med rädsla och hopplöshet i ögonen och undrade om hon orkade leva. Vi brevväxlade några gånger. Jag skrev om hopp och möjligheter, om uppvaknande. Hon om tvivel och fångenskap. Hon lärde mig mycket. Nu är hon död. Hon tog sitt liv för att hon inte orkade med.

Hon var känslig, sa de som kände henne. Men det var inte så. Hon såg verkligheten och hon blev förtvivlad. Förtvivlad över allt från hur vi behandlar höns till de globala orättvisorna. Så långt in i hjärtat sorgsen över hur vi behandlar vår jord och våra barn.

Världen är sjuk, sa hon. Världen svarade med att påstå att hon var sjuk och känslig.

Jag saknar henne, den lilla tjejen med de sorgsna ögonen i den stora aulan. Jag har besökt hennes grav några gånger. Och jag minns henne starkare varje gång de förnumstiga ekonomiexperterna pratar sitt prat. Jag tänker på henne när jag hör Fredrik Reinfeldts uppmaning till oss, hans råd för att vi skall ta oss ur krisen: Fortsätt konsumera!

Vi förlitar oss på den döda ekonomin, och förnekar den levande, sa hon. Bättre kan det inte sägas.

(Första gången jag berättade om den lilla tjejen var på DN-debatt i mitten på 90-talet, sedan skrev jag om henne i min bok Svarta oliver och gröna drömmar).