Levande landskap

När jag sveptes med av gröna vågen i början av 70-talet läste jag såväl syndikalistiska Arbetaren som den mer lantromantiska delen av Land. Från nybyggt höghus i Sollentuna Centrum till liten stuga med stor tomt utanför Vingåker är det en bit såväl geografiskt som mentalt. Det blev en lyckad förändring av mitt liv. Det blev självförsörjning av potatis, grönsaker och frukt. Det blev höns, bin och får. Inte pjåkigt för en som vuxit upp i Stockholms innerstad. Det har gått snart ett halvt sekel. Och landsbygden har jag blivit trogen, trots mycket jobb i Stockholm. Att bo på landet och göra besök i storstan passar mig perfekt. 

Ungefär samtidigt som jag flyttade till landet började Mats Ahlberg jobba som lantarbetare på Järinge gård i Roslagen. På Balders förlag har han gett ut Levande landskap - en resa till framtidens jordbruk. En bok om att jorden med sina ängar, skogsbryn, gläntor och åkrar är så mycket mer än jord, ängar, skogsbryn, gläntor och åkrar. Det är språk, det är musik, det är rytm, det är livet som flödar. Allt det där har angripits av de som ansett industrijordbruk och djurfabriker vara det bästa som homo sapiens kan komma på för att försörja sin art med föda.

Mats Ahlberg skriver: "Vad var det som hände? Vad var det som gjorde att levande landskap kunde förenklas till den grad... Att grisar och kycklingar lever inomhus och så kort tid som möjligt, utfordras och transporteras som vore de utan liv... Landskapets musik har tystnat, minnena försvunnit och markens språk blivit allt mer entonigt och enahanda".

Nu handlar inte boken om eländet, utan om hur det skulle kunna bli. Om bönder som inte härskar över jorden utan som samarbetar med den. De bönderna finns. De odlar inte bara ekologiskt utan med känsla. Boken berättar om några av dessa. En del okända, andra lite mer kända för oss som följer, och kanske deltar, i den miljödebatt som direkt rör jorden. Där berättar Elin om vikten av att inget bolag äger kornas gener, Karel om vikten av att fler kommer ut till landsbygden. Där berättar Kristina - som är jordbrukare och forskare som doktorerat på småskaligt jordbruk - att det är det småskaliga och mångsidiga jordbruket som faktiskt är det mest effektiva för att få fram mat per ytenhet. Fram träder den ena efter den andra och berättar om livet, mödorna, idealen och kärleken - som tillåter att man också blir arg ibland - till det de håller på med. Arlagården från Uppdrag Granskning känns långt borta. 

På Solmarka gård, ett par mil söder om Kalmar, heter bonden Botulf, han har gått på Kristofferskolan i Bromma och skickade ut som praktikant till gården för 35 år sedan. Han återkom. Nu är det hans tur att ta emot waldorfelever. På Sunnansjö gård, några mil utanför Uppsala, håller Gunnar Rundgren till. Han var en av initiativtagarna till Krav. Han funderar över ägandeformer. Ja, så där håller det på. Bönder som samtalar om vardagens bekymmer och glädjeämnen, idéer och hopp och saknad och livsglädje. Den sorten som kan skapa nytt liv i landsbygden. 

Mats Ahlberg arbetade många år på Saltå Kvarn i Järna. Han hann med att få besök av tre jordbruksministrar som alla sa att jordbruket behöver ändra riktning, minska kemikalieanvändningen, rikta in sig på samverkan mellan djurhållning och växtodling, värna om miljön och matens kvalitet. Men att det skulle ta tid "eftersom det är som att försöka vända ett jättelikt fartyg på Atlanten". Alla tre ministrarna använde sig av den liknelsen. Resultatet är inte mycket att skryta om. Sexhundra ton glyfosat (Roundup) sprutas årligen ut på de svenska åkrarna. Och globaliseringen tillåter att de stora bolagen ges allt större makt över maten. Medan monokulturer breder ut sig, dödar landskapets rytm och mångfaldens hållbarhet. Så vad ska man säga annat än sådant som berättas i boken bör bli en växande del av framtidens jordbruk?

Trist en lördag...

Lite trist att en fin lördagsmorgon med vår i luften skriva om politik, men så får det bli... Det är ju trots allt en sorts komedi som bottnar i tragik...

Äntligen har nämligen Sverige förlorat sin ihärdiga kamp för att i EU stoppa förslaget om att tvinga de största bolagen att redovisa hur mycket de betalar i skatt i de olika länderna. Det innebär att företagen nu får svårare att fiffla. 

Max Andersson,, tidigare EU-parlamentariker och avhoppade miljöpartist, meddelar lakoniskt men helt rätt: "Och inom en nära framtid kommer de svenska socialdemokraterna låtsas att de alltid har varit för detta....". 

Sverige, Ungern, Tjeckien, Luxemburg, Irland och Malta motsatte sig beslutet, men det räckte inte denna gång. Frågan behandlades nämligen som en fråga som berör bokföring och redovisning - inte skatter i sig vilket hade medfört att Sverige ensamt kunnat blockera.

Här kan du läsa lite mer.

Tankegångar som kan mota kortsiktighet och stuprörstänkande

Först ett konstaterande: Lars Ingelstam ger sig inte. Det bör vi vara tacksamma för. Åttio års allmän livserfarenhet ger sitt - att han dessutom varit chef för Sekretariatet för framtidsstudier och professor vid Tema Teknik och social förändring på Linköpings universitet gör inte saken sämre. På pluskontot finns också att han meddelat mig att han gillar filmen Det är bara förnamnet. Han har varit en inspirationskälla för mig i många årtionden. Han borde gilla min senaste bok, men har inte recenserat den så det vet jag förstås inget om -  men delskyldig till den är han...

I den nya boken Systemet, överflödet och det gemensamma sammanfattar han pedagogiskt och elegant vad han kommit fram till. T ex att om vi ensidigt strävar efter ekonomisk tillväxt så "tvingar vi människor att rikta sina ansträngningar mot sådant de inte behöver, medan de samtidigt förklaras för dem att vad de behöver kan de inte få". 

Och naturligtvis njuter jag i fulla drag av en av de punkter han själv plockar fram i baksidestexten: "Om ekonomers tänkande får alltför starkt genomslag hotas gemenskapen". I min första bok (Miljön, makten och friheten, 1989) beskrev jag det jag kallade "realekonomi" - under läsandet av Lars Ingelstams bok funderar jag på om jag inte fastande vid begreppet när jag läst någon av hans tidigare böcker. 

Hur som helst ägnar sig författaren nu åt att att stringent och intellektuellt hederligt belysa att det finns större utrymme för den gemensamma sektorn och välfärdsåtaganden än vad som allmänt ges sken av i dagens politiska debatt. En debatt som dessutom på ett aningen generande sätt negligerar - och därmed också tappar förståelse för hur system fungerar - att vi idag lever gott på kunskaper som "vuxit fram genom århundranden, lämnats vidare från generation till generation, systematiserats i läroböcker och manualer". 

Jag fastnar lite extra - vi söker ju gärna bekräftelse för egna käpphästar... - för Ingelstams konstaterande: "En fungerande demokrati förutsätter intresserade och välinformerade medborgare. Men systemsamhällets komplikationer gör det allt svårare att vara välinformerad". 

Nära till hands för författaren är förstås samhällsfrågor som rör teknisk utveckling. Demokrati fungerar inte när system och strukturer blir obegripliga, själv pläderar jag i min bok för byggande av "förståelsesamhället", vilket har sin udd mot såväl globaliseringens avarter som de skatte- avdrags- och bidragssystem som byggts upp för att därefter lappas och lagas till förbannelse. 

Omslaget till Lars Ingelstams bok må vara akademiskt torrt så det dammar om det, men boken är inte torr. Hur ska man sammanfatta den? Kanske så här: "En bildningsresa för ekonomer och andra som vill begripa att något är lurt med dagens ekonomiska debatt...". 

Eller varför inte som han själv skriver i efterordet: "Vi behöver tankegångar som kan mota kortsiktigheten, orealistiska marknadsmodeller och stuprörstänkande...". Så är det.

Det här var kul att hålla på med...

Det hände sig på den tiden då jag föreläste om Elvis Presley och Jussi Björling på en gång. Temat var röster. En gång inträffade detta på Jussi Björling-museet i Borlänge. Dit kom äldre Jussifans och inte fullt så gamla raggare. De möttes. Intressant!

Nu skall museet läggas ner, ty Borlänge fattade inte riktigt vad det var man hade. 

Helt riktigt, som det står i underrubriken, att jag skrivit en bok om rockmusiken och Elvis -och höll på med en om Jussi Björlings liv. Dessvärre består Björling-manuset än så länge bara av fem kapitel. Kanske blir det inte mer än så. Fast vem vet. Först bör boken om Elin Wägner färdigställas. Det tar sin tid, det finns så mycket att göra...

Smarta med dumma som spån

Trött. Just trött. På allt surrande om regeringen och tegnellen och vems fel allt är.

Trött på Ebba Busch och Åkesson och de andra som pekar finger.

Trött på oss som sitter vid köksborden och skickar ut förnumstiga åsikter via Twitter, Instagram, Facebook och allt vad det heter.

Är mer trött på pladder än på pandemin i sig. Och då ska ni veta att jag är mycket trött på pandemin. Sorgsen över de som dött, ledsen över frånvaro av barn och barnbarn, irriterad över att tvingas föreläsa digitalt utan ögonkontakt.

Låt mig nu vara oförskämd nog att säga att det inte i första hand är Tegnell eller regeringen eller någon potentat som har den största skulden över att det blivit som det blivit med smitta, dödstal och elände. Den största skulden har vi, medborgarna, vi som bor och verkar i landet. Vi som säger: “jag ska bara” och som hittar på ursäkter för att just vi skall dra till fjälls eller att just vi skall dra in hela familjen i gallerian på rean. Eller att just vi “bara ska” dra till London, Teneriffa eller Portugal.

Problemet är att vi hör vad vi vill höra av de budskap som mer eller (ofta) mindre skickliga kommunikatörer från myndigheter får ur sig. Kan vi tolka en bisats för att hitta ursäkt för att göra det där som vi egentligen inte behöver göra så tolkar vi den så. Kort sagt: vi är människor av arten Homo sapiens. Dumdristighet och förmåga att tolka saker till vår personliga kortsiktiga fördel är en del av det som gjort att vi som art kommit ända hit i evolutionen. På gott och ont.

Så när vi nu glada i hågen drar iväg på sportlovsvecka eller av ren lust tagit en inte alls livsviktig tur till London, Teneriffa eller Portugal så har vi antingen direkt bidragit till att öka smittan och dödstalen eller indirekt gjort samma sak genom att vara dåliga föredömen som legitimerar andra att bära sig likadant åt. Kort sagt: vi är.... 

Fortsättning finns öppen att läsa i Sydöstan här. Men risken att du blir förbannad finns...

Beroendet är ojämlikt...

När skogen brinner dyker ledande politiker upp. Det brukar bli så. Och så blev det också när skogarna brann den heta sommaren 2018. Politiker av allehanda färger betraktade den skog som brunnit, la pannorna i djupa veck och talade vackert. 

De borde lägga pannan i djupa veck oftare. För Sverige sköter inte sin skog på ett rimligt sätt. Möjligen kan sägas att Sverige sköter sina timmeråkrar på ett sätt som timmeråkrar kan skötas om de inte tillåts att vara skog.

 

Skog är inte bara träd. Skog är också andra växter. Och djur. Också sådana som inte ger direkt avkastning på det sätt som krävs när kortsiktighetens förbannelse vilar över oss. Också sådana som den urbana människan kanske tycker är äckliga. 

 

Skog är myller och mångfald. Levande träd, döda träd. Mossor, lavar och kommunikationssystem som kan få människor att känna sin litenhet. Skog är till för fler än människor. Skog är till för annat än att politiker skall lägga pannan i bekymrade veck när tevekamerorna är på.

 

Skogen är inte beroende av människor. Men människor är beroende av skogen. Människor behöver skogen för att kunna finnas. Vilket även gäller den urbana människan, hur långt från en skog hen än är. Beroendet är ojämlikt.

 

Vårt beroende borde leda till ödmjukhet. Istället missbrukas innehållet i det som kallas skogsvårdslag. Där sägs att miljömål och produktionsmål skall jämställas. Tanken var god när beslutet om lagen togs, tanken var nämligen att miljömålen skulle betonas mer än tidigare. Tanken var också naiv. För skog är inte bara skog, skog kan omvandlas till pengar, till siffror på konton. I en tid när siffror på konton väger blytungt mer än norddaggskåpa, blomskägglav och tretåig hackspett ligger skogen illa till. 

 

De där tre har sällskap, om vi ser bara till Sverige, av 1900 andra rödlistade arter som är helt beroende av skogen.

 

I grunden kanske människans största planetära misstag beror på att allt fler kommit att likställa finansiellt kapital med naturkapital. Siffror på konton, i ett system påhittat av fantasifulla människor, likställdes plötsligt med verkligheten. Det är som att likställa låtsaspengar i Monopol med riktiga pengar. Fast mycket värre.

 

Det där med att ge arvingar en skog att fortsätta att förvalta är inte lika självklart när arvingen minst lika gärna tar emot siffror på sitt konto. Det där med att gå ut i skogen och sköta den har ersatts med bolagisering där en entreprenör på några dygn skyfflar bort skog som vuxit i århundraden utan att ens kosta på sig mödan att lägga upp stockarna på ett värdigt sätt i väntan på bortforsling. Tid är pengar. Tid är siffror på konton.

 

Politiker visar mer omsorg om siffrorna än om skogen. Det är därför till och med Sveaskog, det statliga bolaget, skall ge avkastning. Statens eget bolag gör vad det kan för att kringgå en skogsvårdslag som är naivt formulerad. Biologisk mångfald mals ner till siffror på konton som vidarebefordras till ägaren. Allt medan propagandan från skogsindustrin gör allt den kan för att vi alla skall förmås tro att timmeråkrar är skog. Det krävs för att vi skall bli blinda på ena ögat.

 

Allt fler vill ha träd. Att göra drivmedel av, att göra plast av, att göra hus av, att göra papper av, att göra bränsle av, att göra läppstift av. Att tjäna siffror på. Ingen jävel tycks vilja räkna. Att skogen inte räcker till – om vi ska bevara riktig natur och biologisk mångfald – för det glupska tillväxtsamhällets begär spelar ingen roll. Biologisk mångfald, kärnan i livets väv, väger mycket lite i en kvartalsrapport. 

 

Enligt globala överenskommelser skall 17 procent av representativa naturtyper skyddas. Idag är bara drygt 6 procent av produktiv skogsmark långsiktigt säkrad.

 

Sverige, Sverige, vad fan håller du på med… suckar jag när jag går genom det som förut varit skog. Där fanns två ekar, några granar, många tallar – en del yngre, en del flera hundra år gamla, några döda och hem för sådant som bara kan leva i döda träd. Mossor, lavar, bär, solglimtar, skuggor. Hackspett som dundrade. Uggla som hoade. Och ibland barn som lekte, vuxna som plockade svamp och bär. Så såg det ut ena dagen. Nästa dag var allt borta. Det hade inte brunnit. Men skogen hade skövlats, reducerats till siffror på konton.

 

Vad tänker skogen? Om nu skogar skulle kunna tänka. Förmodligen så här: Bevare mig från människor och deras absurda tankesystem som tillåter dem att tro att naturkapital och finanskapital är av samma dignitet. Kanske skulle den också fundera över människans förmåga att leva i livslögner för att stå ut med sin egen destruktivitet – som när vi homo sapiens i den politiska och ekonomiska debatten låtsas som att nyplanterad skog suger i sig lika mycket koldioxid som vuxen skog. Det gör den inte. Likt förbannat låter det så i Agendas partiledardebatter. 

 

Du har kanske hört det förr, det där uttjatade citatet som påstås härröra från Creeindianerna: ”Inte förrän det sista trädet har huggits ner, inte förrän den sista floden har blivit förgiftad, inte förrän den sista fisken har fångats. Inte förrän då kommer den vite mannen att märka att man inte kan äta pengar.” 

 

Ett lika uttjatat citat kommer från nationalekonomen Kenneth Boulding, lika bra att ta det också: ”För att tro på obegränsad tillväxt på en begränsad planet måste man vara antingen idiot eller nationalekonom”. Är det verkligen så? Om det skall jag berätta i nästa kapitel..."

 

Utdrag ur boken Vad ska vi ha samhället till? Vill du diskutera innehållet och har möjlighet att gå in på Facebook så går det bra här: https://www.facebook.com/permalink.php?story_fbid=1163723540750235&id=100013377995225   (Jag tvingades för många år sedan stänga av kommentarsfältet på bloggen eftersom det urartade och jag inte hade vare sig tid eller ork att ideligen rensa bort rasism, hot och anonyma oförskämdheter riktade till inte minst andra som kommenterade. Debattnivån på FB blev mycket bättre.)

Tillstånd

Det finns stor litteratur. Det finns bra kriminalromaner, jätteintressanta
faktaböcker. Och så finns det pärlor. Som skimrar. Inte för att de är stor litteratur, spännande eller roliga utan för att de är just pärlor. Tillstånd av Axel Lindén är en sådan pärla. Det händer inte så mycket, men händer ändå massor. Det är en ganska liten bok, varje sida är inte ens helt fylld med bokstäver men är ändå fullmatad. 

Vad handlar då detta om? Alltings djävulskap, kanske är ett bra svar. Hopplöshet och nödvändighet, är också ett hyggligt svar. Insikter om livet, kanske duger. Låter det dystert. Det är det inte. Vemodigt är det. Men mest är det vackert.

Om det är en roman, eller en dokumentär berättelse vet jag inte. Kanske en blandning.

Huvudpersonen Axel är skogsägare, bosatt på landet efter att ha levt i stan. Han vill sköta skogen som en skog skall skötas. En som ser natur, inte bara produktionsytor. Men hur blir en liten skogsägare något annat än en kugge i skogsindustrins stora maskineri? 

När Axel tog över från sina föräldrar var skogen i perfekt ekonomiskt skick. Men i eländigt ekologiskt skick. Som det är i system där naturvärden lika gärna kan ersättas med finansiella värden i form av siffror.

Axel har en plan, eller nåt, för att bevara mångfalden i skogen och omvandla hyggen till riktig skog. Med hjälp av planering, förvirring, motorsåg, traktor och en liten häst som gör så gott den kan. 

Var och en som hanterat en motorsåg känner igen de funderingar som krävs för att få träden att falla rätt i en skog som inte skall fällas rationellt. Det är en konst, som kräver filosofiskt tänkande lika väl som insikter i fallhöjd och tyngdpunkter.

En ny inspektör kommer, den gamle förstod att Axel inte var någon bra affär. Den nye beter sig som om de skulle bli kompisar. Axel konstaterar att det är något slugt med ordet inspektör. Den här är både rådgivare och uppköpare. När de skiljs på gårdsplanen meddelar inspektören att 100 skogsägare av 100 vill få ut så mycket pengar som möjligt för sin skog. Gärna som bulkvara. 

Kärnved och biologisk mångfald är inte rationellt. Vi lever ju under kortsiktighetens förbannelse. Om det har jag skrivit till förbannelse. Och i denna pärla berättas vackert, sorgligt, bittert och nödvändigt om just det. 

Spelar ansträngningar någon roll, när allt ändå verkar gå åt helvete... men vad ska man annars göra, om inte anstränga sig. Med skogen, med familjen, med killen från Afghanistan som fått boende i det stora huset och som väntar och väntar och väntar på vad som skall hända med hans liv.

Domarna dömer efter sina mallar, utifrån sina föreställningar och utifrån vad som för tillfället anses som... jag vet inte vad. Under väntan går killen från Afghanistan, som blir som en i familjen, i skolan och följer med i skogen, kanske förstår han mer än inspektören, vad vet jag. 

Tänker på Slas (Stig Claeson) när jag läser, berättelse liksom släntrar fram som om den inte kunde göra annat. Jag gillar Slas böcker, så det är en av de finaste komplimanger jag kan ge.

Skogsindustrin har sin standard, som gäller allt från lastbilar till sågverk, skördare och skotare. Den längsta plankan som kan köpas längst den högteknologiska och storskaliga leverantörskedjan är 5.40 meter. Axel markerar kapsnitt på 7,5 meter. Han har egen planksåg. 

Han konstaterar att det inte fyller någon vettig funktion att såga så långa brädor, men han gör det ändå. Det gör han förbannat rätt i.

Läser att en opinionsmätning visar att flest (20%) tycker att moderaterna har bäst miljöpolitik. Det är som att säga att kejsaren som är naken är bäst klädd.

Häxbrygder till vår frälsning...

Att ta sig utanför grindarna till tomten innebär vyer och samtal IRL som jag nästan vant mig av med. Har inte åkt tåg på ett helt år, föreläst digitalt hemifrån och i mataffären stannar vi inte längre och pratar en stund. På handfatet hemma ligger numera en gammeldags härlig fast tvål istället för flytande - det kommer inga gäster och då gäller det att passa på...

Men. Minsann. Häromdagen vid ett besök i samhället blev det ett samtal om vaccin. Jag fick frågan om jag skulle kunna tänka mig att ta vaccinet från Ryssland. Sputnik V.  

Det skulle jag inte våga, sa hen.

Käkar du medicin och tar annan vaccin, frågade jag. Javisst, sa hen. Vet du var de kommer ifrån och hur de tillverkas? Nej, sa hen. Skönt för dig, sa jag. Varför det, sa hen. De tillverkas på ett sätt som du inte vill veta, sa jag.

Och det är väl så det är. En dominerande del av världens aktiva substanser till läkemedel produceras i Indien. Staden Hyderabad har blivit centrum för den globala produktionen. De absurt stora utsläppen från fabrikerna har lett till höga halter antibiotika och andra läkemedel i grundvattnet. 

Nästan all antibiotika som används vid urinvägsinfektioner, bukinfektioner och lunginflammationer är tillverkad i en enda fabrik i diktaturens  Kina.

Käkar du antibiotika som piller överhuvudtaget så är substanserna med stor säkerhet tillverkade i Kina medan pillren sätts ihop i Indien. Spelar inte så stor roll vilket läkemedelsbolag det står på askarna.

Tillverkning och sammansmältning sker inte sällan från fabriker som läcker antibiotika till vattendragen. Länder som Kina och Indien är inte något vidare på miljölagstiftning. Därför kan vi köpa billigt. Och ju mindre vi vet, desto bättre samvete kan ha... 

Globaliseringen medför inte bara centralisering och enfald utan ofta också att lägsta pris vinner utan hänsyn till vare sig miljöpåverkan eller sociala villkor för de som arbetar med framställningen.

Vaccin då? Var tillverkas det? Världens störta vaccinfabrik finns i Indien, närmare bestämt i staden Pune. Där tillverkas till exempel covid-vaccin till Astra Zeneca.

Jag har stoppat i mig läkemedel med substanser som tillverkats i länder med dålig lagstiftning. Fått sprutor med jox tillverkat på alla möjliga ställen under förhållanden jag inte har en susning om. Sputnik V lär inte vara värre eller osäkrare än något annat. Lancet har gett grönt ljus. EU lär komma att göra det. Möjligen blir Sverige ett av de länder som ändå säger nej av politiska skäl, medan länder som Tyskland och Frankrike säger ja. Sverige är lite eljest också i EU-sammanhang. 

Svar på frågan då? Skulle jag ta Sputnik V om det var det vaccinet som erbjöds? Svar: ja. Med visst motstånd. Som jag brukar känna för både vaccin och de substanser som läkemedelsindustrin så gärna vill pytsa i mig. Det gäller för övrigt också den skumma hälso- och tillskottsbranschen som lyckas få människor att tro att bra mat inte räcker. Säger jag och knaprar i mig en macka med strandnyponpulver, bra för leder påstås det. Och så inväntar jag med stoiskt lugn covid-vaccin.

Välkommen till Sagoliden i Byle...

Digitala föreläsningar har sina sidor, inga ögon som möter, inget kroppsspråk som signalerar gillande eller ogillande... Den här gången för SNF om ekonomi, miljö och samhälle. Välkommen till Sagoliden i Byle som ligger i nordvästra Östergötland.  

 

De extrema

 

Jag läste på ledarsidan i DN att ”extrema åsikter måste bekämpas”. Jag håller med! Extrema åsikter måste sannerligen bekämpas. Om det skriver jag i veckans krönika som finns här.

Den extrema idén att sälja ut elnät till globala bolag måste bekämpas! Ett av Sveriges största ägs av en global jätte.

Den extrema idén att som enda land i världen tillåta vinstuttag ur skattefinansierad skola måste bekämpas!

Den extrema och bisarra idén att kalla gran- och tallplanteringar för skog måste bekämpas! Skog är djur, växter, träd, liv och sammanhang.

Den extrema idén att inte skriva på FN-konventionen mot kärnvapen måste bekämpas! En majoritet av befolkningen, i alla politiska läger, vill skriva på. Men de extrema vägrar! 

Den extrema idén att... Läs hela krönikan här - bli förfärad, förbannad eller förbli likgiltig...

Skärp er!

Det existerar en sorts gemensam sanning att vi alla – åtminstone vi som inte är enögda nationalister – skall se globalisering som något självklart, naturligt. Hur långt den än går. Det är liksom underförstått. I allt från nyhetssändningar och nyhetsartiklar till ledarartiklar och andra politiska kommentarer. Därmed blir debatten enögd. Ett tankemönster uppstår. Ett tankemönster som äter sig in och växer till en normalitet. Trots att det är schizofrent.

Vi får ständigt höra att ”Sverige är ett litet land, med öppen ekonomi”, att ”vi är ett mycket exportberoende land” och att ”vi konkurrerar i ett allt hårdare klimat”. Det vill säga vi är ganska utsatta. Kritisk analys om varför vi gjort oss så extremt beroende av krafter vi inte själva kan hantera är bannlyst.

Vi lever onekligen i en norm där globalisering upplevs som det enda naturliga. De som drivit fram att ”vårt lilla land” gjort sig så beroende av sådant vi inte själva har minsta inflytande över, eller ens kan parera, anses utan ansvar för detta.

Trots att just detta – utsattheten – brukar vara motiv för allt möjligt som inskränker handlingsfriheten. Våra lite hårdare djurskyddslagar ifrågasätts allt mer, åtgärder mot stressig eller rent av livsfarlig arbetsmiljö kritiseras för att de ökar kostnaderna och försämrar konkurrensläget, varningar för skatter som skall finansiera det socialt och ekologiskt hållbara står som spön i backen.

För att konkurrera om investeringar och arbetstillfällen sänker vi bolagsskatter och håller kapitalskatter på betydligt lägre nivå än skatter på arbete. Det pågår ett race mot botten, vilket kommer att straffa sig rejält. Globaliseringen kräver det. Som om den bisarra art av globalisering vi nu ser skulle vara en naturlag.

Vi lever inte – och ska absolut inte leva – i en bubbla för oss själva. Det vore inte bara befängt utan naturligtvis fullständigt kontraproduktivt för en god utveckling. Men någon sorts balans mellan globalisering och självtillit måste upprätthållas om vi inte skall tappa all kontroll över vår framtid. Balans, detta vackra ord, står i bjärt kontrast till såväl fundamentalistisk globalisering som till inskränkt nationalism eller korrupt statssocialism.

Har vi båda ögonen öppna borde vi kunna se att globaliseringen medför en hel del gott, men också att den driver fram en negativ utveckling som vi måste vara medvetna om för att inte fastna i ett ännu hårdare strypgrepp och därmed hamna i ett ännu mer osunt beroende av sådant vi överhuvudtaget inte kan göra något åt.

Det vi lärt känna som demokrati urholkas, grundlagens stolta portalparagraf – ”all offentlig makt i Sverige utgår från folket och riksdagen är folkets främsta företrädare” – är på väg att bli en parodisk parafras av dess motsats. Vi – i bemärkelsen ”vi som bor i landet Sverige” – är på väg att bli som barn vars föräldrars intresse och omsorg inte omfattar barnet, särskilt inte det lilla barnet.

Om detta borde vi samtala. Utan att ta till nationalistiska övertoner eller utmåla den andre som fiende.

Jag känner djupt för miljörörelsens gamla slagord: tänk globalt, handla lokalt. Det handlar om att skapa självtillit för att våga möta den andre utan rädsla. Minskad sårbarhet, ökat manöverutrymme, överblickbarhet och robust ekonomi med rätt till viss självförsörjning handlar inte om protektionism utan om förmåga att överleva kriser.

Mångfald, regionala marknader och olika lösningar i olika delar av världen är ett skydd mot globala ekonomiska kriser som kan drabba en värld likt fallande dominopjäser – faller en, faller alla. Myller och mångfald är av godo i naturen och i näringslivet, men också i de globala systemen. Mångfald är positivt oavsett om det gäller växter, djur, språk, kulturer, traditioner, tänkande och ekonomi.

En kritisk analys av globaliseringen behöver inte ha ett vitten med nationalism eller inskränkthet att göra. Tvärtom.

Faller en, faller alla.

Sommaren 2018 ramlade broschyren Om krisen eller kriget kommer ner i brevlådan. Avsändare var MSB, Myndigheten för Samhällsskydd och Beredskap. I broschyren kan vi läsa att det finns hot mot vår självständighet och säkerhet. Och att fred, frihet och demokrati är värden som vi måste skydda och stärka varje dag.

Jag tänkte: Vilken tur att riksdag och regering har den ryska regimen, med Vladimir Putin i spetsen, att ta till som motiv för broschyren. Det vore ju pinsamt att behöva beskriva det största hotet som det är. Nämligen att politiker, medier och marknadens så kallade spelare gjort allt för att i globaliseringens namn bygga upp det sårbara samhället där allt mer av makten överförts till system och strukturer som vi inte har minsta lilla kontroll över.

Vi skall värna självständighet, meddelas i broschyren. Vilken självständighet? Mig veterligen är vi numera del av en union – på gott och ont – där allt fler beslut tas. Vi är också alltmer beroende av en globaliserad marknad som vi inte har minsta inflytande över. Vi måste lära oss att vara rädda om ordens betydelse om vi skall ha minsta självinsikt kvar!

Vi skall värna säkerheten, meddelas. Vilken säkerhet? Mig veterligen har makthavande politiker byggt bort säkerhet med svindlande hastighet. Kopparledningarna rivs innan fullgott alternativ är utbyggt, köpcenter centraliseras, trygghetssystemen bygger på digitaliserad byråkrati, livsmedelsförsörjningen är skröplig, vi producerar 11 ton koldioxid per person när det borde vara 1 ton. Så, vilken säkerhet skall värnas?

Krisen kommer, var så säker. Av den enkla anledningen att de makthavande politikerna skapat alla förutsättningar för kris. Steg för steg har de i gemensam naivitet byggt det sårbara samhället. Och de som talat om vikten av att bygga robusta system, grundläggande självtillit och rimlig regional självförsörjning har utmålats som bakåtsträvande.

Sverige tillhör de länder som är mest sårbara. Och vi jobbar hårt för att öka sårbarheten. Vi säljer ut elnäten till kommersiella intressen, kan inte ens unna oss att ha en statlig penningförmedling och snart ryker väl också den enda offentligt ägda banken. Vi förmår inte ha regelverk som får samhällets funktioner att fungera eftersom allt mer säljs ut och blir beroende av marknadsaktörer vars framförhållning är nästa kvartalsrapport.

Till råga på allt lär Sverige vara det mest digitaliserade landet i världen. Den digitala kollapsen kommer. Allt annat vore osannolikt. Naiviteten har inga gränser i en struktur där allt vävs samman och allt därmed kan slås ut. Och hackas. Faller en, faller alla – det är en usel strategi.

Globaliseringen behöver tyglas – det är först då den kan kombineras med demokrati, social anständighet och frihet. Ska det vara så svårt att förstå?

Det är synnerligen bekymmersamt när gröna och socialister av olika schatteringar låter nationalistiska – till och med rasistiska – krafter dominera när det gäller kritik av globaliseringen. Men det är inte bara socialister och gröna som borde höja rösten. Nog borde väl socialliberaler också kunna stå upp? Istället har de i tidens anda glidit in i marknadsliberala tankefigurer.

Alla har, som det tycks, gett upp av rädsla för att utmålas som ”bakåtsträvare” eller sorteras i samma fack som suspekta figurer som inte drar sig för att vifta med rasistanfrätt nationalism och främlingsfientlighet.

Demokratiskt grundat motstånd mot de globala intressen som är mer intresserade av kapital än av människor är nödvändigt om vi inte skall urholka det vi lärt känna som demokrati. Många av oss som jublade, med demokrati och fungerande marknad som argument, när den reellt existerande röda planekonomin slogs ut väljer nu att blunda när en blå, kapitalistisk, planekonomi växer fram – där allt fler beslut tas i slutna styrelserum i allt större konglomerat och bolagssfärer. Vilket de facto blir en följd av hur globaliseringen under den sentida kapitalismen fungerar. Ägandet sugs stegvis in i allt större koncerner och finanskonglomerat.

Det har ingenting med reellt fungerande mångfaldig marknadsekonomi att göra, vilket väl en och annan liberal borde fatta. Visst är det lustigt att de som – om jag får lufta lite fördomar – tidigare förnekat Marx analys om hur ägande sugs upp och mångfalden gröps ur, numera är de som stolta bekräftar den förhatliges analyser.

Jag finner det fullständigt absurt att så många inte reagerar när, för att citera en kulturskribent i SvD (Håkan Lindgren), “monopolföretagen väver sitt nätverk av reklam och kontroll allt tätare omkring oss”. Hur kan goda liberaler acceptera detta? Varför står inte socialdemokrater upp? Varför tiger den gröna partiledningen? 

Ni som tiger är antingen naiva - eller också rädda att uppfattas som obekväma i en tid när sans, måtta och balans uppfattas som otidsenligt... Om ni inte helt enkelt väljer att jamsa med för att det ger större chans till välbetalda jobb, mingel med gratissnittar och "fina" sociala kontakter. Skärp er! 

Texten är till största del hämtat från min bok Vad ska vi ha samhället till? 

Signerade ex finns t o m söndag för 190 kr (inkl.frakt som denna vecka sponsras av en grupp bloggläsare!) om de beställs från provoka@telia.com. I övrigt finns den på bibliotek, fysisk bokhandel liksom hos bland annat Bokus och AdLibris för 249 kr. (E-bok 159 kr, ljudbok 179 kr).

Allt bleknar

      Allt bleknar, idéer, visioner, retorik, historia. Ut kommer nåt som inte var tänkt.

Det finns skäl att bli förbannad

Svanberg är stolt. Volvo delar ut 30 miljarder till aktieägare. Efter att ha fått 1 miljard i pandemistöd av våra skattepengar. Stolt?

Och hur är politiker funtade som skänker bort pengar utan krav på återbetalning? Än mer bisarrt blir det med tanke på att låginkomsttagare betalar ganska hög skatt på låg inkomst till våra allmänna trygghetssystem förutom till skola, vård och omsorg.

Det finns skäl att vara förbannad! 

Sponsrad frakt

Världen är full av överraskningar. Har fått 6200 kr i gåva - insamlade av tio personer som läst boken - för att kunna sälja 100 signerade böcker fraktfritt. 

Boken kostar då 190 kr. Tipsa gärna vänner som borde läsa den... 

Går bra att beställa via provoka@telia.com.

Bröllopskort

Morsan och farsan gifte sig, drog på "bröllopsresa" en helg till Grisslehamn och bad ägaren till hyrstugan ta ett bröllopsfoto. Pipan fick farsan låna av fotografen.

Reinfeldt hoppar

"Glöm nutida politiska floskler, boken sprutar i stället ur sig visioner... Schlaug beskriver hur tidigare moderatledaren Fredrik Reinfeldt, som ”likt en pastor” och ”nästan i religiös hänryckning” på en moderatstämma 2014 fick nära 3000 åhörare att ”hoppa på tre för arbetslinjen... Man kan inte annat än uppskatta en röst som Birger Schlaugs.”

Sakine Madon, Uppsala Nya Tidning

 

Gryning

Ett hus utan katt är stumt.

Just före gryning. Ekorrarna tar vara på smulorna från de rikas bord. De söker lite hispigt efter solrosfrön och annat som ramlat ner från fågelbordet. Det gäller att passa på. Dom har visserligen lättare tillgång till mat på ett annat utskänkningsställe, men varför låta något förfaras... Tre stycken, en ganska liten. 

Hararna har spårat hej vilt i snön. Bakom viltstängslet, i skogen, går ett par hjortar, en av dem spanar in, kanske missnöjd med förändringar som skedde för några år sedan då viltstängslet kom upp för att stoppa vildsvinen. 

Jag går igenom huset till köket, ser några rådjur på ängen ner mot sjön. Häromåret såg vi spår av varg där. Och ett par år innan det, när vintern var kall, hörde vi varg yla en bit bort. Alla i byn gillar inte varg. Jägarna allra minst, tycks det. Men det är väl snarare så att det är vi som bor här på vischan som bosatt oss i de fria djurens hem.

Livet går vidare. För de som får leva. Tuppen, som inte är något vidare på att gala som en tupp ska, försöker kalla på solen. Han brukar lyckas. Jag gillar honom.

Snart gnistrar solen på fjärden, skidspåren kommer att synas, ska ge mig ut endera dan, passa på att kolla hur bryggan mår. Kanoterna kommer att vara sura, de är alltid sura och griniga på vintern, men suckar desto mer av välbehag när de vänds upp igen och skjuts ut på fjärden och smyger vid vasskanten för att återse hägern, lommen och den där snoken som så gärna håller till bortom vår brygga. Vi kallar det för Eriksson, för vi hade just hört en intervju med en politiker med det namnet som slingrat sig. Den hade kanske kunnat ha vilket namn som helst.

Markställningarna till solpanelerna väntar på att monteras så fort tjälen krupit ur marken. Spenat kan sättas i växthuset om några dagar, tjälen har lossat när solen värmt upp. Så i början på april är stora delar av växthuset grönt av spenat som stegvis skördas för att ge plats för allt det andra som tillhör livet i ett växthus på sommaren.

Ska dricka en kopp kaffe, invänta att Lena vaknar, läser biografin över Karin Boye under tiden. Välskriven. Kaffet doftar, det sprakar i köksspisen som finns i det gamla köket, golven är ganska kalla, det tillhör livet på landet, ullsockor på, de som svärmor stickat. 

Längtar efter våren, morgonstundens cykeltur, fågelsången. När årsringarna blivit många så har längtan efter våren blivit starkare än förr. När döden kommer så får den vara så vänlig att vänta till november. Eller åtminstone till slutet av oktober. 

Snart glimmar snön ordentligt på fjärden. En ny dag läggs till alla andra. På den här lilla planeten. Som vi valt att kalla Jorden. Trots att den borde kallas Havet. Vore vår planet alldeles jämn som en biljardboll hade vi haft cirkus 2500 meter vatten över oss. Det hade varit snopet.

Njut!

Efter 1:25 i detta inslag kan du börja njuta i fulla drag...

Cresendot kommer lite senare i två mycket korta episka vågor av sanning... 

Yes!

Så vet du om du skapar en identitet som idiot.

 

Utan ögonkontakt

Föreläsningar utan ögonkontakt... Så här ser det ut hemma när de fysiska föreläsningarna har ersättas av nätvarianten. 

Visst, att slippa resor och hotell är en fördel. Men att inte se ögonen, reaktionerna, minspelet, leendena, suckarna och kroppsspråket är trist. Svårt att vänja sig vid. Eftersnacket saknas verkligen. Vi är ju trots allt sociala varelser.,,

Igår var det Naturskyddsföreningen i Dalarna och Gävleborg som arrangerade. Gissa att det värmer när det efteråt dyker upp mess, mejl och annat från de osynliga som var med!

Veklingar

Fäbodstintor, ibland bara 15 år gamla, skötte vallning av kor i storskog för att hålla varg och björn borta från boskapen. Idag är vuxna män utrustade med gevär ängsliga för varg. Vad har det blivit av det manliga släktet??

Och vansinnet fortsätter

 

Så trappas vansinnet upp. Än en gång. Och Expressen meddelar närmast muntert: 

"B-1 har aldrig tidigare varit placerade i Norge och manövern ses som en stenhård markering mot Ryssland – som nu plötsligt kommer betydligt närmare de tunga bombplanen. Planens räckvidd är på 1 200 mil, betydligt mer än vad som behövs för att ta sig till Ryssland och tillbaka till Norge. 

– Operativ beredskap och vår förmåga att stödja våra allierade och partner och svara med snabbhet är avgörande för vår kombinerade framgång, säger Jeff Harrigian, befälhavare för det amerikanska flygvapnet i Europa och Asien, till CNN." 

Vansinnet fortsätter. Hur hade USA reagerat om Putin stationerade bombplan på Cuba? Krigsspiralen blir lätt självgående - och det underlättas när medier ägnar sig åt krigsretorik.

På rull

Fotbollssäsongen börjar stillsamt rulla igång. Vaccinet börjar rullas ut. Kosingen till Volvos aktieägare rullar in - politiker som borde sett till att pandemistöd skulle betalas tillbaka rullar tummarna. Flygplanen börjar snart rulla ut på startbanan medan glaciärerna rullar nerför Himalaya. Jag drar ner rullgardinen och försöker somna om.

Aleksej Navalnyj - modig retoriker och dörröppnare.

Efter en föreläsning om demokrati på ett av Moskvas universitet kom
professorn fram och sa: "Demokrati - härligt, härligt, med farligt, farligt...".

Jag hade berättat om hur partier kan bildas, hur en fri organisation kan byggas upp, hur demokrati kan stärka ett samhälle. Härligt, härligt, men farligt, farligt... I Putins Ryssland kan det vara en begriplig kommentar. 

 

Jag tänker på det när jag läser om Aleksej Navanyj. Första gången jag lade namnet på minnet, och försökte förstå var han ville, var i samband med borgmästarvalet i Moskva för åtta år sedan. Kluvet intryck. Karln var en råbarkad rasist, uttalade sig på samma sätt som några av de mest vulgära Sverigedemokraterna, flyktingar beskrevs som skadeinsekter. 

 

Det är nog mest i relation till dagens regim i Ryssland som han framstår som den gode. Han vill att varje rysk medborgare skall få bära vapen och flirtar hej vilt med hardcorefolket inom den religiösa sfären (rysk-ortodoxa kyrkan). Och likt Putin anser han det är rimligt och naturligt att Ryssland vill vara större än det kommit att bli. Tro inte att han vill att Ukraina skall återfå Krim - han vill visserligen se en folkomröstning men vet förstås att sådana har genomförts och att en ny skulle ge samma resultat, det vill säga att nuvarande befolkning hellre tillhör Ryssland än Ukraina. 

 

Till skillnad från den nuvarande ryska regimen uttalar han sig positivt om Greta Thunberg, begriper uppenbarligen klimatfrågans allvar, vilket åtminstone än så länge är ovanligt i Ryssland. (När jag i mitten på 1980-talet skrev en rapport om klimatforskningen så kunde jag konstatera att varmare klimat sågs som något positivt bland fler ryska forskare, bland annat hävdade de att odling, med eller utan växthus, i Sibirien skulle bli något stort - de hade ännu inte snappat att den frusna marken innehåller metan).

Hur stort stöd Aleksej Navanyj är svårt att veta - trots de synliga demonstrationerna: känner ens en större majoritet i det enorma geografiska område som Ryssland utgör ens till honom? Precis som under den så kallade arabiska våren finns kanske en överdriven uppfattning i t ex svenska medier om vilket stöd demonstranterna har. Då, under arabiska våren, kunde den som hade vänner som bodde långt från de områden journalisterna besökte lätt konstatera att bilden som gavs inte riktigt överensstämde med verkligheten.Vilket jag skrev redan då, men det passade ju inte. Den är ofta ganska komplicerad, verkligheten... Och människors rädsla för förändring är stor. När de vanligaste medierna är maktens språkrör blir det inte lättare.

 

Hur som helst: Ryssland behöver demokrati, yttranderätt i praktiken, levande partier och minskad korruption. Kampen mot det sistnämnda har varit en ingång till att uppskattar Navalnyj. Men mest av allt är det nog modet, det nästan dumdristiga modet han visar. 

 

Efter det som kommit att kallas kalsongförgiftningen (kalsongerna skall ha dränkts in med nervgift), fängelsestraff och annat så står karln under den senaste domstolsförhandlingen och säger lika modig som retoriskt fulländat: 

 

"Jag står här på grund av hat och rädsla hos en person, som bor i en bunker. Han gav order om att döda mig, jag överlevde och nu är han dödligt sårad. En liten tjänste­man som blev president av en slump och som aldrig har deltagit i debatter eller val. Han försöker göra sig till en stor geopolitiker, men till historien kommer han att gå som en förgiftare. Ryska histo­rien har Aleksandr befriaren och Jaroslav den vise, nu har vi även Vladimir kalsongförgiftaren".

Ryssland. 2021. Retorik. Härligt, härligt, men farligt, farligt. Må insatsen Aleksej Navalnyj gör leda till en utveckling där politiskt samtal och offentlig debatt kan öka kravet på demokratisk utveckling."

 

Så retoriskt fulländat.

 

Men, till syvende och sist vore det ju bra om alternativet till Putin inte också bars av populismens dåliga sidor och den fulländande retorikens förförande risker. Det är inte säkert att det är dörröppnaren som blir den bäste presidenten, det är rent av troligt att dörröppnaren skall vara just dörröppnare.

 

Rysslands inhemska historia förskräcker, ryssarna är värda något bättre än tsarvälde och sådana som massmördaren Stalin, vänskapskorruptionens Brezjnev, den försupne Jeltsin och den maktfullkomlige Putin. 

 

Jag kan inte komma undan tanken vad som hade skett om Gorbatjovs stegvisa demokratisering och rättrådighet hade fått utvecklas under tid.

 

Otåligheten kom att kosta, kortsiktighetens förbannelse kom att råda, uppbackad av usla rådgivare från väst. Till glädje för oligarker och andra figurer som lotsade hem förmögenheter när det som sades ägas av folket sögs upp till dem som hade tillräckligt dålig moral för att utnyttja den ekonomiska anarki som växte fram. Det var inte ens härligt, härligt. Det var bara farligt, farligt. 

 

Politrukernas välde, oligarkernas välde, korruptionens välde. Och som alltid: människorna som bär upp det verkliga samhället blir de som betalar.

När den nya jämställdhetsministern presenterade sig...

 ... så betonades hur viktigt jämställdhet var för kvinnor. Saknade - och saknar ofta - tal om att jämställdhet är bra för män också. Och att det krävs en annan mansroll än den som fortfarande härskar.

I valrörelsen 1998 fick jag för mig att prata mansroll på pubar. På kvällar. Bland annat i Värmland. Det var intressant. Först genererades sorl, sedan tystnad, en del småsura män och en del nöjda kvinnor. För ett par år sedan fick jag ett mejl från en man som nyss fyllt 50 år, han påminde om en sådan pubväll och bad om ursäkt för att han hade vart stökig.

Jag minns honom. Ganska packad, ganska gapig. Hans dåvarande flickvän försökte tysta honom. Nu skrev han: "hade jag inte varit på den där puben den kvällen så hade vi nog inte varit gifta nu. Hon hade sparkat ut mig."

Och ändå berättade jag bara om hur absurd mansrollen kan vara.

Märta Stenevi blir inte bara jämställdhetsminister utan också bostadsminister. Fick den udda frågan igår: Vad skulle du vilja säga till Stenevi som ny bostadsminister, de senaste har ju inte varit så framgångsrika?

Svaret blev ungefär så här:

Boende skall inte vara ett instrument för spekulation. Om vi kan vara överens om det tydliggörs skillnaden mellan bostad och finansiella instrument. Det finns många exempel på praktisk hantering av bostadspolitik vars enda syfte är att människor skall kunna bo. I ganska konservativa Österrike – för att ta ett exempel som väl alltid retar någon – kan man i Wien hyra en lägenhet för hälften av kostnaden i Stockholm. Svenska Dagbladet (obundet moderat) lyckas på näringslivssidorna sammanfatta läget: ”Staden är raka motsatsen till Stockholm. Bostadsköerna är korta, hyrorna låga och förortsproblemen få. Allt började med en satsning för 100 år sedan – och nu har allmännyttan fått ett nytt uppsving.” Dagens Nyheter (obundet liberal) hade dessförinnan meddelat att Wiens bostadspolitik bygger på ”en 100-årig tradition av det som brukar kallas socialt byggande”. Idén till reportagen lär man fått – kanske med viss generad uppsyn – från ETC (obundet rödgrön) vars reportage handlade om att inte en enda bostad i allmännyttan har sålts ut i Wien.

 

Allmännytta. Ett vackert ord. Nytta för allmänheten. Allmänheten betyder – om man nu dristar sig att, efter allt som hänt, lita till Svenska Akademien och dess ordböcker – ”alla medborgare i ett samhälle”. Ett ord som verkligen borde kännas varmt i hjärtat för alla som identifierar sig som gröna, socialliberaler, socialister och till och med konservativa. Egentligen. Om de bara rensar ut de marknadsliberala, nyliberala tankefigurer som i mer eller mindre stor omfattning nästlat sig in i hjärnans mest primitiva områden varifrån de idkar krigföring mot sans och måtta. 

 

Att hyrorna i Wien är så låga som hälften av vad som gäller i Stockholm beror såväl på offentlig subventionering som att kommunen samarbetar med allmännyttiga byggföreningar som återinvesterar sina vinster i nytt bostadsbyggande. I svensk dumkontext – sådan som råder i partiledardebatter – skulle nog hävdas att inte en enda bostad skulle byggas om vinster skulle återinvesteras istället för att delas ut. På samma sätt som det med emfas hävdas att inga friskolor skulle finnas om inte ägarna fick ta ut vinsten istället för att återinvestera. Den svenska debatten vad gäller människors drivkrafter pågår som om världen i övrigt inte finns. 

 

Hur som helst: Wiens recept för bostäder bygger på idén om samhälle, inte på särhälle. Idén är att subventionerade lägenheter inte ska vara till enbart för låginkomsttagare. Så i den österrikiska huvudstaden är det 60 procent av befolkningen som bor i sådana bostäder. Det innebär att ingen ser ner på den andre. För där bor både lagerarbetaren, den asylsökande och professorn i nationalekonomi. Systemet har inneburit att Wien är en av Europas minst segregerade huvudstäder. 

 

Subventionerna kostar förstås. Hela 0,9 procent av BNP. Låter det förfärande mycket? Betänk då att det är lägre kostnad än vad majoriteten av länderna i EU har för sina bostadspolitiska system och att Konjunkturinstitutet prognostiserat att de svenska ränteavdragen kommer att kosta staten över 60 miljarder kronor om två mandatperioder. I Wien går subventionen till de många, i Stockholm mest till de välbemedlade. 

 

Begrepp som bostadskarriär är inte så vanligt i Österrike. Istället för att jaga plats i bostadshierarkin och flyttkarusellen väljer många att skaffa sig ett långsiktigt hem, bli en del av kvarteren, ha sina barn i närmsta skola, rota sig så länge rötterna ger näring. Det sistnämnda kan nog kallas konservatism, subventioneringen kan nog kallas socialism och att systemet är utformat så att professorn inte skall se ner på lagerarbetaren kan väl betraktas som ganska socialliberalt. Men inget, absolut inget, är marknadsliberalt. 

 

Men kötiden då? Tja i detta konservativt-socialistiskt-socialliberala system står man i kö cirkus två år. I Wien alltså, som inte är vilken småstad som helst. Stan växer så det knakar, skriver SvD och konstaterar lite uppgivet att staden rankas som världens mest attraktiva storstad då det gäller livskvalitet. Om det kan jag i och för sig ha synpunkter. Men intressant är det. Inte minst för den som bedövats av den svenska debatten med sin marknadsliberala förnumstighet. Wiens planeringschef meddelar: "Boende är en mänsklig rättighet. Det är inget som ska vara föremål för spekulation". 

 

Det finns således alternativ till den enorma privatiseringsvåg som gått över städer som Stockholm, Peking och Moskva. Borde vi inte ta det som intäkt för en fundering kring det här med bostadspolitik – som med regeringsuppgörelsen efter valet 2018 blev än mer marknadsfundamentalistisk och därmed än mer lik bostadspolitiken i Moskva och Peking. 

 

Det har gått så långt att det blivit normalitet att hellre tala om "bostadskarriär" än om "här känner jag mig hemma". Det är illa, förbannat illa, för vi ramlar in i ett marknadsekonomiskt grundat tänkande där begreppet ”karriär” nästlat sig in som ett sorts huvudnummer i något så basalt som boendet. 

 

Det är inte en mänsklig rättighet att tjäna pengar på sin bostad, det är en mänsklig rätt att ha tillgång till en sådan. Kalla det medborgarideal snarare än marknadsideal eller socialism. Medborgarideal har – det är i vart fall min övertygelse – störst möjlighet att växa till normalitet i en blandekonomi. Riktigt bra kan det bli i en socialekologisk blandekonomi där vi människor faktiskt – av själva systemet – betraktas som biologiska, sociala och kulturella varelser. Inte i första hand som ekonomiska varelser som skall vara till nytta för systemet och därför skall ägna oss mer åt inbördes kamp än åt inbördes hjälp.

 

Allmännytta. Ett vackert men nästan helt bortglömt ord. Allmänning är också ett vackert ord. Vi behöver mer allmännytta och mer allmänning. Områden som är fria från annat än att vara till för medborgarna. Inte i egenskap av konsumenter, lärare, producenter, näringsidkare, köpare, professorer, lagerbiträden eller programledare. Utan bara i egenskap av medborgare. Sådana som bor och verkar och lever i ett kvarter, i en stad, i en kommun, i ett land, i en union, på en planet. 

 

Ungefär så hade jag sagt, och samma sak predikar jag i min bok "Vad ska vi ha samhället till?" Så den skulle hon ju kunna läsa eftersom hon ändå inte skulle ha tid att lyssna när jag svarade på den där frågan...

 

Smetigt

 "Hej, Birger!" 

Så inleds en radda massbrev som dyker upp. Från några tidningar som jag prenumerera på, några organisationer jag är med i. Och jag tycker synnerligen illa om det. Det är smetigt. Kletigt. 

Det skall ge sken av något sort personligt meddelande trots att det är massutskick utan någon som helst människa bakom som tänkt "hej, Birger".

Det är nästan lika vedervärdigt som när telefonförsäljare använder ens förnamn titt som tätt som om de tror att jag ska gå på att de vill mig väl, är något av kompisar och riktar sitt fåniga erbjudande just till mig. Så sladdrigt, så smetigt, så kletigt. Ibland blir det riktigt fånigt, när de fått för sig att tilltalsnamnet är Axel och de envisas med att vara personliga med just Axel.

Trist är när nyhetsbrev och annat från sådana organisationer en gillar håller på sådär. Skulle t ex gärna köpt erbjudande från, eller gett stöd till, en tidning där jag skriver ibland, men förmår inte när det nästan dagliga mejlet kommer med det där förment vänliga, personliga tilltalet Undrar om fler än jag känner att det är smetigt.

Värre lär det bli när AI tar över allt mer och logaritmerna ger underlag för detaljerade meddelande av typen: "Hej Birger, så kul att du funderar på att förnya ditt hemmakontor med en ny skrivbordsstol - vi kan erbjuda dig, Birger, en som är exakt utformad efter din rumpa och Birger, eftersom du gillar Bergs cognacmarsipan så kan vi berätta att du får 1 krona rabatt vid nästa besök på vår sajt. Förresten var det länge sedan, Birger, som du köpte strumpor, ta en titt här, Birger, så får du se ett alldeles personligt erbjudande till just dig. Ha en bra dag, Birger. Tillsammans förändrar vi världen, Birger!"

Politiker i Sverige är lite eljest...

 

Hej Annie - är det verkligen rimligt att Sverige som enda land i Norden, i Europa, i världen godkänner att vinst tas ut från skattefinansierad skola?

I Vad ska vi ha samhället till? skriver jag bland annat så här om skolan: 

 

"Mångfald och valfrihet är en sak.Vinstsyftande skattefinansierad skola en helt annan. Även om det i den svenska debatten inte tycks finnas tillräcklig intellektuell kapacitet för att förstå det. I den svenska debatten hävdas, som jag påpekat, närmast unisont att intresset av att driva skolor inte skulle finnas om inte vinst får delas ut till ägarna. 

 

Tanken att stiftelser, kooperativ och allmännyttiga samfund, som helt enkelt har som mål att vara bra för samhället, skulle kunna driva skolor tycks bara vara något som kan finnas i resten av världen. I Finland som allmännyttiga samfund, i Danmark som icke-vinstsyftande stiftelser. Vinster som ändå uppstår återgår till verksamheten. Men inte i Sverige. Här ägs allt fler skolor av aktiebolag. Gärna riskkapitalbolag. Som till sin konstruktion inte ser barn, utan pengapåsar. Sådana företag kan vara alldeles utmärkta för många verksamheter, men inte för skattefinansierad grundutbildning för barn och ungdomar. Särskilt inte när den är obligatorisk."

 

"Är det medborgarperspektiv eller marknadsperspektiv som skall dominera hur vi ser på skolan? Det har länge varit panik i skoldebatten, och det beror inte minst på konflikten mellan dessa två perspektiv. Utredning har lagts till utredning. Utspel till utspel. Alla skyller på alla. Borgarna skyller på sossarna. Sossarna skyller på Jan Björklund. Sverigedemokraterna skyller på invandrarna. Vänsterpartiet låtsas inte om att det var de som stödde Göran Perssons kommunalisering. Och Miljöpartiet har bett om ursäkt för att partiet under en ideologiskt förvirrad tid varit naivt när det gäller vinstsyftande skolor. Väljarna har haft att ta ställning till vems bortförklaring som är bäst."

 

Boken finns på bibliotek samt i fysisk bokhandel såväl som nätbokhandel - här på Bokus: https://www.bokus.com/.../vad-ska-vi-ha-samhallet-till/

Signerade ex kan beställas här: provoka@telia.com

Recensioner här: https://schlaug.blogspot.com/p/blog-page.html

Och vad händer nu då?

"Redan inför bildandet skrev partiets initiativtagare Per Gahrton i sin bok Det behövs ett framtidsparti att det måste handla om ett allmänt samhällsparti”.

"Nu räcker det inte att bredda. Det behövs fördjupning. För att åter våga bli det systemkritiska parti som var meningen. Därför hade det varit fint om det nya språkröret vågat – när nu tillfälle gavs i teve, radio och tidningsintervjuer – att ge sig på arbetslinjen, idén om den eviga ekonomiska tillväxten, den militära upprustningen och det allt mer bisarra trygghetssystem som kräver alltmer kontroll, övervakning och byråkrati."

Läs hela krönikan här, bli glad, förbannad eller likgiltig. Allt efter tycke och smak...