professorn fram och sa: "Demokrati - härligt, härligt, med farligt, farligt...".
Jag hade berättat om hur partier kan bildas, hur en fri organisation kan byggas upp, hur demokrati kan stärka ett samhälle. Härligt, härligt, men farligt, farligt... I Putins Ryssland kan det vara en begriplig kommentar.
Jag tänker på det när jag läser om Aleksej Navanyj. Första gången jag lade namnet på minnet, och försökte förstå var han ville, var i samband med borgmästarvalet i Moskva för åtta år sedan. Kluvet intryck. Karln var en råbarkad rasist, uttalade sig på samma sätt som några av de mest vulgära Sverigedemokraterna, flyktingar beskrevs som skadeinsekter.
Det är nog mest i relation till dagens regim i Ryssland som han framstår som den gode. Han vill att varje rysk medborgare skall få bära vapen och flirtar hej vilt med hardcorefolket inom den religiösa sfären (rysk-ortodoxa kyrkan). Och likt Putin anser han det är rimligt och naturligt att Ryssland vill vara större än det kommit att bli. Tro inte att han vill att Ukraina skall återfå Krim - han vill visserligen se en folkomröstning men vet förstås att sådana har genomförts och att en ny skulle ge samma resultat, det vill säga att nuvarande befolkning hellre tillhör Ryssland än Ukraina.
Till skillnad från den nuvarande ryska regimen uttalar han sig positivt om Greta Thunberg, begriper uppenbarligen klimatfrågans allvar, vilket åtminstone än så länge är ovanligt i Ryssland. (När jag i mitten på 1980-talet skrev en rapport om klimatforskningen så kunde jag konstatera att varmare klimat sågs som något positivt bland fler ryska forskare, bland annat hävdade de att odling, med eller utan växthus, i Sibirien skulle bli något stort - de hade ännu inte snappat att den frusna marken innehåller metan).
Hur stort stöd Aleksej Navanyj är svårt att veta - trots de synliga demonstrationerna: känner ens en större majoritet i det enorma geografiska område som Ryssland utgör ens till honom? Precis som under den så kallade arabiska våren finns kanske en överdriven uppfattning i t ex svenska medier om vilket stöd demonstranterna har. Då, under arabiska våren, kunde den som hade vänner som bodde långt från de områden journalisterna besökte lätt konstatera att bilden som gavs inte riktigt överensstämde med verkligheten.Vilket jag skrev redan då, men det passade ju inte. Den är ofta ganska komplicerad, verkligheten... Och människors rädsla för förändring är stor. När de vanligaste medierna är maktens språkrör blir det inte lättare.
Hur stort stöd Aleksej Navanyj är svårt att veta - trots de synliga demonstrationerna: känner ens en större majoritet i det enorma geografiska område som Ryssland utgör ens till honom? Precis som under den så kallade arabiska våren finns kanske en överdriven uppfattning i t ex svenska medier om vilket stöd demonstranterna har. Då, under arabiska våren, kunde den som hade vänner som bodde långt från de områden journalisterna besökte lätt konstatera att bilden som gavs inte riktigt överensstämde med verkligheten.Vilket jag skrev redan då, men det passade ju inte. Den är ofta ganska komplicerad, verkligheten... Och människors rädsla för förändring är stor. När de vanligaste medierna är maktens språkrör blir det inte lättare.
Hur som helst: Ryssland behöver demokrati, yttranderätt i praktiken, levande partier och minskad korruption. Kampen mot det sistnämnda har varit en ingång till att uppskattar Navalnyj. Men mest av allt är det nog modet, det nästan dumdristiga modet han visar.
Efter det som kommit att kallas kalsongförgiftningen (kalsongerna skall ha dränkts in med nervgift), fängelsestraff och annat så står karln under den senaste domstolsförhandlingen och säger lika modig som retoriskt fulländat:
"Jag står här på grund av hat och rädsla hos en person, som bor i en bunker. Han gav order om att döda mig, jag överlevde och nu är han dödligt sårad. En liten tjänsteman som blev president av en slump och som aldrig har deltagit i debatter eller val. Han försöker göra sig till en stor geopolitiker, men till historien kommer han att gå som en förgiftare. Ryska historien har Aleksandr befriaren och Jaroslav den vise, nu har vi även Vladimir kalsongförgiftaren".
Ryssland. 2021. Retorik. Härligt, härligt, men farligt, farligt. Må insatsen Aleksej Navalnyj gör leda till en utveckling där politiskt samtal och offentlig debatt kan öka kravet på demokratisk utveckling."
Så retoriskt fulländat.
Men, till syvende och sist vore det ju bra om alternativet till Putin inte också bars av populismens dåliga sidor och den fulländande retorikens förförande risker. Det är inte säkert att det är dörröppnaren som blir den bäste presidenten, det är rent av troligt att dörröppnaren skall vara just dörröppnare.
Rysslands inhemska historia förskräcker, ryssarna är värda något bättre än tsarvälde och sådana som massmördaren Stalin, vänskapskorruptionens Brezjnev, den försupne Jeltsin och den maktfullkomlige Putin.
Jag kan inte komma undan tanken vad som hade skett om Gorbatjovs stegvisa demokratisering och rättrådighet hade fått utvecklas under tid.
Otåligheten kom att kosta, kortsiktighetens förbannelse kom att råda, uppbackad av usla rådgivare från väst. Till glädje för oligarker och andra figurer som lotsade hem förmögenheter när det som sades ägas av folket sögs upp till dem som hade tillräckligt dålig moral för att utnyttja den ekonomiska anarki som växte fram. Det var inte ens härligt, härligt. Det var bara farligt, farligt.
Politrukernas välde, oligarkernas välde, korruptionens välde. Och som alltid: människorna som bär upp det verkliga samhället blir de som betalar.
