Det existerar en sorts gemensam sanning att vi alla – åtminstone vi som inte är enögda nationalister – skall se globalisering som något självklart, naturligt. Hur långt den än går. Det är liksom underförstått. I allt från nyhetssändningar och nyhetsartiklar till ledarartiklar och andra politiska kommentarer. Därmed blir debatten enögd. Ett tankemönster uppstår. Ett tankemönster som äter sig in och växer till en normalitet. Trots att det är schizofrent.
Vi får ständigt höra att ”Sverige är ett litet land, med öppen ekonomi”, att ”vi är ett mycket exportberoende land” och att ”vi konkurrerar i ett allt hårdare klimat”. Det vill säga vi är ganska utsatta. Kritisk analys om varför vi gjort oss så extremt beroende av krafter vi inte själva kan hantera är bannlyst.
Vi lever onekligen i en norm där globalisering upplevs som det enda naturliga. De som drivit fram att ”vårt lilla land” gjort sig så beroende av sådant vi inte själva har minsta inflytande över, eller ens kan parera, anses utan ansvar för detta.
Trots att just detta – utsattheten – brukar vara motiv för allt möjligt som inskränker handlingsfriheten. Våra lite hårdare djurskyddslagar ifrågasätts allt mer, åtgärder mot stressig eller rent av livsfarlig arbetsmiljö kritiseras för att de ökar kostnaderna och försämrar konkurrensläget, varningar för skatter som skall finansiera det socialt och ekologiskt hållbara står som spön i backen.
För att konkurrera om investeringar och arbetstillfällen sänker vi bolagsskatter och håller kapitalskatter på betydligt lägre nivå än skatter på arbete. Det pågår ett race mot botten, vilket kommer att straffa sig rejält. Globaliseringen kräver det. Som om den bisarra art av globalisering vi nu ser skulle vara en naturlag.
Vi lever inte – och ska absolut inte leva – i en bubbla för oss själva. Det vore inte bara befängt utan naturligtvis fullständigt kontraproduktivt för en god utveckling. Men någon sorts balans mellan globalisering och självtillit måste upprätthållas om vi inte skall tappa all kontroll över vår framtid. Balans, detta vackra ord, står i bjärt kontrast till såväl fundamentalistisk globalisering som till inskränkt nationalism eller korrupt statssocialism.
Har vi båda ögonen öppna borde vi kunna se att globaliseringen medför en hel del gott, men också att den driver fram en negativ utveckling som vi måste vara medvetna om för att inte fastna i ett ännu hårdare strypgrepp och därmed hamna i ett ännu mer osunt beroende av sådant vi överhuvudtaget inte kan göra något åt.
Det vi lärt känna som demokrati urholkas, grundlagens stolta portalparagraf – ”all offentlig makt i Sverige utgår från folket och riksdagen är folkets främsta företrädare” – är på väg att bli en parodisk parafras av dess motsats. Vi – i bemärkelsen ”vi som bor i landet Sverige” – är på väg att bli som barn vars föräldrars intresse och omsorg inte omfattar barnet, särskilt inte det lilla barnet.
Om detta borde vi samtala. Utan att ta till nationalistiska övertoner eller utmåla den andre som fiende.
Jag känner djupt för miljörörelsens gamla slagord: tänk globalt, handla lokalt. Det handlar om att skapa självtillit för att våga möta den andre utan rädsla. Minskad sårbarhet, ökat manöverutrymme, överblickbarhet och robust ekonomi med rätt till viss självförsörjning handlar inte om protektionism utan om förmåga att överleva kriser.
Mångfald, regionala marknader och olika lösningar i olika delar av världen är ett skydd mot globala ekonomiska kriser som kan drabba en värld likt fallande dominopjäser – faller en, faller alla. Myller och mångfald är av godo i naturen och i näringslivet, men också i de globala systemen. Mångfald är positivt oavsett om det gäller växter, djur, språk, kulturer, traditioner, tänkande och ekonomi.
En kritisk analys av globaliseringen behöver inte ha ett vitten med nationalism eller inskränkthet att göra. Tvärtom.
 |
| Faller en, faller alla. |
Sommaren 2018 ramlade broschyren Om krisen eller kriget kommer ner i brevlådan. Avsändare var MSB, Myndigheten för Samhällsskydd och Beredskap. I broschyren kan vi läsa att det finns hot mot vår självständighet och säkerhet. Och att fred, frihet och demokrati är värden som vi måste skydda och stärka varje dag.
Jag tänkte: Vilken tur att riksdag och regering har den ryska regimen, med Vladimir Putin i spetsen, att ta till som motiv för broschyren. Det vore ju pinsamt att behöva beskriva det största hotet som det är. Nämligen att politiker, medier och marknadens så kallade spelare gjort allt för att i globaliseringens namn bygga upp det sårbara samhället där allt mer av makten överförts till system och strukturer som vi inte har minsta lilla kontroll över.
Vi skall värna självständighet, meddelas i broschyren. Vilken självständighet? Mig veterligen är vi numera del av en union – på gott och ont – där allt fler beslut tas. Vi är också alltmer beroende av en globaliserad marknad som vi inte har minsta inflytande över. Vi måste lära oss att vara rädda om ordens betydelse om vi skall ha minsta självinsikt kvar!
Vi skall värna säkerheten, meddelas. Vilken säkerhet? Mig veterligen har makthavande politiker byggt bort säkerhet med svindlande hastighet. Kopparledningarna rivs innan fullgott alternativ är utbyggt, köpcenter centraliseras, trygghetssystemen bygger på digitaliserad byråkrati, livsmedelsförsörjningen är skröplig, vi producerar 11 ton koldioxid per person när det borde vara 1 ton. Så, vilken säkerhet skall värnas?
Krisen kommer, var så säker. Av den enkla anledningen att de makthavande politikerna skapat alla förutsättningar för kris. Steg för steg har de i gemensam naivitet byggt det sårbara samhället. Och de som talat om vikten av att bygga robusta system, grundläggande självtillit och rimlig regional självförsörjning har utmålats som bakåtsträvande.
Sverige tillhör de länder som är mest sårbara. Och vi jobbar hårt för att öka sårbarheten. Vi säljer ut elnäten till kommersiella intressen, kan inte ens unna oss att ha en statlig penningförmedling och snart ryker väl också den enda offentligt ägda banken. Vi förmår inte ha regelverk som får samhällets funktioner att fungera eftersom allt mer säljs ut och blir beroende av marknadsaktörer vars framförhållning är nästa kvartalsrapport.
Till råga på allt lär Sverige vara det mest digitaliserade landet i världen. Den digitala kollapsen kommer. Allt annat vore osannolikt. Naiviteten har inga gränser i en struktur där allt vävs samman och allt därmed kan slås ut. Och hackas. Faller en, faller alla – det är en usel strategi.
Globaliseringen behöver tyglas – det är först då den kan kombineras med demokrati, social anständighet och frihet. Ska det vara så svårt att förstå?
Det är synnerligen bekymmersamt när gröna och socialister av olika schatteringar låter nationalistiska – till och med rasistiska – krafter dominera när det gäller kritik av globaliseringen. Men det är inte bara socialister och gröna som borde höja rösten. Nog borde väl socialliberaler också kunna stå upp? Istället har de i tidens anda glidit in i marknadsliberala tankefigurer.
Alla har, som det tycks, gett upp av rädsla för att utmålas som ”bakåtsträvare” eller sorteras i samma fack som suspekta figurer som inte drar sig för att vifta med rasistanfrätt nationalism och främlingsfientlighet.
Demokratiskt grundat motstånd mot de globala intressen som är mer intresserade av kapital än av människor är nödvändigt om vi inte skall urholka det vi lärt känna som demokrati. Många av oss som jublade, med demokrati och fungerande marknad som argument, när den reellt existerande röda planekonomin slogs ut väljer nu att blunda när en blå, kapitalistisk, planekonomi växer fram – där allt fler beslut tas i slutna styrelserum i allt större konglomerat och bolagssfärer. Vilket de facto blir en följd av hur globaliseringen under den sentida kapitalismen fungerar. Ägandet sugs stegvis in i allt större koncerner och finanskonglomerat.
Det har ingenting med reellt fungerande mångfaldig marknadsekonomi att göra, vilket väl en och annan liberal borde fatta. Visst är det lustigt att de som – om jag får lufta lite fördomar – tidigare förnekat Marx analys om hur ägande sugs upp och mångfalden gröps ur, numera är de som stolta bekräftar den förhatliges analyser.
Jag finner det fullständigt absurt att så många inte reagerar när, för att citera en kulturskribent i SvD (Håkan Lindgren), “monopolföretagen väver sitt nätverk av reklam och kontroll allt tätare omkring oss”. Hur kan goda liberaler acceptera detta? Varför står inte socialdemokrater upp? Varför tiger den gröna partiledningen?
Ni som tiger är antingen naiva - eller också rädda att uppfattas som obekväma i en tid när sans, måtta och balans uppfattas som otidsenligt... Om ni inte helt enkelt väljer att jamsa med för att det ger större chans till välbetalda jobb, mingel med gratissnittar och "fina" sociala kontakter. Skärp er!
Texten är till största del hämtat från min bok Vad ska vi ha samhället till?
Signerade ex finns t o m söndag för 190 kr (inkl.frakt som denna vecka sponsras av en grupp bloggläsare!) om de beställs från provoka@telia.com. I övrigt finns den på bibliotek, fysisk bokhandel liksom hos bland annat Bokus och AdLibris för 249 kr. (E-bok 159 kr, ljudbok 179 kr).
