De borde lägga pannan i djupa veck oftare. För Sverige sköter inte sin skog på ett rimligt sätt. Möjligen kan sägas att Sverige sköter sina timmeråkrar på ett sätt som timmeråkrar kan skötas om de inte tillåts att vara skog.
Skog är inte bara träd. Skog är också andra växter. Och djur. Också sådana som inte ger direkt avkastning på det sätt som krävs när kortsiktighetens förbannelse vilar över oss. Också sådana som den urbana människan kanske tycker är äckliga.
Skog är myller och mångfald. Levande träd, döda träd. Mossor, lavar och kommunikationssystem som kan få människor att känna sin litenhet. Skog är till för fler än människor. Skog är till för annat än att politiker skall lägga pannan i bekymrade veck när tevekamerorna är på.
Skogen är inte beroende av människor. Men människor är beroende av skogen. Människor behöver skogen för att kunna finnas. Vilket även gäller den urbana människan, hur långt från en skog hen än är. Beroendet är ojämlikt.
Vårt beroende borde leda till ödmjukhet. Istället missbrukas innehållet i det som kallas skogsvårdslag. Där sägs att miljömål och produktionsmål skall jämställas. Tanken var god när beslutet om lagen togs, tanken var nämligen att miljömålen skulle betonas mer än tidigare. Tanken var också naiv. För skog är inte bara skog, skog kan omvandlas till pengar, till siffror på konton. I en tid när siffror på konton väger blytungt mer än norddaggskåpa, blomskägglav och tretåig hackspett ligger skogen illa till.
De där tre har sällskap, om vi ser bara till Sverige, av 1900 andra rödlistade arter som är helt beroende av skogen.
I grunden kanske människans största planetära misstag beror på att allt fler kommit att likställa finansiellt kapital med naturkapital. Siffror på konton, i ett system påhittat av fantasifulla människor, likställdes plötsligt med verkligheten. Det är som att likställa låtsaspengar i Monopol med riktiga pengar. Fast mycket värre.
Det där med att ge arvingar en skog att fortsätta att förvalta är inte lika självklart när arvingen minst lika gärna tar emot siffror på sitt konto. Det där med att gå ut i skogen och sköta den har ersatts med bolagisering där en entreprenör på några dygn skyfflar bort skog som vuxit i århundraden utan att ens kosta på sig mödan att lägga upp stockarna på ett värdigt sätt i väntan på bortforsling. Tid är pengar. Tid är siffror på konton.
Politiker visar mer omsorg om siffrorna än om skogen. Det är därför till och med Sveaskog, det statliga bolaget, skall ge avkastning. Statens eget bolag gör vad det kan för att kringgå en skogsvårdslag som är naivt formulerad. Biologisk mångfald mals ner till siffror på konton som vidarebefordras till ägaren. Allt medan propagandan från skogsindustrin gör allt den kan för att vi alla skall förmås tro att timmeråkrar är skog. Det krävs för att vi skall bli blinda på ena ögat.
Allt fler vill ha träd. Att göra drivmedel av, att göra plast av, att göra hus av, att göra papper av, att göra bränsle av, att göra läppstift av. Att tjäna siffror på. Ingen jävel tycks vilja räkna. Att skogen inte räcker till – om vi ska bevara riktig natur och biologisk mångfald – för det glupska tillväxtsamhällets begär spelar ingen roll. Biologisk mångfald, kärnan i livets väv, väger mycket lite i en kvartalsrapport.
Enligt globala överenskommelser skall 17 procent av representativa naturtyper skyddas. Idag är bara drygt 6 procent av produktiv skogsmark långsiktigt säkrad.
Sverige, Sverige, vad fan håller du på med… suckar jag när jag går genom det som förut varit skog. Där fanns två ekar, några granar, många tallar – en del yngre, en del flera hundra år gamla, några döda och hem för sådant som bara kan leva i döda träd. Mossor, lavar, bär, solglimtar, skuggor. Hackspett som dundrade. Uggla som hoade. Och ibland barn som lekte, vuxna som plockade svamp och bär. Så såg det ut ena dagen. Nästa dag var allt borta. Det hade inte brunnit. Men skogen hade skövlats, reducerats till siffror på konton.
Vad tänker skogen? Om nu skogar skulle kunna tänka. Förmodligen så här: Bevare mig från människor och deras absurda tankesystem som tillåter dem att tro att naturkapital och finanskapital är av samma dignitet. Kanske skulle den också fundera över människans förmåga att leva i livslögner för att stå ut med sin egen destruktivitet – som när vi homo sapiens i den politiska och ekonomiska debatten låtsas som att nyplanterad skog suger i sig lika mycket koldioxid som vuxen skog. Det gör den inte. Likt förbannat låter det så i Agendas partiledardebatter.
Du har kanske hört det förr, det där uttjatade citatet som påstås härröra från Creeindianerna: ”Inte förrän det sista trädet har huggits ner, inte förrän den sista floden har blivit förgiftad, inte förrän den sista fisken har fångats. Inte förrän då kommer den vite mannen att märka att man inte kan äta pengar.”
Ett lika uttjatat citat kommer från nationalekonomen Kenneth Boulding, lika bra att ta det också: ”För att tro på obegränsad tillväxt på en begränsad planet måste man vara antingen idiot eller nationalekonom”. Är det verkligen så? Om det skall jag berätta i nästa kapitel..."
Utdrag ur boken Vad ska vi ha samhället till? Vill du diskutera innehållet och har möjlighet att gå in på Facebook så går det bra här: https://www.facebook.com/permalink.php?story_fbid=1163723540750235&id=100013377995225 (Jag tvingades för många år sedan stänga av kommentarsfältet på bloggen eftersom det urartade och jag inte hade vare sig tid eller ork att ideligen rensa bort rasism, hot och anonyma oförskämdheter riktade till inte minst andra som kommenterade. Debattnivån på FB blev mycket bättre.)
