Gryning

Ett hus utan katt är stumt.

Just före gryning. Ekorrarna tar vara på smulorna från de rikas bord. De söker lite hispigt efter solrosfrön och annat som ramlat ner från fågelbordet. Det gäller att passa på. Dom har visserligen lättare tillgång till mat på ett annat utskänkningsställe, men varför låta något förfaras... Tre stycken, en ganska liten. 

Hararna har spårat hej vilt i snön. Bakom viltstängslet, i skogen, går ett par hjortar, en av dem spanar in, kanske missnöjd med förändringar som skedde för några år sedan då viltstängslet kom upp för att stoppa vildsvinen. 

Jag går igenom huset till köket, ser några rådjur på ängen ner mot sjön. Häromåret såg vi spår av varg där. Och ett par år innan det, när vintern var kall, hörde vi varg yla en bit bort. Alla i byn gillar inte varg. Jägarna allra minst, tycks det. Men det är väl snarare så att det är vi som bor här på vischan som bosatt oss i de fria djurens hem.

Livet går vidare. För de som får leva. Tuppen, som inte är något vidare på att gala som en tupp ska, försöker kalla på solen. Han brukar lyckas. Jag gillar honom.

Snart gnistrar solen på fjärden, skidspåren kommer att synas, ska ge mig ut endera dan, passa på att kolla hur bryggan mår. Kanoterna kommer att vara sura, de är alltid sura och griniga på vintern, men suckar desto mer av välbehag när de vänds upp igen och skjuts ut på fjärden och smyger vid vasskanten för att återse hägern, lommen och den där snoken som så gärna håller till bortom vår brygga. Vi kallar det för Eriksson, för vi hade just hört en intervju med en politiker med det namnet som slingrat sig. Den hade kanske kunnat ha vilket namn som helst.

Markställningarna till solpanelerna väntar på att monteras så fort tjälen krupit ur marken. Spenat kan sättas i växthuset om några dagar, tjälen har lossat när solen värmt upp. Så i början på april är stora delar av växthuset grönt av spenat som stegvis skördas för att ge plats för allt det andra som tillhör livet i ett växthus på sommaren.

Ska dricka en kopp kaffe, invänta att Lena vaknar, läser biografin över Karin Boye under tiden. Välskriven. Kaffet doftar, det sprakar i köksspisen som finns i det gamla köket, golven är ganska kalla, det tillhör livet på landet, ullsockor på, de som svärmor stickat. 

Längtar efter våren, morgonstundens cykeltur, fågelsången. När årsringarna blivit många så har längtan efter våren blivit starkare än förr. När döden kommer så får den vara så vänlig att vänta till november. Eller åtminstone till slutet av oktober. 

Snart glimmar snön ordentligt på fjärden. En ny dag läggs till alla andra. På den här lilla planeten. Som vi valt att kalla Jorden. Trots att den borde kallas Havet. Vore vår planet alldeles jämn som en biljardboll hade vi haft cirkus 2500 meter vatten över oss. Det hade varit snopet.