Det var kallt och vi gick på en strand i Skåne. Vi såg siluetterna av Barsebäck.
Kärnkraftverken gav värme åt många den där kalla vintern. Man kan kritisera att så lite har hänt vad gäller avvecklingen. Visst, kan man det. Men det hjälpte inte den här kalla dagen. Några reaktorer stod stilla eftersom det var fel på dem. Några vintrar tidigare var hälften av de svenska reaktorerna avstängda för att säkerheten inte var tillräcklig. Det var en mild vinter.
Jag undrade vad som hänt om myndigheten för kärnsäkerhet hade stängt av lika många reaktorer denna vinter när vi gick på stranden och såg siluetten av Barsebäck. Ransonering hade förmodligen införts. Många hade fått stänga av några rum i sina villor. Krupit närmare varandra. Älskat mer. Flyttat in teven i köket. Satt på sig ullstrumpor och ylletröja. Kanske hade man samåkt till jobbet för att slippa använda så många motorvärmare.
Det hade säkert fungerat. Lite obekvämare, men kanske rent av lite mysigt. Kanske hade nya kontakter knutits. Grannar träffats, lärt känna varandra när man samåkt till stan eller kört varandras barn till dagis. För industrin hade det nog varit värre, en del permitteringar hade det säkert blivit. Kanske några elintensiva industrier fått lägga ner några månader. Det hade varit synd, kostat en del, men vi hade säkert överlevt det också. Självfallet hade det varit uppskruvat debattklimat, men det hade lagt sig så småningom och kanske hade en del tyckt att det var skönt med extrasemester ett tag.
Men nu stod Barsebäck där borta och puttrade. Då och då släpptes kortlivade radioaktiva ämnen ut från skorstenen - ja, det finns ju faktiskt skorstenar på kärnkraftverk. Men det var nog inte så farligt. Och de svenska reaktorerna hade ju filter som nog skulle kunna ta upp radioaktivitet om det skulle hända något.
Det var säkert varmt och gott i husen därborta som skymtade i fjärran. Vi gick ganska fort på stranden. Siluetten från Barsebäck var inte vacker. Siluetten från vindkraftverk är vackert. Tyckte vi där vi gick. Man kan knappast säga att siluetten från en biobränsleanläggning är vacker. Och miljövänligt, vad är det? Solceller är bra, men tillverkningen är ofta miljövidrig. Ved, pellets, flis ingår visserligen i det naturliga kretsloppet - den koldioxid som bildas när man eldar används då nya träd växer - men det finns problem med det också. Nyplanterade träd tar inte upp lika mycket som fullvuxna. Vilket ofta glöms i debatten.
Vindkraftverk är väl bra när det blåser och vattenkraft förstör väsentliga naturvärden och ett brott i en damm kan få förödande konsekvenser. Men kombinationen vatten och vind är bra, vatten från dammarna kan släppas på allteftersom det blåser.
Men ingenting är lätt och självklart. Några menar att gigantiska fält med solceller i Sahara skulle kunna försörja halva Europa med el. Jo, men sårbart blir det. Oändligt sårbart. Samhällen med komplicerade energisystem är såbara.
Långt bort från den politiska retoriken gick vi där i kylan, hand i hand, och vi pratade om hur lätt det är att måla i svart och vitt. Jag har hållit brandtal mot Barsebäck, demonstrerat och varnat för olycksrisker, avfall och uranbrytning. De svenska reaktorerna behöver över 1000 ton uran årligen. Det ger upphov till fyra miljoner ton radioaktivt slagg. Det motsvarar vad som kan lastas på ett godståg med en längd av 150 mil, brukade jag säga. Bilden är bra, retoriken sitter bra. Men ingenting är lätt. Visst kan man säga att bara några dagars solinstrålning ger oss mer energi än vi behöver på ett helt år. Men vadå? Vi ska ta hand om den, omvandla den till el.
Jag har talat vackert om alternativen, kanske i stridens hetta förgyllt dem lite grand. Det finns inget svart eller vitt. Ibland tas övertoner till från båda sidorna. Inför folkomröstningen om kärnkraft blev det så; inför slutdebatten i teve hade de olika linjerna fått göra var sin film som skulle ge information. Linje 3:s film var ett monster av överdrift över hur det såg ut i Harrisburg. Som om verkligheten inte räckte, tog man i så man väl knappast vågade se sig själva i spegeln dagen efter att filmen sänts. Jag hade gjort min del för Linje 3, gräsrotat med broschyrer och sånt.
Hur komplicerat och gråskalig energifrågan än är så kan man ju tycka att det skulle vara rationellt att snarast möjligt bygga bort all kärnkraft ur det svenska energisystemet eftersom det är en så osäker energikälla. Det är ju inte så bra att göra sig beroende av system som från en dag till en annan kan stängas av. Särskilt inte om landet har kyligt klimat och är beroende av elintensiv industri för exporten. Det är på något sätt ogenomtänkt. Rent av ansvarslöst.
Men vinden blåser ju inte alltid heller, säger vän av ordning. Och det är sant. Därför vore det dumt att låta 50 procent av elbehovet täckas genom vindkraft. Lika dumt, men mindre riksfyllt på andra sätt, än att låta 50 procent täckas av kärnkraft. Solceller? Det är bra, men ger inte så mycket under den mörka årstiden.
Jag har stått på barrikaderna och talat. I stugan i värmen, där vi övernattat, har vi lyssnat vi på några band från åttitpalet. Det var demonstration utanför Barsebäck. Min röst är ganska uppskruvad, retoriken är bra, angreppet bra: ”Varje investering i kärnkraften är en kriminell handling. Om ett haveri i en svensk reaktor inträffar kommer varje fackförbund, varje arbetsgivarorganisation, varje politiker, varje parti, varje expert, varje person som idag försvarar kärnkraften komma att dömas lika hårt som man idag dömer de som teg och samtyckte i Nazityskland när ett av historiens vidrigaste brott begicks. Ingen kan nämligen idag frånkänna sig ansvaret för en kärnkraftsolycka eftersom alla vet att ett kärnkraftshaveri i Sverige skulle kunna slå ut områden stora som Götaland under årtionden och leda till att Köpenhamn skulle utrymmas under närmare hundra år. Med ekologiska och sociala följder som bara inte kan överblickas. Berätta för mig, ni som försvarar kärnkraften, vad ska människor göra om det händer?”
Jag talade vid den årliga Barsebäcksmarschen. Det var i juni. Det var sommar och varmt och solen värmde oss. Det var lätt att plädera för omedelbar avstängning av Barsebäck. Det var lustigt att ligga på fårskinnen i stugan och många år senare höra det där talet. Jag visste nog inte riktigt säkert om det var så att Köpenhamn skulle kunna komma att behöva utrymmas under närmare hundra år. Det fick jag veta senare när statens stora säkerhetsutredning, som fick namnet Efter Tjernobyl, kom ut. Där kunde man läsa att utsläpp större än de i Tjernobyl kan inträffa i alla svenska reaktorer. Det pratas inte så mycket om den där utredningen, den var många tegelstenar tjock.
Vi stannade och öppnade ryggsäckarna. Klockan var närmare tre på eftermiddagen och snart skulle det bli mörkt. Tog upp ostmackor och varm choklad och vände ryggen till Barsebäck för att få blåsten i ryggen. Vi pratade om att ta ansvar för hur de pengar man har används. Hur man måste rösta med mer än en papperslapp, hur man måste rösta med hela sitt jag. Hur orimligt det är att ”låta pengarna arbeta”, som det ju heter, inom områden som man själv inte kan stå för.
Vill man ha en utveckling åt ett visst håll så kan man rimligen inte satsa i allemansfonder eller aktieportföljer där ens pengar kanske stöder investeringar i sådant man inte själv tycker är bra. Visst är det viktigt att handla miljövänligt, men vad hjälper det om man satsar sitt pensionssparande eller annat sparande på ett sätt så att det investeras på något helt annat. Då har man ju aktivt bidragit till en samhällsutveckling man inte själv vill ha. Är det att ta ansvar?
Vi packade ihop och fortsatte vandringen med mössorna långt neddragna. Vi hade två dagar kvar innan vardagen.
Ansvar. Ett ord med våldsam betydelse. Hur tar man ansvar för ett kärnkraftsolycka om man är energiminister? Kanske avgår man. Och blir utsedd som ambassadör någonstans. Dock inte i Köpenhamn om det varit Barsebäck som havererar, muttrade jag. Och om det händer något i Forsmark? Och vinden ligger på mot Stockholm? Och det börjar regna?
Men sannolikheten för det är väldigt liten förstås. Och det är ju
sannolikheter vi skall ta hänsyn till, har vi lärt oss.
dagen.se
