Uppdaterad: 2008-12-29 10:53 | Bryt upp från tillväxtmanin Vi har byggt upp ett ekonomiskt system som bygger på evig tillväxt med ständigt ökande konsumtion. När nu politikerna pekar finger åt banker och bilföretag så vore det klädsamt om man också funderade lite på sitt eget ansvar, skriver Birger Schlaug, författare och samhällsdebattör och tidigare språkrör för miljöpartiet de gröna.
| Så körde då stora delar av det globala samhället rakt in i väggen. Men, uppriktigt sagt, hur kan man ha trott något annat? Att detta drabbar Västsverige är inte heller konstigt. Bilföretagens ledningar har på grund av usel omvärldsanalys - trots tillgång till kompetent och lojal arbetskraft - kört sina företag in i en återvändsgränd. Jag har mött företrädare för svensk bilindustri som mött klimatfrågan med ett hånflin. Vilket nu bidrar till krisen.
Vi har byggt upp ett ekonomiskt system som bygger på evig tillväxt med ständigt ökande konsumtion. När nu politikerna pekar finger åt banker och bilföretag så vore det klädsamt om man också funderade lite på sitt eget ansvar.
Är det inte så att politiker drivit fram jakten på ständigt ökad materiell tillväxt, även med lånade pengar och långt utöver vad naturen tål? Är det inte så att man byggt upp system på en infantil dröm om evigt växande volymer?
Öka produktionen
Denna jakt på ständigt ökande produktion och konsumtion leder inte bara till stressade människor och stressad natur utan även till en stressad ekonomi. När också Miljöpartiets språkrör, redan långt innan krisen, uttalar att tillväxt är nödvändigt av både ekologiska och sociala skäl så har det gått ohyggligt långt i den ensidighet som alltmer präglar svensk politik.
Det vore tacksamt om något av riksdagens partier - oavsett om de kallar sig borgerliga, socialistiska eller gröna - vaknar upp ur den tillväxtmani de fastnat i. Jag skulle önska att de tog klimathot och finanskris som avstamp för ett ödmjukt omtänkande, istället för att som nu paniskt rikta in sig på att återföra ekonomi och samhälle till det som var innan sammanbrottet: ständigt ökande konsumtion, ständig jakt på större volymer, ständigt räknande i kvantiteter på ett sätt som stressar människa, djur och natur.
Behov av nya partier
Om inte annat borde de vakna upp för sin egen skull, fastnar de alla i samma världsbild där ständig växt prioriteras framför grundläggande livsvärden skapar man behov av nya partier.
När nu det politiska landskapet ritas om så att vi får två cementerade politiska block så kommer nämligen varje tanke som inte ryms i de två stora partierna att försvinna från den politiska debatten. Varje sätt att se på samhälle och människa som inte innebär fortsatt jakt på evigt ökande konsumtion kommer att begravas innan debatt ens påbörjats.
Det finns något djupt tragiskt i detta, något mentalt fattigt och djupt oroande. Politik och tankar snävas in så att de ryms innanför den bur som anses politiskt korrekt.
Vad är kris?
Låt mig provocera en aning: Det är kris när Volvo inte får sälja så många personbilar som man planerat - men vore det inte än värre om man hade fått sälja bilar som är på tok för energislösande? Det är kris för lastbilstillverkare om inte försäljningen ständigt ökar - men vore det inte varit värre om transportbehovet ständigt ökade? Lider världen brist på bilfabriker?
Kan det betecknas som kris att HM inte får sälja mer kläder än förrförra året till svenska konsumenter - det är väl inte brist på kläder i svenska garderober? Är det mer kris om julhandeln minskar något, än om den ökar varje år&? Vi lever på en jord, och vi har bara ett liv var, men vi tycks slösa bort båda delarna.
Den finanskris som nu ackompanjerar klimat- och miljökrisen skulle verkligen kunna vara avstamp för ett omtänkande. Avstamp för ett värdigt återtåg till sans och måtta.
Bli som förr
I stället ser vi hur världens ledare gör allt för att återföra oss till det som varit. Det vill säga varva upp, växla upp och köra på. I en tid när vi istället borde tänka efter så att vi jämfört med tidigare kan varva ner, växla ner och tänka efter.
Vi behöver längre tankar än dem vi hör uttryckas från ledande politiker, fackföreningsledare och företrädare för näringslivet. De har fastnat i en tankarnas bur.
Jag kan inte bättre än att förklara deras beteende genom att citera några rader från Elin Wägners Väckarklocka, som hon skrev 1941: En fågel värjer sin bur. Det är det enda den kan göra om den tillhör en gammal burfågelsläkt och inte vet av någon annan uppehållsort.
Birger Schlaug
Samhällsdebattör
|
