Silvervägen 1793

Fördomar och föreställningar. Jag älskar när sådana krackelerar. Det gör de sällan när jag försöker genomlida "kriminalromaner". Elisabeth George är väl den enda som fått ständiga guldstjärnor i min lilla svarta bok... Wallander i Ystad var ju bra, till en början, samhällsskildrande, men blev allt mer pratiga och meninglösa i mitt tycke.

Så övertalades jag då att läsa två av nutidens storsäljare: Silvervägen och 1793. Lysande böcker! Värda varenda minuts läsning. Silvervägen, av debutanten Stina Jackson är en Noir Norrland och 1793 av Niklas Natt och Dag är en Noir Stockholm. Men vilka noirer!

Silvervägens röda tråd är ett försvinnande. En ung flicka försvinner i väntan på en buss. Fadern letar. I flera år. Och förlusten, ensamheten, övergivenheten rinner ur boksidorna som tårar. Inte bara faderns, utan än mer Norrlands ödebygder med uppgivenhet. Där finns den från samhället flyende hålögde svenske soldaten från kriget i Afghanistan, där finns bensinstationsföreståndarens tröstlöshet, ödegårdarnas tomhet, sommarens obarmhärtiga ljus och vinterns obarmhärtiga mörker. Där finns visionerna som skapade ett helvete, där finns frusna själar och döda kroppar. Och det är så väl formulerat, så varmt beskrivet och så hopplöst och glädjelöst att det på något märkligt sätt blir en fröjd att läsa sida upp och sida ner. Med debutantens klokhet blir slutet av berättelsen ärligt, sorgligt och med blott en gnutta ljus som strilar in så där lagom så att skuggorna kan leva, tolkas och omtolkas.

1793, av Niklas Natt och Dag. Debutbok det också.  Recensenterna är lyriska och till och med GW Persson är djupt imponerad vilket på intet sätt skall avskräcka från läsning.

Också detta en debutant. Silvervägen var Norrland i samtid. 1793 är Stockholm och dåtid. Slutat av 1700-talet som titeln antyder. Författaren har grävt, formulerat meningar och vävt en historia kring ett mord - ett förskräckligt sådant - men jakten på mördaren är bara inslag i väven. Själva varpen är livet, stanken, fattigdomen, supandet, de levande benranglen, de upphostade lungorna, korruptionen, människans drifter och avsaknad av empati, de än idag välkända gatorna, kyrkorna och husen, trappuppgångar, kajer och vyer. Försök till faktakoll rinner ut i en enda slutsats: författaren har på stadigt på fötter. Sträckläser, sida upp, sida ner - trots aningen för många darlingar som nog borde drabbats av "kill your darlings" - kan inte sluta, försakar sådant som borde göras, lockas till sidoläsning om personer och historia och känner mig väldigt tillfredsställd med att inte ens GW:s lyriska uttalanden av boken skrämt bort mig.Glädjen och tillfredsställelsen av att leva nu och inte i slutet av 1700-talet är obegränsad...

Liksom glädjen över att en gång, när jag följde gröna vågen från Stockholm, valt bort en ödemark, med en ödekyrkogård till granne, i en mörk norrländsk bolagsskog som ny bostadsort till förmån för en aningen mer befolkad bygd med tillgång till öppna landskap. Politiskt finns anledning att vara tacksam för att urbana miljöer blivit så mycket bättre än på 1700-talet men också anledning att vara frustrerad över hur glesbygden misshandlats av politiker av allehanda färger i tron att moderniteten måste vara urban.

PS! Namnet Silvervägen syftar på transporterna av silvermalm från Nasafjäll till Bottenviken, vilket idag är riksväg 95 där jag själv farit fram en del då jag en kort tid jobbade på den meteorologiska stationen på Bjuröklubb.

Ljuset vi inte ser

Ljuset vi inte ser, av Anthony Doerr, kände sig kanske kränkt där den låg kvar på soffbordet. Den är inte ny, snart tre år gammal. Till slut började jag läsa. Och fann att boken är ett tjockt mästerverk. Närmare sexhundra sidor. 

Som regel tillkommer tjocka böcker numera bara av en enda orsak: de är så erbarmligt lätt att skriva långt. Med gåspenna var man noga med orden. Det var man också med skrivmaskin där Tipp Ex var räddningen, sen kom ordbehandlare och texterna flödade ut och halvrisiga kriminalromaner kunde skrivas på alltför många sidor. Det som var ett gediget hantverk har på grund av teknikutvecklingen förvandlats till pratighet sida upp och sida ner. 

Ordliga mästare, som t ex Theodor Kallifatides, begriper att man skall värna om ordens värde och textens måttfullhet. Men så anser han också att man inte skall ligga i hängmattan och läsa hans böcker. Han berättade det för mig när jag intervjuade honom i Kunskapskanalens En bok, en författare. Jag hade just sagt till honom att jag ägnat en stor del av sommaren, liggande i hängmatta, läsande de böcker av honom jag inte tidigare läst. 

Han förlät mig visserligen men jag lovade att aldrig göra om det. Ett löfte jag hållit. En god roman läser jag numera alltid sittande, utan brus runtomkring, av respekt för det hantverk som skapat den goda romanen. 

Anthony Doerr tjocka roman började jag läsa lite slafsigt, men snart satt jag rak i ryggen… En spännande väv, där två människoöden, det ena som varp och det andra som inslag, har skapats som om de ville bli berättade. 

Tiden är andra världskriget. En fransk flicka, som blivit blind, upplever världen, kriget, soldaterna och rädslan genom dofter, ljud och beröring. En tysk barnhemspojke, med drömmar och förmåga att uppfylla dem som radiotekniker, upplever kriget som soldat.

Några korta ögonblick möts de under de sista dagarna av kriget efter att ha överlevt var för sig, ovetande om varandra, men ändå med trådar som förbundit dom.

Att världen inte är vacker trots att den är så vacker – det är väl det boken handlar om. Om det meningsfulla som blir meningslöst, om det meningslösa som blir meningsfullt. Om dagar som läggs till dagar, om förmågan att överleva i det som formligen reducerats till ett helvete där krigets och människans rädslor och tillkortakommanden styr. 

Anthony Doerr fick Pulitzerpriset 2015. Det är ingen garanti. Men den här gången var det ett gott val. Det är en bok som skulle bli en bra film, men å andra sidan är boken så fylld av verbala bilder att en film kan te sig onödig. Och detta trots att de två personerna aldrig tar tag i mig, det är berättelsen i sig som griper tag snarare än själva varpen och inslaget. Det är mönstret som blir så fascinerande, snarare än de trådar som bygger upp det. En film skulle förmodligen göra något annat av det, och jag vet inte om jag skulle uppskatta det. Risken är dessutom att man skulle göra ett alltför stor nummer av jakten på en sten av ohyggligt värde om någon eländig manusförfattare skulle sätta tänderna i den.

När man kommer till slutet av denna fullödiga roman kan man dra en suck av lättnad – men om det beror på att slutet inte är så lyckligt som man kanske oroat sig för eller att det är så lyckligt som den lille naive romantikern inom en vill låter jag vara osagt. Hur som helst: en lysande berättelse väl värd den flod av priser den fått.

Den otröstade

Kazuo Ishiguro. Nej, inte kände jag någon läslust eller nyfikenhet – än mindre känslan av ”äntligen” – när han presenterades som Nobelpristagare i litteratur. De japanska författare jag läst har, i mina ögon, varit plågsamt meningslöst att läsa. 

Det gäller inte minst Haruku Murakami. Min första tanke när jag hörde om Ishiguro tilldelats priset var att det nog skulle förhindra att Murakamai skulle få det inom överskådlig tid. Gott så!  

Jag har bland annat tröskat igenom hans trilogi 1Q84 och undrat varför i herrans namn den skrivits, tänkte att meningen och syftet och njutningen kommer väl snart. Den kom inte i första boken, inte i andra och när jag kom till sista kapitlet i den tredje var jag övertygad om att det skulle välla upp. Ingenting hade hänt före sista meningen. Det hände inte där heller. Totalt meningslöst.

Den där trilogin påminns jag varje månad om när det är fullmåne. Månar - två stycken - spelar huvudroll i sviten.

Nog med förtal…

Hade aldrig läst något av Ishiguro när det meddelades att han tilldelats Nobelpriset. Såg intervjuer med honom och han verkade artigt städad och väldigt ointressant och det var med visst motstånd jag införskaffade några av hans böcker. Började med Den otröstade. Och nog kände jag igen den där stilen som jag inte förstått mig på när det gäller japanskt författarskap. Tänkte; man behöver tydligen inte leva sitt liv i Japan för att skriva som han gör...

Men. Det här var något annat. Meningslösheten har en mening och sidorna ville bläddras fram. Välskrivet. Sida upp och sida ner. Som att gå i en flummig labyrint och inte veta vad som döljs bakom nästa krök i en långsamt berättande mardrömsliknande tomhet där tomheten är pärlor trädda på radband man, innan det bara blir för mycket, vill ska bestå av minst lika många pärlor att ta sig an som i det fullständiga katolska radbandet med sina 165 pärlor – vilket jag förstås som icke-troende aldrig gjort…

Och minsann det är 490 fullmatade sidor, med långa textsjok man ska ta sig igenom, en drömlik vandring av meningslöshet i form av sorg, våld, död hund, ensamhet, plötsligt erbjuden potatismos och dimmiga gator. En Mr Ryder vars tillvaro, eller rent av tillstånd, flödar fram i en obegriplig färd mot ingenting. Eller om det är allting. Och, tro det eller inte, sidorna vill bli bläddrade och berättelsen flyter fram och meningslösheten blir meningsfull för en bra författare är en bra författare. Ända tills det blir för mycket. Och man börjar ifrågasätta om man själv eller Svenska Akademien är förvirrad. Och om författaren lever i ett rus av dålig cannabis.

Men innan dess. Innan det blir för mycket. Några kyliga dagar, där det som skulle utföras blev liggande, ägnades åt romanen som flöt fram genom timmarna som om den varit lika inoljad som Mr Ryder. Maten blev mindre vällagad och reparationen av en källardörr blev vilande…

Så kom jag till sista kapitlet, sista raden, och jag undrade som jag alltid gjort när jag läst mer regelrätt japanska böcker: här kommer väl den briljanta förklaringen till hela denna meningslösa berättelse.

Det gjorde det inte den här gången heller. Men till skillnad från Murakamis böcker så går jag omkring och funderar på den här rackaren som fått mig att känna viss lust i olusten att bläddra fram de långa sjoken av en flummig berättelse som tycks mig lika förvirrande som livet självt. Och det var väl det som var meningen.

Ni som läst den, eller som skall läsa den, vill jag påminna om vikten av en Nummer nio och om det plötsligt märkliga i att en skäggig person plötsligt står vid ens sida och erbjuder en ångande tallrik med potatismos. Fattar ni det inte har ni inte läst boken. Eller också har ni läst den - och enligt recensionen i The Times, tagit del av ”ett mästerverk tillägnat människans innersta väsen”. Vilket får mig att tänka på den där Strindbergska klyschan: Det är synd om människorna.

Huruvida Kazuo Ishiguro driver med läsaren eller inte är oklart. Vill du slippa den funderingen så rekommenderar jag hans filmatiserade mästerverk Återstoden av dagen.

Ett jävla solsken

"Hon skriver behagligt", läser jag. Det är jag själv som plitat ner kommentaren i mitt arbetspapper inför ett samtal med författaren till De sista tanterna.

Författaren är Fatima Bremmer och samtalet skulle föras i Kunskapskanalens En bok, en författare. Samtalet blev bra och mina sympatier för författaren växte i och med att hon uppenbarligen var intresserad av Elin Wägner också..

Nu har Fatima Bremmer kommit ut med en ny bok. Denna gång om en kvinna som aldrig blev tant. Ester Blenda Nordström. Glömd av de flesta, nu med rätta - och i behaglig form - återupprättad. Banbrytande och undersökande journalist, författare, äventyrare - "otämjd med en nästan omättlig nyfikenhet på livet".

Eller dumdristig? Och utelämnande?

Det är lätt att känna skräckblandad sympati för Ester Blenda  - sympatin underlättas för min del av att hon och Elin Wägner var goda vänner. De var goda vänner trots att Elins man John Landquist var ute efter Ester Blenda för egen räkning. Det var nog Evert Taube också. Och en hel radda andra män. Som Ester Blenda artigt men bestämt tycks ha hållit ifrån sig. Hennes livskamrat - så gott det nu gick på den tiden - hette Carin.

Med ödmjukhet förklarar Fatima Bremmer att det inte finns så mycket att ta av när det gäller Ester Blendas och Carins förhållande - en adrenalinstinn manlig författare hade snarare dragit på ordentligt. Brev har förmodligen kastats - homosexualitet var ju straffbart och betraktades som psykisk sjukdom.

Hur som helst: biografin över Ester Blenda Nordström är väl värd att läsa. Jag visste att hon var ett skarpt pennskaft - kvinnliga journalister kallades så - och kände till att hon ingick i den så kallade Ligan tillsammans med bland annat Elin Wägner. Men så mycket mer visste jag inte, skam att sägandes. Hon wallraffade som piga på en bondgård, levde  med samer i Lappland under förhållande som en Stockholmare inte borde klara av, reste som tredjeklasspassagerare med emigranter till Amerika där hon arbetade som servitris för att sedan lifta genom landet. Till råga på allt räddade hon "hela byar från svältdöden" under finska vinterkriget. Och reste flera år med en expedition i Sibirien.

Hade hon varit man hade hon skrävlat något alldeles förfärligt... Nu tystnade hon istället. "De spektakulära äventyren och kampen för ett liv på egna villkor visade sig ha ett högt pris". Det priset tänker jag inte avslöja här.

Fatima Bremmer har tagit sig an sitt projekt på ett imponerade sätt, med ödmjukhet berättar hon historien om en kvinna som varit välkänd än idag om hon varit man.

Så då finns det två biografier jag kan rekommendera som helgläsning, båda Augustnominerade: Fatima Bremmers Ett jävla solsken och Johan Svedjedals Den nya dagen gryr:Karin Boyes författarliv.. (Karin Boyes dikt Visst gör det ont är för övrigt skriven till Elin Wägners 50-årsdag). Måste ni välja så skulle jag föreslå Ester Blenda.

Karin Boye - äntligen!

Tidskriften Spektrum. Hör talas om den? Den var ett organ för litterär modernism. Kom ut mellan 1931 och 1933. Här introducerades T.S. Eliot för svensk publik. Det fick jag veta när jag för några år sedan - i Kunskapskanalens En bok, en författare - intervjuade Johan Svedjedal som skrivit den mastiga boken Spektrum - den svenska drömmen.

Min ingång till den boken var Karin Boye. Det vill säga hon som hade den synnerligen goda smaken att skriva Visst gör det ont när knoppar brister till Elin Wägners 50-årsdag.

Boye hade tillsammans med Erik Mesterton översatt T.S. Eliots The Waste Land. Visste inte vilka som översatt den när jag under några dystra år i Norra Latin läste denna dystopi med jämna mellanrum.

Karin Boye lämnade redaktionen för Spektrum efter bara något år. Efter mer eller mindre märkliga kärleksrelationer. Bland annat försökte hon "bota" homosexualiteten genom att vara tillsammans med några mer eller mindre komplicerade män på redaktionen.

Det som gjorde mig så positiv inställd till den maffigt, ganska svårgenomträngliga, boken var Svedjedals tydliga antydningar om att Karin Boye var något annat än vad såväl min lärare på Norra Latin som traditionella biografiförfattare gjort gällande.

Nu har Johan Svedjedal kommit ut med en bok om bara Karin Boye. Den nya dagen gryr. Karin Boyes författarliv.Det är utmärkt. Han driver nämligen linjen, väl förankrad, att myten om konstnärssjälen inte är är detsamma som själva personen Karin Boye.

Hur som helst: Karin Boye var mer, vidare och djupare och, om man så vill, alldagligare än den traditionella bilden av henne. Det var väl så jag ville att det skulle vara. Så därför tar jag till mig Svedjedals nya verk med entusiasm.

Läs Boye och Kafka befriad från de förställningar som du matats med sedan skolåren!

Myter är allt som oftast förenklade beskrivningar av personer som likt alla andra är mer komplicerade och dubbelbottnade än vad som passar in i mytskapandet. Det gäller författare såväl som politiker.

Recension: Ingenting är sant, allting är möjligt

En bok om det postsovjetiska Ryssland. Omslaget består av Putin och något som nog skall ge skenet av att boken handlar om nätet och dess troll.

Boken är skriven av Peter Pomerantsev, brittisk journalist, född i Sovjetunionen. För femton år sedan flyttade han tillbaka till Ryssland - landet med nio tidszoner och en sjättedel av planetens landmassa - och jobbade för en tevekanal, främst som dokumentärskildrare i teve.

"Det nya Kreml kommer inte att göra om samma misstag som det gamla Sovjetunionen - det kommer aldrig att låta teve bli tråkigt", skriver han och redovisar noga sina egna tillkortakommande som journalist som vill göra ett seriöst jobb men som förväntas göra underhållning snarare än dokumentärer. Program som gärna speglar konspirationsteorier - och hellre Kremls härlighet än sanningen. Vad nu detta innebär i ett land där ingenting är sant och allting möjligt, om man får tro bokens titel. En variant av Trumpland.

Boken lovar mycket, men håller inte vad jag fått för mig att den lovar. Böcker utgivna på Ordfront brukar inte säljas in på falska premisser. Men syftet att skriva och berätta underhållande leder i det här fallet till att underhållningen dränker tilltron till vad som skrivs.

Där ironikerns motorsåg går fram borde istället dokumentärskildraren gått fram med skalpell. Tyckrr jag. Andra som recenserst den har annan uppfattning. Boken är, tänket jag, stundom pinsamt light, om man nu inte är intresserad av författarens liv och leverne. Vilket jag inte är. Visst känns det lite patetiskt sorgligt att följa hur han köps och misslyckas i att anpassa sig till de krav som ställs i skuggan av Kreml, men det räcker inte.

Att den ryska regimen - jag vet att en del inte gillar att man skriver regim om sådant ledarskap som man starkt ogillar, men inte om andra - styr och ställer och beter sig kriminellt är vardagsmat för oss som läser svenska medier. Propaganda och showbusiness blandas hej vilt i rysk teve. Tja, vi som håller koll på Russia Today som motvikt mot det vi kan se i Fox vet ju hur det är.

"Den unika blandningen av kitsch och hotfullhet som bara finns i Moskva", skriver Pomerantsev när han skall beskriva arkitekturen. Uppriktigt sagt är det den bästa formuleringen i boken. Den är på pricken.

Tja, vad finns mer att säga? Svar: ingenting. Läs hellre Svetlana Aleksijevitj.

En bonde hade en jätte på sin rygg

En bonde
bar en jätte på sin rygg..
Jätten hade kört in
sina väldiga naglar
i bondens nacke och axlar.

Bonden var tvungen
att gå ut på fälten
för att skaffa mat.
Och gå till dalen
för att hämta vatten.
Och till skogen
för att hämta ved.
Och det var han
som lagade maten.

Jättens enda uppgift
var att äta
och snarka i sömnen
på bondens rygg.

Ju mer bonden
magrade
och blev tung om hjärtat,
desto mer växte jätten
såväl kroppsligen
som i hjärtat,
medan han sjöng hymner
som uppmanade bonden
att ha tålamod
ty han skulle få vila
i himlen.

En dag
gick bonden
till en spåman.
Spåmannen tolkade hans bekymmer.
Spåmannen sa till bonden:
Koka olja och häll på jättens naglar
när denne sitter på din rygg
och snarkar efter maten.

Men bonden sa:
Tänk om jag bränner mig,
både på ryggen och axlarna?

Spåmannen svarade:
Det goda uppstår inte utan pina.

Bonden tog rådet till sig.
Bonden räddades från dödens grepp.

Fritt ur Caitaani mutharaba-Ini  (Djävulen på korset), av Ngũgĩ wa Thiong'o En av all böcker som bör läsas.

Apropå Fröken Friman: Elin Wägner och släkten Jerneploog...

Året är 1916. Elin Wägners fjärde roman ges ut. Släkten Jerneploogs framgång. En litterär framgång för Elin Wägner var det förstås. Den skulle följas av en ännu större några år senare, då med Åsa Hanna.

Men i övrigt var det snålt med framgångar det där året.

Första världskrigets skyttegravar hade redan grävts och blivit till slaktdiken. 70 miljoner soldater var mobiliserade. En liten skara också i Sverige. Där det också grävdes skyttegravar.

 

En av dem som gräver är John Landqvist, för tillfället gift med Elin Wägner även om hans tankar allt som oftast var hos någon annan. John blev lätt förälskad. Elin hade varnats redan i början av det äktenskap som tog sin början sex år tidigare.   

Ellen Key – som både Elin och John brevväxlade med – hade rekommenderat henne att högprioritera äktenskapet, ty John var inte bara en framtidsman utan också ”en erotiskt mycket intensiv natur, som ej alls nöjer sig med skrapkaker från F.F.K.R (Föreningen För Kvinnans politiska Rösträtt). Amen”.

Ett litet problem i jämförelse med kriget förstås. Fler än nio miljoner dog på Europas slagfält. En del av kulor, en del av förtvivlan. Andra kvävdes till döds av klorgas.

 

Den 22 april 1915 användes klorgas första gången. 168 ton släpptes ut av tyskarna. Det skedde på slagfälten i Västflandern. En knapp vecka före det att 1500 kvinnor – från såväl neutrala som krigförande länder - samlades i Haag för rösträttsinternational. 

Elin Wägner var där.

Livet var inte lätt. Arbetet med boken om släkten Jerneploog krävde sitt, den måste bli väl mottagen. Allt medan världen stod i brand och livet komplicerades av en man med intensiv natur.

Ända sedan 1904 hade den internationella rörelsen för kvinnlig rösträtt – International Woman Suffrage Alliance - regelbundet arrangerat kongresser.  Elin hade varit med på flera av dem. Hon var ju rösträttskvinna. Men också journalist. Skrivit hade hon. För Idun och för DN.

När kriget kom hade man fått ställa in en planerad kongress i Berlin. Dels för att Berlin var krigförande, dels för att det kändes malplacerat att diskutera rösträtt mitt under brinnande krig.

Mot alla odds hade kongressen ändå kommit till stånd, om än flyttad till Haag. Tack vare en eldsjäl, Rosika Schwimmer. Som kom att beundras, och ligga till grund för huvudpersonen i Släkten Jerneploogs framgång. Huvudpersonen i boken fick faktiskt heta Rosika i Elin Wägners arbetsbok. Det var Rosika hon tänkte på, Rosika var sinnebilden av den starka kvinna som arbetade ideellt i motvind för en god sak – för freden. Och för rösträtt förstås.

Hur skulle då rösträttsfrågan hanteras på denna kongress? Var det rimligt att tala rösträtt när världen brann? Den naturliga lösningen, inte älskad av alla, blev att väva samman kvinnors rätt med fredsfrågan. För det var kvinnor som hade största förutsättning att be om fred, att tvinga fram fred, att skapa fred. Inte vill kvinnor att deras söner skall ligga i skyttegravar för att ta död på varandra av orsaker som de inte förstod. Så var det tänkt.

Men så blev det inte. Fredsrörelsens kvinnor motarbetades inte bara av krigets män, de motarbetades av kvinnor som följde i deras ledband.

Elin Wägner smakade på bitterheten över att kvinnor inte motsatte sig kriget. Denna bitterhet ligger som ett raster över Släkten Jerneploogs framgång där hon väver samman kvinnors rätt med fredsfrågan. 

 

Det var ett nytt steg för Elin Wägner som författare. Hennes första roman, Norrtullsligan, handlade främst om kvinnors rätt att leva sina liv på likvärdigt sätt med män – kanske var det svensk litteratur första bok där kvinnor intog staden som vilka män som helst…

Hennes andra roman, Pennskaftet, blev nyckelroman för rösträttsrörelsen. Den tredje, Helga Wisbeck, visade att Elin Wägner såväl kunde skriva tyngre romaner som inta ett klassperspektiv, de illa drabbade kvinnorna skall ha rätt till samhällets stöd – förebild för huvudpersonen var den socialt djupt engagerade Ada Nilsson. Den fjärde romanen, Camillas äktenskap, utmynnar i något som berörde hennes eget liv in på bara skinnet: varför vara gift med någon som inte respekterar sin partner som likvärdig.

Och så kom då Släkten Jerneploogs framgång. Som i Helga Wisbeck handlar den om självuppoffrande kvinnor med social patos och hög grad av idealism.  I romanen väver hon ihop de två första delarna - kvinnors rätt och fredsfrågan - av det som skulle bli hennes ideologiska testamente ett drygt kvartssekel senare. Detta formulerades i Väckarklocka där kvinnors rätt, fredsfrågan och den ekologiska medvetenheten vävdes samman till en världsbild som – vad jag funnit - för första gången formulerades. Den ideologiska treenighet som fick författaren av dessa rader att vakna ur ett liv som annars hade fått ett helt annat innehåll än det fått.

”Landshövdingskan Jerneploog stod i en fönsternisch på residenset i Gustavsfors och såg ut över Stora Torget, där dammet drev i skyar med vinden.”

Så inleds Släkten Jerneploogs framgång. På liknande sätt som Åsa-Hanna – som gav henne De Nios Stora Pris - skulle inledas några år senare. En liten stad, ett torg, en snabb skiss. Därefter en strid om krig och fred. Om kvinnors rätt och motståndarna till denna rätt. Om överklassens förakt för dem som inte tillhör den. Om sveket hos de som vill vara till lags snarare än stå upp för det obekväma.

Den politiska striden står mellan konservativa och frisinnade liberaler. Mellan rösträttskämpar och dess motståndare. Mellan militarism och pacifism.  Mellan de som talar om kriget som ärans fält och de som talar om freden som ärans fundament.

Frågan om vilket liv som är värt att leva, skymtar fram och visst ser man, med facit i hand i vart fall, rötterna till det som på trettiotalet inte bara leder fram till Elin Wägners föreläsningar om Mahatma Gandhis icke-våldsprinciper utan också till hennes arbete med Kvinnornas vapenlösa uppror. Vars idé hon beskrev i Tidevarv 1934: 

”Vi samlar gärna ihop gasmasker åt överståthållare och landshövdingar, försvarsministern, försvarskommissionen och så vidare. Vi är ganska många redan som tackar nej för egen del. Livet är icke något gott och nödvändigt under alla förhållanden. Ska vi gå vidare på den här vägen, så må den vita världen och dess civilisation, eller rättare sagt den karikatyr som återstår därav, gå under och lämna rum för något nytt. Inga andra raser, ingen hämnande änglaskara ur skyn, bereder dess undergång, endast den själv.”

Det vapenlösa upproret ledde till att 20 000 kvinnor skrev under på att inte använda gasmask om ett nytt krig skulle komma – målet var att samla världens kvinnor i en protest som skulle medföra att männen inte skulle våga sig på kemisk krigföring.

Sen jag gifte mig skriver jag så illa, beklagade sig Elin Wägner. Det var inte längre så kravlöst att skriva. De goda recensioner som Pennskaftet skapat ställde krav på nästkommande böcker. Kanske kände hon nu att hon var i en situation där hon som författare både kunde vinna eller försvinna. Norrtullsligan hade tillkommit under några få eftermiddagstimmar i veckan – den gick först som följetong i DN. Helga Wisbeck hade tagit två år på sig att bli skriven. Det var ett slit, en tankeprocess mitt bland alla vardagliga problem.

Äktenskapet med den välkände kritikern, eller varför inte kulturmannen, John Landquist hade varit som en lycklig följetong i de kändissuktande medier som ”likt en binnikemask ständigt suger och kräver näring”.  Men det började till och från luckras upp. I sina arbetsböcker skriver Elin Wägner om ensamhet: ”De gifta kvinnornas ensamhet kan vara mycket större och grymmare än de ogiftas”. Och sen var det då det där med mannen som ”ej alls nöjer sig med skrapkaker från F.F.K.R”.

Familjen Jerneploog. Skildrad med visst raseri får man nog säga. Landshövdingen, landshövdingskan och deras barn. Med en uppfattning om världen och människor som står i bjärt kontrast till Elin Wägners. Och så en kammarherre Jerneploog – en både frispråkig och frisinnad gammal man med ett hjärta bakom sina attityder.

Som vanligt i Elins Wägners böcker är det dock en stark kvinna – Ingar Gunnarson – som är berättelsens huvudperson. En Rosika Schwimmer i svensk småstadstappning. Just detta, att det i hennes böcker är starka kvinnor som är huvudgestalter, kanske bidragit till att hon allt som oftast fallit i glömska. Till skillnad från Selma Lagerlöf vars böcker i stort handlar om män. Något som fått alla tiders kulturmän att känna sig bättre till mods…

Ingar Gunnarson är en driftig medelålders kvinna, som efter några år i Amerika återkommit till Sverige med sin son. Hon startar en specerihandel där hon säljer delikatesser till den burgna överklassen, men när världskriget bryter ut känner hon ansvar för att även arbetarfamiljerna skall få tillgång till livsmedel. Drömmen är att starta ett kooperativ ”som ett medel att överlista kapitalet” så att de fattiga får möjlighet att stilla sina behov i tider av mobilisering och matbrist. Det lät förstås som ett eko av Elin själv.

Överklassen reagerar surt. Här skall bojkottas, ”vänsterseglet får annars för mycket medvind” – temat från teveserien Fröken Frimans krig känns igen…

Ingar är dessutom pacifist, tar ställning mot mobilisering, mot överklassens tal om krigets skyttegravar som ”ärans fält” och män i uniform som riktiga män. Ingar får, bland allt annat elände som drabbar henne, uppleva hur hennes son blir förälskad i landshövdingparets dotter och förförs till att skjuta upp studierna för att frivilligt ta på sig uniform. Vara en riktig man, beordrad till ärans fält. Uppmuntrad av sin älskade. Det går illa.

Man kan läsa in Elins Wägners bitterhet över hur kvinnor inte står upp för fredens sak, utan tvärtom har mage att uppmuntra männen att bli soldater, att ge sig ut i den slakt som redan pågår i Europa. Elins dröm om att kvinnlig rösträtt en gång nog skall förändra allt hade fått sig en törn. Så lätt var det nog inte.

Ironsikt nog motiverades så småningom den kvinnliga rösträtten, av en del av de män som ställde sig bakom den, med att kvinnorna minsann ställt upp när fäderneslandet mobilserat männen. Nu hade också de gjort sig förtjänta av rösträtt. Sverige var det sista landet i Norden där kvinnor ansågs vara värda så pass.

Elin Wägner är inte Elin Wägner om inte ett konkret fall, hämtat från hennes egen ungdom rörande kvinnors rätt, vävs in i berättelsen. 

  

Hennes far vägrade låta henne börja i gymnasium. Om Elin varit en pojke, javisst då hade det varit självklart. Men nu var hon ju bara en flicka och en sådan skulle ägna sitt liv åt annat. Elin blev så besviken att hon hoppade av flickskolan redan i sjunde klass, istället för att gå även det sista åttonde året.

I romanen utspelar sig ett slag om just ett gymnasium för flickor. Nog borde flickskolan utvecklas till att också erbjuda gymnasium. Den ståndpunkten drivs av Ingar Gunnarson. I flickskolan styrelse sitter emellertid även landshövdingen själv. Och vem skall lealösa styrelseledamöter hålla sig till? En landshövding eller en kvinna som kommit på kant med överklassen, som vill förråda landet genom sitt fredsprat? 

Och förresten: hur skulle inte ett gymnasium kunna förstöra inte bara samhälles grundvalar utan även livet för många generationer av flickor? Eller med landshövdingens ord: ”Låt oss stanna och betänka vilket inflytande ett gymnasium kommer att ha på generationer av unga kvinnor, deras livsriktning och ambitioner - och genom dem på de hem, som skola bildas och på framtidens släkten. Det är av en ofantlig vikt att inte den unga kvinnans uppfostran blir snedvriden."

Citatet skulle kunna vara hämtat från Elin Wägners egen far. 

Nog känns rastret av bitterhet lite sorgligt. ”Väl melodramatisk” i sina stycken, kunde man läsa hos kritiker. Och den där humorn, som användes som ironisk stilett i flera av hennes tidigare böcker, är det ont om – de där knorrarna som gjorde att man som läsare nästan kände hur författaren fnissade när hon formulerade… 

Hur det går? Tja, det må var och en läsa själv. Intriger är det. Och som vanligt i Elins böcker framträder en och annan ”framtidens man”. Hon var bra på det, Elin. Att inte utdöma kollektiv skuld. Att såväl se individer som strukturer.  Kollektiv bestraffning var något hon avskydde. Och finns det något mer bestialiskt sätt att kollektivt bestraffa än krig. 

Det krig som pågick när Elin Wägner var på väg till Haag för kvinnokongressen 1916 var bestialiskt. Hon skrev att Europa mest av liknade ”en sjudande häxkittel, ur vilken rök och dunster stiger” och att ”osynliga alkemister ständigt kastar nya ingredienser ner i brygden” samtidigt som pressen ”övertagit rollen av bulvan åt Överledaren” och ”brassar på i ugnen”.

Hur hade då Elin Wägners engagemang för fredsfrågan vuxit fram?

Engagemang hade tänts 1911. Liberalen Staaf hade vunnit en stor seger i valet och den tidigare regeringens planer på att bygga ett krigsskepp lades på is.  Men bondetåg, "pansarbåtsinsamling", och nyväckt kritik över unionsupplösningen ledde till att Staaf fick avgå. Allt detta drev Elin Wägner in mot den politiskt frisinnade liberalismen - det var ju trots allt de frisinnade som varit det bästa politiska stödet i kampen för rösträtt. Elin Wägner blev en av dem som 1914 bildade Frisinnade kvinnor (sedermera Svenska kvinnors vänsterförbund), vilket, enligt Elins egna noteringar, uppfattades som "vansinnigt impopulärt och nästan landsförrädiskt"...

Så det var en politiskt luttrad Elin Wägner som tog sig till Haag mitt under brinnande krig. Frågorna drog – vad var viktigare än fred och kvinnlig rösträtt? -  men även möjligheten att än en gång få uppleva Rosika Schwimmers engagemang. Det var Schwimmer som möjliggjort kongressen, det var Schwimmer som drev den framför sig, det var Schwimmer som ”roten mot kriget förkroppsligad” och som hade ”en slags förtvivlad tro på att kvinnorna skulle kunna uträtta under om de ville”.

Kvinnornas kongress i Haag fick naturligtvis inte handla om vems fel det var att kriget uppstått. Detta oavsett att kvinnor också från krigförande länder var delegater. Helvetet måste stoppas, fred skapas. Mellanfolkliga tvister regleras med fredliga medel. Kvinnors rösträtt skulle kunna bli ett medel för en fredligare värld. Så var det tänkt. I detta malde ett tvivel hos Elin Wägner. Men hoppet måste ändå ses som större än tvivlet. När hotet är stort, måste ändå hoppet vara större.

Det var inte Elins första kvinnokongress. Elin hade retar gallfeber på den svenska kvinnorörelsen när hon försvarade de våldsamma suffragetterna under kongressen i London 1909. Och inför kongressen i Stockholm 1911 hade hon gjort den tidning som såldes. Och där hon också mött och fallit pladask för Rosika Schwimmers engagemang. Elin skrev redan då i DN: "Hon är kvinnosakskvinna med en intensitet som skulle vara oroväckande om den inte genomsyrades av oemotståndlig humor och älskvärd självironi över hennes egen iver i arbetet...".

Och som hon kunde tala! Så där som Elin själv hade velat tala, med fullt engagemang, livligt, som om livet fanns i talarstolen. Kanske var Elin lite avundsjuk, för själv var hon obekväm som talare. Att hon hade Schwimmer som förebild då hon skapade Ingar Gunnarson är inte så konstigt, Elin var den som uppfylldes fullt ut när hon vid några tillfällen tillät sig att tappa kontrollen. Hon kom också, när Rosika Schwimmer senare fick löpa gatlopp, under hån och mobbing i såväl medier som från etablissemanget, att gå till rasande försvar för sin hjälte. Elin var förbannad.

Detta skedde i den lilla skriften Den kinesiska muren – Rosika Schwimmers kamp för rätten och hennes krig mot kriget. Elin Wägner, tillsammans med  Anna Lenah Elgström, Frida Stéenhof och Naima Sahlbom, försvarar den hårt ansatta Rosika Schwimmer som var på väg att gå under för allt motstånd hon mötte i kampen för fred. Elin Wägners inlägg i skriften beskriver starka kvinnors envetna kamp för fred, hopplösa möten med världsledande politiker och en glömd, nästan sanslös fredskonferens på Grand Hotell i Stockholm 1916 som saboterades av ammunitionsfabrikanter och Wall Streets öppna och dolda motstånd mot medling och nedrustning. Det fanns de som ville ha krig för ekonomisk vinning.

Schwimmer

Men det är en annan historia. Låt mig bara – eftersom det är så aktuellt idag när krigsretoriken formligen sprutar ut på tidningssidor och nyhetssändningar – notera att Elin Wägner i sin text inte bara vräker ut sin ilska över politisk dumhet och prestige som lett fram till kriget utan också harmset konstaterar hur inkrökt nationalismen vinner gehör när Den andre målas ut som Den onde. Hennes kritik av medierna, som fungerar som banbärare av hat mot den andre, sjuder av indignation. 

Det finns synnerliga skäl att ta till sig den indignationen. Även på landets redaktioner, som allt mer spelar med i den krigsretorik som riskerar att gå över styr.

Elin Wägner

Mer om Elin Wägner här - där går också att boka ett föredrag om hennes författarskap och kamp för miljö, fred och kvinnors rätt. Texten ovan är delvis från en essä i Elin Wägnersällskapets skriftserie.

Floden mellan bergen, nästa års Nobelpristagare.

Även om man inte hör orden så hör man att det är svenska som pratas där man sitter på ett torg någonstans i världen. På liknande sätt känner man igen en japansk eller afrikansk författare. Även om de är översatta.

Jag är inte tillräckligt litterärt blidad för att kunna uttrycka vad det är som gör detta. Men jag tar sällan fel. Det räcker med några sidor.

Att Ngũgĩ wa Thiong'o  är en lysande afrikanskt författare är det ingen tvekan om. Sedan många år tillbaka på listan över presumtiva nobelpristagare.  Hade honom som favorit i år, med Dylan som alternativ.

Läste honom första gången i betydligt yngre åt. Nu har jag läst Floden mellan bergen. En underbar bok av en stor berättare. 

Yasar Kemal och Mo Yan är andra favoriter. De berättar stort, vackert men också ganska pompöst, ibland nästan lite svulstiga. Ngũgĩ wa Thiong'o berättar utan åtbörder och drag av svulstighet. 

Det är som om han vill spara på orden, inte vill ta läsarens tid i anspråk med onödiga ord och meningar och stycken. Men så återkommer han gång efter annan till kärnan. Kolonialism och missionerande utan vare sig hänsyn eller förståelse för den historia som ligger till grund för de samhällen man invaderar. Så skapas konflikter där tidigare fred funnits.

Kenya. 1920-talet. Mellan två åsar rinner en flod. Nog har det funnits konflikter mellan byarna på åsana,  redan deras skapelsemyt innehåller en dualistisk urscen. Som gjort för kolonialmakten att spela ut.

Vem skall träda fram som den store ledaren i en tid när de vita gör allt större anspråk på land och beslutsrätt? Hur ska gikuru-folket bemöta detta, vad kan man ta till sig av de vita männens kunskap och magi utan att förlora sin identitet? 

Omskärelse för att bli riktig kvinna och man, kan riter reduceras och till vilket pris i så fall? Kan man utrota könsstympning utan att förstå den djupare mening som riten innebär, måste man inte ersätta riter med andra riter som ger identitet? Boken har flera decennier på nacken, men är nog så aktuell idag...

Huvudpersonen Waiyakis söker en tredje väg, är uppslukad av idén om att sprida kunskap genom bygge av alltfler skolor, fria från missionärernas allt strängare krav. Han bär på en historia som ställer krav.

Förälskad i en kvinna från den andra åsen, dotter till en far som gjort de vita missionärernas budskap till sitt. Kamp om makt, där en tredje  ståndpunkt bara kan leda till en sak. 

En berättelse om berättelsernas och riternas makt, vilket vi kan fundera en del över i vår tid där vi själva är del av berättelser och riter utan att vara speciellt medvetna om det.

Förresten: författaren har har skrivit en del om språk, valde själv bort engelska till förmån för sitt hemspråk. Språket är ju mer än en behållare där ord, bilder och idéer kan hällas ner. Som författaren påpekat: språket talar till oss. Översättning är en grannlaga uppgift. Jag hoppas att inte alltför mycket försvunnit på vägen från urspungsspråket: kikuyu.

Ju fortare jag går, desto mindre är jag

Det finns böcker och böcker. Stora böcker. Små böcker. Till omfång eller till innehåll. Ju fortare jag går, desto mindre är jag, av Kjersti Annesdatter Skomsvold är en liten bok till omfång men stor till sitt innehåll.

Den handlar om en äldre dam som har social fobi. Den är rolig, medkännande, välformulerad och när jag just läst ut den så började jag från början en gång till.

Det är synnerligen ovanligt. Men jag vill hitta tillbaka till de fina formuleringarna, förstå dess innehåll på ett annat sätt när jag väl vet vad som döljer sig på nästkommande sida.

Problemet är att mig närstående inte alls gillar boken. Tvärtom. Så kan det vara. Vilket ju är bra.

Kjersti Annesdatter Skomvold sägs bo i Oslo.

Klassekampens bokmagasin skriver att boken är "förfärligt rolig... med stark intensitet i även de enklaste partier". Dagens Næringsliv meddelar att boken är fascinerande och "rycker i hjärterötterna på ett härligt, osentimentalt vis". Båda har rätt.

Den lilla boken handlar således om en äldre dam med social fobi. Att medkännande lyckas skriva roligt om något sådant är en bedrift i sig - författaren tar till knepet att låta damen själv berätta. Hon betraktas inte, hon betraktar. Hennes liv är inte så stort vare sig till räckvidd eller innehåll, kan man ju tycka. Ensamheten trycker och för att minska omvärldens ovilja att se henne ringer hon nummerbyrån för att efterfråga sitt eget nummer, kanske kan hon bli den som blir mest efterfrågad. Känns ironiskt nog som en satir på alla de som twittrar om sin vardag, lägger ut sitt liv på facebook och lägger ut bilder på allt för att berätta att de finns till.

Alla kommer inte att gilla boken, man hittar inte sympati för den berättande gamla damen från början, kanske aldrig - samtidigt som berättelsen är ömsint sker det på visst avstånd trots att det är huvudpersonen som själv berättar. Kanske hon tvivlar på sin egen existens.

Aftenposten skriver "diktning på svindlande nivå". Ja, faktiskt. En liten bok till omfång, utläst på några få timmar, stor till sitt innehåll trots att det som händer inte är just någonting men ändå så mycket.

Frågan är om jag vågar läsa något annat av författaren... Har under årens lopp blivit så begeistrad i en del debutanter, som skrivit så bra, för att sedan av ren artighet tröskat igenom några av deras nästkommande böcker ända till det inte gått att upprätthålla intresse längre.

Vad sägs om meningen "Jag skulle önska att jag kunde spara den lilla rest jag har kvar av livet till dess att jag vet vad jag ska göra med det."

Vad är litteratur?

Läser Jhumpa Lahiris bok Sankmark. Och funderar, som så många gånger förr, på vad datoriseringen gjort med litteraturen. Ordmassorna har blivit mer omfattande, det är så enkelt att skriva ner orden att de skrivs ner i överflöd.

Hela stycken, hela sidor, hela kapital finns där på ett sätt som aldrig funnits om författandet varit ett hantverk som krävde något mer än att hämta underlag på nätet, skriva, klippa, klistra, kopiera. Om varje ord motiverats med att det skulle tillföra något. Om varje ord krävde hantverk för att skrivas ner.

Nu finns det förstås de storsäljande författare som skriver mångordigt även om de säger sig skriva på skrivmaskin eller rent av för hand. Men då har de vanligen sekreterare, redaktör, en hel stab som hjälper dom med hantverket. Om man jämför gamla tiders böcker med dagens så kan man nog rent generellt säga att kvalitén var högre när man var rädd om orden, när läsandet krävde att man läste varje mening noga eftersom det fanns mer än ord i den.

Det är förstås taskigt att notera detta just när man läser Lahiris bok. Hon är ju inte vem som helst... Obama utsåg henne till medlem av the President's Committee on the Arts and Humanities och hon har erhållit Pulitzerpriset för skönlitteratur för boken Den indiske tolken.

Böcker har förändrats vid olika teknikgenombrott. Att skriva med gåspenna var en sak, att använda skrivmaskin var en annan - och så då: ordbehandlare och digital teknik som förvandlat ett hantverk till enkel kommunikation där ordmassorna vräker ut sig över sidorna och där man gladeligen kan hoppa över ord, meningar och hela sidor utan att det påverkar - ja, i själva verket måste man nästan hoppa över för att orka ta sig framåt i ordmassorna. I Sankmarks fall är det tekniskt lätt att göra det: korta stycken där det räcker att läsa inledningsorden för att veta om man skall läsa stycket eller inte.

Berättelsen då? Litteratur behöver ju inte vara litterära höjdpunkter för att vara läsvärd. En bra berättelse räcker mer än väl till om inte språket är hopplöst banalt utan avsikt.

Berättelsen i Sankmark är det inget fel på, språket flyter på och påminner om händelser i Indien - händelser på 60-talet i Calcutta och i Naxalitrörelsen. Man kan verkligen bli harmsen över hur lite västerländska medier bevakade - och bevakar - denna del av världen.

Sankmark handlar om barn som växer upp i denna miljö och flyttar till USA. Den handlar om broderkärlek, familjeband och kärlek till forskning och ansvar för barn. Allt vävs samman medan kulturkrockarna ger läsaren en del att fundera på.

Sista delen av boken läser jag noggrant - hoppar inte över något alls. Blir fångad, inte ens irriterad över alla ord... Snopet för mig.

En stor roman på sitt sätt. Allvarlig, melankolisk, till och med vacker på sina 500 sidor. Den sitter kvar i huvudet, som en vacker smärtpunkt. Att komma tillbaka till, att känna på när åren går och timglasets översta kolv närmar sig tomhet.

Samtidigt undrar jag hur det skulle bli om Jhumpa Lahiri skriver nästa bok med gåspenna. Det skulle nog bli den optimala berättelsen där varje mening hade innebörd.

Dessutom hade säkert den här bloggen varit mycket bättre om jag skrivit med gåspenna - kvaliteten hade säkert höjts på kvantitetens bekostnad. Men det är ju så kul att låta orden flöda... som den här gången i överflöd...

Vad som är litteratur talade jag med Ulrica Kärnborg om i Kunskapskanalen, klicka på bilden om du vill höra om hennes bok Vad är litteratur? Vill du veta mer om Jan Myrdals syn på Naxalitrörelsen - och svensk äldrevård - så klicka på den nedre författarintervjun.

Slut på ordmassorna. Dags för frukost.

 

Norwegian Wood - istället för Löfven

Jag har svårt för Haruki Murakami. Har svårt att förstå vad han vill säga. Så på så sätt finns en likhet mellan Murakami och Stefan Löfven. Den sistnämnde hade sin dag i Almedalen igår. 

Istället för att vara där så satt jag hemma i trädgården och läste Norwegian Wood av just Murakami. Och betraktade krolliljor, digitalis och vita rosor. Drack ett glas blaskig sake, men boken blev inte mer begriplig för det. Lika lite begriplig som den makalöst intervju med Löfven  som DN hade häromveckan - se där en liknelse till... Intervjun kommenterar jag här.

Till saken... Har tidigare gett  mig på Murakamis romansvit 1Q84, vilkent var en tusensidig plåga i jakten på den där förklaringen till varför en del är så envetna i sin kamp för att han skall få nobelpris i litteratur. Jag hittade aldrig förklaringen. Så igår skulle jag försöka finna den, i hans Norwegian Wood.

Det gjorde jag inte.

Ord som pubertal, eller rent av juvenil, kommer för mig. Och så detta ohyggligt tjatiga sätt att skriva som flera japanska författare ägnar sig åt. Övertydlighet som utgår från att läsaren är en idiot. Dialoger som inte bara är banala utan konstgjorda. Kanske har det något med översättningen att göra, kanske är det ohyggligt svårt att göra japansk litteratur rättvisa på främmande språk? Kinesiska texter tycks däremot fungera, Mo Yans böcker inte minst.

Norwegian Wood har några år på nacken, den kom ut 1987. Och författaren blev ohyggligt populär i Japan.

Toru Watanabe, mitt inne i den yngre medelåldern, minns sin ungdom och saknade kärlekar och figurer som långsökt och ordrikt fladdrar förbi utan att fastna. Som läsare hoppas jag att stackars Toru Watanabes hjärna förvanskat minnen från ungdomen även om de beskrivs i smärtsam detalj såväl vad gäller sexuella våndor som märkliga berättelser i andra hand.

 Vad ska boken vara bra för?

Den sistnämnda frågan räddar dagen för mig... Uppenbarligen finns det miljoner människor som boken är bra för. Visst är det härligt med mångkultur!

Således: Huvudpersonen är en sorts antihjälte, en ung student som pluggar lite halvhjärtat och rent allmänt lever utan större livsdrömmar och än mindre ambitioner. Studentrevolten 1969 bryr han sig inte om. Han ägnar sig åt att dricka alkohol, onanera, lyssna på musik, läsa västerländska böcker, umgås med halvt vilsna unga kvinnor och sörja vänner som i japansk tradition tagit livet av sig.

Frågan om vem som är sjuk - den som är intagen som galen eller den som är ute som normal - är förstås intressant. Detta resoneras en del om. Till slut lär författaren väl få sitt nobelpris. Av outgrundliga skäl, men Akademien kan säkert få till det. Trycket är stort från Murakamis beundrare.

John Lennons och Paul McCartney låt med samma namn som boken är bättre. Än bättre är Bob Dylans parodiska svar på deras låt: 4th Time Around. 

Krolliljorna är faktiskt väldigt vackra där de vajar i vinden. Häromdagen tog förresten en snok grodan som håller till kring vår damm. Trist. Ska inte göra några liknelser mellan S och MP. Även om det är frestande.

(Ja, så var det då den intervjun med Löfven, som jag kommenterar ingående här. Har ni ont om tid så tycker jag dock att ni hellre skall satsa på Dylans låt).