En bok om det postsovjetiska Ryssland. Omslaget består av Putin och något som nog skall ge skenet av att boken handlar om nätet och dess troll.Boken är skriven av Peter Pomerantsev, brittisk journalist, född i Sovjetunionen. För femton år sedan flyttade han tillbaka till Ryssland - landet med nio tidszoner och en sjättedel av planetens landmassa - och jobbade för en tevekanal, främst som dokumentärskildrare i teve.
"Det nya Kreml kommer inte att göra om samma misstag som det gamla Sovjetunionen - det kommer aldrig att låta teve bli tråkigt", skriver han och redovisar noga sina egna tillkortakommande som journalist som vill göra ett seriöst jobb men som förväntas göra underhållning snarare än dokumentärer. Program som gärna speglar konspirationsteorier - och hellre Kremls härlighet än sanningen. Vad nu detta innebär i ett land där ingenting är sant och allting möjligt, om man får tro bokens titel. En variant av Trumpland.
Boken lovar mycket, men håller inte vad jag fått för mig att den lovar. Böcker utgivna på Ordfront brukar inte säljas in på falska premisser. Men syftet att skriva och berätta underhållande leder i det här fallet till att underhållningen dränker tilltron till vad som skrivs.
Där ironikerns motorsåg går fram borde istället dokumentärskildraren gått fram med skalpell. Tyckrr jag. Andra som recenserst den har annan uppfattning. Boken är, tänket jag, stundom pinsamt light, om man nu inte är intresserad av författarens liv och leverne. Vilket jag inte är. Visst känns det lite patetiskt sorgligt att följa hur han köps och misslyckas i att anpassa sig till de krav som ställs i skuggan av Kreml, men det räcker inte.
Att den ryska regimen - jag vet att en del inte gillar att man skriver regim om sådant ledarskap som man starkt ogillar, men inte om andra - styr och ställer och beter sig kriminellt är vardagsmat för oss som läser svenska medier. Propaganda och showbusiness blandas hej vilt i rysk teve. Tja, vi som håller koll på Russia Today som motvikt mot det vi kan se i Fox vet ju hur det är.
"Den unika blandningen av kitsch och hotfullhet som bara finns i Moskva", skriver Pomerantsev när han skall beskriva arkitekturen. Uppriktigt sagt är det den bästa formuleringen i boken. Den är på pricken.
Tja, vad finns mer att säga? Svar: ingenting. Läs hellre Svetlana Aleksijevitj.
