Året
är 1916. Elin Wägners fjärde roman ges ut. Släkten
Jerneploogs framgång. En litterär framgång för Elin Wägner var det förstås.
Den skulle följas av en ännu större några år senare, då med Åsa Hanna.
Men i övrigt var det snålt med framgångar det där året.
Första världskrigets skyttegravar hade redan grävts och
blivit till slaktdiken. 70 miljoner soldater var mobiliserade. En liten skara
också i Sverige. Där det också grävdes skyttegravar.
En av dem som gräver är John Landqvist, för
tillfället gift med Elin Wägner även om hans tankar allt som oftast var hos
någon annan. John blev lätt förälskad. Elin hade varnats redan i början av det
äktenskap som tog sin början sex år tidigare.
Ellen Key – som både Elin och John brevväxlade med – hade rekommenderat
henne att högprioritera äktenskapet, ty John var inte bara en framtidsman utan
också ”en erotiskt mycket intensiv natur, som ej alls nöjer sig med skrapkaker
från F.F.K.R (Föreningen För Kvinnans politiska Rösträtt). Amen”.
Ett litet problem i jämförelse med kriget förstås. Fler än nio miljoner dog på Europas slagfält. En del
av kulor, en del av förtvivlan. Andra kvävdes till döds av klorgas.
Den 22 april 1915 användes klorgas första gången.
168 ton släpptes ut av tyskarna. Det skedde på slagfälten i Västflandern. En knapp vecka före det att 1500 kvinnor –
från såväl neutrala som krigförande länder - samlades i Haag för
rösträttsinternational.
Elin Wägner var där.
Livet var inte lätt. Arbetet med boken om släkten Jerneploog krävde sitt, den måste bli väl mottagen. Allt medan världen stod i brand och livet
komplicerades av en man med intensiv natur.
Ända
sedan 1904 hade den internationella rörelsen för kvinnlig rösträtt –
International Woman Suffrage Alliance - regelbundet arrangerat kongresser. Elin hade varit med på flera av dem. Hon var
ju rösträttskvinna. Men också journalist. Skrivit hade hon. För Idun och för
DN.
När kriget kom hade man fått ställa in en planerad
kongress i Berlin. Dels för att Berlin var krigförande, dels för att det kändes malplacerat att diskutera rösträtt mitt under brinnande krig.
Mot alla odds hade kongressen ändå kommit till
stånd, om än flyttad till Haag. Tack vare en eldsjäl, Rosika Schwimmer. Som kom
att beundras, och ligga till grund för huvudpersonen i Släkten Jerneploogs
framgång. Huvudpersonen i boken fick faktiskt heta Rosika i Elin Wägners
arbetsbok. Det var Rosika hon tänkte på, Rosika var sinnebilden av den starka
kvinna som arbetade ideellt i motvind för en god sak – för freden. Och för
rösträtt förstås.
Hur skulle då rösträttsfrågan hanteras på denna
kongress? Var det rimligt att tala rösträtt när världen brann? Den naturliga
lösningen, inte älskad av alla, blev att väva samman kvinnors rätt med
fredsfrågan. För det var kvinnor som hade största förutsättning att be om fred,
att tvinga fram fred, att skapa fred. Inte vill kvinnor att deras söner skall
ligga i skyttegravar för att ta död på varandra av orsaker som de inte förstod.
Så var det tänkt.
Men så blev det inte. Fredsrörelsens kvinnor
motarbetades inte bara av krigets män, de motarbetades av kvinnor som följde i
deras ledband.
Elin Wägner smakade på bitterheten över att kvinnor
inte motsatte sig kriget. Denna bitterhet ligger som ett raster över Släkten Jerneploogs framgång där hon väver samman kvinnors rätt med
fredsfrågan.
Det var ett nytt steg för Elin Wägner som
författare. Hennes första roman, Norrtullsligan, handlade främst om kvinnors
rätt att leva sina liv på likvärdigt sätt med män – kanske var det svensk
litteratur första bok där kvinnor intog staden som vilka män som helst…
Hennes andra roman, Pennskaftet, blev nyckelroman
för rösträttsrörelsen. Den tredje, Helga Wisbeck, visade att Elin Wägner såväl
kunde skriva tyngre romaner som inta ett klassperspektiv, de illa drabbade
kvinnorna skall ha rätt till samhällets stöd – förebild för huvudpersonen var
den socialt djupt engagerade Ada Nilsson. Den fjärde romanen, Camillas
äktenskap, utmynnar i något som berörde hennes eget liv in på bara skinnet:
varför vara gift med någon som inte respekterar sin partner som likvärdig.
Och så kom då Släkten Jerneploogs framgång. Som i
Helga Wisbeck handlar den om självuppoffrande kvinnor med social patos och hög
grad av idealism. I romanen väver hon
ihop de två första delarna - kvinnors rätt och fredsfrågan - av det som skulle
bli hennes ideologiska testamente ett drygt kvartssekel senare. Detta
formulerades i Väckarklocka där kvinnors rätt, fredsfrågan och den ekologiska
medvetenheten vävdes samman till en världsbild som – vad jag funnit - för
första gången formulerades. Den ideologiska treenighet som fick författaren av
dessa rader att vakna ur ett liv som annars hade fått ett helt annat innehåll
än det fått.
”Landshövdingskan
Jerneploog stod i en fönsternisch på residenset i Gustavsfors och såg ut över
Stora Torget, där dammet drev i skyar med vinden.”
Så inleds Släkten Jerneploogs framgång. På liknande
sätt som Åsa-Hanna – som gav henne De Nios Stora Pris - skulle inledas några år
senare. En liten stad, ett torg, en snabb skiss. Därefter en strid om krig och
fred. Om kvinnors rätt och motståndarna till denna rätt. Om överklassens förakt
för dem som inte tillhör den. Om sveket hos de som vill vara till lags snarare
än stå upp för det obekväma.
Den politiska striden står mellan konservativa och
frisinnade liberaler. Mellan rösträttskämpar och dess motståndare. Mellan
militarism och pacifism. Mellan de som
talar om kriget som ärans fält och de som talar om freden som ärans fundament.
Frågan om vilket liv som är värt att leva, skymtar
fram och visst ser man, med facit i hand i vart fall, rötterna till det som på
trettiotalet inte bara leder fram till Elin Wägners föreläsningar om Mahatma
Gandhis icke-våldsprinciper utan också till hennes arbete med Kvinnornas
vapenlösa uppror. Vars idé hon beskrev i Tidevarv 1934:
”Vi samlar gärna ihop gasmasker åt överståthållare
och landshövdingar, försvarsministern, försvarskommissionen och så vidare. Vi
är ganska många redan som tackar nej för egen del. Livet är icke något gott och
nödvändigt under alla förhållanden. Ska vi gå vidare på den här vägen, så må
den vita världen och dess civilisation, eller rättare sagt den karikatyr som
återstår därav, gå under och lämna rum för något nytt. Inga andra raser, ingen
hämnande änglaskara ur skyn, bereder dess undergång, endast den själv.”
Det vapenlösa upproret ledde till att 20 000 kvinnor
skrev under på att inte använda gasmask om ett nytt krig skulle komma – målet
var att samla världens kvinnor i en protest som skulle medföra att männen inte
skulle våga sig på kemisk krigföring.
Sen
jag gifte mig skriver jag så illa, beklagade sig Elin Wägner. Det var inte
längre så kravlöst att skriva. De goda recensioner
som Pennskaftet skapat ställde krav på nästkommande böcker. Kanske kände hon nu
att hon var i en situation där hon som författare både kunde vinna eller
försvinna. Norrtullsligan hade tillkommit under några få eftermiddagstimmar i
veckan – den gick först som följetong i DN. Helga Wisbeck hade tagit två år på
sig att bli skriven. Det var ett slit, en tankeprocess mitt bland alla
vardagliga problem.
Äktenskapet med den välkände kritikern, eller varför
inte kulturmannen, John Landquist hade varit som en lycklig följetong i de
kändissuktande medier som ”likt en binnikemask ständigt suger och kräver
näring”. Men det började till och från
luckras upp. I sina arbetsböcker skriver Elin Wägner om ensamhet: ”De gifta
kvinnornas ensamhet kan vara mycket större och grymmare än de ogiftas”. Och sen
var det då det där med mannen som ”ej alls nöjer sig med skrapkaker från
F.F.K.R”.
Familjen
Jerneploog. Skildrad med visst raseri får man nog säga. Landshövdingen,
landshövdingskan och deras barn. Med en uppfattning om världen och människor
som står i bjärt kontrast till Elin Wägners. Och så en
kammarherre Jerneploog – en både frispråkig och frisinnad gammal man med ett
hjärta bakom sina attityder.
Som vanligt i Elins Wägners böcker är det dock en
stark kvinna – Ingar Gunnarson – som är berättelsens huvudperson. En Rosika
Schwimmer i svensk småstadstappning. Just detta, att det i hennes böcker är
starka kvinnor som är huvudgestalter, kanske bidragit till att hon allt som
oftast fallit i glömska. Till skillnad från Selma Lagerlöf vars böcker i stort
handlar om män. Något som fått alla tiders kulturmän att känna sig bättre till
mods…
Ingar Gunnarson är en driftig medelålders kvinna,
som efter några år i Amerika återkommit till Sverige med sin son. Hon startar
en specerihandel där hon säljer delikatesser till den burgna överklassen, men
när världskriget bryter ut känner hon ansvar för att även arbetarfamiljerna
skall få tillgång till livsmedel. Drömmen är att starta ett kooperativ ”som ett
medel att överlista kapitalet” så att de fattiga får möjlighet att stilla sina
behov i tider av mobilisering och matbrist. Det lät förstås som ett eko av Elin
själv.
Överklassen reagerar surt. Här skall bojkottas,
”vänsterseglet får annars för mycket medvind” – temat från teveserien Fröken
Frimans krig känns igen…
Ingar är dessutom pacifist, tar ställning mot
mobilisering, mot överklassens tal om krigets skyttegravar som ”ärans fält” och
män i uniform som riktiga män. Ingar får, bland allt annat elände som drabbar
henne, uppleva hur hennes son blir förälskad i landshövdingparets dotter och
förförs till att skjuta upp studierna för att frivilligt ta på sig uniform.
Vara en riktig man, beordrad till ärans fält. Uppmuntrad av sin älskade. Det
går illa.
Man kan läsa in Elins Wägners bitterhet över hur
kvinnor inte står upp för fredens sak, utan tvärtom har mage att uppmuntra
männen att bli soldater, att ge sig ut i den slakt som redan pågår i Europa.
Elins dröm om att kvinnlig rösträtt en gång nog skall förändra allt hade fått
sig en törn. Så lätt var det nog inte.
Ironsikt nog motiverades så småningom den kvinnliga
rösträtten, av en del av de män som ställde sig bakom den, med att kvinnorna
minsann ställt upp när fäderneslandet mobilserat männen. Nu hade också de gjort
sig förtjänta av rösträtt. Sverige var det sista landet i Norden där kvinnor
ansågs vara värda så pass.
Elin
Wägner är inte Elin Wägner om inte ett konkret fall, hämtat från hennes egen
ungdom rörande kvinnors rätt, vävs in i berättelsen.
Hennes far vägrade låta henne börja i gymnasium. Om
Elin varit en pojke, javisst då hade det varit självklart. Men nu var hon ju
bara en flicka och en sådan skulle ägna sitt liv åt annat. Elin blev så
besviken att hon hoppade av flickskolan redan i sjunde klass, istället för att
gå även det sista åttonde året.
I romanen utspelar sig ett slag om just ett
gymnasium för flickor. Nog borde flickskolan utvecklas till att också erbjuda
gymnasium. Den ståndpunkten drivs av Ingar Gunnarson. I flickskolan styrelse
sitter emellertid även landshövdingen själv. Och vem skall lealösa
styrelseledamöter hålla sig till? En landshövding eller en kvinna som kommit på
kant med överklassen, som vill förråda landet genom sitt fredsprat?
Och förresten: hur skulle inte ett gymnasium kunna
förstöra inte bara samhälles grundvalar utan även livet för många generationer
av flickor? Eller med landshövdingens ord: ”Låt oss stanna och betänka vilket
inflytande ett gymnasium kommer att ha på generationer av unga kvinnor, deras
livsriktning och ambitioner - och genom dem på de hem, som skola bildas och på
framtidens släkten. Det är av en ofantlig vikt att inte den unga kvinnans
uppfostran blir snedvriden."
Citatet skulle kunna vara hämtat från Elin Wägners
egen far.
Nog känns rastret av bitterhet lite sorgligt. ”Väl melodramatisk” i sina
stycken, kunde man läsa hos kritiker. Och den där humorn, som användes som
ironisk stilett i flera av hennes tidigare böcker, är det ont om – de där
knorrarna som gjorde att man som läsare nästan kände hur författaren fnissade
när hon formulerade…
Hur det går? Tja, det må var och en läsa själv.
Intriger är det. Och som vanligt i Elins böcker framträder en och annan
”framtidens man”. Hon var bra på det, Elin. Att inte utdöma kollektiv skuld.
Att såväl se individer som strukturer.
Kollektiv bestraffning var något hon avskydde. Och finns det något mer
bestialiskt sätt att kollektivt bestraffa än krig.
Det
krig som pågick när Elin Wägner var på väg till Haag för kvinnokongressen 1916
var bestialiskt. Hon skrev att Europa mest av liknade ”en
sjudande häxkittel, ur vilken rök och dunster stiger” och att ”osynliga
alkemister ständigt kastar nya ingredienser ner i brygden” samtidigt som
pressen ”övertagit rollen av bulvan åt Överledaren” och ”brassar på i ugnen”.
Hur hade då Elin Wägners engagemang för fredsfrågan
vuxit fram?
Engagemang hade tänts 1911. Liberalen Staaf hade
vunnit en stor seger i valet och den tidigare regeringens planer på att bygga
ett krigsskepp lades på is. Men
bondetåg, "pansarbåtsinsamling", och nyväckt kritik över
unionsupplösningen ledde till att Staaf fick avgå. Allt detta drev Elin Wägner
in mot den politiskt frisinnade liberalismen - det var ju trots allt de
frisinnade som varit det bästa politiska stödet i kampen för rösträtt. Elin
Wägner blev en av dem som 1914 bildade Frisinnade kvinnor (sedermera Svenska
kvinnors vänsterförbund), vilket, enligt Elins egna noteringar, uppfattades som
"vansinnigt impopulärt och nästan landsförrädiskt"...
Så det var en politiskt luttrad Elin Wägner som tog
sig till Haag mitt under brinnande krig. Frågorna drog – vad var viktigare än
fred och kvinnlig rösträtt? - men även
möjligheten att än en gång få uppleva Rosika Schwimmers engagemang. Det var
Schwimmer som möjliggjort kongressen, det var Schwimmer som drev den framför
sig, det var Schwimmer som ”roten mot kriget förkroppsligad” och som hade ”en
slags förtvivlad tro på att kvinnorna skulle kunna uträtta under om de ville”.
Kvinnornas kongress i Haag fick naturligtvis inte
handla om vems fel det var att kriget uppstått. Detta oavsett att kvinnor också
från krigförande länder var delegater. Helvetet måste stoppas, fred skapas.
Mellanfolkliga tvister regleras med fredliga medel. Kvinnors rösträtt skulle
kunna bli ett medel för en fredligare värld. Så var det tänkt. I detta malde
ett tvivel hos Elin Wägner. Men hoppet måste ändå ses som större än tvivlet.
När hotet är stort, måste ändå hoppet vara större.
Det var inte Elins första kvinnokongress. Elin hade retar
gallfeber på den svenska kvinnorörelsen när hon försvarade de våldsamma
suffragetterna under kongressen i London 1909. Och inför kongressen i Stockholm
1911 hade hon gjort den tidning som såldes. Och där hon också mött och fallit
pladask för Rosika Schwimmers engagemang. Elin skrev redan då i DN: "Hon
är kvinnosakskvinna med en intensitet som skulle vara oroväckande om den inte
genomsyrades av oemotståndlig humor och älskvärd självironi över hennes egen
iver i arbetet...".
Och som hon kunde tala! Så där som Elin själv hade
velat tala, med fullt engagemang, livligt, som om livet fanns i talarstolen.
Kanske var Elin lite avundsjuk, för själv var hon obekväm som talare. Att hon
hade Schwimmer som förebild då hon skapade Ingar Gunnarson är inte så konstigt,
Elin var den som uppfylldes fullt ut när hon vid några tillfällen tillät sig
att tappa kontrollen. Hon kom också, när Rosika Schwimmer senare fick löpa
gatlopp, under hån och mobbing i såväl medier som från etablissemanget, att gå till
rasande försvar för sin hjälte. Elin var förbannad.
Detta skedde i den lilla skriften Den kinesiska
muren – Rosika Schwimmers kamp för rätten och hennes krig mot kriget. Elin
Wägner, tillsammans med Anna Lenah
Elgström, Frida Stéenhof och Naima Sahlbom, försvarar den hårt ansatta Rosika
Schwimmer som var på väg att gå under för allt motstånd hon mötte i kampen för
fred. Elin Wägners inlägg i skriften beskriver starka kvinnors envetna kamp för
fred, hopplösa möten med världsledande politiker och en glömd, nästan sanslös
fredskonferens på Grand Hotell i Stockholm 1916 som saboterades av
ammunitionsfabrikanter och Wall Streets öppna och dolda motstånd mot medling
och nedrustning. Det fanns de som ville ha krig för ekonomisk vinning.
 |
| Schwimmer |
Men
det är en annan historia. Låt mig bara – eftersom det är så aktuellt idag när
krigsretoriken formligen sprutar ut på tidningssidor och nyhetssändningar –
notera att Elin Wägner i sin text inte bara vräker ut sin ilska över politisk
dumhet och prestige som lett fram till kriget utan också harmset konstaterar hur
inkrökt nationalismen vinner gehör när Den andre målas ut som Den onde. Hennes
kritik av medierna, som fungerar som banbärare av hat mot den andre, sjuder av
indignation.
Det
finns synnerliga skäl att ta till sig den indignationen. Även på landets redaktioner, som allt mer spelar med i den krigsretorik som riskerar att gå över styr.
 |
| Elin Wägner |
Mer om Elin Wägner här - där går också att boka ett föredrag om hennes författarskap och kamp för miljö, fred och kvinnors rätt. Texten ovan är delvis från en essä i Elin Wägnersällskapets skriftserie.
