Fördomar och föreställningar. Jag älskar när sådana krackelerar. Det gör de sällan när jag försöker genomlida "kriminalromaner". Elisabeth George är väl den enda som fått ständiga guldstjärnor i min lilla svarta bok... Wallander i Ystad var ju bra, till en början, samhällsskildrande, men blev allt mer pratiga och meninglösa i mitt tycke.Så övertalades jag då att läsa två av nutidens storsäljare: Silvervägen och 1793. Lysande böcker! Värda varenda minuts läsning. Silvervägen, av debutanten Stina Jackson är en Noir Norrland och 1793 av Niklas Natt och Dag är en Noir Stockholm. Men vilka noirer!
Silvervägens röda tråd är ett försvinnande. En ung flicka försvinner i väntan på en buss. Fadern letar. I flera år. Och förlusten, ensamheten, övergivenheten rinner ur boksidorna som tårar. Inte bara faderns, utan än mer Norrlands ödebygder med uppgivenhet. Där finns den från samhället flyende hålögde svenske soldaten från kriget i Afghanistan, där finns bensinstationsföreståndarens tröstlöshet, ödegårdarnas tomhet, sommarens obarmhärtiga ljus och vinterns obarmhärtiga mörker. Där finns visionerna som skapade ett helvete, där finns frusna själar och döda kroppar. Och det är så väl formulerat, så varmt beskrivet och så hopplöst och glädjelöst att det på något märkligt sätt blir en fröjd att läsa sida upp och sida ner. Med debutantens klokhet blir slutet av berättelsen ärligt, sorgligt och med blott en gnutta ljus som strilar in så där lagom så att skuggorna kan leva, tolkas och omtolkas.
1793, av Niklas Natt och Dag. Debutbok det också. Recensenterna är lyriska och till och med GW Persson är djupt imponerad vilket på intet sätt skall avskräcka från läsning. Också detta en debutant. Silvervägen var Norrland i samtid. 1793 är Stockholm och dåtid. Slutat av 1700-talet som titeln antyder. Författaren har grävt, formulerat meningar och vävt en historia kring ett mord - ett förskräckligt sådant - men jakten på mördaren är bara inslag i väven. Själva varpen är livet, stanken, fattigdomen, supandet, de levande benranglen, de upphostade lungorna, korruptionen, människans drifter och avsaknad av empati, de än idag välkända gatorna, kyrkorna och husen, trappuppgångar, kajer och vyer. Försök till faktakoll rinner ut i en enda slutsats: författaren har på stadigt på fötter. Sträckläser, sida upp, sida ner - trots aningen för många darlingar som nog borde drabbats av "kill your darlings" - kan inte sluta, försakar sådant som borde göras, lockas till sidoläsning om personer och historia och känner mig väldigt tillfredsställd med att inte ens GW:s lyriska uttalanden av boken skrämt bort mig.Glädjen och tillfredsställelsen av att leva nu och inte i slutet av 1700-talet är obegränsad...
Liksom glädjen över att en gång, när jag följde gröna vågen från Stockholm, valt bort en ödemark, med en ödekyrkogård till granne, i en mörk norrländsk bolagsskog som ny bostadsort till förmån för en aningen mer befolkad bygd med tillgång till öppna landskap. Politiskt finns anledning att vara tacksam för att urbana miljöer blivit så mycket bättre än på 1700-talet men också anledning att vara frustrerad över hur glesbygden misshandlats av politiker av allehanda färger i tron att moderniteten måste vara urban.
PS! Namnet Silvervägen syftar på transporterna av silvermalm från Nasafjäll till Bottenviken, vilket idag är riksväg 95 där jag själv farit fram en del då jag en kort tid jobbade på den meteorologiska stationen på Bjuröklubb.
