Ju fortare jag går, desto mindre är jag

Det finns böcker och böcker. Stora böcker. Små böcker. Till omfång eller till innehåll. Ju fortare jag går, desto mindre är jag, av Kjersti Annesdatter Skomsvold är en liten bok till omfång men stor till sitt innehåll.

Den handlar om en äldre dam som har social fobi. Den är rolig, medkännande, välformulerad och när jag just läst ut den så började jag från början en gång till.

Det är synnerligen ovanligt. Men jag vill hitta tillbaka till de fina formuleringarna, förstå dess innehåll på ett annat sätt när jag väl vet vad som döljer sig på nästkommande sida.

Problemet är att mig närstående inte alls gillar boken. Tvärtom. Så kan det vara. Vilket ju är bra.

Kjersti Annesdatter Skomvold sägs bo i Oslo.

Klassekampens bokmagasin skriver att boken är "förfärligt rolig... med stark intensitet i även de enklaste partier". Dagens Næringsliv meddelar att boken är fascinerande och "rycker i hjärterötterna på ett härligt, osentimentalt vis". Båda har rätt.

Den lilla boken handlar således om en äldre dam med social fobi. Att medkännande lyckas skriva roligt om något sådant är en bedrift i sig - författaren tar till knepet att låta damen själv berätta. Hon betraktas inte, hon betraktar. Hennes liv är inte så stort vare sig till räckvidd eller innehåll, kan man ju tycka. Ensamheten trycker och för att minska omvärldens ovilja att se henne ringer hon nummerbyrån för att efterfråga sitt eget nummer, kanske kan hon bli den som blir mest efterfrågad. Känns ironiskt nog som en satir på alla de som twittrar om sin vardag, lägger ut sitt liv på facebook och lägger ut bilder på allt för att berätta att de finns till.

Alla kommer inte att gilla boken, man hittar inte sympati för den berättande gamla damen från början, kanske aldrig - samtidigt som berättelsen är ömsint sker det på visst avstånd trots att det är huvudpersonen som själv berättar. Kanske hon tvivlar på sin egen existens.

Aftenposten skriver "diktning på svindlande nivå". Ja, faktiskt. En liten bok till omfång, utläst på några få timmar, stor till sitt innehåll trots att det som händer inte är just någonting men ändå så mycket.

Frågan är om jag vågar läsa något annat av författaren... Har under årens lopp blivit så begeistrad i en del debutanter, som skrivit så bra, för att sedan av ren artighet tröskat igenom några av deras nästkommande böcker ända till det inte gått att upprätthålla intresse längre.

Vad sägs om meningen "Jag skulle önska att jag kunde spara den lilla rest jag har kvar av livet till dess att jag vet vad jag ska göra med det."