Hela stycken, hela sidor, hela kapital finns där på ett sätt som aldrig funnits om författandet varit ett hantverk som krävde något mer än att hämta underlag på nätet, skriva, klippa, klistra, kopiera. Om varje ord motiverats med att det skulle tillföra något. Om varje ord krävde hantverk för att skrivas ner.
Nu finns det förstås de storsäljande författare som skriver mångordigt även om de säger sig skriva på skrivmaskin eller rent av för hand. Men då har de vanligen sekreterare, redaktör, en hel stab som hjälper dom med hantverket. Om man jämför gamla tiders böcker med dagens så kan man nog rent generellt säga att kvalitén var högre när man var rädd om orden, när läsandet krävde att man läste varje mening noga eftersom det fanns mer än ord i den.
Det är förstås taskigt att notera detta just när man läser Lahiris bok. Hon är ju inte vem som helst... Obama utsåg henne till medlem av the President's Committee on the Arts and Humanities och hon har erhållit Pulitzerpriset för skönlitteratur för boken Den indiske tolken.
Böcker har förändrats vid olika teknikgenombrott. Att skriva med gåspenna var en sak, att använda skrivmaskin var en annan - och så då: ordbehandlare och digital teknik som förvandlat ett hantverk till enkel kommunikation där ordmassorna vräker ut sig över sidorna och där man gladeligen kan hoppa över ord, meningar och hela sidor utan att det påverkar - ja, i själva verket måste man nästan hoppa över för att orka ta sig framåt i ordmassorna. I Sankmarks fall är det tekniskt lätt att göra det: korta stycken där det räcker att läsa inledningsorden för att veta om man skall läsa stycket eller inte.
Berättelsen då? Litteratur behöver ju inte vara litterära höjdpunkter för att vara läsvärd. En bra berättelse räcker mer än väl till om inte språket är hopplöst banalt utan avsikt.
Berättelsen i Sankmark är det inget fel på, språket flyter på och påminner om händelser i Indien - händelser på 60-talet i Calcutta och i Naxalitrörelsen. Man kan verkligen bli harmsen över hur lite västerländska medier bevakade - och bevakar - denna del av världen.
Sankmark handlar om barn som växer upp i denna miljö och flyttar till USA. Den handlar om broderkärlek, familjeband och kärlek till forskning och ansvar för barn. Allt vävs samman medan kulturkrockarna ger läsaren en del att fundera på.
Sista delen av boken läser jag noggrant - hoppar inte över något alls. Blir fångad, inte ens irriterad över alla ord... Snopet för mig.
En stor roman på sitt sätt. Allvarlig, melankolisk, till och med vacker på sina 500 sidor. Den sitter kvar i huvudet, som en vacker smärtpunkt. Att komma tillbaka till, att känna på när åren går och timglasets översta kolv närmar sig tomhet.
Samtidigt undrar jag hur det skulle bli om Jhumpa Lahiri skriver nästa bok med gåspenna. Det skulle nog bli den optimala berättelsen där varje mening hade innebörd.
Dessutom hade säkert den här bloggen varit mycket bättre om jag skrivit med gåspenna - kvaliteten hade säkert höjts på kvantitetens bekostnad. Men det är ju så kul att låta orden flöda... som den här gången i överflöd...
Vad som är litteratur talade jag med Ulrica Kärnborg om i Kunskapskanalen, klicka på bilden om du vill höra om hennes bok Vad är litteratur? Vill du veta mer om Jan Myrdals syn på Naxalitrörelsen - och svensk äldrevård - så klicka på den nedre författarintervjun.
Slut på ordmassorna. Dags för frukost.
