Karin Boye - äntligen!

Tidskriften Spektrum. Hör talas om den? Den var ett organ för litterär modernism. Kom ut mellan 1931 och 1933. Här introducerades T.S. Eliot för svensk publik. Det fick jag veta när jag för några år sedan - i Kunskapskanalens En bok, en författare - intervjuade Johan Svedjedal som skrivit den mastiga boken Spektrum - den svenska drömmen.

Min ingång till den boken var Karin Boye. Det vill säga hon som hade den synnerligen goda smaken att skriva Visst gör det ont när knoppar brister till Elin Wägners 50-årsdag.

Boye hade tillsammans med Erik Mesterton översatt T.S. Eliots The Waste Land. Visste inte vilka som översatt den när jag under några dystra år i Norra Latin läste denna dystopi med jämna mellanrum.

Karin Boye lämnade redaktionen för Spektrum efter bara något år. Efter mer eller mindre märkliga kärleksrelationer. Bland annat försökte hon "bota" homosexualiteten genom att vara tillsammans med några mer eller mindre komplicerade män på redaktionen.

Det som gjorde mig så positiv inställd till den maffigt, ganska svårgenomträngliga, boken var Svedjedals tydliga antydningar om att Karin Boye var något annat än vad såväl min lärare på Norra Latin som traditionella biografiförfattare gjort gällande.

Nu har Johan Svedjedal kommit ut med en bok om bara Karin Boye. Den nya dagen gryr. Karin Boyes författarliv.Det är utmärkt. Han driver nämligen linjen, väl förankrad, att myten om konstnärssjälen inte är är detsamma som själva personen Karin Boye.

Hur som helst: Karin Boye var mer, vidare och djupare och, om man så vill, alldagligare än den traditionella bilden av henne. Det var väl så jag ville att det skulle vara. Så därför tar jag till mig Svedjedals nya verk med entusiasm.

Läs Boye och Kafka befriad från de förställningar som du matats med sedan skolåren!

Myter är allt som oftast förenklade beskrivningar av personer som likt alla andra är mer komplicerade och dubbelbottnade än vad som passar in i mytskapandet. Det gäller författare såväl som politiker.

Ur funktion

Den trycktes i 2200 exemplar. Och hon fick ett arvode på 1475 kronor. Året var 1940. Och boken, som var var en novellsamling, blev Karin Boyes näst sista. Den fick namnet efter en av novellerna: Ur funktion. Får mig att tänka på regeringsbildningar...

Jag är sådär lagom förtjust i noveller, har tyckt det är ett sätt att smita ifrån ansvaret att skriva en riktig bok...  Feltänkt, visade det sig när jag tvingade mig ner i novellträsket genom att läsa Alice Munro. Började försiktigt med Tiggarflickan, där novellerna snarast är att likna vid kapitel i en synnerligen välskriven roman. Att skriva så man inte vill sluta läsa är en konst. Karin Boye lyckades också. Ur funktion är inget storverk, men novellerna är välskrivna, med tänkvärda knorrar.

Boye är väl inte speciellt känd som novellist. Nästan lika lite som Jussi Björling är känd som schlagersångare - han sjöng in en del trams under namnet Erik Ode. Vad gör man inte för att försörja sig?? Det sistnämnda kan leda till både det ena och det andra. Man kan bli statsråd och bli ansvarig för en regerings kollektiva beslut. Man kommer liksom inte undan ansvar ens för beslut som strider mot allt vad man sagt och skrivit och tänkt. Vilket de franska grönas f.d. minister Cécile Duflots skriver om i De l’intériur – voyage au pays de la désillusion (Inifrån – en resa i desillusioneringens land).

Som Erik Ode reducerade inte Jussi Björling sig till en nyttig idiot. Och när Karin Boye skrev noveller så stred innehållet inte mot hennes övertygelse även om de kanske skrevs mer för försörjningens skull än av ren lidelse... Som statsråd riskerar man, som tillhörande en liten, liten grön part i en stor,stor löfvensocialdemokratisk regering, att såväl agera mot sin övertygelse som att reducera sig själv till nyttig idiot. Apropå Ur funktion...

Cécile Duflots hoppade av när det gått för långt när det gäller att bli desillusionerad.

PS! Karin Boyes mest kända dikt Ja visst gör det ont när knoppar brister var förresten en hyllning till Elin Wägner. Den ingick i en festskrift som kom ut när Elin Wägner fyllde 50 år.

En glömd historia som blev Augustnominerad

Nyhetspanelen idag. Kanske blir nåt om att Gustav Fridolin vill skrota kravet på sänkt arbetstid. Får väl se när jag kommer till soffan om en stund.

Ikväll ska jag prata (i SVT:s Kunskapskanalen) med professor Johan Svedjedal om Karin Boye, Gunnar Ekelöf, Gunnar Myrdal och andra som rörde sig i kretsarna kring det som kom att få namnet Spektrum. 

Det handlar om tidigt 30-tal, modernismen, funktionalismen och drömmen om en ny människa. Boken Spektrum av John Svedjedal blev Augustnominerad i år och jag ser att den finns på julens läsalistor i många tidningar.

Det var en händelserik tid vi ska tala om. Skotten i Ådalen, Kreugerkraschen, Hitler tog över, Jussi björkling debuterade och Nils Ferlin gav ut sin första diktsamling. Och så: samhällsrevoltörerna i Spektrum...

Frågan uppstår: Vad i herrans namn hade Gunnar Ekelöf här att göra? Och vad ville man av den nya människan, det nya samhället och den nya litteraturen?

Man skaffade sig förstås fiender när man gick till angrepp på tidigare storheter som August Strindberg och dåtida storheter som Sven Stolpe. Sen får jag nog gotta mig lite i T.S. Eliot som just Spektrum lanserade i Sverige. Vad sägs om dessa Eliotrader, som jag bar med mig under några år i tonåren:
 

April är grymmast av månaderna

- driver syrener fram ur de döda markerna, 

blandar begär och minne, 

kittlar dova rötter med vårregn.

Kunskapskanalen 19.00. Repris vid midnatt samt lördag 09.00 och måndag 09.00. Förresten: I januari blir det en SMS-vecka i Kunskapskanalen...:-). SMS som i Samtal Med Schlaug: fem samtal en hel vecka i serien En bok, en författare.

Imorgon är det världspoesidagen

Poesi är inte att förakta. Själv tycker jag att man närmar sig den bästa poesin när man fyller handen med mylla och vet att det kryllar av liv i den, eller när man ser ett rådjur i gryningen eller vaknar med den man älskar.

Men det är klart att Tomas Tranströmer inte är då pjåkig, jag brukar ju älta att han borde få nobelpris i litteratur...

En av de svenska dikter som man brukar framhålla denna dag är Visst gör det ont när knoppar brister.

Visste du detta om den? Överraskad?

Den mest tänkvärda texten, som inte alls var meningen som poesi men som ändå kan formas som sådan, är nog den här:

En fågel värjer sin bur.
Det är det enda den kan göra
om den tillhör en gammal burfågelsläkt
och inte vet av någon annan uppehållsort.

Den öppna dörren
är då inte en utgång till friheten
utan ingång för katten.

Fågeln har rätt i att det betyder katastrof om katten kommer in i buren,
men om den fria fågelns möjlighet att klara sig utanför buren vet den ingenting.

Den som skrev var förstås Elin Wägner, ur boken Väckarklocka.

Nils Ferlin skrev förresten den finstämt romantiska dikten som de flesta känner som Gråten är min när du gråter efter det att han skrivit denna aningen cyniska variant...

Mitt hjärta, sa jag, var ditt.
Ditt hjärta, sa du, var mitt.
Och vackert du tyckte det lät
att gråten var min när du grät.

Så bytte vi ord och rim.
Klokt gifte du dej till slut.
Och jag har procent av Stim
och lever precis som förut.

Bilden är tagen av Per Lager.