Jag har svårt för Haruki Murakami. Har svårt att förstå vad han vill säga. Så på så sätt finns en likhet mellan Murakami och Stefan Löfven. Den sistnämnde hade sin dag i Almedalen igår. Istället för att vara där så satt jag hemma i trädgården och läste Norwegian Wood av just Murakami. Och betraktade krolliljor, digitalis och vita rosor. Drack ett glas blaskig sake, men boken blev inte mer begriplig för det. Lika lite begriplig som den makalöst intervju med Löfven som DN hade häromveckan - se där en liknelse till... Intervjun kommenterar jag här.
Till saken... Har tidigare gett mig på Murakamis romansvit 1Q84, vilkent var en tusensidig plåga i jakten på den där förklaringen till varför en del är så envetna i sin kamp för att han skall få nobelpris i litteratur. Jag hittade aldrig förklaringen. Så igår skulle jag försöka finna den, i hans Norwegian Wood.
Det gjorde jag inte.
Ord som pubertal, eller rent av juvenil, kommer för mig. Och så detta ohyggligt tjatiga sätt att skriva som flera japanska författare ägnar sig åt. Övertydlighet som utgår från att läsaren är en idiot. Dialoger som inte bara är banala utan konstgjorda. Kanske har det något med översättningen att göra, kanske är det ohyggligt svårt att göra japansk litteratur rättvisa på främmande språk? Kinesiska texter tycks däremot fungera, Mo Yans böcker inte minst.
Norwegian Wood har några år på nacken, den kom ut 1987. Och författaren blev ohyggligt populär i Japan.
Toru Watanabe, mitt inne i den yngre medelåldern, minns sin ungdom och saknade kärlekar och figurer som långsökt och ordrikt fladdrar förbi utan att fastna. Som läsare hoppas jag att stackars Toru Watanabes hjärna förvanskat minnen från ungdomen även om de beskrivs i smärtsam detalj såväl vad gäller sexuella våndor som märkliga berättelser i andra hand.
Vad ska boken vara bra för?
Den sistnämnda frågan räddar dagen för mig... Uppenbarligen finns det miljoner människor som boken är bra för. Visst är det härligt med mångkultur!
Således: Huvudpersonen är en sorts antihjälte, en ung student som pluggar lite halvhjärtat och rent allmänt lever utan större livsdrömmar och än mindre ambitioner. Studentrevolten 1969 bryr han sig inte om. Han ägnar sig åt att dricka alkohol, onanera, lyssna på musik, läsa västerländska böcker, umgås med halvt vilsna unga kvinnor och sörja vänner som i japansk tradition tagit livet av sig.
Frågan om vem som är sjuk - den som är intagen som galen eller den som är ute som normal - är förstås intressant. Detta resoneras en del om. Till slut lär författaren väl få sitt nobelpris. Av outgrundliga skäl, men Akademien kan säkert få till det. Trycket är stort från Murakamis beundrare.
John Lennons och Paul McCartney låt med samma namn som boken är bättre. Än bättre är Bob Dylans parodiska svar på deras låt: 4th Time Around.
Krolliljorna är faktiskt väldigt vackra där de vajar i vinden. Häromdagen tog förresten en snok grodan som håller till kring vår damm. Trist. Ska inte göra några liknelser mellan S och MP. Även om det är frestande.
(Ja, så var det då den intervjun med Löfven, som jag kommenterar ingående här. Har ni ont om tid så tycker jag dock att ni hellre skall satsa på Dylans låt).
