Tillfredsställd över att ha sagt nej till uppdrag under årets Almedalsvecka läste jag igår De dunkla butikernas gata. Den kunde, om man ser till titeln, handla om partipolitik. Men det gör den inte. Trots att det var Annie Lööf som talade igår. Patrik Modiano - utsedd till Nobelpristagare 2014 - berättar i De dunkla butikernas gata om en person som tappat minnet och som letar efter sitt förflutna. Ska man dra några liknelser från Almedalen kan väl nämnas att Annie Lööf inte söker sitt partis förflutna utan förtränger det. Det var en tid då Stureplan var ett skällsord och humanekologi var ett honnörsord. Sen blev det tvärtom.
Jag hade läst nog av Patrik Modiano tyckte jag någon gång våren 2015. Hade tröttnat på stilen, det detaljrika berättandet i stackato där sista kapitlet liksom alltid fattades. Så berättelsen från de dunkla butikernas gata ställdes i skamvrån ett tag.
Hade jag tvingats ligga på någon freudiansk soffa hade kanske idén om varför den hamnade i skamvrån blivit en annan än rent språklig - utan istället något om smärtan i att söka sig bakåt och fråga sig vem man egentligen var därborta i det som tiden och hjärnan i all sin barmhärtighet gjort till skymningsland... Tja, vem vet.
Hur som helst: egna minnen ramlar ut ur boken. Som när farsan tagit sig några dagar ledigt, tagit med mig till Malmö och hotell Kramer. En av de få gånger jag sett honom avkopplad, som om termometerfirman var glömd för några timmar när vi satt på Kramers restaurang och han tog in ett litet glas Marie Brizard vit kakao. Hade aldrig sett honom dricka likör förr, inte alkohol i något form förresten, mer än svagdricka blandat med porter till jul. Den som drabbats av minnesförlust i boken dricker också en glas Marie Brizard.
Jag får också stöd för idén att samla på gamla uppslagsverk - huvudpersonen har tillgång till samling av gamla adresskalendrar och telefonkataloger. I gamla uppslagsverk kan man förstå hur man såg på världen i olika tidevarv, i uppslagsböcker kan man inte heller radera, förfalska, lägga till rätta, som man kan göra på nätet.
Hur ska man förresten förstå historien om böcker omformuleras för att bli korrekta utifrån dagens måttstock?
Nåja.
"Jag är ingenting. Bara en ljus silhuett på en trottoarservering..." Så inleds boken. Bara det! Berättarjaget försöker samla ihop ledtrådar för att knyta ihop sin identitet. Spåren leder honom tillbaka till andra världskriget, till en främmande ambassad i Paris och till någon sorts flykt. Konturer växer fram, figurer växer fram ut skugglandskapen och skapar honom en egen bild av sin egen figur. Sann eller falsk. Hjärnan är usel på att hantera minnen, söker mer rationella förklaringar än sanningen. Vilket kanske är en överlevnadsstrategi.
Den som fått för sig att ägna sommaren åt usla kriminalromaner kan nog med viss behållning byta ut någon av dem mot Dunkla butikernas gata. Lättläst. Och huvudpersonen är privatdetektiv. Vilket kanske kan underlätta. Han dricker inte heller så förbannat mycket kaffe som Wallander och man slipper alla vanliga schabloner. Nobelpris kräver ju mer än mord på Sandhamn, styckning i Bohuslän och några doser skräck - formulerad av krimförfattare eller politiker - på Gotland.
Den som suktar efter Annie Lööf kan ju alltid kika på vad jag skrev om henne förra året då hon talade i Almedalen.
