Bibliotek och historia... ingen effekt i nästa kvartalsrapport

1994 sedan meddelade Gubbstrutten detta i DN.

Då var det Carl Bildt-regering. Sen fortsatte tumskruvarna under åren S budgetsamarbetade med C. Och nu finns kommuner där det fullföljs. Sakta men säkert...

Det blir gärna så när medborgarperspektiv anses vara omodernt.

Ni minns väl förresten att Svenskt Näringsliv föreslog att högre studier i sådant som historia, kultur och konstvetenskap borde ge lägre studiestöd. Bättre då att bli telefonförsäljare så tillväxten hålls igång.

Förresten: Skolverket har föreslagit att antiken skall tas bort från ämnet på grund av tidsbrist.

Först tyckte jag det lät väldigt dumt.

Sedan funderade jag.

Och kom fram till att det var väldigt, väldigt dumt. Men tidstypiskt. Vad bidrar antiken till när det gäller nästa kvartalsrapport?

Vi lever ju under kortsiktighetens förbannelse, bildning är ett ok som kan få oss att tänka längre vilket är skadligt för det ekonomiska systemet. Vad vore tillväxten utan ogenomtänkta beslut och spontanköp?

Politiken

Kärnan till problemet

Älskat ord i riksdagen.

MP-historia - del 6: Med samba till riksdagen

Vi närmade oss valdagen i september 1988. Nerverna kändes. Skulle ett nytt parti för första gången på 70 år komma in i riksdagen? 

Partisekreterare - även om han inte hade titeln än - Kjell Dahlström såg till att budskapet om MP till riksdagen fanns med som bakgrund vid alla större presskonferenser och såg till att det nya fräcka bildsattes genom att vi åkte valtåg genom landet och stormade ut från SJ-tåget med dans och sambaorkester vid alla stopp. Som Per Gahrton skrev i DN så satsade vi på chockterapi för etablissemanget.

Sambaorkestern Ebbe Grön såg till att det var tryck när vi dansade oss fram från järnvägsstationerna till städernas centrum.

 

Rören Birger och Eva med det uppkäftiga budskapet.

15 juli 1980 - innan partiet bildats.

När vi hade 10,3 procent i opinionsmätningar så anklagades vi på ledarsidor för att inte alls vara de där glada amatörerna vi tidigare utmålats som utan elakartade proffs... Folkpartiet och Socialdemokraterna gick till angrepp. De sistnämnda hävdade att oreda, liknande den som fanns i Tyskland före Hitlers övertagande, skulle hota om MP kom in i riksdagen... 

Folkpartiets Bengt Westerberg fick SVT att arrangera en debatt mellan MP och hans parti. Han hade läst in sig på mig, men jag fick hosta och Åsa Domeij ryckte in istället. Visst var det ett taktiskt drag från vår sida, visst hade jag kunnat ta debatten, men tanken att en ung tjej med gympadojor skulle möta Westerberg - som i valet tidigare skapat "Westerbergseffekt" och uppfattats som ny och fräsch - var alltför lockande. Det blev mediesuccé. 

På grund av de höga opinionssiffrorna blev det problem för public service - några andra tevekanaler som sände politik fanns inte. Vi skulle inte få vara med i slutdebatten i teve, men däremot blev vi inbjudna till partiledarintervjuer i såväl teve som radio.

Politiska utskottet hade diskussion om vem som skulle ta vad. Eva fick ta (en tuff) radioutfrågning och jag fick chansen att representera Miljöpartiet i dess första regelrätta partiledarintervju i teve på bästa sändningstid. Vi visste båda att det nu var ett avgörande moment: intresset var stort, nu skulle vi prövas, inte som glada amatörer utan som fullfjädrade politiker.

Strategin var klar: vi skulle, hur det än gick, gå ut och fira segern efter intervjun i teve. Bra, positiva segerbilder skulle förstärka intrycket av att vi var Vinnare. Nu gick det bra, men bilderna gav intryck av det hade gått ännu bättre.

Grön Ungdoms Katja Wagner, Krister Skånberg, Åsa Domeij och jag firar efter partiledarintervjun som gick mycket bra. Genom att fira efteråt gavs bilden av att det gått ännu bättre, att segern var vår... Men glädjen var äkta, och kul hade vi. Ledarskribenter var sura och rubriker på ledarsidor var av typen "Schlaug smet ur greppet". Dom hade aldrig grepp...

Jo, det var nog så det sågs. Det var ju omöjligt att nya partier skulle komma in i riksdagen.

Vi kom in i riksdagen som första nya parti på 70 år. Mot alla odds. 

Eva Goës blev inbjuden till Japan för att tala på temat Harmoni mellan människa och natur. Och utvald som en av av hundra "working mothers" i världen efter sin insats i valet.

Vi skulle som första nya parti åka ur också, och som första parti tre år senare återkomma på ett, för många, helt osannolikt sätt - det var nämligen ekonomisk kris i Sverige men det var i ekonomidebatten i teve det vände för oss. 

Den debatt som förresten fick Gustav Fridolin, som skolelev, bli miljöpartist. Men det är en annan historia.

MP-historia: del 5: Det vi trodde på...

Från bildandet 1981 - här partiets första företrädare Eva Sahlin (nu: Bovin).a

Det hade gått sju år från bildandet till det att vi skulle ta steget in i riksdagen. Nästa 2500 dygn av mer eller mindre ideellt arbete av så många. Tredje riksdagsvalet. Kanske sista chansen. Året var 1988. Det var på det här vi trodde.

Petra Kelly och Elin Wägner

Del 1 - 4 hittar du här.

Om att få en framtid

Vår arts verksamhet påverkar planeten mer än något annat. Så därför bör alltså vår tidsålder ges namnet antropocen, säger en del. Inte minst de som vill väl men inte vill stöta sig med politiker och ekonomiska makthavare. Hade man haft modet att stöta sig hade man istället föreslagit att vår tidsålder skall heta econocen. Ekonomismens tidsålder.

Vi människor har nämligen reducerat oss själva till slavar under ett ekonomiskt system. Vi har i realiteten tappat kontroll. Systemet styr våra beslut, våra liv och vår möjlighet att överleva som art.
Kort sagt; vi har blivit systemets fångar.

Och vad värre är; vi har börjat älska vår fångvaktare. Vi har fallit offer för det så kallade Stockholmssyndromet – vi försvarar det som gör oss illa, det som gör många av oss till gamar som lever på andras nöd, det som håller på att krossa de planetära processer som gör att vi kan leva på den här planeten.

Systemet styr oss mot att konsumera sönder planeten medan vi tittar bort och slår på de redan illa drabbade.

Det är globaliserade sentida kapitalismens baksida. Som ingen ledande politiker ids prata om. Den globaliserade kapitalismen har ingenting med marknadsekonomi att göra, har ingenting med demokrati att göra, har ingenting med balans och rättfärdighet att göra. Den bygger på centralisering, sårbarhet och kapitalets - inte människors - frihet. Kanske är detta liberalismens stora gigantiska misstag: att värna mer om kapitalets frihet att gå på tillväxtjakt vart helst det vill än om människors frihet att få leva sina liv i demokrati.

Vi lever med kortsiktighetens förbannelse. Ta ut vinsten nu, konsumera nu, låna nu, jobba mer nu – annars går det åt helvete. Med systemet.

De flesta lär fortsätta att sjunga det ekonomiska systemets lov – eller åtminstone i handling försvara det. En del av brist på förståelse, andra av girighet. En del i tron att det system vi lever i är något av naturen givet, något självklart. En del i den naiva tron att vi har koll, att vi styr själva trots att vi styrs av det ekonomiska systemet inneboende kraft, av den sentida kapitalismens inre logik.

Människan har reducerat sig själv till ett verktyg. Förstår vi inte det är vi illa ute. Vi måste bryta med systemet. Därför är systemkritik viktigt. Och skrämmande. Och ovälkommet. För precis som för en fågel som levt i sin bur alltför länge, tycks världen utanför buren vara skrämmande.

I buren ses den globaliserade kapitalismen som det enda systemet, ekonomismen som den naturliga vägen, konsumtions- och tillväxtsamhället som löftet om framtida lycka. Det är därför det uppfattas som suspekt att ifrågasätta idén om arbetslinje, om tillväxtjakt, om konsumtionsnorm. Det är därför vi fostras av budskapet arbeta mer så du kan konsumera mer så du kan producera mer så att du kan arbeta mer. Det är därför fantasin om evig ekonomisk tillväxt tillåts berättas av så många i de politiska, mediala och ekonomiska etablissemangen utan större motstånd.

Det är därför utropen från talarstolarna lyder: "Arbete är frihet, konsumtion är kultur, produktion är alltings mått."

Ska vi överleva econocen räcker det inte med att berätta sagan om homo sapiens som genom sin civilisation erövrade planeten och styrde dess framtid. Vi måste också förstå att vi reducerat oss till verktyg för ett system med kraft att vara självgående. Vi måste inse att utan systemkritik förblir vi dess fångar.

Det vi behöver är en fredlig kulturrevolution. Vi behöver utmana econocens förkrympta vision om ekonomi, samhälle och människa. Vi behöver en samhällsdebatt om hur vi tar oss ur buren och tar oss an friheten där utanför.

Hoppet finns i att den globaliserade sentida kapitalismen inte bara är alltför kreativ för planeten och människans bästa – utan också för sitt eget bästa. Hoppet finns i att människor till slut skall resa sig, räta på ryggarna och sluta låt sig bedras, sluta låta sig köpas av kattguld. Sluta tro på sagan om evig tillväxt. Och låta sådan som den här lilla tjejen få en framtid på en planet där man kan bygga goda samhällen:

How dare you?

Ja, frågan, som Greta Thunberg ställde under sitt tal i FN igår, är verkligen relevant: How dare you? Hur har ni mage om berätta sagan om evig ekonomisk tillväxt?

”Mitt budskap är att vi kommer att hålla koll på er.

Det här är helt fel, jag borde inte vara här, jag borde vara i skolan, på andra sidan havet. Men ni kommer tills oss unga personer för hopp, hur vågar ni?

Ni har stulit mina drömmar och min barndom med era tomma ord och jag är en av de mer lyckligt lottade.

Människor lider, människor dör, hela ekosystem kollapsar, vi är i början av ett massutrotande. Och det enda ni kan prata om är pengar och sagor om evig ekonomisk tillväxt. Hur vågar ni!

I mer än 30 år har vetenskapen varit kristallklar, hur vågar ni fortsätta titta bort och komma hit och säga att ni gör tillräckligt, när politiken och lösningarna som behövs inte på långa vägar är inom synhåll.

Ni säger att ni hör oss och att ni förstår hur bråttom det är. Men trots att jag är så ledsen och arg, vill jag inte tro på er. För om ni verkligen förstod situationen och ändå misslyckades med att vidta åtgärder, hade ni varit elaka. Och det vägrar jag tro att ni är.

Den populära idén om att skära ner våra utsläpp till hälften inom tio år ger oss bara 50 procent chans att hålla oss under en temperaturhöjning om 1.5 grader, en förändring som kommer att starta oåterkalleliga kedjereaktioner utom vår kontroll.

50 procent kanske är acceptabelt för er. Men de siffrorna inkluderar inte tipping points, negativ återkoppling och adderad uppvärmning på grund av nedsmutsad luft eller jämställdhetsaspekterna och rättvis omställning.

Det ligger också på min generation att suga koldioxiden ur luften med teknologi som knappt existerar. Så en 50-procentig risk är helt enkelt inte acceptabelt för oss som måste leva med konsekvenserna.

Att ha en 67 procents chans att stanna under en temperaturhöjning om 1,5 grader, de bästa förutsättningarna som FN:s klimatpanel har gett oss.

Världen hade 420 gigaton av koldioxid kvar att släppa ut den första januari 2018. Nu är nivån nere på mindre än 350 gigaton.

Hur vågar ni låtsas att det här kan lösas med ”business as usual” och några tekniska lösningar. Med dagens nivåer, kommer vår koldioxidbudget att helt vara borta om mindre än åtta och ett halvt år.

Det kommer inte att presenteras några lösningar för de här siffrorna här i dag , för de är för obekväma.

Och ni är fortfarande inte mogna nog att säga som det är. Ni sviker oss, men unga personer börjar förstå ert svek.
Alla framtida generationers ögon är på er. Om ni väljer att svika oss, kommer vi aldrig att förlåta er.

Vi kommer inte låta er komma undan. Här och nu drar vi en linje, världen vaknar och förändring är på väg. Oavsett om ni gillar det eller inte.

Tack.”

MP-historia - del 4: Vi mot rubbet...

Ragnhild och Eva hade sex barn, Per och jag hade skägg...

Hösten 1985, jag blev vald till språkrör. Tillfälligt. Eftersom Per hoppade av direkt efter valdagen. Vald till kongressen ett halvår senare.

När kongressen kom närmare visade det sig att det var ont om kandidater. Jag blev tillfrågad om jag ville fortsätta ett år till. Nu tillsammans med den outtröttliga eldsjälen Eva Goës.

Eftersom jag under många år levt med små inkomster kunde jag tänka mig att ta uppdraget. Men med egenskaper som var allt annat än lämpade. Till skillnad från Eva var jag introvert. Hade torgskräck och var orolig för att börja stamma - något som gjort tiden i skolan till ett smärre helvete. Men intresset var det inget fel på: Under åren hade jag fördjupat mig i grön ideologi, studerat idéhistoria och kanske själv kunnat bidra en del till ideologisk utveckling. 

De första åren som språkrör var tuffa. Inga faxar, inga mobiltelefoner, inga ordbehandlare, inga politiska sekreterare eller anställda politiker. När jag fick tag på min första skrivmaskin som kunde sudda tre bokstäver bakåt var det en stor lättnad, äntligen av med Tippex, suddande och omskrivningar...  Så småningom utgick faktiskt en månadslön på 4 500 kronor, men under flera år lånade jag pengar, precis som många före mig fått göra, för att ha möjlighet att fortsätta. Det var inget offer. Projektet att föra in ett nytt parti i riksdagen som medel att försöka förverkliga gröna drömmar kändes stort och viktigt. Och jag hade, till skillnad från en del andra, inte behövt offra en flådig karriär för att jobba i partiet.

De få som verkligen arbetade heltid under dessa år hade ett totalt förtroende för varandra. Det byggde på det. Det var självfallet inte tal om att vara anställd eller arbetsgivare. Byråkrati existerade inte. Vi var alla involverade i ett projekt som skulle leda till riksdagsinträde. Kjell Dahlström, som hade partisekreterarfunktion, var (och förblev) en klippa.

En stor del av uppdraget som Eva och jag hade bestod i att åka runt i Sverige, starta lokalavdelningar (och sova över hemma hos miljöpartister i allt från slott till kojor och lekstugor), peppa medlemmar, prata i skolor och möta människor på offentliga möten. Det vill säga samma sak som främst Ragnhild och Per gjort tidigare. Många nätter sov jag på järnvägsstationen i Katrineholm - från sista nattåget fanns inte någon bussförbindelse till Vingåker, partiet betalade inte taxi och till slut blev det pinsamt att ringa och be min fru Lena komma och hämta sent på nätterna. Tåg åktes det i alla fall. Och man kan faktiskt tröttna på tåg även om man älskar dem...

Mars 87. DN:s förstasida. Bäva månde de gamla partierna.

Miljöpartiet kröp över den viktiga 4%-spärren i mars 1987 och i samband med en uppslitande
kongress i maj samma år hamnade vi på 8%. Då började hotbreven och de vidriga telefonsamtalen komma. Plötsligt blev familjen mordhotad, marken började gunga under fötterna. Var barnen kvar i sandlådan? Stod det någon i skogsbrynet? Var det verkligen värt det här? Skulle jag räcka till? Skulle Eva och jag lyckas hålla ihop, trots att vi var så olika?

Det underlättades förstås av att Lena också var aktiv - hon hade varit med att bilda MP i Eskilstuna, gemensamt hade vi skrivit landstingsprogram och partiet var ständigt närvarande vid frukost- och middagsbord.

Eva var den spontana eldsjälen, som med en urkraft och kanske också inre oro gillade scenen men också drev sig själv så hårt att vi nog var många som undrade om hon skulle orka. Vi lärde oss att leva med varandra, trots att vi var helt olika som personer. Politiskt var vi alltid överens, en styrka som var ovärderlig när man är två som skall dela på uppdraget som företrädare.

Så blev det valrörelse 1988. Det var ett evigt resande. Ganska ofta tillsammans med Grön Ungdoms ordförande Katja Wagner. Vi framträdde gemensamt på offentliga möten på ett sätt som nog skiljde sig fullständigt från vad som var politiskt korrekt. Några gånger med Eva. För det mesta ensam.

Partiet hade chansen, vi var det nya fräcka alternativet, vi åkte valtåg och dansade samba
genom hela landet. Förmodligen attraherade vi människor som var trötta på ”vanliga politiker”. Vi var annorlunda. Även om budskapet var allt annat än det som några år senare Ny Demokrati skulle framföra, var det nog lite av samma känsla. Nyhet, fräckhet, blåslampor.

Stödet hemifrån var min stora lycka.

Opinionssiffrorna steg och vi låg i höjd med 10% vintern före den sommar säldöden slog till. Tesen, som ständigt levereras av politiska kommentatorer, att det var sälarna som lyfte in Miljöpartiet i riksdagen är således fel. Säldöden innebar att samtliga partier, bortsett från Moderaterna, exploaterade miljöfrågan. Folkpartiet lanserade valaffischer med sälar på, deras partiledare Bengt Westerberg klappade sälar i TV, Socialdemokraterna lovade bli ett miljöparti och Miljöpartiets opinionssiffror dalade. Och sossarna bluffade så det stank... Läs mer om det här.

Vi fick höga opinionssiffror genom att vi var fräcka, annorlunda och kändes som ett fräscht alternativ i en tid när det gamla kändes utnött. Ett antal affärer hade lett till ökad misstro mot politiker.  Medan vi var nya, obefläckade och annorlunda politiker. På gott och ont. Annorlunda politiker. Javisst. Men ibland blev det till en nackdel.

Miljöpartiets riksdagskandidater visade regelmässigt sina deklarationer inför de första valen. Vi hade presskonferenser, berättade om inkomster, redovisade eventuella innehav av aktier, förmögenhet etc. Det var inte många journalister som kom, och det uppfattades inte ens som positivt. Tvärtom. Och jag förstår det. På något märkligt sett kom det att uppfattas som att vi moraliserade och hävdade att vi var bättre än andra. Möjligen lät det också så när en och annan talade: Moralism utifrån ”titta-vad-jag-är-duktig-perspektivet” har partiet knappast varit befriat från under åren. Daet förekom att några visade sig vara fula figurer - vi upptäckte till exempel att en av alla som fått fina uppdrag och stod högt på valsedlar påstod sig ha exakt samma (lilla) aktieinnehav som Per Gahrton och ljög om det mesta.

Detta att offentliggöra sin ekonomi och sina eventuella beroenden borde naturligtvis vara en rimlig renhetsåtgärd för alla politiker, men i stället förlöjligades den, och till råga på allt blev det en journalistisk sport att leta efter just miljöpartister som missat sina deklarationer. Och självfallet hittades det några. Till valet 1988 hade främst Expressen jobbat på. Några av våra riksdagskandidater hade konflikter med skattemyndigheterna.

I pressen kunde man läsa stora rubriker om att vår ekonomiske expert inte betalat skatt, och att vår näringspolitiska expert inte heller betalat skatt. Glorian började hänga snett. Och själv hade jag, enligt media, missat att betala skatt för en nyköpt begagnad bil. Att vi fått löfte av bilfirman att de skulle ombesörja skattepapperen berättade aldrig media - och hade jag försökt förklara det hade det bara vinklats som en bortförklaring. Så det undvek jag när jag såg det försmädliga ”jag-sköter-klippningen-leendet” på TV-journalisten som gjorde sitt scoop. Och det flinet kan väl vara förståeligt: Att sätta dit en företrädare för det parti som gjort ett nummer av att vara lite bättre än andra kan ju bara inte undvikas. Så regeln är att ta på sig allt ansvar, erkänna mer än det man gjort och få det överstökat. Lägg upp liken från garderoben i en lagom bisats alldeles frivilligt.

Hur som helst: Det var inte så att det bara var miljöfrågorna som lyfte Miljöpartiet, det var minst lika mycket så att det var vi som lyfte miljöfrågorna. Genom våra höga opinionssiffror hade miljön således seglat upp som en av de frågor som politiker generellt började prata om.

Vi närmade oss valdagen i september 1988. Nerverna kändes. Skulle ett nytt parti för första gången på 70 år komma in i riksdagen? SVT:s politikerreporter meddelade att det både var omöjligt och onödigt, i riksdagen fanns ju redan hela vänster-högerskalan.

Det han inte fattade var att vi talade om en annan skala: den grön-gråa. Där det var vi mot rubbet.

MP-historia - del 3: Vi ska ju bara rädda världen

Den 20 september 1981 gick mot sitt slut, Miljöpartiet var bildat. Vi hade åkt hem, var och en till sig, med färdiga affischer att sätta upp.

Den alltid lika engagerade Roland von Malmborg hade förstås sett till att vi fått fram affischer med texten Miljöpartiet bildat! innan namnet ens var bestämt. Vi kletade upp dem på varenda stolpe och träd vi såg (kändes det som) när vi åkte hem. Nu var det bråttom!

Ragnhild Pohanka skrev i antologin Nu kommer Miljöpartiet! om den närmaste tiden:

”I samma andetag som vi bildades beslutades att vi skulle ställa upp i landstings-, kommun- och riksdagsval redan efter precis ett år. Det betydde att vi knappast hade tid att låta partiet växa långsamt. Under hösten var vi ändå tvungna att gå mjukt fram, då vi endast hade ett idéprogram antaget. I Uppsala den 5-6 december 1981 under fortsättningen av det partibildande mötet antogs ett principprogram som täcker alla samhällsområden.”

Just det! Redan vårt första partiprogram var således heltäckande. Trots det envisa tjatandet från politiska motståndare, ledarskribenter och journalister som citerat varandra om att vi var ett enfrågeparti. En myt som senare tiders partiledningar upprepat i syfte att påskina att det nya Miljöpartiet minsann har utvecklats till att täcka allt...

Detaljrika handlings-program i alla upptänkliga frågor utarbetades således snabbt av olika expertgrupper. I juli 1982 träffades partiets förtroenderåd, i vilket jag representerade Sörmland, och olika utskott på Miljöförbundets kursgård Lindsberg i Dalarna. Program och handlingsprogram i allehanda frågor antogs. Vi hade varit så måna om att vara breda, för att slippa enfrågestämpeln, att vi faktiskt mitt under brinnande möte upptäckte att vi glömt att utarbeta ett miljöprogram. Nåja, det fixades snabbt till. Kompetensen var det ju inget fel på.

Olle Söderlund, TV-reporter på Rapport under många år, skrockade förtjust över möjligheten att, liksom alla andra journalister, vara med under alla sammanträden. Det var något helt nytt för ”medianerna”. Full öppenhet rådde. Ingenting var slutet. I naiv tro till att media kunde hantera detta på ett schysst sätt, ta vara på den insyn de fick, bruka den för att öka förståelsen i stället för att missbruka den för att göra sig lustiga. Självfallet klarade inte alla i den journalistiska eliten denna utmaning. Jag satt vid samma frukostbord som bland annat Per Gahrton den tredje dagen på Lindsbergsmötet. Sällan har jag sett Per så förbannad på journalister i allmänhet och ”den där elake, förbannade jävla idioten” i synnerhet.

I takt med att opinionssiffrorna ökat, och det fanns en chans för oss att ta oss in i riksdagen redan i vårt första val några månader senare, tog ”medianerna” chansen att jävlas. För det var nog så det var, media har en skyldighet att granska, men ingen skyldighet att ironisera, göra sig lustig över ”de annorlunda politikerna” eller betona en viss del av ett sammanhang in absurdum.

Redan inför det första valet kunde vi märka av något som sedan skulle följa med partiet under många, långa år. Vilken typ av politiker ska företräda partiet i valrörelser? Att det skulle vara en kvinna var självklart. Vi hade ju våra rötter i alternativrörelsen, där jämställdhet och kvinnokamp var en grundläggande del. Så Per fick stå på tillväxt. Men vilken kvinna skulle väljas? Under ett möte med politiska utskottet stod valet mellan den unga akademiskt snabbtänkta och extremt politiskt välformulerade och rappa Wawa Sjödin från Eskilstuna och den jordnära, samtalande Ragnhild Pohanka från Borlänge. Frågan avgjordes på ett möte i Aneby, under tårar och tandagnissel enligt trovärdig källa (min tidigare hustru satt i politiska utskottet...). Valet föll på Ragnhild som med åren blev en sorts partimamma.

MP i Eskilstuna plockade morötter.

I valrörelsen inför vårt första val, 1982, fick Ragnhild en chans i en så kallad partiledardebatt för ”övriga partier”, det var en samling galningar plus Miljöpartiet. Sveriges Television hade utrustat studion med några domare, i form av ”experter”, som satt inne med facit över vad som var klokt, dumt, omöjligt och löjligt. Det var rena döden för oss. Och i ett specialprogram om Miljöpartiet blev Ragnhild och Börje Kant utfrågade. Tyvärr utsattes de för en av de grövsta elakheter man kan utsättas för av TV-journalister: Låta sig intervjuas i över en timme i ett varmt rum för ett program som skulle vara en kvart. Så med elak klippning såg det i TV-rutan ut som om Börje Kant svettades ymnigt redan efter två mariga frågor. Skamligt av erfarna journalister att utnyttja oerfarenhet.

Riksdagsvalet 1982 gick dåligt, men vi kom in i ett antal kommuner. Efter valet var det ekonomisk ruin för partiet. Ett konstlotteri drogs igång, konstnärer skänkte med varmt hjärta och den högsta vinsten var en saftig tavla av Bengt Lindström. Min tidigare svärfar Sten Börjesson var motor i hela projektet, han jobbade ideellt nästan heltid i flera år med lotteriet. Utskrift av vinstlistans manus skedde hemma hos mig i Vingåker, och som med så många andra trycksaker partiet gjorde på 80-talet trycktes den vackra vinstplanen och dragningslistan hos Wilsons tryckeri, som låg granngårds.

Efter några år i förtroenderådet hamnade jag i politiska utskottet. Och 1985 införde vi idén om språkrör - en man och en kvinna. Idén blev förstås mer eller mindre sågad i medierna, själva ordet "språkrör" ironiserades det friskt över, ordet var mycket ovanligt i svenska språket. Ragnhild blev kvinnan och Per Gahrton mannen.

Lars Norberg, en av partiets viktigaste ideologer, skrev ett utkast till ett ekonomiskt handlingsprogram och jag fick arbeta med vidareutvecklingen och utformningen (jag och Lena korrekturläste det på BB, i väntan på att Emil skulle födas). Dessutom lyckades jag göra en liten kupp och beslutade alldeles på egen hand att en röd nyckelpiga sattes på den gula maskrosen på programmets framsida (kuppen underlättades genom att programmet trycktes hos Wilsons tryckeri granngårds...).

Nu blev det diskussion om huruvida jag var röd, samtidigt som biologisk och botanisk expertis debatterade om huruvida nyckelpigor verkligen vandrade omkring på maskrosor.

Riksdagsvalet 1985 gick sämre än 1982. Per och Ragnhild gjorde ett otacksamt hästjobb. En besviken och (tror jag) oändligt trött Per avgick som språkrör efter valet. Ett nytt tillfälligt manligt språkrör skulle väljas av förtroenderådet, som den gången råkade träffas i Vingåker, nästgårds på Billsbro gård, hos en av alla dessa aktiva miljöpartister i min kommun. Inte vet jag om det var därför jag blev vald. Det var väl inte så noga eftersom det var en tillfällig lösning. Dessutom hade jag kvalifikationer såsom skägg, jeans och Fjällrävenjacka. Och det skulle bara vara sex månader fram till nästa ordinarie kongress.  

Eftersom det var ett ideellt uppdrag tog vi inteckningar i huset för att jag skulle kunna fungera som rör det där halvåret som det var tänkt. En bra investering eftersom målet var att rädda världen... Hur nu det skulle gå till.

MP:s historia - del 2: Vi vände upp och ner på alltihop, vilket var utmanande...

Så var det dags. Ett lätt duggregn faller över Örebro, men molnen spricker upp och solen öser ner strålar över Karolinska skolan. 

En vildvuxen, men ändock disciplinerad, kongress leder fram till partibildningen. Med hjälp av något okonventionella metoder fick valberedningen fram kandidater till de partiledande utskotten, bland annat det politiska utskottet. 

Självfallet var det mest män som stod till förfogande, tiderna var ju sådana. Men genom att för några timmar samla män för sig och kvinnor för sig lyckades också kvinnorna lyfta fram kvinnor som ställde upp. Det var på detta sätt som en av partiets verkliga profiler tog startsteget på sin politiska karriär, nämligen Ragnhild Pohanka. Hon var inte närvarande, men fick ett telefonsamtal. Funderade en stund och tackade ja. 

Eftersom partiet inte ville ha en samlad partiledning så delades ledningen upp i fyra olika utskott, som inte fick ha möten i samma lokal på samma tidpunkt. Allt för att förhindra maktkoncentration och, åtminstone i retoriken, decentralisera makten i protest mot gamla partiers traditionella partistyrelser. 

Sålunda hade det ovan nämnda politiska utskottet hand om politiken, förvaltningsutskottet (med bland andra Roland von Malmborg) hand om ekonomin, stadgeutskottet hand om stadgeärenden och tidnings- och informationsutskottet hand om tidning och information. I det sistnämnda utskottet valdes bland andra Margareta Gisselberg, som nästan tio år senare blev språkrör, och Krister Skånberg, som 1988 blev riksdagsledamot och 1994 kretsloppsborgarråd i Stockholm, in.

I det politiska utskottet ingick förresten, förutom Ragnhild och Per Gahrton, även Ralph Monö, som långt senare blev Gröna federationens sekreterare i Bryssel och under senare år varit aktiv i nätgruppen Grön omstart. 

Dagens Nyheter kunde på ledarplats inte låta bli att uttrycka sina positiva känslor för det nya partiet. Det var ju på den tiden Dagens Nyheter var starkt kritiskt till kärnkraften och hade radikala ledarskribenter som Olle Alsén och krönikörer som Eva Moberg. Man skrev, hör och häpna: 

”Miljöpartiet blir namnet och maskrosen dess symbol. Partiet hoppas att maskrosen skall sprida sina ogräsfrön inte bara till Centerns en gång så feta åkrar utan också till Folkpartiets och Vpk:s magrare tegar. Om Miljöpartiets maskrosor lyckas tränga igenom också den hårda socialdemokratiska asfalten är väl mindre säkert. Jordens gåvor skall blott brukas ej förbrukas. Från i dag: låt vår stelhet nu uppmjukas, jämlikhet blir hjärtelag! Så sjöng miljöpartisterna till sångaren och partimedlemmen Roland von Malmborgs text när de beslutat bilda partiet i Karolinska skolans anrika aula i Örebro. Melodin var lånad från slutkören i Beethovens nia. Ode till glädjen heter den på svenska. Och glädje och framtidstro är något som präglar Miljöpartiet trots de gråmulna tiderna. Det är inte ett framtidspessimistiskt parti, som kritikerna gärna vill påstå. Det nya partiet tror på en utväg ur upprustningens, resursförslösningens och miljöförgiftningens malström som vi alltmer dras in i. Ett överlevnadsalternativ.” 

Organisationen var en reaktion på de gamla partiernas maktstruktur och våra stadgar om hälften män, hälften kvinnor var en reaktion på mansdominansen i andra partier. Våra regler om förbud mot mångsyssleri och livstidspolitik var en reaktion mot att politik blivit ett livstidsyrke för många i de gamla partierna. Vi vände upp och ner på alltihop, vilket var utmanande. Vi var det första parti som kvoterade, det första som införde varvade listor. 

Vi blev förlöjligade för detta, långt in på 90-talet. Inte minst Expressen ondgjorde sig över det löjliga i kvotering, ingen i etablissemanget förstod det. 

Självfallet var det också spännande med det alternativa. Media älskade att göra nummer av att vi sov i sovsäck i gymnastiksalar (hur skulle vi haft råd med annat?), betalade våra resor själva (det fanns inga pengar), fick köpa stencilerade PM och rapporter för 25 öre styck om vi ville vara med på möten. Inför vårt första val 1982 gick många hundra medlemmar i borgen för 5 000 kronor var så partiet kunde ta ett lån för att klara valsedlar och hushållsutskick. De flesta av oss fick efterskänka hela eller delar av lånet. 

Även vår första "partiledare" (som självfallet inte fick kallas partiledare, utan ”sammankallande i politiska utskottet”) var alternativ. Eva Sahlin - numera Eva Bovin som tillsammans med Per Gahrton är språkrör för Gröna Seniorer - blev vald på tre månader. Ingen maktkoncentration här inte! 

Expressen skrev: ”Eva Sahlin är ett enda stort alternativ. Hon lever alternativt, äter alternativt, bor alternativt och undervisar barnen i skolan alternativt. Fast jag grämer mig lite för att jag har bil, men jag måste, säger Eva.” 

När jag åkte hem från det partibildande mötet kändes det som om jag varit med om något historiskt. Något stort, något som värmde i hjärtat och fick tankarna att löpa fritt, något nästan andligt. Äntligen fick alla de tankar jag och andra burit under många år någon sorts legitimitet, vi var ju fler, vi var många, vi var en rörelse som skulle utmana hela etablissemanget. Det var stort! 

Och ännu större blev det eftersom jag på detta partibildande möte träffade den som jag skulle komma att dela mitt liv med. Vi möttes på parkeringen där vi steg ur varsin bil för att ta oss till lokalen där partiet skulle bildas.

Nu är det slut

MP:s historia - del 1: Aldrig tänkt som enfrågepart

Miljöpartiet bildades 1981 av ett antal glada amatörer, engagerade strulnissar, besvikna kärnkraftsmotståndare, halvflummiga grönavågare samt en och annan vilsen folkpartist.

Det är ungefär den bilden man kan få om man följer medias bevakning av partiets tillblivelse. Bilden av ett parti vars kongresser var ett enda stort engagerat kaos, med vildvuxna trubadurer och visionära miljö- och fredsaktivister, är inte helt fel. Men bilden skulle lika gärna kunna vara att det var skollärarnas parti, akademikernas parti, småföretagarnas parti, konstnärernas parti, småbrukarnas parti. Och sanningen kan man nog komma närmast om man slår ihop de båda bilderna. 

Partiet bildades av en samling människor som ville stoppa hotet mot livsmiljön och bygga upp en alternativ ekonomi med hjälp av en annorlunda typ av politiker. Så här kan historien berättas:

Det var en gång

Det var en gång en frustrerad folkpartist som kommit på kant med liberalismen i allmänhet och liberaler av Per Ahlmarks sort i synnerhet. Den det handlar om är Per Gahrton. Han lämnade Folkpartiet under buller och bång 1979, och skrev en bok som hette Det behövs ett framtidsparti.

Boken blev en grundbult för det som skulle bli Miljöpartiet. Tillägget ”de Gröna” kom långt senare, ett namntillägg som Per förresten, till skillnad från mig, talade emot under flera kongresser med, det senare avslöjade, motivet att om det skulle gå åt fanders med Miljöpartiet så var namnet ”de Gröna” fritt att använda för ett nytt parti. Men när Per så småningom såg att det utvecklades åt rätt håll så var han den förste att bejaka namnbytet.

I sin bok går Per till våldsamt angrepp på det mesta i det kapitalistiska samhället, utan att för den skull anamma socialistiska teser. Hans dragning till De gröna i Tyskland är tydlig och hans uppgörelse med sitt tidigare politiska liv nästan skoningslös. Han skriver:

”Ett par veckor före valdagen 1979 ägde den årliga antikärnkrafts-demonstrationen mot Barsebäck rum. Den avslutades hemma i Lund. Jag deltog inte. Jag stängde in mina känslor och följde det konventionella förnuftets, dvs partitaktikens och partipiskans lagar. När jag försökte springa av mig min oro i Stadsparken kunde jag höra talkörerna över hustaken: BARSEBÄCK - VÄCK! Jag kunde skymta dem, tio tusen, femton tusen eller kanske tjugo tusen, några hundra meter bort från Bantorget när jag rusade förbi den gamla badhusruinen. Jag svettades ymnigt och kände en sorts befrielse som om strömmarna från mitt inre kunde svepa med sig allt ruttet och förljuget ur det becksvarta hål som hos partipolitiker sitter på själens plats."

Sällan har väl någon uttryckt sig så frustrerat om partipolitiken. Detta uttryck blev vägledande för kulturen i det parti som skulle bildas något år senare och få namnet Miljöpartiet.

Det var inte utan att vi, förmodligen övertygade om att det var rätt och rimligt, hjälpte till att bygga upp det politikerförakt, i vars svall Ny Demokrati, nyliberaler och ekonomismens profeter fann en del av sin näring.

När vi tog oss in i riksdagen 1988 surfade vi en del på vågen av politikerförakt. Som språkrör gjorde jag mig skyldig till en del sådant, kanske också uppbackad av att opinionssiffrorna steg ju tuffare vi gick till angrepp på ”politikerna”.

Dock är jag ganska nöjd med att jag motarbetade de krafter inom partiet som ville göra utspel riktade mot Anna-Greta Leijon efter hennes agerande i Ebbe Carlssonaffären. En linje jag senare försökte följa upp också under andra, så kallade, affärer.

Det brukar påstås att Per, som ju inte hade något förflutet i vare sig miljö- eller den dåvarande alternativrörelsen, hoppade på ett nytt, häftigare tåg än det som den folkpartistiska kostymeliten företrädde.

Det är inte sant. Redan som riksdagsledamot för Folkpartiet hade han i slutet av 70-talet motionerat om allt från fattigpensionärernas situation, mot TV-övervakning, för förbud mot rökning i offentliga lokaler, krav på mer pengar till freds- och konfliktforskning och utredning om höginkomsttagare och makthavares levnadsförhållanden.

Han hade vågat ta ställning för palestiniernas sak långt innan det blev accepterat att göra det. (Inom parentes kan jag berätta att jag blivit bjuden på många gratispizzor av glädjestrålande palestinska pizzabagare, med en hälsning till Per.)

Mycket av det som Per drev i riksdagen i egenskap av Per (inte i egenskap av folkpartist) blev naturligt och ideologiskt självklart för det nya Miljöpartiet att driva.

Tillbaka till 80-talet: Per Gahrton var aldrig inne på att det nya partiet skulle bli ett enfrågeparti, vilket det heller aldrig blev. Det handlade om ett brett parti, med starka individer, valda i vad som närmast skulle kunna liknas vid personval.

Han skrev i Det behövs ett framtidsparti:

”Basen måste bli mycket bredare än den kan bli hos ett s k enfrågeparti, till exempel ett renodlat miljöparti, ett kristet parti, ett bondeparti eller liknande. Det måste handla om ett allmänt samhällsparti. (-) Ett nytt framtidsparti varken kan eller bör vara heltäckande (på samma sätt som de etablerade partierna) eftersom arbetsformerna förutsätter ett handlingsutrymme hos de enskilda kandidaterna. Om man skulle förfalla till att försöka föra in allsköns detaljståndpunkter som programkrav, är det för det första risk för att splittringen skulle bli så stor att partiet inte kan komma till stånd, och för det andra skulle, jag upprepar, hela idén om handlingsutrymme för enskilda kandidater allvarligt rubbas och därmed ett av partiets syften komma i gungning”.

Bokens analys och strategi var viktig. Och Per hade ytterligare en fördel: Han visste hur det politiska systemet fungerade. Det var därför några djupt engagerade kärnkraftsmotståndare, med bland andra Hannes Alfvén, nobelpristagaren, och Gunnar Weinberg, som var aktiv i ett redan existerande regionalt miljöparti i Stockholms län, tog kontakt med Per för att diskutera bildandet av ett nytt parti.

Mötet blev befruktande. Miljöparti avlades mindre än 1,5 år senare. Under fostertiden var det ett liv och ett kiv. I rullorna från de första åren hittar man en rad intressanta personer:

• Sven Anér, journalist som bland annat arbetat på Dagens Nyheter. 
• Greger Hatt, som så småningom blev talskrivare till Ingvar Carlsson. 
• Hans Granqvist, entusiast och Sveriges Radios röst i Hongkong. 
• Lasse Lidén, mannen med Staffans Stollar. 
• Maj Ödman, känd radioröst med stort socialt engagemang. 
• Claes Sjöberg, som sedermera började jobba på partiets tidning Alternativet, innan han drog i gång nyhetsbrevet Miljörapporten. 
• Hannes Alfvén, fysikern, kärnkraftsmotståndaren och nobelpris-tagaren med det stora hjärtat, som ringde och stöttade när det var som värst under tiden som språkrör på 80-talet. 
• Claes Lissenko, till Östra Granhed utflyttad stockholmare som tidigt utsåg sin gård till kärnvapenfri zon, och som mer än någon annan är orsak till att jag blev aktiv politiker.

Dessa var några av de som lade grunden till Aktionsgruppen för ett Framtids- och Miljöparti som förberedde det partibildande mötet den 19-20 september 1981 i Örebro. Många av oss som begav oss dit hade blivit intresserade och nyfikna efter att ha läst en debattartikel i Dagens Nyheter av Per.

Så var det dags. Ett lätt duggregn faller över Örebro... En bil rullar in på en skolgård, en annan rullar in bredvid...   fortsättning följer.