Miljöpartiet bildades 1981 av ett antal glada amatörer, engagerade strulnissar, besvikna
kärnkraftsmotståndare, halvflummiga grönavågare samt en och annan vilsen folkpartist.
Det
är ungefär den bilden man kan få om man följer medias bevakning av partiets tillblivelse.
Bilden av ett parti vars kongresser var ett enda stort engagerat kaos, med vildvuxna trubadurer
och visionära miljö- och fredsaktivister, är inte helt fel. Men bilden skulle lika gärna kunna
vara att det var skollärarnas parti, akademikernas parti, småföretagarnas parti, konstnärernas parti, småbrukarnas parti. Och sanningen
kan man nog komma närmast om man slår ihop de båda bilderna.
Partiet bildades av en
samling människor som ville stoppa hotet mot livsmiljön och bygga upp en alternativ
ekonomi med hjälp av en annorlunda typ av politiker. Så här kan historien berättas:
Det var en gång
Det var en gång en frustrerad folkpartist som kommit på kant med liberalismen i allmänhet
och liberaler av Per Ahlmarks sort i
synnerhet. Den det handlar om är Per Gahrton. Han lämnade Folkpartiet under buller och
bång 1979, och skrev en bok som hette Det behövs ett framtidsparti.Boken blev en grundbult för det som skulle bli Miljöpartiet. Tillägget ”de Gröna” kom långt senare, ett namntillägg som Per förresten, till skillnad från mig, talade emot under flera kongresser med, det senare avslöjade, motivet att om det skulle gå åt fanders med Miljöpartiet så var namnet ”de Gröna” fritt att använda för ett nytt parti. Men när Per så småningom såg att det utvecklades åt rätt håll så var han den förste att bejaka namnbytet.
I sin bok går Per till våldsamt angrepp på det mesta i det kapitalistiska samhället, utan att för den skull anamma socialistiska teser. Hans dragning till De gröna i Tyskland är tydlig och hans uppgörelse med sitt tidigare politiska liv nästan skoningslös. Han skriver:
”Ett par veckor före valdagen 1979 ägde den årliga antikärnkrafts-demonstrationen mot Barsebäck rum. Den avslutades hemma i Lund. Jag deltog inte. Jag stängde in mina känslor och följde det konventionella förnuftets, dvs partitaktikens och partipiskans lagar. När jag försökte springa av mig min oro i Stadsparken kunde jag höra talkörerna över hustaken: BARSEBÄCK - VÄCK! Jag kunde skymta dem, tio tusen, femton tusen eller kanske tjugo tusen, några hundra meter bort från Bantorget när jag rusade förbi den gamla badhusruinen. Jag svettades ymnigt och kände en sorts befrielse som om strömmarna från mitt inre kunde svepa med sig allt ruttet och förljuget ur det becksvarta hål som hos partipolitiker sitter på själens plats."
Sällan har väl någon uttryckt sig så frustrerat om partipolitiken. Detta uttryck blev vägledande för kulturen i det parti som skulle bildas något år senare och få namnet Miljöpartiet.
Det var inte utan att vi, förmodligen övertygade om att det var rätt och rimligt, hjälpte till att bygga upp det politikerförakt, i vars svall Ny Demokrati, nyliberaler och ekonomismens profeter fann en del av sin näring.
När vi tog oss in i riksdagen 1988 surfade vi en del på vågen av politikerförakt. Som språkrör gjorde jag mig skyldig till en del sådant, kanske också uppbackad av att opinionssiffrorna steg ju tuffare vi gick till angrepp på ”politikerna”.
Dock är jag ganska nöjd med att jag motarbetade de krafter inom partiet som ville göra utspel riktade mot Anna-Greta Leijon efter hennes agerande i Ebbe Carlssonaffären. En linje jag senare försökte följa upp också under andra, så kallade, affärer.
Det brukar påstås att Per, som ju inte hade något förflutet i vare sig miljö- eller den dåvarande
alternativrörelsen, hoppade på ett nytt, häftigare tåg än det som den folkpartistiska
kostymeliten företrädde.Det är inte sant. Redan som riksdagsledamot för Folkpartiet hade han i slutet av 70-talet motionerat om allt från fattigpensionärernas situation, mot TV-övervakning, för förbud mot rökning i offentliga lokaler, krav på mer pengar till freds- och konfliktforskning och utredning om höginkomsttagare och makthavares levnadsförhållanden.
Han hade vågat ta ställning för palestiniernas sak långt innan det blev accepterat att göra det. (Inom parentes kan jag berätta att jag blivit bjuden på många gratispizzor av glädjestrålande palestinska pizzabagare, med en hälsning till Per.)
Mycket av det som Per drev i riksdagen i egenskap av Per (inte i egenskap av folkpartist) blev naturligt och ideologiskt självklart för det nya Miljöpartiet att driva.
Tillbaka till 80-talet: Per Gahrton var aldrig inne på att det nya partiet skulle bli ett enfrågeparti, vilket det heller aldrig blev. Det handlade om ett brett parti, med starka individer, valda i vad som närmast skulle kunna liknas vid personval.
Han skrev i Det behövs ett framtidsparti:
”Basen måste bli mycket bredare än den kan bli hos ett s k enfrågeparti, till exempel ett renodlat miljöparti, ett kristet parti, ett bondeparti eller liknande. Det måste handla om ett allmänt samhällsparti. (-) Ett nytt framtidsparti varken kan eller bör vara heltäckande (på samma sätt som de etablerade partierna) eftersom arbetsformerna förutsätter ett handlingsutrymme hos de enskilda kandidaterna. Om man skulle förfalla till att försöka föra in allsköns detaljståndpunkter som programkrav, är det för det första risk för att splittringen skulle bli så stor att partiet inte kan komma till stånd, och för det andra skulle, jag upprepar, hela idén om handlingsutrymme för enskilda kandidater allvarligt rubbas och därmed ett av partiets syften komma i gungning”.
Bokens analys och strategi var viktig. Och Per hade ytterligare en fördel: Han visste hur det politiska systemet fungerade. Det var därför några djupt engagerade kärnkraftsmotståndare, med bland andra Hannes Alfvén, nobelpristagaren, och Gunnar Weinberg, som var aktiv i ett redan existerande regionalt miljöparti i Stockholms län, tog kontakt med Per för att diskutera bildandet av ett nytt parti.
Mötet blev befruktande. Miljöparti avlades mindre än 1,5 år senare. Under fostertiden var det ett liv och ett kiv. I rullorna från de första åren hittar man en rad intressanta personer:
- Sven Anér, journalist som bland annat arbetat på Dagens Nyheter.
- Greger Hatt, som så småningom blev talskrivare till Ingvar Carlsson.
- Hans Granqvist, entusiast och Sveriges Radios röst i Hongkong.
- Lasse Lidén, mannen med Staffans Stollar.
- Maj Ödman, känd radioröst med stort socialt engagemang.
- Claes Sjöberg, som sedermera började jobba på partiets tidning Alternativet, innan han drog i gång nyhetsbrevet Miljörapporten.
- Hannes Alfvén, fysikern, kärnkraftsmotståndaren och nobelpris-tagaren med det stora hjärtat, som ringde och stöttade när det var som värst under tiden som språkrör på 80-talet.
- Claes Lissenko, till Östra Granhed utflyttad stockholmare som tidigt utsåg sin gård till kärnvapenfri zon, och som mer än någon annan är orsak till att jag blev aktiv politiker.
Så var det dags. Ett lätt duggregn faller över Örebro... En bil rullar in på en skolgård, en annan rullar in bredvid... fortsättning följer.
