En vildvuxen, men ändock disciplinerad, kongress leder fram till partibildningen. Med hjälp av något okonventionella metoder fick valberedningen fram kandidater till de partiledande utskotten, bland annat det politiska utskottet.
Självfallet var det mest män som stod till förfogande, tiderna var ju sådana. Men genom att för några timmar samla män för sig och kvinnor för sig lyckades också kvinnorna lyfta fram kvinnor som ställde upp. Det var på detta sätt som en av partiets verkliga profiler tog startsteget på sin politiska karriär, nämligen Ragnhild Pohanka. Hon var inte närvarande, men fick ett telefonsamtal. Funderade en stund och tackade ja.
Eftersom partiet inte ville ha en samlad partiledning så delades ledningen upp i fyra olika
utskott, som inte fick ha möten i samma lokal på samma tidpunkt. Allt för att förhindra
maktkoncentration och, åtminstone i retoriken, decentralisera makten i protest mot gamla
partiers traditionella partistyrelser. Sålunda hade det ovan nämnda politiska utskottet hand om politiken, förvaltningsutskottet (med bland andra Roland von Malmborg) hand om ekonomin, stadgeutskottet hand om stadgeärenden och tidnings- och informationsutskottet hand om tidning och information. I det sistnämnda utskottet valdes bland andra Margareta Gisselberg, som nästan tio år senare blev språkrör, och Krister Skånberg, som 1988 blev riksdagsledamot och 1994 kretsloppsborgarråd i Stockholm, in.
I det politiska utskottet ingick förresten, förutom Ragnhild och Per Gahrton, även Ralph Monö, som långt senare blev Gröna federationens sekreterare i Bryssel och under senare år varit aktiv i nätgruppen Grön omstart.
Dagens Nyheter kunde på ledarplats inte låta bli att uttrycka sina positiva känslor för det nya partiet. Det var ju på den tiden Dagens Nyheter var starkt kritiskt till kärnkraften och hade radikala ledarskribenter som Olle Alsén och krönikörer som Eva Moberg. Man skrev, hör och häpna:
”Miljöpartiet blir namnet och maskrosen dess symbol. Partiet hoppas att maskrosen skall sprida sina ogräsfrön inte bara till Centerns en gång så feta åkrar utan också till Folkpartiets och Vpk:s magrare tegar. Om Miljöpartiets maskrosor lyckas tränga igenom också den hårda socialdemokratiska asfalten är väl mindre säkert. Jordens gåvor skall blott brukas ej förbrukas. Från i dag: låt vår stelhet nu uppmjukas, jämlikhet blir hjärtelag! Så sjöng miljöpartisterna till sångaren och partimedlemmen Roland von Malmborgs text när de beslutat bilda partiet i Karolinska skolans anrika aula i Örebro. Melodin var lånad från slutkören i Beethovens nia. Ode till glädjen heter den på svenska. Och glädje och framtidstro är något som präglar Miljöpartiet trots de gråmulna tiderna. Det är inte ett framtidspessimistiskt parti, som kritikerna gärna vill påstå. Det nya partiet tror på en utväg ur upprustningens, resursförslösningens och miljöförgiftningens malström som vi alltmer dras in i. Ett överlevnadsalternativ.”
Organisationen var en reaktion på de gamla partiernas maktstruktur och våra stadgar om hälften män, hälften kvinnor var en reaktion på mansdominansen i andra partier. Våra regler om förbud mot mångsyssleri och livstidspolitik var en reaktion mot att politik blivit ett livstidsyrke för många i de gamla partierna. Vi vände upp och ner på alltihop, vilket var utmanande. Vi var det första parti som kvoterade, det första som införde varvade listor.
Vi blev förlöjligade för detta, långt in på 90-talet. Inte minst Expressen ondgjorde sig över det löjliga i kvotering, ingen i etablissemanget förstod det.
Självfallet var det också spännande med det alternativa. Media älskade att göra nummer av att vi sov i sovsäck i gymnastiksalar (hur skulle vi haft råd med annat?), betalade våra resor själva (det fanns inga pengar), fick köpa stencilerade PM och rapporter för 25 öre styck om vi ville vara med på möten. Inför vårt första val 1982 gick många hundra medlemmar i borgen för 5 000 kronor var så partiet kunde ta ett lån för att klara valsedlar och hushållsutskick. De flesta av oss fick efterskänka hela eller delar av lånet.
Även vår första "partiledare" (som självfallet inte fick kallas
partiledare, utan
”sammankallande i politiska utskottet”) var alternativ. Eva Sahlin -
numera Eva Bovin som tillsammans med Per Gahrton är språkrör för Gröna
Seniorer - blev vald på tre månader.
Ingen maktkoncentration här inte! Expressen skrev: ”Eva Sahlin är ett enda stort alternativ. Hon lever alternativt, äter alternativt, bor alternativt och undervisar barnen i skolan alternativt. Fast jag grämer mig lite för att jag har bil, men jag måste, säger Eva.”
När jag åkte hem från det partibildande mötet kändes det som om jag varit med om något historiskt. Något stort, något som värmde i hjärtat och fick tankarna att löpa fritt, något nästan andligt. Äntligen fick alla de tankar jag och andra burit under många år någon sorts legitimitet, vi var ju fler, vi var många, vi var en rörelse som skulle utmana hela etablissemanget. Det var stort!
Och ännu större blev det eftersom jag på detta partibildande möte träffade den som jag skulle komma att dela mitt liv med. Vi möttes på parkeringen där vi steg ur varsin bil för att ta oss till lokalen där partiet skulle bildas.
