Den alltid lika engagerade Roland von Malmborg hade förstås sett till att vi fått fram affischer med texten Miljöpartiet bildat! innan namnet ens var bestämt. Vi kletade upp dem på varenda stolpe och träd vi såg (kändes det som) när vi åkte hem. Nu var det bråttom!
Ragnhild Pohanka skrev i antologin Nu kommer Miljöpartiet! om den närmaste tiden:
”I samma andetag som vi bildades beslutades att vi skulle ställa upp i landstings-, kommun- och riksdagsval redan efter precis ett år. Det betydde att vi knappast hade tid att låta partiet växa långsamt. Under hösten var vi ändå tvungna att gå mjukt fram, då vi endast hade ett idéprogram antaget. I Uppsala den 5-6 december 1981 under fortsättningen av det partibildande mötet antogs ett principprogram som täcker alla samhällsområden.”
Just det! Redan vårt första partiprogram var således heltäckande. Trots det envisa tjatandet från politiska motståndare, ledarskribenter och journalister som citerat varandra om att vi var ett enfrågeparti. En myt som senare tiders partiledningar upprepat i syfte att påskina att det nya Miljöpartiet minsann har utvecklats till att täcka allt...
Detaljrika handlings-program i alla upptänkliga frågor utarbetades således snabbt av olika expertgrupper. I juli 1982 träffades partiets förtroenderåd, i vilket jag representerade Sörmland, och olika utskott på Miljöförbundets kursgård Lindsberg i Dalarna. Program och handlingsprogram i allehanda frågor antogs. Vi hade varit så måna om att vara breda, för att slippa enfrågestämpeln, att vi faktiskt mitt under brinnande möte upptäckte att vi glömt att utarbeta ett miljöprogram. Nåja, det fixades snabbt till. Kompetensen var det ju inget fel på.
Olle Söderlund, TV-reporter på Rapport under många år, skrockade förtjust över möjligheten att, liksom alla andra journalister, vara med under alla sammanträden. Det var något helt nytt för ”medianerna”. Full öppenhet rådde. Ingenting var slutet. I naiv tro till att media kunde hantera detta på ett schysst sätt, ta vara på den insyn de fick, bruka den för att öka förståelsen i stället för att missbruka den för att göra sig lustiga. Självfallet klarade inte alla i den journalistiska eliten denna utmaning. Jag satt vid samma frukostbord som bland annat Per Gahrton den tredje dagen på Lindsbergsmötet. Sällan har jag sett Per så förbannad på journalister i allmänhet och ”den där elake, förbannade jävla idioten” i synnerhet.
I takt med att opinionssiffrorna ökat, och det fanns en chans för oss att ta oss in i riksdagen redan i vårt första val några månader senare, tog ”medianerna” chansen att jävlas. För det var nog så det var, media har en skyldighet att granska, men ingen skyldighet att ironisera, göra sig lustig över ”de annorlunda politikerna” eller betona en viss del av ett sammanhang in absurdum.
Redan inför det första valet kunde vi märka av något som sedan skulle följa med partiet under många, långa år. Vilken typ av politiker ska företräda partiet i valrörelser? Att det skulle vara en kvinna var självklart. Vi hade ju våra rötter i alternativrörelsen, där jämställdhet och kvinnokamp var en grundläggande del. Så Per fick stå på tillväxt. Men vilken kvinna skulle väljas? Under ett möte med politiska utskottet stod valet mellan den unga akademiskt snabbtänkta och extremt politiskt välformulerade och rappa Wawa Sjödin från Eskilstuna och den jordnära, samtalande Ragnhild Pohanka från Borlänge. Frågan avgjordes på ett möte i Aneby, under tårar och tandagnissel enligt trovärdig källa (min tidigare hustru satt i politiska utskottet...). Valet föll på Ragnhild som med åren blev en sorts partimamma.
MP i Eskilstuna plockade morötter. |
Riksdagsvalet 1982 gick dåligt, men vi kom in i ett antal kommuner. Efter valet var det ekonomisk ruin för partiet. Ett konstlotteri drogs igång, konstnärer skänkte med varmt hjärta och den högsta vinsten var en saftig tavla av Bengt Lindström. Min tidigare svärfar Sten Börjesson var motor i hela projektet, han jobbade ideellt nästan heltid i flera år med lotteriet. Utskrift av vinstlistans manus skedde hemma hos mig i Vingåker, och som med så många andra trycksaker partiet gjorde på 80-talet trycktes den vackra vinstplanen och dragningslistan hos Wilsons tryckeri, som låg granngårds.
Efter några år i förtroenderådet hamnade jag i politiska utskottet. Och 1985 införde vi idén om språkrör - en man och en kvinna. Idén blev förstås mer eller mindre sågad i medierna, själva ordet "språkrör" ironiserades det friskt över, ordet var mycket ovanligt i svenska språket. Ragnhild blev kvinnan och Per Gahrton mannen.
Lars Norberg, en av partiets viktigaste ideologer, skrev ett utkast till ett ekonomiskt handlingsprogram och jag fick arbeta med vidareutvecklingen och utformningen (jag och Lena korrekturläste det på BB, i väntan på att Emil skulle födas). Dessutom lyckades jag göra en liten kupp och beslutade alldeles på egen hand att en röd nyckelpiga sattes på den gula maskrosen på programmets framsida (kuppen underlättades genom att programmet trycktes hos Wilsons tryckeri granngårds...).
Nu blev det diskussion om huruvida jag var röd, samtidigt som biologisk och botanisk expertis debatterade om huruvida nyckelpigor verkligen vandrade omkring på maskrosor.
Riksdagsvalet 1985 gick sämre än 1982. Per och Ragnhild gjorde ett otacksamt hästjobb. En besviken och (tror jag) oändligt trött Per avgick som språkrör efter valet. Ett nytt tillfälligt manligt språkrör skulle väljas av förtroenderådet, som den gången råkade träffas i Vingåker, nästgårds på Billsbro gård, hos en av alla dessa aktiva miljöpartister i min kommun. Inte vet jag om det var därför jag blev vald. Det var väl inte så noga eftersom det var en tillfällig lösning. Dessutom hade jag kvalifikationer såsom skägg, jeans och Fjällrävenjacka. Och det skulle bara vara sex månader fram till nästa ordinarie kongress.
Eftersom det var ett ideellt uppdrag tog vi inteckningar i huset för att jag skulle kunna fungera som rör det där halvåret som det var tänkt. En bra investering eftersom målet var att rädda världen... Hur nu det skulle gå till.