MP-historia - del 4: Vi mot rubbet...

Ragnhild och Eva hade sex barn, Per och jag hade skägg...

Hösten 1985, jag blev vald till språkrör. Tillfälligt. Eftersom Per hoppade av direkt efter valdagen. Vald till kongressen ett halvår senare.

När kongressen kom närmare visade det sig att det var ont om kandidater. Jag blev tillfrågad om jag ville fortsätta ett år till. Nu tillsammans med den outtröttliga eldsjälen Eva Goës.

Eftersom jag under många år levt med små inkomster kunde jag tänka mig att ta uppdraget. Men med egenskaper som var allt annat än lämpade. Till skillnad från Eva var jag introvert. Hade torgskräck och var orolig för att börja stamma - något som gjort tiden i skolan till ett smärre helvete. Men intresset var det inget fel på: Under åren hade jag fördjupat mig i grön ideologi, studerat idéhistoria och kanske själv kunnat bidra en del till ideologisk utveckling. 

De första åren som språkrör var tuffa. Inga faxar, inga mobiltelefoner, inga ordbehandlare, inga politiska sekreterare eller anställda politiker. När jag fick tag på min första skrivmaskin som kunde sudda tre bokstäver bakåt var det en stor lättnad, äntligen av med Tippex, suddande och omskrivningar...  Så småningom utgick faktiskt en månadslön på 4 500 kronor, men under flera år lånade jag pengar, precis som många före mig fått göra, för att ha möjlighet att fortsätta. Det var inget offer. Projektet att föra in ett nytt parti i riksdagen som medel att försöka förverkliga gröna drömmar kändes stort och viktigt. Och jag hade, till skillnad från en del andra, inte behövt offra en flådig karriär för att jobba i partiet.

De få som verkligen arbetade heltid under dessa år hade ett totalt förtroende för varandra. Det byggde på det. Det var självfallet inte tal om att vara anställd eller arbetsgivare. Byråkrati existerade inte. Vi var alla involverade i ett projekt som skulle leda till riksdagsinträde. Kjell Dahlström, som hade partisekreterarfunktion, var (och förblev) en klippa.

En stor del av uppdraget som Eva och jag hade bestod i att åka runt i Sverige, starta lokalavdelningar (och sova över hemma hos miljöpartister i allt från slott till kojor och lekstugor), peppa medlemmar, prata i skolor och möta människor på offentliga möten. Det vill säga samma sak som främst Ragnhild och Per gjort tidigare. Många nätter sov jag på järnvägsstationen i Katrineholm - från sista nattåget fanns inte någon bussförbindelse till Vingåker, partiet betalade inte taxi och till slut blev det pinsamt att ringa och be min fru Lena komma och hämta sent på nätterna. Tåg åktes det i alla fall. Och man kan faktiskt tröttna på tåg även om man älskar dem...

Mars 87. DN:s förstasida. Bäva månde de gamla partierna.

Miljöpartiet kröp över den viktiga 4%-spärren i mars 1987 och i samband med en uppslitande
kongress i maj samma år hamnade vi på 8%. Då började hotbreven och de vidriga telefonsamtalen komma. Plötsligt blev familjen mordhotad, marken började gunga under fötterna. Var barnen kvar i sandlådan? Stod det någon i skogsbrynet? Var det verkligen värt det här? Skulle jag räcka till? Skulle Eva och jag lyckas hålla ihop, trots att vi var så olika?

Det underlättades förstås av att Lena också var aktiv - hon hade varit med att bilda MP i Eskilstuna, gemensamt hade vi skrivit landstingsprogram och partiet var ständigt närvarande vid frukost- och middagsbord.

Eva var den spontana eldsjälen, som med en urkraft och kanske också inre oro gillade scenen men också drev sig själv så hårt att vi nog var många som undrade om hon skulle orka. Vi lärde oss att leva med varandra, trots att vi var helt olika som personer. Politiskt var vi alltid överens, en styrka som var ovärderlig när man är två som skall dela på uppdraget som företrädare.

Så blev det valrörelse 1988. Det var ett evigt resande. Ganska ofta tillsammans med Grön Ungdoms ordförande Katja Wagner. Vi framträdde gemensamt på offentliga möten på ett sätt som nog skiljde sig fullständigt från vad som var politiskt korrekt. Några gånger med Eva. För det mesta ensam.

Partiet hade chansen, vi var det nya fräcka alternativet, vi åkte valtåg och dansade samba
genom hela landet. Förmodligen attraherade vi människor som var trötta på ”vanliga politiker”. Vi var annorlunda. Även om budskapet var allt annat än det som några år senare Ny Demokrati skulle framföra, var det nog lite av samma känsla. Nyhet, fräckhet, blåslampor.

Stödet hemifrån var min stora lycka.

Opinionssiffrorna steg och vi låg i höjd med 10% vintern före den sommar säldöden slog till. Tesen, som ständigt levereras av politiska kommentatorer, att det var sälarna som lyfte in Miljöpartiet i riksdagen är således fel. Säldöden innebar att samtliga partier, bortsett från Moderaterna, exploaterade miljöfrågan. Folkpartiet lanserade valaffischer med sälar på, deras partiledare Bengt Westerberg klappade sälar i TV, Socialdemokraterna lovade bli ett miljöparti och Miljöpartiets opinionssiffror dalade. Och sossarna bluffade så det stank... Läs mer om det här.

Vi fick höga opinionssiffror genom att vi var fräcka, annorlunda och kändes som ett fräscht alternativ i en tid när det gamla kändes utnött. Ett antal affärer hade lett till ökad misstro mot politiker.  Medan vi var nya, obefläckade och annorlunda politiker. På gott och ont. Annorlunda politiker. Javisst. Men ibland blev det till en nackdel.

Miljöpartiets riksdagskandidater visade regelmässigt sina deklarationer inför de första valen. Vi hade presskonferenser, berättade om inkomster, redovisade eventuella innehav av aktier, förmögenhet etc. Det var inte många journalister som kom, och det uppfattades inte ens som positivt. Tvärtom. Och jag förstår det. På något märkligt sett kom det att uppfattas som att vi moraliserade och hävdade att vi var bättre än andra. Möjligen lät det också så när en och annan talade: Moralism utifrån ”titta-vad-jag-är-duktig-perspektivet” har partiet knappast varit befriat från under åren. Daet förekom att några visade sig vara fula figurer - vi upptäckte till exempel att en av alla som fått fina uppdrag och stod högt på valsedlar påstod sig ha exakt samma (lilla) aktieinnehav som Per Gahrton och ljög om det mesta.

Detta att offentliggöra sin ekonomi och sina eventuella beroenden borde naturligtvis vara en rimlig renhetsåtgärd för alla politiker, men i stället förlöjligades den, och till råga på allt blev det en journalistisk sport att leta efter just miljöpartister som missat sina deklarationer. Och självfallet hittades det några. Till valet 1988 hade främst Expressen jobbat på. Några av våra riksdagskandidater hade konflikter med skattemyndigheterna.

I pressen kunde man läsa stora rubriker om att vår ekonomiske expert inte betalat skatt, och att vår näringspolitiska expert inte heller betalat skatt. Glorian började hänga snett. Och själv hade jag, enligt media, missat att betala skatt för en nyköpt begagnad bil. Att vi fått löfte av bilfirman att de skulle ombesörja skattepapperen berättade aldrig media - och hade jag försökt förklara det hade det bara vinklats som en bortförklaring. Så det undvek jag när jag såg det försmädliga ”jag-sköter-klippningen-leendet” på TV-journalisten som gjorde sitt scoop. Och det flinet kan väl vara förståeligt: Att sätta dit en företrädare för det parti som gjort ett nummer av att vara lite bättre än andra kan ju bara inte undvikas. Så regeln är att ta på sig allt ansvar, erkänna mer än det man gjort och få det överstökat. Lägg upp liken från garderoben i en lagom bisats alldeles frivilligt.

Hur som helst: Det var inte så att det bara var miljöfrågorna som lyfte Miljöpartiet, det var minst lika mycket så att det var vi som lyfte miljöfrågorna. Genom våra höga opinionssiffror hade miljön således seglat upp som en av de frågor som politiker generellt började prata om.

Vi närmade oss valdagen i september 1988. Nerverna kändes. Skulle ett nytt parti för första gången på 70 år komma in i riksdagen? SVT:s politikerreporter meddelade att det både var omöjligt och onödigt, i riksdagen fanns ju redan hela vänster-högerskalan.

Det han inte fattade var att vi talade om en annan skala: den grön-gråa. Där det var vi mot rubbet.