Den inställda omställningen

Bibliotek eller lägsta pris här.

Martin Hultmans bok Den inställda omställningen är en guldgruva för den som vill förstå hur svårt det är med omställning. Och vilka motkrafter som agerar. Och vad man som politiker, som vill ställa om, kan förvänta sig.

Hultman - som är doktor i teknik och social förändring samt verksam vid Linköpings universitet - följer ett uppmärksammat lokalt projekt (Welgas i Härnösand) och hur omställningsplanerna på 80-talet raderades från riksdagen genom ett strategiskt personbyte.  

Striden mellan "den industrimoderna och den ekologiska diskursen" har sällan analyserats så väl som i Den inställda omställningen. En bok som varje politiker som arbetar för omställning av samhället borde läsa, begrunda och lära sig av. Det gäller inte minst miljöpartister. 

När Miljöpartiets opinionssiffror rasade i höjden 1987 - och partiet som första nya parti på 70 år tycktes vara på väg in i riksdagen - flyttade den socialdemokratiska regeringen plötsligt energifrågorna från näringsdepartementet till miljödepartement. Man lät Birgitta Dahl bli statsråd för både miljö och energi.

Den 4 mars 1988 - Miljöpartiet hade krossat tioprocentsvallen i opinionsmätningarna - presenterade Birgitta Dahl en samlad miljö- och energiproposition. Orden småskalig och omställning nämndes 19 respektive 64 gånger. Ord som hämtade från Miljöpartiets partiprogram. Sverige skulle bort från såväl kärnkraft som fossila bränslen. Sverige skulle ställas om. Och i riksdagen skulle det efter valet finnas en rejäl majoritet för detta i form av S och det jag kallade för ett "grön bälte": C och V samt Miljöpartiet. Hultman betonar att det också inom socialdemokratin fanns ett grönt tryck i form av kvinnoförbund, ungdomsförbund och den kristna Broderskapsrörelsen.

Omställningsentusiasmen  i Sverige mot slutet av 80-talet var verkligen stor. Rent av gigantisk. Vilket syns i tidningsartiklar, tidskriftsartiklar och t ex UR:s skolprogram, påminner Hultman om. Jag gräver i mina arkiv och påminns - lite överraskad faktiskt -  över hur långt framme debatten var då. Det går inte att jämföra med idag.

Men alltihopa föll ihop. 18 månader efter valet avsattes Birgitta Dahl som energiminister till förmån för LO:s vice ordförande Rune Molin. Energifrågorna flyttades åter över till näringsdepartementet. Industrifatalisterna hade vunnit slaget. Såväl ny energiproposition som miljöproposition utarbetades och den gröna retoriken var som bortblåst. Den ekologiska dimensionen hade åter ersatts av tillväxtmantrat.

Jag läser i Martin Hultmans bok Den inställda omställningen att Birgitta Dahl "på ett i det närmaste förnedrande vis inordnade sig i den industrimoderna retoriken i ett uttalande tillsammans med Rune Molin på DN Debatt våren 1990" där det "tydliggjordes att Dahl, och med henne den ekologiska diskursen, hade utkonkurrerats."

Jag läser vidare i Hultmans bok: "I samma andra avslogs majoriteten av de 200 miljömotionerna som behandlades på den socialdemokratiska kongressen. Nedtystade blev också visionen om det ekologiskt hållbara energisystemet, energiforskarna som med emfas argumenterade för småskalighet, förnyelsebar och decentraliserad teknik samt miljörörelsens exempel på möjligheterna att ställa om samhället i hållbar riktning."

Det som hände efter det att Dahl fått avgå blev att LO tog ett starkare grepp om Socialdemokraterna. Dessutom fick man med sig Centern - och Folkpartiet - i en överenskommelse som innebar att omställningen sköts på framtiden. Martin Hultman skriver: "Från och med denna  uppgörelse i början av 1990-talet fanns inte längre en vision tydligt närvarande inom de styrande partiernas energi- och miljöpolitik...".

Jag kan lägga till att V hade fullt upp med interna frågeställningar om man skulle kalla sig kommunister eller inte. Och MP gjorde bort sig i samband med en regeringskris samtidigt som partiet bytte språkrör i parti och minut för att sedan åka ur riksdagen i nästa val. (Själv hade jag avgått på valdagen 1988 - språkrör fick inte sitta i riksdagen på den tiden - och som riksdagsledamot redan efter ett år då jag bara var ersättare. Nyvaldes sedan 1992, efter det att partiet åkt ur riksdagen).


Sverige stod således inför en energi- och miljöomställning på 1980-talet. Men motståndet var hårt, strategiskt och skoningslöst. Såväl på central som lokal nivå. På den lokala nivån får vi följa Welgasprojektet som bestod i att via ett eget vindkraftverk producera el som skulle omvandlas till vätgas som skulle förse en familj med all den energi man behövde - allt från spis och kyl till husets uppvärmning och bränsle till bilen.

Projektets initiativtagare var Olof Tegström -  erfaren innovatör och konstruktör som jobbat såväl internationellt som nationellt med forskning och utveckling. Tegström var dessutom aktiv miljöpartist. Härnösands kommun ställde sig bakom projektet, som följdes såväl nationellt som internationellt. Här fanns en möjlighet att lämna fossila bränslen bakom sig, att skapa en helt ny infrastruktur, att ställa om från såväl fossila bränslen som kärnkraft till lokalt producerad vätgas - som i bilen avgasrör bara släppte ut vattenånga.

Motståndet blev gigantiskt, kärnkraftens förespråkare försökte med olika medel sänka projektet genom att motarbeta såväl Tegström som vindkraften del i systemet: vätgasen skulle ju lika gärna kunna framställas med hjälp av kärnkraftsel. Det är något av en deckare att följa alla turer som beskrivs i Hultmans bok. Det energiindustriella komplexet - med bland annat Vattenfall, Studsvik, kärnkraftindustrin - tycks uppleva Welgasprojektet som en förolämpning.

Att de lokala miljöpartisterna var eld och lågor - liksom vi som var aktiva på riksnivå i det parti som hade så högra opinionssiffror att det nog skulle ta sig in i riksdagen som första nya parti på 70 år -  var förstås självklart. Men även Centern och Vänsterpartiet stödde det på olika sätt.

Även Welgasprojektet rann ut i sanden. Industrifatalisterna hade vunnit även det slaget. Innovativa kluster för att utveckla småskalig teknik motarbetades. S, M, LO och Svenskt Näringsliv stoppade den omställning, som lokalt såväl som centralt, var på gång redan för ett kvarts sekel sedan. Av det kan vi lära. Mycket. Bland annat att inte vara så naiva. Läs Hultmans bok!