Käraste Herman - rasbiologen Herman Lundborgs gåta

Det var på Listerlandet, sydöst om Sölvesborg i Blekinge, som Herman Lundborg fick smak för rashygienen. Det var i alla fall där han gjorde sina första studier över släkter med "framträdande undermålighet". 

Det skulle sluta med Rasbiologiska Institutet. Men det började alltså i de trakter där Jimmie Åkesson är uppväxt. Vilket förstås inte har med saken att göra, men som ändå, löjligt nog, slår mig.

I Maja Hagermans bok Käraste Herman kan man följa inte bara Lundborgs hektiska liv utan också rashygienens framfart i Sverige. Boken är välskriven, intressant - men på gränsen till väl detaljerad, ibland är fotnoter bättre än löpande text.

Man kan säga att det för svensk del började 1909 med att Svenska sällskapet för rashygien bildades. Här fanns personer med pengar och makt. Överläkare Olof Kinberg vid Långbro sinnessjukhus, professor Frey Svensson från Uppsala och en radda professorer från Karolinska institutet i Stockholm.

Några av dem - bland annat just Kinberg och Frey - är upptagna i föreningen tillsammans med sina makar vilket pekar på att de innan äktenskapet låtit sig undersökas vad gäller rashygieniska kvalifikationer för att fortplanta sig. Medlemmarna till föreningen rekryterades från "den översta fjärdedelen av befolkningen inom dagens högsta europeiska kulturmänsklighet", läser jag.

Storfinansen var representerad genom fru Alice Wallenberg och Vetenskapsakademien genom Nobelpristagaren Svante Arrhenius. Hoppsan.

Herman Lundborg är inte med i föreningen, han är bara en sketen docent bland andra. För tillfället studerar han befolkningen på Listerlandet. Han är på väg att samla in paradexempel inom sådan forskning som Svenska sällskapet för rashygien kommer att bygga teorier på.


Herman Lundborg var ett barn av sin tid, han var modern. Rasbiologi var modernt i början av 1900-talet.

Många ville vara med, stötta och uttala sin nyfikenhet och beundran. Ellen Key var en av dem, läser jag i Maja Hagermans bok. Skulle vilja höra Ellen Key och Elin Wägners samtal om detta. Wägner var förmodligen ytterst skeptisk, hon uttryckte sin avsky mot den härskarideologi som inte bara gjorde att människan härskade över naturen, och mannen över kvinnan, utan även den vite över den svarte.

Förresten är Elsie Ottesen-Jensen också med på tåget - hon stöder en stor rasbiologisk utställning som Lundborg så småningom skall driva fram. Hon menade att man måste skilja på rätten att leva och rätten att föda. Mindre lämpade skulle givetvis få leva, men inte få sätta barn till världen. Det var väl helt enkelt en modern uppfattning... (Vilket väl än en gång betonar hur meningslöst det är när partier lanserar sig som moderna).


Bilden av Herman Lundborg är bilden av en hårt arbetande forskare, som jobbar med sitt projekt i närmast hysteriskt tempo och under såväl pengabrist som obekväma livsförhållanden.
Äktenskapet ser han inte mycket av, makan och barnen bor i Uppsala och han är mest på resande fot. Inte minst i Lappland. Hans sociala kompetens verkar vara kvalificerad, särskilt när det gäller att skapa förtroendefulla relationer till unga kvinnor. Även av underlägsen art, om man får tro hans egen forskning.

Grundidén han bar byggde på att raser inte skulle blandas - idén om att "lapp skall vara lapp" var politisk korrekt på den tiden. Så småningom, efter att ha läst Joseph Arthur de Gobineaus bok Essä om människoarternas ojämlikhet  började han också, steg för steg, slukas upp av idéerna om rasers hierarkier: de vita var bäst, de gula medelmåttiga, de svarta undermåliga. Judefrågan skulle man helst inte tala om, det kunde leda till minskad sponsring, meddelade Lundborg så småningom.

Underrubriken till Käresta Herman - som syftar bland annat på de otaliga brev Lundborg fick från kvinnor -  är Rasbiologens Herman Lundborgs gåta. Gåtan? Tja, han gjorde barn med Hilja av lägre ras och gifte sig till slut med en kvinna med ännu lägre rasbiologisk rang. Trots allt mätande av skallar. Mätandet hade i syfte att rädda det svenska folket, som det hette.

Rasbiologiska Institutet bildades, på Lundborgs initiativ, efter stöd av såväl socialdemokrater som högerfolk. Men bara ett riksdagsparti skrev in rasismen i sitt partiprogram: det var Bondeförbundet, dagens Centerparti.

Jo, det fanns motstånd på den tiden också. Men det var inte modernt. Boken är läsvärd, inte minst för politiker som gillar att följa trender istället för att stå för sina värderingar. Särskilt att fundera över för politiker som motiverar sin politik med att den är "modern".