Vår
arts verksamhet påverkar planeten mer än något annat. Så därför bör
alltså vår tidsålder ges namnet antropocen, säger en del. Inte minst de som vill väl
men inte vill stöta sig med politiker och ekonomiska makthavare. Hade man
haft modet att stöta sig hade man istället föreslagit att vår tidsålder
skall heta econocen. Ekonomismens tidsålder.
Vi människor har nämligen reducerat oss själva till slavar under ett ekonomiskt system. Vi har i realiteten tappat kontroll. Systemet styr våra beslut, våra liv och vår möjlighet att överleva som art.
Kort sagt; vi har blivit systemets fångar.
Och vad värre är; vi har börjat älska vår fångvaktare. Vi har fallit offer för det så kallade Stockholmssyndromet – vi försvarar det som gör oss illa, det som gör många av oss till gamar som lever på andras nöd, det som håller på att krossa de planetära processer som gör att vi kan leva på den här planeten.
Systemet styr oss mot att konsumera sönder planeten medan vi tittar bort och slår på de redan illa drabbade.
Det är globaliserade sentida kapitalismens baksida. Som ingen ledande politiker ids prata om. Den globaliserade kapitalismen har ingenting med marknadsekonomi att göra, har ingenting med demokrati att göra, har ingenting med balans och rättfärdighet att göra. Den bygger på centralisering, sårbarhet och kapitalets - inte människors - frihet. Kanske är detta liberalismens stora gigantiska misstag: att värna mer om kapitalets frihet att gå på tillväxtjakt vart helst det vill än om människors frihet att få leva sina liv i demokrati.
Vi lever med kortsiktighetens förbannelse. Ta ut vinsten nu, konsumera nu, låna nu, jobba mer nu – annars går det åt helvete. Med systemet.
De flesta lär fortsätta att sjunga det ekonomiska systemets lov – eller åtminstone i handling försvara det. En del av brist på förståelse, andra av girighet. En del i tron att det system vi lever i är något av naturen givet, något självklart. En del i den naiva tron att vi har koll, att vi styr själva trots att vi styrs av det ekonomiska systemet inneboende kraft, av den sentida kapitalismens inre logik.
Människan har reducerat sig själv till ett verktyg. Förstår vi inte det är vi illa ute. Vi måste bryta med systemet. Därför är systemkritik viktigt. Och skrämmande. Och ovälkommet. För precis som för en fågel som levt i sin bur alltför länge, tycks världen utanför buren vara skrämmande.
I buren ses den globaliserade kapitalismen som det enda systemet, ekonomismen som den naturliga vägen, konsumtions- och tillväxtsamhället som löftet om framtida lycka. Det är därför det uppfattas som suspekt att ifrågasätta idén om arbetslinje, om tillväxtjakt, om konsumtionsnorm. Det är därför vi fostras av budskapet arbeta mer så du kan konsumera mer så du kan producera mer så att du kan arbeta mer. Det är därför fantasin om evig ekonomisk tillväxt tillåts berättas av så många i de politiska, mediala och ekonomiska etablissemangen utan större motstånd.
Det är därför utropen från talarstolarna lyder: "Arbete är frihet, konsumtion är kultur, produktion är alltings mått."
Ska vi överleva econocen räcker det inte med att berätta sagan om homo sapiens som genom sin civilisation erövrade planeten och styrde dess framtid. Vi måste också förstå att vi reducerat oss till verktyg för ett system med kraft att vara självgående. Vi måste inse att utan systemkritik förblir vi dess fångar.
Det vi behöver är en fredlig kulturrevolution. Vi behöver utmana econocens förkrympta vision om ekonomi, samhälle och människa. Vi behöver en samhällsdebatt om hur vi tar oss ur buren och tar oss an friheten där utanför.
Hoppet finns i att den globaliserade sentida kapitalismen inte bara är alltför kreativ för planeten och människans bästa – utan också för sitt eget bästa. Hoppet finns i att människor till slut skall resa sig, räta på ryggarna och sluta låt sig bedras, sluta låta sig köpas av kattguld. Sluta tro på sagan om evig tillväxt. Och låta sådan som den här lilla tjejen få en framtid på en planet där man kan bygga goda samhällen:
Vi människor har nämligen reducerat oss själva till slavar under ett ekonomiskt system. Vi har i realiteten tappat kontroll. Systemet styr våra beslut, våra liv och vår möjlighet att överleva som art.
Kort sagt; vi har blivit systemets fångar.
Och vad värre är; vi har börjat älska vår fångvaktare. Vi har fallit offer för det så kallade Stockholmssyndromet – vi försvarar det som gör oss illa, det som gör många av oss till gamar som lever på andras nöd, det som håller på att krossa de planetära processer som gör att vi kan leva på den här planeten.
Systemet styr oss mot att konsumera sönder planeten medan vi tittar bort och slår på de redan illa drabbade.
Det är globaliserade sentida kapitalismens baksida. Som ingen ledande politiker ids prata om. Den globaliserade kapitalismen har ingenting med marknadsekonomi att göra, har ingenting med demokrati att göra, har ingenting med balans och rättfärdighet att göra. Den bygger på centralisering, sårbarhet och kapitalets - inte människors - frihet. Kanske är detta liberalismens stora gigantiska misstag: att värna mer om kapitalets frihet att gå på tillväxtjakt vart helst det vill än om människors frihet att få leva sina liv i demokrati.
Vi lever med kortsiktighetens förbannelse. Ta ut vinsten nu, konsumera nu, låna nu, jobba mer nu – annars går det åt helvete. Med systemet.
De flesta lär fortsätta att sjunga det ekonomiska systemets lov – eller åtminstone i handling försvara det. En del av brist på förståelse, andra av girighet. En del i tron att det system vi lever i är något av naturen givet, något självklart. En del i den naiva tron att vi har koll, att vi styr själva trots att vi styrs av det ekonomiska systemet inneboende kraft, av den sentida kapitalismens inre logik.
Människan har reducerat sig själv till ett verktyg. Förstår vi inte det är vi illa ute. Vi måste bryta med systemet. Därför är systemkritik viktigt. Och skrämmande. Och ovälkommet. För precis som för en fågel som levt i sin bur alltför länge, tycks världen utanför buren vara skrämmande.
I buren ses den globaliserade kapitalismen som det enda systemet, ekonomismen som den naturliga vägen, konsumtions- och tillväxtsamhället som löftet om framtida lycka. Det är därför det uppfattas som suspekt att ifrågasätta idén om arbetslinje, om tillväxtjakt, om konsumtionsnorm. Det är därför vi fostras av budskapet arbeta mer så du kan konsumera mer så du kan producera mer så att du kan arbeta mer. Det är därför fantasin om evig ekonomisk tillväxt tillåts berättas av så många i de politiska, mediala och ekonomiska etablissemangen utan större motstånd.
Det är därför utropen från talarstolarna lyder: "Arbete är frihet, konsumtion är kultur, produktion är alltings mått."
Ska vi överleva econocen räcker det inte med att berätta sagan om homo sapiens som genom sin civilisation erövrade planeten och styrde dess framtid. Vi måste också förstå att vi reducerat oss till verktyg för ett system med kraft att vara självgående. Vi måste inse att utan systemkritik förblir vi dess fångar.
Det vi behöver är en fredlig kulturrevolution. Vi behöver utmana econocens förkrympta vision om ekonomi, samhälle och människa. Vi behöver en samhällsdebatt om hur vi tar oss ur buren och tar oss an friheten där utanför.
Hoppet finns i att den globaliserade sentida kapitalismen inte bara är alltför kreativ för planeten och människans bästa – utan också för sitt eget bästa. Hoppet finns i att människor till slut skall resa sig, räta på ryggarna och sluta låt sig bedras, sluta låta sig köpas av kattguld. Sluta tro på sagan om evig tillväxt. Och låta sådan som den här lilla tjejen få en framtid på en planet där man kan bygga goda samhällen:
