Våras under hösten

Det våras. Så där rent personligt trots att livet i sig går in i höstfasen. Sjuttiofyra bast är inget att leka med. Eller om det är just det som det är.

Efter flera jobbiga år - väntan på operationer av höft och rygg, genomförda operationer, läskigt lång rehabiliteringsfas - så kan jag sova liggande i en säng... hela nätter utan smärta. Vilket är fantastiskt. Trots att jag tidigare inte fattat hur fantastiskt det är, när det bara var naturligt.

Första stegen utan en enda krycka - eller kräkla som vi kommit att kalla det - togs för några veckor sedan. Steg ut bilen, gick över gatan, upp på trottoaren, in till frisören, utan den förbaskade kräklan.

Så det var som att komma tillbaka tre år i tiden. Jippi! Och så blev det simning igen, och gymmet och nästan helt smärtfri. Och föreläsningar utan morfin, så vad jag nu ska skylla på om jag råkar säga något dumt vet jag inte...

Inför sista (inte senaste utan sista, ta mig fan...) operationen frågade den storvuxne narkosläkaren vilka smärtstillande jag brukade ta. Det vill du inte veta, svarade jag. Jag förstår, så han. Men lite antydningar kanske du kan ge... fortsatte han. Svaret blev: allt som funnits tillgängligt, släktingars och vänners överblivna piller av allehanda mer eller mindre tillåtna sorter eftersom de som jag fick utskrivet inte räckte till.

OK, sa narkosläkaren och log. Bra i alla fall att de där pillren inte såldes på Sergels Torg...

Så nu våras det. Utomhus lite väl tidigt, men det har ju sina förklaringar. Och någon vidare vår i världen är det inte heller, i vart fall för den som inte är helt insnöad och gläds åt att börsvärdet för vapenindustrin seglar och aktieutdelningarna blir feta.

Timbro, sverigedemokrater och gröna ungdomar...

 – Jag har brutit ny mark, jag är den första sverigedemokraten som gått någon av Timbros utbildningar. Det är kul, säger Denice Westerberg, som även är vice nationell talesperson för SD:s ungdomsförbund Ungsvenskarna.

Men alla tyckte inte det var kul, Centerns och Liberalernas ungdomsförbund vägrar gå på Timbros kurser om sverigedemokrater deltar. Jaha, det går bra för liberaler att sitta på Tidö Slott och sälja sig till SD men inte att gå på kurs tillsammans . Det är ju intressant.

Själv har jag inte gått på kurs i Timbros lokaler. Skulle inte falla mig in. Däremot har jag varit inbjuden som föreläsare några år - för att berätta varför liberalismen har så många svarta hål och så många brister.

På dessa kurser har jag till min förfäran träffat medlemmar i Grön Ungdom, det vill säga Miljöpartiets ungdomsförbund. De hade sökt, blivit antagna och som tack ska de få följa med på en USA-resa där de träffat republikaner i syfte att lära sig så mycket dumt som möjligt.

Kanske blev detta möjligt när språkrör som Maria Wetterstrand och Gustav Fridolin började kalla sig gröna liberaler, jag det hände till och med att höga tjänstepersoner i det som kallades "språkrörsstaben" skrev i Liberal Debatt om "vi liberaler". 

Jag hade aldrig blivit blivit vald till språkrör för MP om jag 1985 presenterat mig som grön liberal. Det vore otänkbart. Av flera orsaker:

1. Liberalismens är antropocentrisk, naturen har inget egenvärde. För mig som grön har naturen ett egenvärde.

2. Liberalismen har oändligt svårt att skilja på frihet för människor och frihet för kapital. Frihet för kapital leder till en blå (kapitalistisk) planekonomi där allt fler beslut tas inom bolagiserade sfärer.
För mig som grön handlar det om frihet för människor, vilket innebär att friheten för kapitalet måste begränsas och marknaden tyglas.

3. Liberalismen har äganderätten som främsta grundbult, som grön har jag istället naturvärden och sociala värden som främsta grundbultar. 

4. Liberalismen pläderar för globala investeringsavtal som stärker äganderättens grundprinciper trots att sådana flyttar makt från demokratiskt valda församlingar till kapitalvalda. Som grön värnar jag demokratin utifrån medborgarperspektiv.

5. Liberalismen definierar marknadsekonomi som sin centrala punkt trots att den drabbats av kortsiktighetens förbannelse. Som grön har jag socialekologisk blandekonomi som medel för att bygga ekologisk, social och demokratisk hållbarhet.

6.Liberalismen är ideologiskt kluven om externa effekter skall integreras i priset. Vilket har med liberalismens dilemma inför begreppet frihet att göra. För mig som grön är det självklart att externa effekter skall involveras i priset, därför skall marknadspriser kompletteras med miljö- och socialrelaterade skatter. 

7. Globalisering och frihandel utgör liberalismens kärna. För mig som grön är en kritisk hållning till globaliseringen självklar - av ekologiska, sociala och demokratiska skäl. För mig som grön är självtillit och minskad sårbarhet centrala värden.

8. Liberalismen är förknippad med tekniknaivism, som grön inser jag att tekniken inte räcker till - om inte annat hinner den inte med - för att förhindra människans negativa påverkan på klimatet och därmed de grundläggande förutsättningarna för människan att kunna bygga goda samhällen.

9. Liberalismen har kommit att allt mer förknippas med arbetslinjen och dess mantra: "skapa mer arbete". Som grön intar jag av ideologiska skäl en djupt kritisk hållning till arbetslinjen och betonar livslinjen i betydelsen att livskvalitet är central.

10. Liberalismen har mer än någon annan ideologi kommit att förknippas med tron på ekonomisk tillväxt som grund för god samhällsutveckling. Oavsett i vilket skede av samhällsevolutionen vi befinner oss. Som grön inser jag att ekonomisk tillväxt inte är möjlig i ett längre perspektiv, att det finns planetära och tidsmässiga begränsningar samt att vi istället för att ställa oss frågan "Hur får vi tillväxt?" skall ställa oss frågan "Hur får vi bättre liv?"

Jag anser att ett grönt parti inte är detsamma som ett liberalt parti med grönt som prefix. Det är två helt olika partier, på helt olika värdegrund. Jag anser att det behövs ett grönt parti på grön ideologisk grund. Om nu inte begreppet grönt blivit så reducerat i relation till hur det var tänkt att begreppet tappat sin mening.

SÖNDAGSMORGON och ett testamente skrivet på en papperslapp

SÖNDAGSMORGON. Vi kom att prata om det där gamla testamentet...

Jag hittade det när jag rev bort masoniten från en vägg. Ett testamente skrivet på en papperspåse.

Tänk er själva: En gammal man sitter på sin kammare och plitar ner bokstäver till ett testamente över sitt liv. Bokstäver var inte det han vanligen ägnade sin tid åt. De blev inte så vackra, trots att de formades med stor omsorg.

 

Vad gör man med ett testamente när man inte har något att låta gå i arv? Och vad hade det varit att ärva? En dragig stuga med ett rum och kök, en vedspis, ett bord, några stolar, en kökssoffa.

Bilder: Lena Rosén Schlaug

 

VEM VILLE HAN SKULLE VETA?

Han strök under ordet "Testamente" med ett vågigt streck. Sedan skrev han om sin längtan, fäste det färdigskrivna testamentet på väggen, dolde det under uppnubbade tidningar och masonitskivor och tapeter. Året var 1949. Åtminstone om man får tro tidningarna.

 

En av tidningarna var Stockholms-Tidningen. Jag hittade den när jag rev bort den fuktskadade masoniten för att isolera väggen. 

 

Ledarsidan handlade om en skattedebatt i riksdagen. Ledarskribenten utropar att skattetrycket är hela 20% och att detta är en skatteutpressning som skadar landet. 

 

Skatter har tydligen alltid, oavsett hur låga de varit, uppfattats som för höga av de som sett jämlikhet i skola, vård och omsorg som något förskräckligt.

 

Jag satt där i torpet med den gamla tidningen i min hand. Jag tittade upp och såg den handskrivna pappersbiten med de fumligt sirliga bokstäverna som formade ordet Testamente. 

 

Vem tänkte han skulle hitta pappret?

 

"MEN DETTA TORP FÖRBLEV TYST"

Jag lossade försiktigt papperet och upptäckte att det var en uppklippt papperspåse. Jag försökte läsa, en del av bokstäverna var svåra att tyda, men där stod ungefär:

 

"Det blev inte såsom jag önskade. Jag förblev ensam och åren löpte. Nog sneglade Ester och jag på varandra men det blev ingenting av detta, vi har gått på var sin sida skogen och kanske har hon drömt som jag har drömt. När Ester dödde miste jag glädjen över att nästa dag hoppas på ett möte. Så gick åren och jag lästade, jagade, fiskade och såg hur torpen fylldes med barn och med glädje. Men detta torp förblev tyst."

 

Den som bott i huset hade gått lärling som skomakare och hade suttit i köket och lagat skor. Kanske hade han gett så mycket rabatt till barnfamiljerna att han inte tjänat det han kunnat.

Kanske räckte inte pengarna till att fria till Ester.

 

Jag hade hört om honom när jag började arbeta med torpet. Han hade varit ungkarl hela sitt liv, han hade dött på femtiotalet. Han hade uppfattats som lite utanför, lite konstig, lite vresig, lite butter. Men han hade för det mesta varit snäll mot barn och katter.

 

DET VAR EN GÅNG... OCH NU?

Skulle man börja berätta historien såsom den berättades så kunde man börja: "Det var en gång en man som aldrig vågade, som längtade, som arbetade och dog." 

 

Dessvärre kan den sammanfattningen nog gälla många. I vart fall var det så jag tänkte när jag var politiker och mötte andra som talade som om det viktigaste av allt var arbetslinjen. Arbeta mer så vi kan producera mer så vi kan konsumera mer så vi kan arbeta mer. 

 

Få har talat så euforiskt, nästan i religiös hänryckning, om arbetslinjen som moderatledaren Fredrik Reinfeldt gjorde 2014. Ingen annan har lyckats få 2802 deltagare på en moderatstämma att ”hoppa på tre för arbetslinjen”, medan ledaren likt en pastor utropar: ”Känner ni kraften??? Nu hoppar hela Trollhättan! Nu hoppar hela Luleå!! Nu hoppar hela Oskarshamn!!! Vi tror på den, vi tror på arbetskraften!”

 

Fredrik Reinfeldt förlorade valet. Ersattes av Stefan Löfven, socialdemokrat, som lanserade en app att vakna till, en väckarklocka med partiledaren som ringsignal.

 

Partiledarens stämma ljuder som ur en megafon: ”Lystring! Dags att kliva upp. Kom ihåg: Framtiden byggs inte av snoozare.” 

 

Det fanns de som skakade på huvudet och trodde att det var sabotage, en drift med socialdemokratin, en elak hackare som jävlats på partiets hemsida.

 

Det var det inte. Det var arbetslinjen. Vi borde värna mer om livslinjen.

 

HUSET STÅR KVAR - ÄR KÄNGORNA KVAR?

Huset där jag hittade testamentet står kvar. Det är renoverat, men bara på gammalt sätt, med timmer som vuxit långsamt, med fönster av kärnvirke, men handsmidda gångjärn. Det kommer att stå där i två hundra år till. 

 

Kängor, kanske skapade av skomakaren, stod kvar på vinden. Kanske står de kvar än.

 

Jag nubbade fast testamentet igen, och nubbade fast en egen lapp där jag berättade att jag renoverat huset men att det största värdet i huset var berättelsen om skomakaren och hans längtan efter det som aldrig blev.

 

Gomorron, ha en så bra söndag ni kan. Här hemma doftar nybryggt kaffe och nybakat bröd. Någon har varit upp tidigt.

Den planerbara kärnkraften planeras att inte starta som planerats.

 

Nordegren och Epstein avslutas - minns skattehärvan...

Nordegren och Epstein i P1 har lagts ner efter tolv år. Vid några tillfällen inför valet 2010 var jag sidekick till Nordegren.

En bisarr situation uppstod efteråt, antingen försökte Sveriges Radio smita från moms eller också skulle de testa avdankade politikers kunskap i skattelagstiftning.

Det gick inget vidare. För SR.

Så här var det: Kontrakt blev skrivet, programmen sändes och faktura för min medverkan skickades. Men någon betalning kom inte.

Jag skickar påminnelse. Och får ett svar från Sveriges Radio:

"Hej! Tack för din medverkan i vår valtalkshow... Du ska få betalt för din medverkan, men jag måste be dig om en ny faktura. Vi tillämpar 6 procent moms, och på den du skickat har du angivit 25 procent. Skicka en ny faktura till mig!"

Meddelandet är minst sagt märkligt. Helt horribelt...

SR skriver att de tillämpar 6 procent moms och kräver att jag ska skicka en ny faktura. Uppdragsgivaren kräver att uppdragstagaren, som ensam är ansvarig inför skattemyndigheten för sin faktura, skall ändra momssatsen. Till fel nivå...

Eftersom jag suttit i riksdagens skatteutskott, och får korrekt betalt av andra uppdragsgivare, så blir jag konfunderad. Dom vill förstås testa mig... eller?

Jag svarar i ett mejl avsänt samma dag:

"Hej, eftersom jag är noga med skatter etc. och suttit i skatteutskottet så undrar jag bara på vilka skatterättsliga grunder ni tillämpar 6 procent i det här fallet… "

Sveriges Radions Ekoredaktion besvarar min fråga med följande mejl sent på eftermiddagen:

"Hej! Det är bra att vara noga... Vi tillämpar kulturmoms på dylika uppgifter. Det gäller för samtliga medverkande på faktura inom SR, programledare och sidekicks och är inte något skattemyndigheten har anmärkt på hittills vad jag erfar."

Nu blir jag ännu mer konfunderad.

Man skriver att man tillämpar ”kulturmoms”. Men någon sådan finns inte. Inom kulturområdet gäller flera olika momssatser. Och jag vet att jag har rätt, det finns domstolsbeslut om hur momsen ska vara i sådana här fall.

Så jag är helt säker: Ekot ville verkligen kolla hur dåligt insatta politiker är i det skattesystem som de varit med att utforma… Kul ide!

För en av Sveriges främsta politiska och ekonomiska nyhetsredaktioner kunde väl inte vara omedveten om vilka regler som gäller?

Jag skriver för säkerhets skulle till Skattemyndigheten och får bekräftat att jag har rätt. Jag mejlar då till den administrativt ansvariga för Nordegren i P1 på Ekoredaktionen...

Och sedan börjar en smått hysterisk mejlkonversation, med Skattemyndigheten indragen - och Sveriges Radios dåvarande chef Mats Svegfors lyckas göra bort sig efter att inledningsvis försökt göra sig lustig på min bekostnad i radio, omedveten att Skatteverkets expert också var med...

Hela historien finns HÄR.

 

Cannabis, Skyttedal, föreställningar och evidens

Från Forskning och Framsteg, 2019

Debatten om cannabis i Sverige tog fart igen... Kristdemokraten Sara Skyttedal föreslog i DN att cannabis ska legaliseras. Vilket väckt en förvånad och förskräckt debatt.

Bara ord som cannabis, marijuana och till och med industrihampa är känsliga i svensk debatt. Till och med industrihampa har ifrågasatts.

Skyttedal är inte ensam. Personer som förre FN-chefen Kofi Annan och nobelpristagaren Mario Vargas Llosa förespråkar legalisering. Liksom många andra. Ledarsidan på USA:s största dagstidning, New York Times, tog för flera år sedan ställning för legalisering. President Barack Obama uttryckte sig positivt i frågan.

Det är förstås inte oproblematiskt när man öppnat upp för cannabis i "rekreationssyfte". Friheten har missbrukats, som den alltid gör när det finns vinster att suga ut. Cannabis har t ex  tillsatts i godis och kakor. Barn har lockats. Helt klart behövs regleringar även vid en mer frihetlig syn.

Så här skrev jag, bland annat på den här bloggen, för sex år sedan:

"Jag är  övertygad om att det inom en tioårsperiod kommer att finnas en helt annan debatt när det gäller cannabis även utanför det medicinska fältet i Sverige. Det lär bli som det där med ketchupflaskan - allt och alla på en gång. På gott och ont."

Jag utvecklade detta så här: "Svenska narkotikapolitik är inte den mest lyckade... trots högtravande intentioner om ett "drogfritt samhälle". Sverige har fått hård kritik av FN-kontoret för mänskliga rättigheter, Sverige har näst högst narkotikadödlighet i EU (93 narkotikarelaterade dödsfall per miljon jämfört med EU-snitt på 14 per miljon). Att politiker, som egentligen har en tillåtande inställning till åtminstone medicinsk cannabis, tiger beror på att de inte vågar utmana den dogm som blivit politisk religion i Sverige. En dogm som på intet sätt är evidensförankrad."

Och så avslutade jag med: "Det är dags att a) öppna upp för läkarförskrivning av medicinsk cannabis och b) fundera på allvar på den FN-rapport som så kraftigt ifrågasätter svensk narkotikapolitik istället för att av dogmatisk feghet slå ifrån sig vad som skrivs."

Skrev jag alltså för sex år sedan, väl medveten om att jag fick en del skäll när jag redan tio år tidigare försiktigt problematiserat den svenska strategin utan att för den skull ta ställning mot den. 

Att det skulle vara Sara Skyttedal, EU-parlamentariker för KD, som skulle sätta igång debatten kunde jag dock inte ana. Möjligen kan hennes intresse för frågan delvis bero på att hon lever i central EU-miljö där svensk strategi ofta upplevs som konstig, kontraproduktiv och med ett resultat som kan ifrågasättas.

Skulle vilja se en rejäl samhällsdebatt i frågan där sakkunniga deltar utan att förolämpa varandra. Därefter kan jag och andra ta slutgiltig ställning på god grund.

PM om lögner...

 
 

PM  Nilsson - som ljög för polis och havs- och vattenmyndigheten - och hans chef (statsminister
Kristersson) väver in sig alltmer i en sörja av lögner, bortförklaringar och allt mer pinsamma värderingar som går ut på att fint folk må ha dålig vandel, medan mindre fint folk fan i mig inte ska ljuga för polis och myndigheter.

Jaja, det är väl, som jag skrev häromdagen, en del av borgerlighetens diskreta charm. Som också, det ska sägas, många borgerliga väljare vrider sig av olust inför.

Frågan om lögn är alltid intressant. Den politiker som inte ljuger om en förestående devalvering kan kosta sitt land mycket.

Men lögnen äter sig också lätt in som en del i den politiska taktiken. Givetvis i säkerhetspolitiken där lögn är en förutsättning om man vill behålla några vänner - skulle till exempel en ledande politiker få information om att det var USA som lät spränga oljeledningarna Nordstream 1 och 2 så skulle den politikern förneka kännedom om medierna frågade. 

Medierna själva ljuger också förstås, ibland av taktiska skäl. Det gäller inte minst redaktioner som ringer runt och vill få debattörer till sina program, då är det fiffigt att säga att de som ännu inte tackat ja redan lovat att komma eftersom det är lockande för andra att också komma då. Gissa om jag varit med om sånt...

Och förresten: om en redaktion lagt ner massor av tid och engagemang på en story eller upplägg som i sista minuten visar sig inte hålla - nog händer det att man kör ändå. Gissa om jag varit med om sånt. Och gissa om jag tror ett enda smack på vad de journalisterna - som kan vara hur duktig som helst - säger... Kanske någon av dem läser det här.

Givetvis är lögnen en del av företags kommunikationsstrategi. Bestämmer sig företaget för att alltid förneka mutor så är det detta som gäller hur mycket mutor man än betalat ut. Sanningen underställs det taktiskt motiverade. Egentligen skulle det bara behövas en hygglig AI för att kommunicera bästa möjliga lögn.

Adam Smith, nationalekonomins liberale fader, menade att marknadsekonomin bara fungerar under två förutsättningar: att man inte vill skämmas inför Gud och att man inte vill skämmas inför sin granne. Gud är det inte mycket bevänt med nuförtiden, och grannen spelar ingen roll i en globaliserad ekonomi.

Det mesta i modern marknadsföring går ut på att bedra medmänniskor, lögnen i dess vidaste form är ett bra verktyg för detta. Ett gammalt klassiskt exempel från bilbranschen: det genomfördes en mångmiljonerskampanj där det hävdades att nittio procent av utsläppen försvinner om man skaffade sig en ny bil med katalysator. Konsumentombudsmannen skrev till kampanjledarna och berättade att det var lögn, men bilbranschen brydde sig inte utan hänvisade (det är faktiskt sant!) till sin mänskliga rätt att ljuga i reklam..

Den lönsamma lögnen är en grundbult för marknadsekonomin på samma sätt som den politiska lögnen var en grundbult i de socialistiska staterna.

Den största lögnaren får bäst betalt och uppskattas mest i många branscher. Bland de största lögnarna finns försäkringsbolagen som försöker ge sken av att de kan garantera en pension för den som redan i unga år avsätter en del för pensionssparande. Som om försäkringsbolag kunde garantera värdet på siffror som bokförs på ett konto. Som om försäkringsbolag hade någon som helst aning om hur samhället ser ut om fyrtio år!

- Jamenherregud, sa försäkringsgurun med den vackra smokingen när vi sågs under en sådan där middag där de inbjudna placeras vid borden i organiserad hackordning. Så kan du väl inte resonera! Med den kunskap vi har idag kan vi garantera en god pension. Men ändras nuläget så ändras vår bedömning...

Han har avgått nu och slipper ta något ansvar. Så fiffigt.

Lögnen har alltid fascinerat människorna. Redan de gamla grekerna funderade över lögnen. Kretensaren Epimenides hävdade att alla människor från Kreta ljuger. Om påståendet vore sant, så ljuger han. Alltså måste påståendet vara falskt. Eubulides från Megara hävdade att han ljuger. Men det kan bara vara sant om det är falskt. Ännu en lögnparadox hittar vi när Platon säger att Sokrates har rätt och Sokrates hävdar att Platon ljuger.
 

En sak är säker: PM Nilsson kommer att gå till historien som den som fick Sveriges statsminister att tycka det är godkänt att ljuga för polisen.

 

 

Som att befinna sig i ett dårhus

Ukraina invaderas av ryska trupper. Mot allt vad folkrätt och folkvett heter. Kriget skulle vara över till förra sommaren, sas det... Sen visade det sig att den ryska militärmakten - som i Sverige utmålats som gigantisk i argumentation för nya miljarder till militären - var på dekis. Gott så.

De så kallade experter som hade i uppdrag att lobba för nya miljarder till militären drev även fram värdlandsavtalet med Nato, vilket också ledde till att Sverige inte skrev på FN-förbudet mot kärnvapen. 

Värdlandsavtalet med Nato innebär att till och med en minoritetsregering kan låta Nato inta svenska flygplatser, hamnar och annan infrastruktur samt ges rätt att även nyttja svensk mark och infrastruktur för agerande mot tredje land. Inga regler finns vad gäller defensiva eller offensiva vapen. Tredje lands despot får vatten på sin inrikespolitiska kvarn, se, hela världen hotar oss... Vem vann på allt detta? Despoten.

Så blev Sverige alltmer indraget i en situation där landet kan bli mål för angrepp om konflikten trappas upp mellan Ryssland och Nato. Vilket Rysslandskännaren Gudrun Persson anser vara fullt möjligt - det vill säga ett världskrig mellan Ryssland och Nato. Där Sverige blir direkt måltavla. 

Så nu ägnar sig Försvarsmakten och dess högkvarter år att förbereda sig för kärnvapenkrig. Som om det gick att förbereda sig speciellt bra för det...

Grattis svenska politiker, ni har verkligen lyckats ställa till det! Ni har bidragit till att öka konfliktzonen, är ointresserade av att ens försöka upprätthålla en tidigare linjen där  konfliktlösande utgör en del. Svenska ledande politiker låter numera helt krigseuforiska till skillnad från ledningar i både Frankrike och Tyskland som på allvar talar om vikten av förhandlingar för att förhindra ett nytt världskrig där Europa bli slagfält för kärnvapen.

Svenska ledande politiker tillhör idag ytterkanten, de som gladeligen ägnar sig åt krigsretorik som om det handlade om ett spel. Kanske beror det på att försvarspolitiker under årtionden haft låg politisk status, nästan lika låg som kulturpolitiker. Nu tar de igen det. Har en plats i solen. Kanske snart utplånade i ett kärnvapenkrig som de själva inte gjort ett dyft för att förhindra, tvärtom.

Tillbaka till Ukraina...  Det sägs nu att kriget kan vara över inom kort tid, att Ukraina är på väg att vinna i vår bara de får tillräckligt med vapen. Det lanseras av den i medierna ständigt närvarande Joakim Paasikivi.

Det är naturligtvis rent nonsens - men det motiverar onekligen politiker att satsa nya miljarder på vapenleveranser utan att samtidigt fundera på hur det hela ska avslutas. 

Vi vill alla att Ukraina ska bli av med den ryska invasionen. Ja, inte alla, det finns några udda figurer som av märkliga skäl lever med tron att Putin är den gode herden och/eller att Ryssland på något sätt skulle vara det där socialistiskt/kommunistiska landet man en gång i sin halvblinda tro stod upp för.

Att Ryssland styrs av en despot och att den "ryska modellen" är ett hopkok av något av det sämsta från kommunisttiden och det sämsta på kapitalismen tycks inte gått upp för dem.

Kriget kommer att bli långvarigt, den ryska tvångsmobiliseringen och allt fler vapen av offensiv karaktär på Ukrainas sida leder till upptrappning steg för steg som så lätt kan övergå till kärnvapen och atomvinter.

I Hiroshima dog på några sekunder 140 000 människor medan staden mer eller mindre utplånades. Sen kom Nagasaki. Då var det USA som ansåg det nödvändigt. Blir det Ryssland denna gång?

I Sverige anses ledande politiker i Tyskland och Frankrike som korkade när dom - senast framgick det i söndagens Agenda - talar om vikten av förhandlingar för att uppnå vapenstillestånd med målet att kriget ska ta slut och fred kunna byggas. 

När den tyske före detta generalen Erich Vad intervjuades kändes det snarast som en intellektuell rening där realism och långa tankar fick utrymme för en gångs skull också i svensk media.

Det hela som nu utspelar sig är så vansinnigt att det skulle kunna komma från ett dårhus. Putins hot, Rysslands och Natos kärnvapendoktriner, Sveriges beslut som medfört att också vi deltagit i konfliktspiralen.

En normalisering av krig pågår, kärnvapen normaliseras i debatten, krigsretoriken är vardag. Det totala vanvettet växer. Det är verkligen som att befinna sig i ett medialt dårhus.

Hade dårhuset varit sig likt om inte Chrusjtjov, som var president i Sovjet, i fyllan och villan gav bort Krim, som då var ryskt, till Ukraina? Då var det harmlöst - bortsett från att befolkningen inte tillfrågats - eftersom både Ryssland och Ukraina var del av Sovjetunionen. Efter Sovjets upplösning var det inte lika harmlöst längre eftersom en stor rysk flottbas ligger på Krim och som, om Ukraina blev medlem i Nato, skulle finnas i ett Natoland. 

Hur hade det förresten sett ut om Sovjets kärnvapen delats ut till de länder som blev fria när Sovjet upplöstes? Hade det varit än värre dårhus då?

Jag har inga svar. Lika lite som någon annan.

Kanske är dårhus en del av det som är homo sapiens hemvist... Han sa ju något sådant, Nobelpristagare Svante Pääbo... att vi är smått galna. Det är en del av framgångssagan, Och en del av katastrofen.

Flygvapnet fungerade inte, offensiven mot Kiev fastnade på vägen. Vi som pekat på att snacket om den gigantiska ryska upprustningen inte stämde överens med de siffror som Sipri offentliggjort ansågs vara naiva. Rysslands militärbudget var i nivå med Storbritanniens och en tiondel av USA:s. Lägg till det den traditionella sovjetiska ordergivningen som visade sig vara ett under av fyrkantighet.

Således, vilka var det det som hade fel? Vilka ägnade sig åt lobbning och vilka kunde läsa innantill?

SARA KULTURHUS 8 MARS - VÄLKOMMEN!

KVINNODAGEN DEN 8 MARS. SARA KULTURHUS, SKELLEFTEÅ. VÄLKOMMNEN KL 18 FÖR ATT LYSSNA PÅ ETT FÖREDRAG OM ELIN WÄGNER.

 

Att få föreläsa om Elin Wägner är alltid lika roligt, att just den 8 mars får vara i det fantastiska kulturhuset Sara känns extra bra, Här en intervju som har några år på nacken: 

 

 

Söndagsfrukost

SÖNDAGSFRUKOST I KÖKET. Här har det bott en gris som tidigare ägare hade några år. Så det var inte i allra bästa skick när vi köpte huset som byggkunniga ville riva. 

Under den anfrätta linoleummattan fanns gamla bräder som genom ihärdigt skurande med golvsåpa började få lite lyster efter några år. 

Det är lite speciellt att komma ut i köket på morgonen när huset är alldeles tyst. Det finns historier i väggarna, berättelser, lite slitage från äldre tider.

Den grova dörren till det stora skafferiet. Fönstren, med bågar av kärnvirke, som renoverats försiktigt trots erbjudande från fönstertillverkare att elegant byta ut till moderna själslösa fönster med garanti i tio år.

Nu doftar det nymalet kaffe. Västerbottensost på hårt bröd från Pyramidbagaren väntar. Det är ju ändå söndag. Knaster från vedspisen i äldre köket, samtal om smått och stort. Avokadoträdet, det lilla olivträdet och vattenpalmen längtar nog till våren då de får komma ut, men de tycks ta längtan med upphöjt lugn.

DÅ BLEV DET DÅLIGA NOVELLER

Enda felet är att det är måndag imorgon, folkhögskolan kräver sin studierektor, själv har jag en deadline för en längre text som jag drar mig för att skriva.

Visst gillar jag att skriva, har skrivit i stort sett varje dag sedan jag gick i småskolan. I skrivböcker, på lappar, på kvitton, i arbetsböcker. För eget bruk, för offentligt bruk. Utredningar, valmanifest, galna utrop och försök till poesi. 

Dåliga noveller också, sålda och publicerade när det var riktigt ont om pengar på sjuttiotalet. En journalist sökte dom när jag blivit politiker, men inte hittat. Tack för det.

TRO DET ELLER INTE...

Gråmulet utanför fönstren, köksklockan slår sina dova slag för att påminna om att sanden rinner från den övre behållaren till den nedre, vi flyter fram i tiden. Ganska fint. 

 

Vi sitter i köket och käkar frukost. Tillsammans. Gott så. 

 

Jag vet inte hur många frukostar jag har käkat på hotell under alla år. Alldeles för många i alla fall.

När Miljöpartiet var ungt så blev det många, många frukostar hos lokala partister. Fanns inte pengar till hotell. Det hade en stor fördel: som språkrör lärde jag känna partiet i grunden, lärde känna så många medlemmar, deras liv, deras tankar, deras kök. 

 

Det hade en nackdel också, det gällde att vara socialt kompetent även när tröttheten under allt resande blev plågsamt stor. Och ibland måste en introvert figur som jag få vara ensam hur trevliga människor det än är som vill prata, umgås, underhålla. Tro det eller inte, men jag trivs bäst av att vara tyst, lyssna, när andra pratar.

 

OCH SÅ FLÖDAR VI

Utanför ett av köksfönstren traskar två rådjur, på fältet ner mot fjärden. För några år sedan såg vi vargspår där. Vi tyckte det var fint. Alla gjorde inte det. Det som avgör är väl om vi som bor på landet ser oss som samboende i de frias hem, eller om vi ser de vilda som inkräktare i vårt.

Nu sitter vi i det rum som blev ett kök i vårt hus, det är där de bästa frukostarna intas. Ibland med barn och barnbarn. Ibland med vänner. Oftast bara Lena och jag. Vi har tur som har ett kök att leva i, ett kök med minnen i golvbrädorna och med själsfulla fönster som lever. Som klarat sig undan den ytliga modernitetens tomhet.

Några fåglar sitter på dammkanten, som om de inväntar att isen ska smälta. Ekorrarna är vårystra, kylskåpet drar igång.

Så flödar vi genom tiden. Vi människor, våra växter, våra hus.

Ål, statssekreterare och civil olydnad...

 

Så visade det sig då att det finns en tvättäkta aktivist i regeringskansliet. En som bedriver någon sorts
feltänkt civil olydnad, struntar i lagen och älskar ål så pass att han bidrar till dess allt mer prekära situation.

Denna aktivist är PM Nilsson som inte bara är statssekreterare, med uppdrag att ge råd till Ulf Kristersson, utan även invald som medlem i Kungliga Örlogsmannasällskapet som enligt sina statuter skall verka för marinvetenskapens utveckling. Dock ej då det gäller ål.

Till skillnad från äkta civil olydnad ljög Örlogsmannasällskapets man om sin ålverksamhet, bedrev den i smyg och förnekade när han blev påkommen.

En kurs i äkta civil olydnad vore på sin plats. Grunderna är att det man gör görs öppet, utan våld och man erkänner sitt brott. För PM Nilsson var det tvärtom, bara en sketen skumraskaffär.

Erkännande kom när rädslan att bli offentligt avslöjad som lögnare blev för stor, alltför många visste ju att han ljög, att han bedrivit ålfiske och till och med berättat glatt om det. Han anser att skyddet av ålar är överdrivet.

NILSSON I DÅLIGT SÄLLSKAP
Nu är förstås inte PM Nilssons dödande av ålar det största problemet. Den regering han arbetar för är det största problemet, så han är i sällskap med likasinnade. 

Det är nämligen den här regeringen med Ebba Busch som överkucku i det departement där en så kallad miljöminister tillåter att miljöprövningen av vattenkraftverk inte ska ske enligt tidigare beslut...  Trots att kraftverken idag, på grund av snålhet, tar död på fler ålar än PM Nilsson har gjort i hela sitt långa liv som nöjesfiskare.

Är ål gott? Tja, jag har tyckt så, om det varit i små doser. Sen blev jag vuxen, läskunnig och medveten. Så då blev det ingen ål längre. Trots att det är en tradition i delar av Sverige. Och, tro det eller ej, det går lika bra ändå.

Själv tjuvfiskade jag som mycket ung tonåring i sjön Drevviken. Under överinseende av min bror och farbror Fritz. Men ål fick vi aldrig.

BÖTER MOTSVARANDE 76 KILO RÖK ÅL

Nu krävs det från regeringens politiska motståndare att PM Nilsson ska lämna sitt uppdrag som statssekreterare. Skälet är framför allt att han ljög för polisen när kontrollanter från Havs- och vattenmyndigheten tog honom på bar gärning ("det är inte mina ryssjor") och när polisen senare tillfrågade honom ("jag har inte gjort nåt").

Sedan kom julen och efter den ändrade han sina uppgifter. Om det var barnet i krubban eller statsrådsberedningens krisgrupp som fick honom att säga som det var är okänt. 

Nu får han betala 38 000 kronor i dagsböter. Han har råd. 

38 000 kronor räcker för att inköpa 76 kilo rökt ål, förhoppningsvis fångad på - enligt myndigheter - godkänt sätt. Det är bara tillåtet för yrkesfiskare med tillstånd att sälja ål.

Nilsson hade tagit upp 15 ålar på 11 kilo till ett rökt värde av 5600 kronor.

SÅ KALLAD BOMBHÖGER
PM Nilsson har varit politisk redaktör för Dagens Industri och varit enveten för att släppa in SD i värmen,

Han var också en av dem som delade uppfattning med Moderaterna när dessa stöttade USA:s angrepp på Irak 2003. Det var då Moderaternas partiledare Bo Lundgren ansåg att Sverige skulle medverka i kriget "som tack för vad USA gjort för Europa under andra världskriget". Att hela kriget startades med motiveringar som visade sig vara - gissa vad... - lögner har säkert inte fått vare sig PM Nilsson eller Bo Lundgren att ändra sig. PM Nilsson brukade sägas tillhöra bombhögern.

Senast jag träffade på honom hade han varit en av de som bokat mig för ett prat på en eftersits i Almedalen. Det hade bjudits på rosévin, några var redan lite väl glada innan de drog vidare. Jag påmindes om hur det var när jag var språkrör - alltför ofta satt det en och annan välkänd journalist på presskonferenser och var duktigt bakfulla. Om de sköljde ner drycken med fet ål vet jag inte.

Däremot vet jag att häpnadsväckande många ledarskribenter och liknande i borgerliga tidningar stått upp som en gemensam hycklare och prisat PM Nilsson som en hyvens kille som gillar naturen, plockar plast på stränder och bara lever upp till gammal kulturtradition genom sin variant av civil olydnad.

Och lite lögner till myndigheter och polis måste man ju tåla, PM är ju inte vilken fattiglapp som helst som fiskar för att få nåt i sig, han är en av oss, meddelas från tillskyndande vänner. Han är - som Expressens ledarskribent Anna Dahlberg skriver - "en personlig vän". 

Är det sådant som kallas "borgerlighetens diskreta charm"? Om rätt person ljuger för polis och myndigheter är det inte så farligt, enligt den diskreta charmen.

USA sviker frihandelsprinciper - är det verkligen illa?

Jag har svårt att bli upprörd över den handelspolitik som USA nu avser ägna sig åt. Med klimatfrågan som hjälp avser man att gynna sådant som tillverkas i USA.

Möjligen är svenska debattörer förvånade över detta, men det beror på att de är så marinerade i frihandelsfundamentalism att de inte förstått att såväl republikaner som demokrater har en mer befriad inställning till just den fundamentalismen.

Bernie Sanders och Donald Trump var så pass kritiska till frihandelsfundamentalismen att de tvingade till och med Hillary Clinton att framstå som frihandelsfientlig ur svenskt politiskt perspektiv. Och sen kom Biden och agerar i denna fråga - sätta USA främst - som sin företrädare.

Det som nu föreslås är till exempel att elbilar tillverkade i USA ska ges skattekredit på upp till 7500 dollar. Lägg till det Bidens gigantiska investeringsstöd till så kallade gröna investeringar...  som ska kombinera klimatfrågan med att amerikaner ska kunna fortsätta att leva med sin konsumerande livsstil. Gröna investeringar, som det kallas, medför nästan alltid andra miljö- och resursproblem.

Kort sagt: problemen flyttar till en mindre uppmärksammad scen. Dessvärre ofta legitimerat genom att klimatengagerade har fäbless med att blunda med ett öga och alldeles vanliga medborgare gärna hör vad de vill höra för att slippa ändra livsstil.

Jag brukar hävda att det är korkat att skicka mandeltårtor över Atlanten när det är mycket bättre att skicka receptet. Att just mandeltårtor utgör exemplet beror på att Sveriges EU-kommissionär en gång försvarade frihandelsavtal med att mandeltårtor från ett av henne uppskattat bageri skulle kunna exporteras lättare till USA.

TVÅ SYNSÄTT
Det finns två grundläggande synsätt. Det ena bygger på globalisering och så kallad frihandel. Det andra bygger på begreppet självtillit. 

Självtillit innebär att regioner, länder och unioner minskar sin sårbarhet genom att bygga upp självtillit och mångfald. Globalisering bygger på att allt mer tillverkas storskaligt och ofta centraliserat på de ställen på världen där mest vinster kan göras. Idén fick en knäck under coronatiden då det visade sig att de mest elementära för sjukvården bara tillverkades på några få ställen i Asien. Sen blev det brist på halvledare av samma orsak.

Men globaliseringens frihandelsprinciper medför också att makt koncentreras till allt större konglomerat där allt färre beslutar allt mer i slutna styrelserum. Vi får en sorts kapitalistisk planekonomi. Sårbarheten och enfalden kommer på köpet.

MÅNGFALD ÄR GRUND FÖR HÅLLBARHET

Jag menar - och det gjorde även det gröna partiet när jag var språkrör - att mångfald är något gott, viktigt och nödvändigt om vi ska bygga robusta samhällen med låg sårbarhet. Mångfald är bra såväl vad gäller biologisk mångfald som då det gäller näringsliv, kultur och ekonomi.

Dessvärre är vare sig röda eller blå politiker lika övertygade om det. Kanske inte heller gröna politiker nuförtiden, i vart fall hörs det mycket litet från dem. Om det beror på att de inte vågar eller inte tror på det är svårt att säga.

Själv brukar jag tala och skriva om vikten av en socialekologisk blandekonom där självtillit är ett grundläggande drag. Självtillit handlar inte om nationalism eller egoism. Tvärtom: med självtillit känner individen inte rädsla för det främmande, lika lite som en region behöver vara beroende av krafter dess demokratiskt valda politiker inte har minst inflytande över.

Så är kan man se på frihandel - jag gör i alla fall det:

FÖR DET FÖRSTA: Frånvaro av sociala, ekologiska och etiska regler

Frihandel innebär i grunden handel utan sociala och ekologiska regelverk. Utan sådana stärks säkert den ekonomiska tillväxten, men till ett socialt och ekologiskt oacceptabelt pris. Jag kan inte - av principiella skäl - acceptera de argument för frihandel som innebär att vi skall missbruka andra människor med motivet att det kan medför att "de i framtiden får det bättre".

Hela resonemanget bygger på en sorts maskerad rasism eller kolonial föreställning.

FÖR DET ANDRA: Slår ut de som vill mest.

Jag anser att det i allra högsta grad är grönt att ett land som  inför t ex förbud mot stråförkortningsmedel av miljöskäl också skall ha rätt att stoppa import av spannmål som är framställts med hjälp av stråförkortningsmedel. Jag anser att ett land som har djurskyddslagar som medför att t ex ägg blir dyrare skall kunna förbjuda import av ägg från burhöns utan att detta kallas protektionism.

Ett land som vill gå före, ställa högre krav, ställer sina nationella företag, inte minst inom jordbruket, i en allt svårare konkurrenssituation. Den som gör rätt, riskerar därmed bli strypt av Adam Smiths osynliga hand...

FÖR DET TREDJE: Ökad sårbarhet
Men, det handlar inte bara om miljö och etik. Frihandel driver mot att vi får sårbara samhällen som saknar grundläggande försörjningsförmåga. Varje land, eller flera länder i en mindre region, bör istället ha som målsättning att skapa robusta samhällen med låg sårbarhet. 

Det är naivt att tro att den globala marknaden medför någon sorts garanti för t ex livsmedelsförsörjning. En hållbar grundbult är, enligt mig i alla fall, att bygga självtillit. Det är bara med självtillit man kan möta omvärlden utan rädsla.

FÖR DET FJÄRDE: Ökande klimatutsläpp
Frihandel förespråkas med motivet att masstillverkning och specialisering ökar den globala handeln. Är ökad handel ett självändamål i ett läge där varor korsar världens hav i ett totalt hysteriskt flöde? När blev det i så fall hållbar politik?

Transporter är till nästan hundra procent baserade på fossila bränslen. Det bör aldrig vara ett mål att skicka fler kex kors och tvärs över haven istället för att byta recept.

Att fisken som fångas nära oss för att fraktas till Kina för att rensas innan den fraktas tillbaka till våra butiker tycks vara helt okej i frihandelsfundamentalisternas värld. Att räkor forslas till Nordafrika för att rensas innan de kommer tillbaka till oss ses som rationellt ur ett marknadsperspektiv. Men det kan rimligen inte vara en hållbar vision.

FÖR DET FEMTE: Jobben.
Att motivera frihandel med att det blir fler arbetstillfällen tillhör en gången tid. Vitsen med frihandeln är ju just att låta stordriftens och centraliseringens fördelar slå igenom. Med hjälp av rationalisering, robotisering, datoriseringar.

Fler varor produceras med allt färre människor. Inget ont i det - men den som hävdar att frihandel skapar fler arbete i nutida samhälle är helt ute och cyklar. Om man inte menar att varuomsättningen samtidigt skall öka. Vilket knappast är något som ligger i linje med vare sig klimatmål eller andra miljömål.

FÖR DET SJÄTTE: Tillväxten kräver större omsättning, inte högra kvalitet
Ofta sägs att ekonomisk tillväxt är ett mått på effektivisering - men detta är en en myt. En modern mobiltelefon, för att ta ett exempel, är billigare än sådana som tillverkades innan tillverkningen effektiviserades. Den som tillverkades då gav större BNP-tillskott än den moderna. Inget ont i effektivisering, men det skall ändå vara viss ordning på argumenten.

Vill man upprätthålla ekonomisk tillväxt så måste man motverka de lägre priser - som blir följden av frihandel utan sociala och ekologiska regelverk - genom ökande varuomsättning. Något som knappast är i hållbarhetens intresse.

FÖR DET SJUNDE: Kapitalägare blir vinnare
Frihandel, i en tid när vågen av digitalisering sköljer över såväl varu- som tjänsteproduktion, innebär att än större del av bolagens omsättning tillkommer utan direkt arbete av människor. Vilket medför att en allt mindre del av värdet på omsättningen kommer arbetande människor tillgodo medan en allt  större del av värdet tenderar att komma kapitalägare till godo. Klyftorna kommer att öka.

Det här var några baksidor av frihandel, baksidor som sällan diskuteras. Men som borde diskuteras. Och som borde vara grund för en bättre världsordning där mångfald råder och där självtilliten ökar.

Basturök skinka

Satt i bastun häromdagen. Kommunens badhus. 

Funderade på det där med basturök skinka. 

Hur sjutton vill nån köpa något som heter just så? 

Inte blir det bättre av att det är Pärsons skinka.

I vilkens bastu röks den? Hua...

Är det kul med hängda dockor?

En docka som hängs. Dockan föreställer en politisk ledare som de flesta i Sverige med rätta ogillar. Nämligen Erdoğan. Det sker efter det att Annie Lööf var nära att dödas.

Som boende i Finspångs kommun, om än i utkanten, så har jag förstås observerat det som kallas Finspångsrättegångarna. Efter det att Finspångsrättegångarna avslutats, beskriver Nordisk alternativhöger, så ska många folkfiender hänga i lyktstolpar längst E18 och E20 vid infarterna till Göteborg och Stockholm. För allmän beskådan.

Många, inte minst gröna och vänstermänniskor, har reagerat hårt mot det osmakliga i just detta. Men verkar mer toleranta när det gäller Erdoğandockan. Dom som gillat, inte bara försvarat yttrandefrihet, utan gillat den symboliska hägningen... bör fundera några varv. 

Expo beskriver Finspångsrättegångarna så här: "Extremhögern har alltid närt fantasier om en blodig hämnd. Det nya greppet - där den tänkta revanschen kan avfärdas som ett skämt - tycks ha fått rörelsen att släppa hämningarna helt. Alla som är deras fiender ska hängas, straffas eller förnedras."

Samhällsdebatt där dockor, som föreställer sådana som man inte gillar, hängs är att vrida den politiska debatten än längre nedåt.

Jo, jag är djupt kritisk till Sveriges ansökan om medlemskap i Nato och hur den demokratiska processen var minst sagt tvivelaktig, rent av förkastlig. Jag avskyr mycket av det som Erdoğan står för.

Det gör inte att jag har minsta lilla försvar för hängningar av dockor föreställande personer som man ogillar eller till och med avskyr.

Om det är acceptabelt som inslag i den politiska debatten ligger vi riktigt risigt till, vilket säkert gläder extremhögern som drömmer om att hänga upp företrädare för bland annat Feministiskt initiativ i gatlyktorna. 

Det var sommaren 2017 som så kallade Finspångsmemer började spridas på nätet. Ett mem som Nordisk alternativhöger sprider visar partistyrelsen för Feministiskt initiativ, med texten ”Vi ska till Finspång” (= hängas i lyktstolpar). Många politiker har förekommit i memen, exempelvis Stefan Löfven.

Ni som tycker hängningar,om än symboliska, är kul: skärp er! Var så säkra, det kommer att hänga dockor lite varstans inför nästa val, Kanske garvet känns pinsamt då. 

Ingenting blir förstås bättre av att vi har en utrikesminister som beskriver det som "skenavrättning", en analys värdig Erdogan själv...  

Här skriver Expo.

Det sas att jag var en idiot...

 

Hur var det nu? Jo, jag var en idiot. Som, för att citera exakt, ingen jävel borde lyssna på.

Så sas det. Från Miljöpartiets bunker, eller i vart fall från det som låg nära bunkern. När MP inför valet 2014 gjorde frågan om att sitta i regering till huvudfråga.

Jag utmålades som en idiot som ville sitta på läktaren.

Utbrotten kom med jämna mellanrum. Under flera år. Skälet var att jag hävdade att det inte med automatik var så att Miljöpartiet fick mer makt och inflytande om partiet satt med i regering än om det budgetsamarbetade. 

Att inte sitta i regering, sa man, var att sitta på läktaren.

Nu sitter Sverigedemokraterna på läkaren. Och får igenom nästan hela sin politik i de frågor som identifierar partiet. Vad säger MP:s gamla bunker om det?

Innan dess var det Centern som drev fram stora delar av sin nyliberalt anfrätta politik genom att sitta på läktaren...

Det växte fram en obehaglig kultur i Miljöpartiet under några år. Det lät från bunkern och dess närhet som om de tagit intryck av George W Bush. Han som sa: "Är ni inte med oss är ni emot oss".

Det gicks så långt att lokalavdelningar, som bokat in mig för föreläsningar om grön ideologi, backade efter små samtal från rikspartiet. Det hävdades att jag blivit medlem i ett annat parti. Vänsterpartiet. Vilket var lögn. Vilket varningspatrullen mycket väl visste.

Nu tillhörde inte jag, och andra som liksom jag ville diskutera strategi, de som var mest kritiserade. Nej, minsann. Det fanns riksdagsledamöter som hade mage att vid några få tillfällen rösta utifrån partiprogram istället för att stödja den rödgröna regeringens förslag. De mobbades ut. Det fick så långt att ett språkrör som avslutning på en kongress meddelade, i en SVT-intervju, att de dåliga opinionssiffror berodde på "bråkmakarna".

Självinsikt är sällan dåliga ledares starkaste gren. Det är inte heller så att skickliga politiker med stor kunskap inom sakområden alltid är de bästa ledarna. Som politisk ledare måste man vara trygg inte bara i den egna ideologin utan också tåla kritik, i vart fall av de som vill väl.

"Bråkmakarna" lämnade partiet, trots att de mer än bunkern värnat kongressbeslut och partiprogram. Men opinionssiffrorna blev snarare sämre. Så bunkern hade fel där också.

Nu ska sägas att det inte är lätt att vara språkrör, eller ens bunkermedlem. Får de gensvar på sitt agerande genom att de som tror att de är partilojala klickar på "gilla" varje gång ledarna uttalar sig eller mobbar så får de vatten på sin kvarn. Kanske förstår de inte att många som klickar gör det av "partilojalitet" därför att de tror att sådan är detsamma som att applådera ledarskapet vad det än gör.

Har det förändrats? Ja, kanske. Allt medan bunkerns inkråm till viss del gått vidare till nya uppdrag någon annanstans.

Och nu då? Kommer partiet att förmå göra en nystart - som till och med grundaren Per Gahrton efterlyst - eller inte? Skulle tro att det bästa vore att partiets ledning tar sig tid och mod att läsa den DN-debattartikel som flera av oss före detta språkrör skrev för några år sedan, den finns här - rubriken är satt av DN och artikeln besvarades inte av partiledningen.

Kanske tyckte bunkern att alla vi som skrev under var idioter. Eller i vart fall snart utdöda dinosaurier. Den åsikten har kostat partiet mycket, vågar jag hävda.

Men inte bara det, det har kostat Sverige åtskilligt - för i en tid när det mesta av politiken växt samman till en grå gröt behövs visioner som det talas om, som får hjärtan att brinna, som berättar om bygget av ett annat system, andra strukturer, andra normer. 

Om inte ens ett grönt parti har förmåga och mod att göra det kommer vi att gjutas fast i den form som tidigare regeringar byggt och som nu fylls i av den nya.

Så när får vi höra glödande tal livslinje istället för arbetslinje, livskvalitet istället för tillväxt, fredskultur istället för krigsretorik?  För att att ta några exempel... Nu är språkrören fria.

Men är de så förknippade med det som varit, så förstenade i den retorik de använt under åren då de i första, andra och tredje hand var språkrör för regeringen... att de saknar trovärdighet att driva det som faktiskt var det vi sa att partiet skulle driva när vi bildades. Och det var inte harmlöshet, inte den traditionella politiska retoriken, inte det traditionella tilltalet... som partiets ledning nu fastnat i.

Folk, försvar och fyrstjärniga generaler som kräver mer...

 

I år pimpades Sälenkonferensen (Folk och Försvars årliga konferens) med en fyrstjärnig överste som tillika är överbefälhavare för Nato i Europa. Han meddelade att de nya miljarder militären fått inte alls räcker. Så snart lär tolv procent av statens utgifter gå till militären.

Vapentillverkarna tog en extra svängom på dansgolvet.

I år firades dessutom femårsdagen av när Natos generalsekreterare Stoltenberg just i Sälen meddelade att Sverige skulle straffas om regeringen skrev på FN-förbudet mot kärnvapen. Kanske skulle Saabs ramaravtal med USA på 4 200 miljoner kronor gällande pansarskottet AT4 och det kungliga granatgeväret Carl-Gustaf sägas upp?

Den rödgröna regeringen sa nej till kärnvapenförbud. Och de borgerligas partiledningar applåderade.

Läs hela texten här.

Sommarlängtan...

 

Tjugofem år sedan vi köpte ett nedgånget kråkslott. Byggkunniga föreslog rivning och nybygge. Men det var ju inte därför vi köpte det. Det finns kvar, ligger och ruvar på minnen och väntar på sommaren...

Lena och jag ägnade all fri tid åt att renovera det försiktigt, det blev nya tak, restaurering av gamla fönster, tilläggsisolering inifrån, målning utvärtes och tapetsering invärtes... 

 

Och så småningom bygge av stor veranda, carportar, bastu och det allra heligaste: det lilla orangeriet byggt med ramarna från de gamla drivbänkar som tillverkats av kärnvirke på 50-talet.

 

Efter sex månader kunde vi flytta in i ett halvrestaurerat hus, mitt i valrörelsen 1998. Arbetet med huset räddade mig från att säcka ihop - hammare, såg, doften av trä och linolja var räddningen. Praktiskt arbete - tillsammans med Lena - var nödvändigt till all teori, allt pratande, alla debatter, alla möten, allt skrivande, allt gnäll och alla ryggdunkningar...

 

När jag sov vet jag inte, dagarna var fyllda med jobb som språkrör, nätterna ofta med praktiskt bygghantverk. Så mycket man kan bara man vill och kan när två som vill samma sak, som har gemensamma livsprojekt.

 

Hade velat lägga av som språkrör redan två år före valet, hade redan kört två valrörelser - 1988 då MP som första nya parti på 70 år kom in i riksdagen och 1994 då partiet tog sig tillbaka till riksdagen efter att ha åkt ur 1991. 

 

Så jag hade gjort mitt. Var trött på det. För mycket tjafsande. Blev övertalad att vara kvar över valet 1998. Så blev det. Det gick bra. I vart fall höll det. Goda medarbetare och eldsjälar fanns - Mikke, Eva, Marianne och Kjell inte minst. Men också tack vare huset, hammare, såg, färger, tapeter, trötta muskler. Riktigt arbete. Inte lönearbete. Men arbete.

 

Valet gick hyggligt. Det blev budgetsamarbete med S och V. Som gick bra. Det var roligt, intressant, lärorikt och riktigt framgångsrikt. Mellan varven var det hammare, såg, penslar och vattenpass som gällde.

 

Samtidigt började en ny omgång hot- och hatmejl ramla in. Vi hade fått till en grön skatteväxling som bland annat innebar att villaoljan belades med stegvis mycket hög skatt. Villaägarnas riksförbund och Skattebetalarnas förening kampanjade. Osakligt. Så blev det mordhot. 

 

Idag är villaoljan i stort sett helt borta, alla är nöjda med det. Det blev den största enskilda åtgärden för att minska oljeberoende och koldioxidutsläpp. Men jag skulle inte åka kollektivt i stan, riskbilden blev sådan. I vårt nya hus blev det solvärme på taket och bergvärme.

 

En del som var med då säger att vi på många sätt fick igenom mer än partiet fått under regeringsåren. Miljöbalken, skatteväxling på 30 miljarder, friår och så pass mycket satsning på miljön - inte minst biologisk mångfald, skydd av skog - att Göran Persson fick pris från Norge för de miljösatsningar som MP drev igenom i hårda förhandlingar... 

 

Lustigast var kanske elektrifieringen av Blekinge kustbana. Det var deadline för att trycka budgeten, jag var inte riktigt nöjd, Persson frågade vad som krävdes - elektrifiering av Blekinge kustbana sa jag. Okej, suckade han. Sen var det deadline. Och jag tåg tåget hem och snickrade.

 

Fick försiktigt frågan om jag ville bli landshövding i Blekinge när jag slutade som politiker. Nej, sa jag. Att vara landshövding där krävde att acceptera pälsdjursfarmer, vilket jag inte gjorde. Eller gör. Men framförallt är jag inget landshövdingsämne. Jag skulle gå under av tristess. Och behöva lämna huset.

 

Delar av huset är från 1800-talet. Tillbyggt med två "skokartonger" på var sin sida. Då ägdes det av en rådman från Helsingborg som hade det som sommarviste, en betjänt/trädgårdsmästare skötte det. Rådmannen testamenterade alltihopa till honom. En son fick sedan ärva. Vi köpte av sonen, som hade låtit huset förfalla, stått tomt och känt sig övergivet.

 

Huset, med utsikt över Kalefjärden i sjön Tisnaren, kostade mindre än en etta med litet kök i Stockholm. 

 

Nu ligger det här och väntar på den riktiga våren, odlingsmarken ligger snöfri, ekorrarna skuttar vårvilt och hjortar står varje kväll nere vid grinden och undrar om den inte ska öppnas så de kan gå bärsärkagång i trädgården ännu en gång... 

 

Lodjursstenen är tom, där satt ett lodjur och tittade på mig som om vi var gamla kompisar, vildsvinen hörs ibland böka i skogen norr om huset. En och annan varg har passerat under åren. Och vattnet porlar i dikena som om våren redan vore här.

 

Jag är glad att huset inte revs. Under rådmannens tid sägs att Greta Gustavsson serverade på fester, hon var sommarbarn på kollot och blev som vuxen Greta Garbo. 

 

På det gamla utedasset, med fin utsikt, satt författaren till Pelle Svanslös och skrev sina böcker... Undrar vad han sagt om han skulle vetat att jag sitter och skriver till något som kallas blogg och Facebook medan musiken streamas från en eget komponerad spellista anpassad just för denna söndagsmorgon. 

 

Gomorron!

 

 

När blir det fredsförhandlingar? Idag, imorgon eller om tio år...?

Att i Sverige framföra åsikten att det måste till förhandlingar mellan Ukraina och Ryssland medför omedelbart angrepp på temat "Putinkramare". 

Få som talar om vikten av förhandlingar är Putinkramare, även om de märkligt nog också finns.

En obekväm fråga som måste ställas är: Kommer det att bli slut på kriget utan förhandlingar?

Skulle Ukraina, uppbackade av Nato, eller Ryssland, som investerat så mycket pengar och prestige i vanvettet, plötsligt bara ge upp?

Knappast. Den ryska regimen skulle förmodligen hellre smälla av kärnvapen än att dra sig tillbaka med svansen mellan benen, Nato skulle förmodligen hellre ta till storkrig än att avsluta de allt mer hårdföra vapenleveranserna och se Ukraina falla.

Allt fler talar om krig som kan vara i åratal. Med många, många tusen döda. Ukrainsk civilbefolkning, ukrainska soldater som är där frivilligt eller påtvingat eftersom de inte får lämna landet, ryssar som tvingats ut i kriget utan att vare sig vilja eller begripa varför de är där. Hur länge anser de som slår ifrån sig förslag om förhandlingar att detta ska pågå? Hur många lik ska produceras? Och när sprider det sig?

Hur många städer ska bombas sönder och samman? Broar, sjukhus, skolor, fabriker, teatrar, bostäder, hamnar, kraftverk, järnvägslinjer... Hur mycket jordbruksmark ska bli obrukbar för årtionde framåt? Redan nu är en tredjedel av landets skogar drabbade. Hur mycket klimatpåverkan ska tillåtas - redan nu är utsläppen från kriget så stora att allt vi gör för att minska utsläppen äts upp många gånger om.

Och till slut blir det förhandlingar likt förbannat.

Man kan i evigheter diskutera varför det började - vad som var hönan och vad som var ägget. Klart är att Ryssland invaderade ett grannland. Det är det avgörande brottet. Sen kan vi diskutera om Nato hade kunnat agera annorlunda, stoppat länder som gränsar till Ryssland att bli medlemmar.

Å andra sidan har dessa länder ansökt av en speciell anledning - och den anledningen står att finna i historien, rädslan att åter hamna i något som är som Sovjetunionens gamla sfär.

Så kan vi gå tillbaka stegvis till tidernas begynnelse om vi vill... men det är meningslöst när liken staplas, grävs ner, forslas bort. När barn, syskon, föräldrar får besked om att deras pappor, mammor, bröder, systrar och vänner förvandlats till döda, kanske söndersprängda och skändade, kroppar. Oavsett om de är ukrainare eller ryssar.

Så är det så konstigt att frågan om förhandlingar tas upp? Till slut blir det ju förhandlingar i vart fall. Ingen kommer att ge sig. Ingen kan ge sig. Hur svårt ska det vara att begripa?

Ju längre det håller på, ju svagare blir Ryssland. Tror vi i väst. Så enkelt är det inte, världen utanför vår bekvämlighetszon är måttligt intresserade av kriget. Rysslands förhållande till de stora länderna i öst är inte särskilt naggat i kanten, tvärtom kanske många ser möjligheter när Europa drabbas av så kallad energikris och problem, det Europa som så många i andra delar av världen har historiskt dålig erfarenhet av. En afrikansk vän sa med sorgsen min: tja, välkommen till hur vår värld sett ut hela mitt liv...

Inte är det konstigt att det i andra länder i Europa i vart fall förs ett skapligt samtal om vikten av förhandlingar, det är som om människor där har större historisk förståelse för vad krig innebär än sådana som levt utanför och läst om krig, men inte haft föräldrar och morföräldrar som känt doften av bränt kött.

Och inte är det så svårt att leva utanför kriget men leverera vapen som ger sysselsättning, vinster och utdelningar. Inte minst är det lätt att sitta på en ledarredaktion och ha principfasta åsikter om att förhandlingar inte får ske - och sedan när man skrivit åka hem till flotta lägenheten, äta något gått, ta ett glas vin och titta på På spåret.

Slutfrågan blir som den inledande: Är det något som tror att det blir fred utan att det blir förhandlingar? Räck upp handen i så fall...

Men blir det förhandling blir det kompromisser och då har Ryssland vunnit något som de inte har rätt till. Jo, de lär i vart fall få behålla sin flottbas på Krim som lär bli ryskt. Orimligt? Ja, på många sätt. Nästan lika orimligt som någon sorts formellt "neutral zon" i östra Ukraina. För jävligt, javisst. Och hur ser det andra orimliga ut? Än mer för jävligt, eller? Svaret vet ni - ett storkrig som kan sprida sig, löpa amok, leda till kärnvapen som leder till kärnvapen som kan leda till atomvinter och godnatt med Europas framtid.

Har Ryssland lärt nåt? Förmodligen två saker i vart fall: a) ett anfallskrig kostar enormt mycket såväl vad gäller förlorade liv, lemlästade människor och sorg som ekonomisk och social utveckling samt b) att västvärldens länder inte står vid sidan om de försöker invadera något annat land, att försök i Moldavien skulle kosta än mer. Båda erfarenheterna är förmodligen en överraskning för den ryska regimen som hade fått för sig att gå in, ta över, lägga under sig snabbt och effektivt. 

Om kriget fortsätter år efter år kan såväl USA som allt fler EU-länder få opinion för att sluta det kostsamma stödet till Ukraina, det är en del av det som kallas demokrati att människor kan rösta också på de som vill avsluta de allt mer kostsamma vapenleveranserna. I Ryssland hålls däremot folket i ett järngrepp så länge regimen sitter kvar, och det kan den dessvärre göra även efter Putins avgång. Kommer Ukraina att hålla ihop om något händer Zelenskyj?

Slutsats: ingenting garanterar att en förhandling om sju år skulle ge bättre resultat för Ukraina och väst än en förhandling idag. Snarare kan det vara tvärtom. Ursäkta min oförskämda fortsättning: att inte inse detta är att blunda med ett öga.
 
Och, väl att märka, att vinna ett krig militärt innebär inte att fred vinns. Det måtte vi väl ändå ha lärt oss.

De som förespråkar fredsförhandlingar bör verkligen inte anklagas för att vara Putinkramare. En sådan anklagelse är bara ett sätt att fördumma debatten, avskräcka från ett rimligt samtal - och på sikt snarast bädda för att det totala vanvettet bryter ut.

Vi har att göra med en despot som nog anser det mindre förfärande att förlora en värld än att förlora sitt ansikte. Vi har att göra med en militär allians som blir allt mer inblandad, som inte får "förlora", som har inskrivet att de får använda kärnvapen utan att medlemsland blivit angripit. Så ser det - som militärexperter kallar "spelplan" - ut. 

Allt för många ser verkligheten som en spelplan. Särskilt vanligt tycks det vara hos de som slipper känna odören av bränt kött, kan sitta på sina högkvarter eller ledarredaktioner för att till helgen åka hem och avnjuta middag med några glas vin. Kanske borde de ta På spårets fråga på allvar: Vart är vi på väg?

Var finns de ledande politiker som erbjuder sig att leda förhandlingar? Det vore minst sagt pinsamt om det till slut blev Erdoğan i brist på initiativ från politiker i demokratier...

Åsiktströsklar, konspirationsteorier och konspiratorisk slutsats...

Tröskeln för att ha en åsikt är väldigt låg. Så har det nog alltid varit. 

Skillnaden mellan förr och nu är att den där åsikten, som tagit sig över den minimala tröskeln, nu kan spridas, samlas upp och stärka uppfattningen att ens egen åsikt, som kravlat sig över den knappt befintliga tröskeln, är minst lika tung som de åsikter som förs fram av de som ägnat åratal att sätta sig in i frågan.

Det är så de mest oerhörda uppfattningar om ditten och datten, stort och smått, kan vinna så  pass gehör att det anses som sanningar lika väl som sanningar baserade på kunskap.

Detta är ett problem. Det blir inte mindre besvärligt av att kritik av gamla vedertagna sanningar - som etablerats av allehanda experter - medfört att det numera är en allmän uppfattning att Jorden inte är platt, att solen inte kretsar kring Jorden och att all kolesterol inte är farlig...

Så vad ska man tro på? I en tid när konspirationsteorier flödar, vävs samman och skapar bilder som är lika bisarra som skrämmande.

Ibland upplever jag att de mest bisarra vävar av teorier om varför det är som det är - om inte skapas så i vart fall - understöds av krafter som gärna ser att rimliga bitar i den där väven vävs ihop med så bisarra teorier att även de rimliga bitarna färgas löjliga - och i vart fall känns jobbiga att prata om eftersom ingen vettig person vill hamna i närheten av de bisarra.

Märkte ni att här fanns ett drag av konspirationsteori... 

Det är inte lätt att alla gånger föra diskussion utanför etablerade åsikter. Kanske är det därför den offentliga debatten i seriösa medier - inte minst i Sverige  - är ganska återhållen vad gäller systemkritik. Till glädje för de som lever gott på systemens bevarande.

Några exempel på svårigheter: 

Att som till exempel Svenska Freds förespråka fredssamtal mellan Ryssland och Ukraina utmålas lätt, och totalt förvrängt, som Putinkramande. Trots att nog alla anar att det till slut ändå kommer att bli förhandlingar eftersom ingen part kommer att tillåtas att "vinna"...

Att ifrågasätta globaliseringens avarter utmålas lätt som inskränkt nationalism och stöd till bisarra konspirationsteorier i häraden kring Q, trots att det inte har ett dyft med det att göra.

Att vara kritiks till läkemedelsbolagen - och dess krassa verklighet som medför att de inte vill ha friska människor utan beroende människor - utmålas lätt som stöd för anti-vaxrörelsen och dess mer eller mindre bisarra teorier.

Exemplen kan mångfaldigas. Min slutsats är att konspirationsteoriernas högljudda företrädare är politiska och ekonomiska makthavares bästa tillgång.