.png) |
| Från Forskning och Framsteg, 2019 |
Bara ord som cannabis, marijuana och till och med industrihampa är känsliga i svensk debatt. Till och med industrihampa har ifrågasatts.
Skyttedal är inte ensam. Personer som förre FN-chefen Kofi Annan och nobelpristagaren Mario Vargas Llosa förespråkar legalisering. Liksom många andra. Ledarsidan på USA:s största dagstidning, New York Times, tog för flera år sedan ställning för legalisering. President Barack Obama uttryckte sig positivt i frågan.
Det är förstås inte oproblematiskt när man öppnat upp för cannabis i "rekreationssyfte". Friheten har missbrukats, som den alltid gör när det finns vinster att suga ut. Cannabis har t ex tillsatts i godis och kakor. Barn har lockats. Helt klart behövs regleringar även vid en mer frihetlig syn.
Så här skrev jag, bland annat på den här bloggen, för sex år sedan:
"Jag är övertygad om att det inom en tioårsperiod kommer att finnas en helt annan debatt när det gäller cannabis även utanför det medicinska fältet i Sverige. Det lär bli som det där med ketchupflaskan - allt och alla på en gång. På gott och ont."
Jag utvecklade detta så här: "Svenska narkotikapolitik är inte den mest lyckade... trots högtravande intentioner om ett "drogfritt samhälle". Sverige har fått hård kritik av FN-kontoret för mänskliga rättigheter, Sverige har näst högst narkotikadödlighet i EU (93 narkotikarelaterade dödsfall per miljon jämfört med EU-snitt på 14 per miljon). Att politiker, som egentligen har en tillåtande inställning till åtminstone medicinsk cannabis, tiger beror på att de inte vågar utmana den dogm som blivit politisk religion i Sverige. En dogm som på intet sätt är evidensförankrad."
Och så avslutade jag med: "Det är dags att a) öppna upp för läkarförskrivning av medicinsk cannabis och b) fundera på allvar på den FN-rapport som så kraftigt ifrågasätter svensk narkotikapolitik istället för att av dogmatisk feghet slå ifrån sig vad som skrivs."
Skrev jag alltså för sex år sedan, väl medveten om att jag fick en del skäll när jag redan tio år tidigare försiktigt problematiserat den svenska strategin utan att för den skull ta ställning mot den.
Att det skulle vara Sara Skyttedal, EU-parlamentariker för KD, som skulle sätta igång debatten kunde jag dock inte ana. Möjligen kan hennes intresse för frågan delvis bero på att hon lever i central EU-miljö där svensk strategi ofta upplevs som konstig, kontraproduktiv och med ett resultat som kan ifrågasättas.
Skulle vilja se en rejäl samhällsdebatt i frågan där sakkunniga deltar utan att förolämpa varandra. Därefter kan jag och andra ta slutgiltig ställning på god grund.
